Jag har en vän som blivit förälskad i en man vid ålder 45, själv är hon 25 och har barn som även han har fast betydligt äldre. Själv vet jag att kärlek vinner över allt, fast jag kan ju inte undgå att säga att känslan är lite konstig. Vad har ni för erfarenheter?

Vad är det för känslor du får som du tycker är konstiga?

Ålder är bara en siffra på ett papper. Det har mer att göra med var man befinner sig i livet.
Det skiljer 16 år mellan mig och gubben, inget vi går och tänker på direkt. Våra vänner har 18 års åldersskillnad. Hon var bara 22 när de träffades och de fick bra mycket elaka gliringar i början, varför folk nu absolut måste lägga sig i. För oss har det däremot gått bättre, faktiskt inte så många som reagerat alls.

Ja, egentligen är det ju inget konstigt med det men tänker man så skulle ju han kunna vara pappa till henne. Men bara för att klargöra, jag har absolut inga fördomar mot dom el. dylikt, det kommer säkert att gå jättebra, men det var bara första reaktionerna som blev lite lustiga.

Om jag idag skulle falla för en 20 år äldre gubbe så fick han nog ha väldigt gott om pengar

För övrigt bryr jag mig inte ett dugg om det är stor åldersskillnad (tror jag )

jag själv har satt som gräns 10år äldre men dom som är tillsammans med äldre har jag inget emot

Ursäkta, men det där tycker åtminstone jag låter som att du faktiskt har fördomar - som du önskar att du inte hade...

Ser inga hinder med stor ålderskillnad, tänker jag på min egen del så skulle 15-20 år äldre man vara lagom för att ligga på samma stadium som mig . Men jag är nog ganska lillgammal också. Jag skulle absolut inte kunna ha en yngre man om jag säger så. Nu är jag lycklig med sambo som är 6 år äldre, men som ibland är lite barnslig

Ålder är väl en väldigt individuell sak och likaså om det är stor åldersskillnad bland ett par. Har man hittat sin själsfrände så har fysisk ålder inget med saken att göra.

Själv kamperar jag med en jämnårig men det var för att jag drabbades av Den Stora Kärleken. Fast jag trodde att han var flera år yngre än mig när vi träffades

Ålder har mycket lite med kärlek att göra. Det är ju inte åldern man blir kär i.

Åldersskillnad bryr jag mig inte alls om och jag tycker inte det är något "underligt" heller så länge det handlar om vuxna människor. Och med vuxen menar jag personer som vet vilka de själva är och har upplevt och har erfarenhet av vuxenlivet. Om däremot en 18-20 åring träffar en person som är 40 eller äldre, ja, då erkänner jag att jag kan börja fundera...

Det är väl mycket lite att fundera över? Egentligen är det ju inte vår ensak att fundera över deras förhållande alls, och ska man nu nödvändigtvis grubbla över saken eller lägga sig i kan man ju fråga dem personligen istället för att tassa runt och fundera och viska. Fråga 20-åringen vad h*n ser hos sin partner, vad fick dem att bli kära? Väldigt få misstycker över en sådan direkt fråga, men nästan alla bli sura om man viskar bakom deras ryggar.

Var ditt inlägg riktat till mig?

Det var riktat åt alla som kan tänkas gå och prata med alla andra om saken utom dem de gäller.

De som känner sig träffade kan ta åt sig.

Båda är vuxna och har uppenbarligen haft tidigare liv med andra och haft familj så vad skulle vara ett problem (förrutom att andra kanske tisslar och tasslar eller barnen bråkar)?

Teoretiskt sett har ju åldern ingen betydelse. Men min pappa har tyvärr gett mig fördomar. När han lämnade mamma för en som var 15 år yngre tyckte jag inte det var så konstigt. Men när han senare 55 år gammal började träffa en 17-åring (4 dagar yngre än mig) så blev det helt enkelt för mycket för mig. Så även nu när han 59 år gammal är tillsammans med en tjej som är 34 så tycker jag det är konstigt. Men det beror ju säkert som sagt på att det blev för mycket.
Kan lova att människor tittade när en på 55 och en på 17 gick och höll varandra i handen. Speciellt eftersom hon såg ut att vara 12.. Människor vi mötte ute tittade på mig för att få en förklaring..

Annars är det väl så att så länge paret har det bra så är det bara för andra att acceptera. Går ju inte alltid som man vill med kärlek...

Då skulle tom jag reagera... Hon var ju inte ens vuxen.

Exakt, så länge det är två vuxna rör det mig inte i ryggen däremot.

Nej.. Som tur var varade "förhållandet" endast på en semester till Tylösand som han tog med henne på "som kompis till mig". Vet iförsig inte om det hade pågått längre innan det. Tror han fick sig en tankeställare när det roliga slutade med att hennes mamma kom ner till Tylösand och hämtade henne
Behöver jag tillägga att jag inte har den bästa kontakten med pappa?



Viktigast är ju annars att man är jämna psykiskt. Finns ju unga tjejer som dras till äldre män för att få en "pappa". Dessa förhållanden där mannen bestämmer allt och det blir väldigt ojämnt. Då tycker jag absolut inte det är rätt.
Men så finns det dom gångerna som man ser hur bra paret trivs tillsammans och har hittat "rätt". När man är på samma mognadsgrad men bara har olika ålder. Då ska det inte behöva finnas några fördomar.

Som sagt...ålder har väl inte med det att göra...
Det finns yngre tjejer som inte skulle stå ut en dag med nån i sin egen ålder eller bara något äldre..
Har man gemensamma intressen, drömmar och mål så tycker jag att det är helt OK med stor ålderskillnad..åt vilket håll det vara månde..Men ju yngre den ena parten är desto mer tror ajg ålderskillnade betyder..En 40-årig kvinna som träffar en 75-årig man kan ha otroligt mycket gemensamt men det är mer tveksamt om en 20-åring och en 55-åring har det. Är man 20 har man precis blivit vuxen och börjat stå på egna ben ordentligt...däri ligger skillnaden..
Sen kan säkert en manlig 40-årig mammbo vara alldeles för "ung" för en 30-årig självständig kvinna..

Bra skrivet Tesa

Jag har nog ingen gräns för vad jag tycker om andra, men för mig personligen har jag svårt att se mig själv med en man som skulle kunna vara min far eller en man som skulle kunna vara min son åldersmässigt.
Min sambo är 9 år äldre än mig.

Tycker inte det spelar någon roll med åldern, huvudsaken man är på samma våglängd liksom och trivs ihop.

Det är väl den såkallade 'gubbsjukan' som gör sig påmind när det gäller äldre män som träffar yngre kvinnor...att de har kommit till nån slags kris i livet...själv är jag väl 'kärringsjuk'...har nämligen en 8 år yngre kille...och vi är defenitivt på samma våglängd...

Jag tror också att det har mycket med pedofiler att göra...att de nystas upp nya härvor inom barnpornografien...och då handlar det oftast om gubbar som har banpornografi...det skrivs och reageras inte lika häftigt om en tjej/kvinna blir tillsammans med en mycket yngre man... t ex i mitt fall tyckte folk bara att det var roligt att jag äntligen hade träffat nån...men min killkompis som träffar en 15 år yngre tjej...honom kastar folk ut menande blickar till...jaha du, du är lite gubbsjuk va ...

Jag är 37 nu och jag har numera slutat att förvånas över hur många "kärringsjuka" tjejer det finns runtom i Sverige... fast jag klagar inte

Har inget emot att folk är betydligt äldre eller yngre än varandra. Men personligen trivs jag bäst med livskamrater som är 5-10 år äldre än jag själv.

Tror det viktigaste är att man ligger på samma 'mentala' nivå, vad nu den är för något. Dvs, befinner sig på ungefär samma plats i livet. Åldern är sen bara en kronologisk siffra som berättar ungefär när man statistiskt sett beräknas avlida - och att förlita sig på statistik i en SÅDAN fråga är som vi alla vet totalt osäkert - vi vet aldrig vad som ska hända. Har själv svårt att se mig med en kvinna äldre än mig dock, det verkar som de flesta i min ålder börjar yngla av sig - och där är inte jag än. Så några år yngre kanske passar mig - om vi ska vara på samma nivå alltså. Tycker generellt sett att ålder är bland det minst intressanta så länge det handlar om vuxna människor. (Vuxen blir de flesta runt 20-21 enligt min mening, få är vuxna vid 18 - men det kan säkert utvecklas och invecklas i en annan tråd)

Min kompis gifte sej med 30 år äldre vital man, han levde över 90 år och de var lyckliga.
Själv är jag lyckligt gift med betydligt yngre man.

Så länge båda är vuxna är det väl upp till var och en. Det är härligt att folk hittar kärlek och det är ju knappast åldern som avgör vilka känslor man får. Blir man kär så blir man.

Mer kärlek åt folket!

när det är vuxna som är ihop/gifta så spelar det ju ingen roll
(eller om det är två lite yngre personer
min farfar och farmor var 25 och 15 när dom blev ihop
och dom är fortfarande kära däremot kanske hon fick min pappa lite väl tidigt(när hon var 17)

Jag tycker alla skillnader är ok så länge det är självvalt och båda personerna är vuxna. Men en 70-åring och en 20-åring skulle jag nog undra vad de hade gemensamt

För mig är den biologiska åldern bara en siffra. Den verkliga åldern avgörs definitivt av personlighet o.dyl.

Har haft förhållande både med en man som var 19 år äldre än jag, men han var ganska barnslig.
Även med en man som var 13 år yngre än jag, men som var väldigt mogen. Däremot hade jag i början lite svårt för just den åldersskillnaden. Inbillade mig att folk tittade etc, men det var det nog ingen som gjorde. Inte ens mina tonårsbarn tyckte det var det minska konstigt.

Visst kan man undra ibland. Om det blir "för udda" tänker på en kvinna som gifte sig med en man som hade samma födelseår som sin far. Dessutom såg maken minst 10 år äldre ut än fadern, maken var inte riktigt frisk. De levde ihop ända tills han dog, 10 - 12 år före fadern.
Sedan tänker jag på en man som var ute på nätet och chatta med folk .............. hans flickvän är ca 35 år yngre ..... och det finns omständigheter som inte är riktigt bra. (jo han är snäll mot henne osv. det är inte där skon klämmer!)

Annas är det 10, 15 eller 20 år brukar jag inte reagera. Deras ensak. Fast det är inte kul för ev. barn att ha för gamla föräldrar. Kanske inte heller är kul att någon förälder som ser ut som storasyskon.

Vad jag bryr... det väl upp till paret att avgöra om de trivs tillsammans.

Men inte kan väl maken ha samma födelseår som sin far?

Den enda jag skulle lura om jag sa att jag inte brydde mig om ifall en 60-årig man gifte sig med en 20-årig tjej ( eller tvärtom), vore mig själv. Självklart reagerar jag! Jag skulle gärna kalla mig fördomsfri, men hur gärna jag än vill så är jag inte det. Fördomarna finns där, hur ogärna jag än ser dem som boende hos mig.

Fast i det här fallet, när det gäller åldern, ska det mycket till för att jag ska reagera. Huvudsaken är, tycker jag, att den som är yngst, är så pass mogen, och har tillfredsställande erfarenhet för att klara av den äldre. Och att den äldre har motsvarande kapacitet. Sen är det ju faktiskt så, att är man själsfränder, så är man det! Är man på samma plan mentalt sett, så är man det!
Då är det är ju bara att önska lycka till!

Jag tror åldern kommer ikapp en förr eller senare.
Har en kompis 52 som bodde ihop med en 22 år yngre tjej och det verkade gå bra.
Han är väldigt ungdomlig men det tog ändå slut och då sa han "Aldrig mer"

Sen känner vi en jättego tjej som är i min sons ålder, 33 och hon föredrar äldre killar och har alltid gjort det.
Dom hon bott ihop med har alla varit jämnåriga med hennes föräldrar, liksom att hon alltid haft kompisar i den åldern, oss inkluderade.
Har diskuterat det med henne några ggr men hon tycker inte hon har ett dugg gemensamt med jämnåriga.
Hon är sjuksköterska, och är dansfreak precis som vi. Just nu lever hon ensam men stöter på han jag skrev om först......
Det går inget bra för nu har han bestämt sig för att vara själv.
Han är musiker med eget dansband och turnerar runt Sverige och vill inte vara bunden.
Hon åker efter och dansar.... he he få se om hon lyckas.
Hoppas det!

Finns bra litteratur i ämnet, folk berättar om sina egna erfarenheter.

[attachment=4182:2690yngre.JPG]

Ålder är överskattat. Min man är sex år yngre än vad jag är och ibland är jag den "äldre och förståndige", ibland han ,fast oftast är vi på samma våglängd så som jag förmodar att det är i de flesta relationer, eller? Man är väl inte äldre än man känner sig...vilket kan variera en hel del på lördagkväll och måndagmorgon, hihi.

Jag vet var "gränsen" går - den finns innuti huvudet på dumskallar.

Kakaduan

Underbar kommentar!

Min bror är betyyyyydlig äldre än hans flickvän och det fungerar utmärkt.
Min frus systerdotter ska snart gifta sig med en man som är betyyydligt äldre och de är hur fina som helst tillsammans.

Man ska inte vara så fixerad vid ålder. Det viktigaste är ju att man älskar varandra och trivs med varandra, eller hur!

Om 20 år är han 65 år och om 30 år är han 75 år, hur kul är det att som 55 åring leva ihop med en äldre/gammal man.

Man måste ju inte leva ihop...

Måste man leva ihop hela livet - tänk om man får 20 underbara år tillsammans!
Dumt att låta bli..

älskar man varann så...

Men de flesta av oss har väl ändå som tanke att faktiskt leva ihop med sin partner för livet, eller? Sen att få av oss gör det är ju en annan sak.

Ska man alltså gå in i förhållandet med tanken: "Tja, nu märks inte åldesskillnaden men om 20 år kommer det märkas. Ähh, då dumpar jag min partner och skaffar en ny"

Ähh, nu kom jag in på ett sidodpår...

inte så lätt att bara dumpa och gå vidare...

Man dumpar inte någon på grund av ålder, lika lite som man avstår från förhållande på grund av åldern.
Man njuter så länge det varar, oavsett..

Men alltså, åldersskillnaden blir ju relativt sett MINDRE ju äldre man blir, väl? Visst kan det bli så att den äldre blir klen och sjuk - men det kan även den yngre bli, faktiskt. Statistiskt sett dör ju den äldre först, men, det kan man aldrig veta. Att basera sitt framtida liv efter statistik från SCB känns fel. I sådana fall skulle de flesta inte gifta sig alls, med tanke på skilsmässostatistiken. Och 'multikulti'-förhållanden skulle inte heller vara något statistikern ville kasta sig in i. Vill man leva ett statistiskt inrutat liv så får väl mannen och kvinnan gifta sig när han är 29 och hon 33 så att de får fira guldbröllop ihop innan de dör några veckor senare av hjärt-kärlproblem eller cancer. Om de sen varit lyckliga under tiden, det kan ju inte statistiken ta nån hänsyn till...

Ok, jag kan själv inte se mig hamna i ett förhållande där endera parten är gammal nog att vara min föräldrer, eller ung nog att vara mitt barn (menar då över 18 givetvis), men +- 10 år är ju bara fånigt att ens diskutera.

Min erfarenhet av detta ämne är inte så stor men lite har jag fått känna på.
Alla ni pratar om att det inte spelar någon roll med ålderskillnad, kärleken övervinner allt sägs det ju men om ni tänker efter lite så har jag den erfarenheten från mig själv och andra att det sexuella har lite betydelse också.
Är det för stor ålderskillnad + eller - så kan detta sätta käppar i hjulet trots att man älskar varandra. Många kan inte bara leva på kärlek utan måste ha sex och tar lusten slut på eventuellt den äldre partnern är det inte lätt. Då måste man ha en väldigt tolerant man eller maka för att leva ihop livet ut.