Känner stoooooooooooort behov av att klaga lite

När jag träffade min man för 10 år sedan så hade mina svärföräldrar en korthårig tax, och det kom då fram att jag var superallergisk mot hundar (är uppväxt med hund och det kom som en chock), något som det inte togs någon hänsyn till. Detta var typ världens mest bortskämda hund, hon hade egen stol vid matbordet, sov i sängen, fick ligga var hon ville och bars runt på som en liten bäbis... De kunde inte lämna henne mer än två timmar hemma för då kände hon sig "ensam"... Är själv av den uppfattningen att en hund är en hund och inte en människa...
När jag fick svårt att andas och så så fick jag typ gå ut för hunden skulle aldrig någonsin stängts in i något annat rum (och jag är ingen sån där "mesallergiker" som klagar höjljutt om det kliar lite i ett öga...).
Well, hunden dog för 2 år sedan och det har varit en lättnad för mig att kunna umgås med svärföräldrarna utan denna hund! Ingen allergi + att de är mycket mer flexibla och kan lämna hemmet nu!

MEN nu ska de skaffa ny hund... En treårig Jack Russel som ska omplaceras från en familj för att de "inte litar på den" och den har "naffsat efter barnen" (som inte är några små 1-åringar utan typ mellan 6-12 år!!). Paniiiiiiiiik! Jag sa lite bitskt att jag inte anser att man ska ha en hund man inte kan lita på och som biter folk, men det var ju typ "kanske bara barn, och annars ska den avlivas, och hon var söt och sov i sängen på natten".
Jag och min man håller på och planerar barn så bara det känns surt! Nr 2 som känns surt är att de uppenbarligen skiter i min allergi (som dessutom är mycket värre mot korthåriga hundar än hundar med mer päls), och Nr 3 så har svärmor "bestämt" att de inte "kan vara kattvakt mer för det går inte". Nehej... Varken jag eller mina katter har något problem med hundar men...

Min man är rätt mesig i sammanhanget... Har typ frågat om de är "säkra" (sen har de långa trappor och svärmor är 70 år och har reumatism och lite annat smått och gott, och en Jack Russel på tre år som är van att bo på landet och biter folk kanske behöver mer stimulans?!?!?!??!?!?)

Gnäll, gnäll...

Oj, förstår att du tycker att situationen är jobbig, men de måste ju få välja sitt liv själva liksom. Jag är pälsdjursallergiker och medicinerar med receptbelagd medicin och har både hundar och katter. Vänd dig till vårdcentralen så kan du säkert få hjälp att hitta något som fungerar att ta när du ska dit.
Att hundar är bitska är ju ofta en ren uppfostringsgrej, mera sällan handlar det om att hunden har ett dåligt psyke. Genom att säga i från och vara idiotkonsekvent kan man ofta få dem på andra tankar, det bottnar väl ofta i att hunden tror att den är ranghögre än människorna runt omkring och i att den märker att den kan "skrämmas".
Jag förstår att du oroar dig med tanke på kommande barn, jag skulle inte släppa mina telningar bland hundar som inte är "säkra". Berätta det för svärföräldrarna nu innan så att de kan ta med det i beräkningen. Det kanske kan få dem att tänka till?
Lycka till!
Fenja

Tack. Är av den åsikten bara att man om man har husdjur ska ta liiiiiiiiiite hänsyn till allergiker, och inte be dem bunkra upp med medicin eller vara utomhus när de är på besök....

Så gör jag med mina katter/allergiska gäster. Ser till att det är dammtorkat, badar katterna, försöker hålla dem i annat rum e tc.
Håller med dig om att det säkert (förhoppningsvis) är en uppfostingsgrejj med en hund som biter, MEN då är ju problemet att svärföräldrarna inte vet vad uppfostran är...
Ja, ja, är väl bara att bita i det sura äpplet, men om hunden naffsar efter mig så kan det bli problem...

tråkigt att de inte kan välja en ras som du tål bättre!
jag är själv allergisk ( har hundar som jag klarar av) och vet hur trist det är att inte kunna hälsa på folk som har djur jag inte tål..

Förstår dina känslor Virriz, dina svärföräldrar verkar kanske inte riktigt vara rätta personerna att ta hand om en opålitlig omplaceringshund. Jag tycker ni - din man och du tillsammans - ska tala om för svärföräldrarna hur det kommer att bli om de fullföljer och köper den där hunden. Det är viktigt att han är helt på din sida - så att han inte börjar vela när det väl kommer till kritan, att han säkert är på din sida så inte du kommer att framstå som ensam "besvärlig och kinkig motståndare". Tala om för dem att ni då kommer att få lov att umgås på era villkor, inte deras. Vill de träffa er båda så får de komma hem till er - men lämna sin hund hemma. Skaffar ni barn så får det bli samma sak där - vill de träffa barnbarnet så får de komma till er - utan hund. Det borde ge dem en rejäl tankeställare och förhoppningsvis omvärderar ert umgänge. Att de inte längre ställer upp som kattvakt är en sak som ni får lov att ta, kattvakt/barnvakt/husvakt m.m. är inga självklara rättigheter.

Förstår att det är jobbigt med Din allergi, MEN tycker inte att Du kan kräva av Dina svärföräldrar att de skall avstå glädjen att ha hund. Tycker att Du kan medicinera om Du skall besöka dem, självklart kan Du kräva att de lämnar hunden hemma när de besöker Ditt hem. Sen förstår jag inte riktigt, Du har tydligen katt fast Du har svår pälsdjursallergi och är sur för att Dina svärföräldrar inte längre kan vara kattvakt. Tycker Du inte att det är ganska så egoistiskt. Själv skulle jag inte avstå mina hundar för att någon som inte bor i mitt hem är allergisk,fast min svärdotter skulle förstås aldrig kräva något sådant.
Gita

Instämmer.

Virriz: Dina svärisar har rätt att leva precis det liv de vill. Och de vill leva med hund. Du må vara deras svärdotter och du är allergisk, visst, men inte ska väl de behöva leva utan hund för det? Du skriver att de "uppenbarligen skiter i din allergi"? Varför tror du det? För att de skaffade hund? Och menar du att de även ska avstå från hund för att du och din man planerar barn?

Jag får inte riktigt ihop det du skriver

Det där låter inget kul alls, Virriz.

Inte låter det kul, verkar som att det ligger annat emellan än bara detta ? Vet att det kan vara så släktingar emellan...
Annars håller jag nog inte helt med, Virriz . Man ska inte behöva planera sitt liv efter vuxna barn+svärsöner/döttrar. Vi har en hel radda med pälsiga djur trots att nära släktingar är allergiska och smårädda för hundar. Det kanske låter egoistiskt, fast å andra sidan är det precis lika egoistiskt att kräva att någon inte ska skaffa en älskad hund/katt osv.

Håller med Gita, du behöver ju inte släppa in vovven i ditt hem, Virriz . Det går väl kanske bra att ni träffas hos er ofta?

Hade inte kunnat skriva det bättre själv, men precis så tycker jag med!

Hm, uttrycker jag mig otydligt eller är jag egoistisk???

Angående allergin så (ganska ovanligt kanske) tål jag mina raskatter, men inte hundar!
Skillnaden mellan korthåriga hundar (typ Jack Russel, tax, rottweiler) och hundar med lite längre hår (spetsar, cocker spaniel mm) är enormt stor för mig, då jag inte får astma av de med längre hår utan "bara" ni vet kliar i näsa och ögon och sånt.
Så det som jag har som min lilla (enligt några, egoistiska) åsikt är att eftersom svärföräldrarna verkar kunna skaffa "vilken hund som helst" och inte har några krav på ras och sånt (förutom att den ska vara ganska liten), så kunde det ju varit trevligt med en hund med lite längre päls? Som kanske inte har några bit-problem?

Att träffas hos oss låter ju bra, men då är ju problematiken att svärföräldrarnas hund blir så bortskämd att den inte "kan" lämnas mer än tre timmar, vilket gör besök hos människor som inte kan ta emot dem + hund typ omöjliga.

Det finns faktiskt ingen dold agenda här, jag gillar mina svärföräldrar! Och att avstå från hund för att vi ska ha barn är inget skäl, jag menar bara att det ju finns hundar som inte biter barn...

Och jag är inte sur för att de inte kan vara kattvakt, jag fattar bara inte varför man inte kan försöka ändå? Det är lite trist med folk som har så bestämda åsikter att hundar och katter inte "funkar ihop".

För övrigt så är det bristen på hänsyn jag stör mig på. När jag hade hund innna jag blev allergisk, och allergiska människor kom, då stängde jag in henne eller försökte på andra sätt göra det lättare för min gäst. Att i det läget låta hunden sitta med och käka vid middagsbordet och sen be gästen byta rum om man känner av allergi, det kallar jag egoism och brist på respekt!

Hmmm... Fast vad du än tycker och tänker så har dina svärisar rätt att skaffa precis vilken hund de vill. Vill de ha en hund med just denna pälstyp så har de rätt att skaffa en sån hund. Och vill de ha en hund med "bit-problem" så är det visserligen trist, men det är deras val.

Du lever väl inte ihop med dina svärföräldrar? Om det hade varit din man som skaffat denna hund så skulle jag ha tyckt det var uppåt väggarna, då hade jag tyckt det var hänsynslöst, men nu är det ju dina svärföräldrar. Du kan inte kräva av dem att de visar den hänsyn DU vill ha och att de beter sig på det sätt DU önskar.

Jävla skit också...

Ja, life is tough, vettu

Virriz, lägg märke till att jag kallade mej själv egoistisk också . För jag tycker inte att man ska visa hänsyn i överkant mot sin familj, bara om man bor ihop. Har man bjudit in någon på middag så är det dock på plats med lite hövlighet. Då brukar man oftast vara fokuserad på att gästen ska trivas, och kanske förbereda så att det inte blir problem.
Fattar faktiskt inte varför hunden ska sitta med vid bordet? Det låter som att de behandlar den som en liten människobebis. Det är inte bra för hunden heller, och jag håller med om att de borde lägga ner det beteendet.

Så kan jag ju vrida och vända lite på saken, och säga att det samtidigt är ditt ansvar att ha medicin med dej ifall du känner av allergin . För du kanske skulle känna av det även om hunden var i ett annat rum? Det finns ju oftast hår överallt, och mikroskopiska hudflagor med det som man är känslig mot. Det finns inget som säger att du behöver äta piller hela tiden, bara när du ska dit.

Att de väljer korthåriga raser kan bero på att de inte orkar kamma, borsta och klippa ofta? Det kan vara ganska drygt speciellt på vintern.

Svärisarna verkar ha förälskat sej i just den vovven, och då är det väldigt svårt att välja bort den. Då spelar det nog ingen roll vad den har gjort hos sin föregående ägare. Vet någon varför hunden bet till förresten, och vilka skador det blev? Var hunden ensam med barnen? Har sett barn som är helt för jäkliga på att reta hundar, och sen blir hysteriska när hunden säger ifrån. Då är det faktiskt inte hunden som ska lastas... Vad jag menar är att hunden inte behöver fortsätta med sitt bitande om det var en sån grej som hände. *duckar*

Jag förstår dig Virriz, jag hade också blivit lite smått uppretad om mina svärföräldrar gjorde så, även om jag inte har rätt till det . Man måste få ha sina åsikter. En bitig Jack Russel.....vet dom vad dom ger sig in på???

Skönt att höra att det finns fler egoister

Jag får återkomma med uppdatering sen... Tror att dom skulle velat ha vilken hund som helst som varit hos dem ett par dagar, och nu råkar det bli en bitig Jack Russel

Ja visst har de rätt att själva bestämma om de vill ha hund och det tycker jag de ska få göra utan knussel. Men du/ni kan ju definitivt bestämma att hunden, under inga omständigheter, ska vistas hemma hos er ens när de hälsar på. Sedan kan ju du och din man även bestämma att ni inte vill att hunden ska vara nära ert eventuella barn. Blir det tjat och gnat ska ni bara stänga av annars kommer de aldrig att fatta och respektera dig och dina besvär (som kan bli fan så oroväckande om allergin triggas av ämnena oavsett om du tar medicin vid tillfällena). Ni har ert liv och de har sitt.

Tyvärr kan det säkert komma en dag då du kraftigt reagerar även mot dem som har långt hår då det inte är håret som avgör utan proteiner. Du kan lika gärna få rejäla problem av en rakad kinesisk nakenhund då det lika gärna kan finnas poteiner i kroppsvätskorna (saliv m.m) som du är allergisk emot.

För övrigt håller jag med dig att människa är människa och hund är hund och ska behandlas därefter. Hundar mår inte bra att daltas runt med av människor som förmänskligar dem. Hur förvirrande är det inte för en hund som mår bäst av att veta sin plats i flocken (och helst inte vara den ranghögste)?

Jag reagerar väldigt starkt när du skriver "bitig Jack Russel"
Ingen hund föds med "bitproblem". Man pratar ofta om "barnvänliga hundar", men aldrig om "hundvänliga barn"
En hund som ofta blir utsatt för en kategori människor (i detta fall barn) som utsätter den för press och inte
förmår läsa och respektera hunden utvecklar ofta den här typen av egenskaper.
Det finns en tendens att skylla alla eventuella problem på hunden, när det egentligen är orsakat av två-beningar.

När jag läser ditt ursprungsinlägg så tolkar en ganska stor motvilja mot hundar i allmänhet.
Det är OK, du är inte ensam om det. Men det får ju inte bli styrande för dina svärföräldrars liv.
Jag tycker att du ska ha ett öppet sinne och ge det hela en chans och inte "döma hunden efter håren"

En sån hund behöver återfå förtroendet för barn, och det är vår uppgift som vuxna att förklara för barn hur en hund fungerar.
Det handlar om ömsesidig respekt, och en hund får aldrig bli en leksak.
Dom kan aldrig lära sig vårat språk, utan det är vi som måste lära oss hundarnas språk.
Att tro att man kan dölja sina känslor för en hund är att lura sig själv.
Dom är experter på kroppsspråk och signaler, och där kommer dom alltid att ha ett försprång framför oss.

Sen håller jag fullständigt med dig om att man inte ska förmänskliga hundar på det sätt du berättar om.
Det är förmodligen särskilt olämpligt med en hund som har lite skärpa också, vilket ofta Jack Russel har.
En hund ska givetvis behandlas väl, men ändå ska den behandlas som en hund.

Jag har absolut ingen motvilja mot hundar, har varit hundägare själv i 10 år. Det jag är emot är folk som behandlar hundar som bäbisar. Precis som du säjer, en hund ska behandlas väl men behandlas som en hund!
Och jag dömer inte ut hunden, utan ifrågasätter mina svärföräldrars förmåga att hantera en hund med den typen av problematik. Jag har själv gått med min hund på olika kurser och kan i alla fall en del om hundar Denna hund hade tydligen naffsat efter vuxna också, men familjen som har den nu var mest orolig för sina barn.

Kan inte förstå problemet? Bestämmer inte dina svärföräldrar själva om de ska skaffa sig hund, måste du bli tillfrågad först?

ingrid

Jag håller med dig. Mycket dåligt skulle jag vilja säga. Det är ju faktiskt rent av taskigt. Och dessutom skulle jag bli vansinnig om hunden satt på en stol vid matbordet! Det är vad jag tycker!

Tack, vad skönt! Att någon förstår...
Och ja, jag blir lite galen på hundar på stolar vid matbordet, även om alla får göra som dom vill och bestämmer själva över hur de vill vara med sin hund, osv, osv

Men VAD är det som är "mycket dåligt" och taskigt? Att svärföräldrarna väljer att skaffa en annan hundras än vad svärdottern vill? Att de uppfostrar hunden på ett sätt som irriterar svärdottern?

(Inte undra på att det ofta är mycket konflikter mellan svärföräldrar och svärdöttrar (oftare än med svärsöner, tror jag) när man uppenbarligen inte låter varandra leva sina egna liv )



I DITT hem behöver du ju inte ha någon hund vid bordet, men hur andra gör i sina hem är ju upp till dem

Fantastiskt med så toleranta människor som inte irriterar sig det minsta på något som andra människor gör!!
Ledsen, men jag är inte sådan. Jag blir irriterad/sur på bortskämda hundar, föräldrar som inte borde vara föräldrar, människor som brister i hänsyn mot andra människor, människor som är långsamma i köer, folk som är lata, människor som utnyttjar andra människor osv, osv.

Det låter jättetrevligt att vara så tolerant så att jag inte skulle bry mig om detta utan glädjas med svärföräldrarna som nu ska sitta i sin lägenhet dygnet runt och gosa med sin nya hund (och inte hålla på och tjaffsa om allergi och sånt), men jag är inte så tolerant!!
Och även om det är "upp till alla hur de vill göra" så kan jag störa mig på det ändå!!
Därmed inte sagt att jag är en sådan som sätter upp lappar i tvättstugan om jag ser en dammtuss, eller klagar på allt och alla, men så tolerant som du verkar vara, DET är jag inte!!

Vem har sagt att jag inte skulle irritera mig? Men det är en skillnad på att irritera sig och verkligen irritera sig. Skulle jag irritera mig på "bortskämda hundar, föräldrar som inte borde vara föräldrar, människor som brister i hänsyn mot andra människor, människor som är långsamma i köer, folk som är lata, människor som utnyttjar andra människor osv, osv" så skulle jag inte göra annat än gå omkring och vara irriterad och sur. Sånt orkar jag inte med, det tar för mycket energi och leder sällan till något gott (blir den långsamma damen före mig i kön snabbare om jag irriterar mig?)

Så, ja, jag är väl "tolerant" som du skriver. Jag tycker nämligen att folk får välja själva vilken hundras de vill skaffa på samma sätt som jag valde mina katter. Och ska jag vara ärlig tror jag inte din irritation på dina svärföräldrar för något som helst gott med sig.

Vet du vad! Jag tror att det bästa är att du tar och pratar med dina svärföräldrar istället för att prata här. Du lär ju aldrig få ur din irritation ur ditt system om du inte gör det. Att sitta här är inte en lösning (om du nu vill ha en lösning eller om du bara vill ge uttryck för din irritation). Tyvärr finns det massor av människor som kommer att irritera dig då de vill göra som de vill. Du har ditt hem och där bestämmer du och andra har sitt och där bestämmer de. Det kanske blir så att dina svärföräldrar inte alls vill/kan komma hem till er i den utsträckning du vill eller du inte kan gå hem till dig. Men det är ju så det blir om de väljer att ha hund.

Jag håller med dig ja. Jag skulle bli jättebesviken, så är det! Varför skaffa denna hund när det finns 1000 andra sorter?? Nää.... Dåligt tycker jag.

My good, vad detta blev stoooooooooort!!!

Bara för att jag ville beklaga mig lite på något som jag tycker är brist på hänsyn! Mot både mig och hunden (som behöver aktiveras och är van att springa ute på landet, och nu ska bo mitt i city).
Jag är inte ovän med mina svärföräldrar och de vet min åskikt, men skiter i den?? Vilket de har rätt till eftersom alla får göra som de vill med sina liv och bla, bla, bla. Precis som jag får göra vad jag vill med mitt liv (även om folk har massor av åsikter om vad jag gör eller inte gör också, så jag är inte ensam om att ha åsikter...)
Det jag inte fattar av detta som typ blivit en "diskussion", det är att jag tydligen knappt får ha en åsikt om det som någon annan gör, och det känns lite främmande för mig...?
Att jag inte kan bestämma, det är en sak, men att ha en motsatt åsikt är en annan! Det är ju uppenbarligen många här som har åsikter om mina åsikter, om man säjer så...

Kanske lägger jag för mycket energi på att irritera mig på detta, kanske gör jag det inte?
Vovven flyttade hem till svärföräldrarna igår och nu får vi väl helt enkelt se.

Jag har semester om en vecka, har precis flyttat till större bostad, har ett underbart kul jobb, med massor av människor jag inte irriterar mig på!! Och några som jag retar mig på

Du får ursäkta men jag har upplevt att det du skriver att det inte är en liten sak för dig. Jag har upplevt att du är mycket irriterad över deras beslut och därför upplevde jag att det måste vara viktigare för dig att prata med dem än att prata med oss. Visst får du ha en åsikt, det har ju jag och alla andra på ditt inlägg.

Du väljer ju givetvis själv var någonstans du lägger din irritationsenergi.

Om det är något jag blir irriterad över är det när vuxna barn och svärdöttrar/söner tycker sig ha rätt att bestämma över föräldrars/svärföräldras liv. Tycker att Du bör bli vuxen Virriz och inse att Du kanske inte är det viktigaste i dina svärföräldras liv.
Egentligen förstår jag inte Ditt problem, dina svärföräldrar lever sitt liv och du ditt, svårare är det väl inte
Gita

Oj...
"Bör bli vuxen", herregud... Är man "barnslig" för att man har en åsikt? För att man vill att folk ska ta lite hänsyn?

Du verkar ju också bli väldigt irriterad på saker och ting, som när svärsöner/döttrar vill bestämma, så då måste väl jag också få lov att ha en åsikt utan att Du bara "kliver in" och ber mig vara vuxen och leva mitt eget liv!
Och är det NÅT som får mig att bli extremt omogen och barnslig, så är det om någon säjer att jag bör bli vuxen!!!
Du känner inte mig, och om du inte förstår "mitt problem" så kan jag kanske inte få dig att ändra uppfattning, men Du behöver inte gå till angrepp mot mig som person, det känns väldigt grinigt och trist!!

Håller med. Jag skulle vara hur glad som helst att jag hade en ursäkt att slippa umgås med folk som låter jycken sitta vid bordet. Varför sörjer du över att du inte kan träffa dina svärföräldrar så mycket. Du verkar ju inte gilla dom nåt vidare.

Det bästa med min hund....jämfört med katterna....är att den håller sej på mattan.

Saknar ni fullständigt empati eller??

Nej. Inte alls.

Nej. Varför undrar du det?

Förstår inte vad du menar med att visa lite hänsyn. Ska dina svärföräldrar fråga dej om lov innan dom fattar beslut om hur dom vill ha det hemma hos sig? Det måste väl ändå vara upp till dom vilken hund dom skaffar och och om dom vill ha den hunden på en stol vid middagsbordet likaväl som det är upp till dej att bestämma hur du vill ha det hemma hos dej. Det här är inte en fråga om att visa hänsyn till vad du tycker utan en fråga om att du borde respektera deras beslut och önska dem lycka till med hunden.

Nej inte alls, men den hamnar i det här fallet hos svärföräldrarna. För min del är jag väldigt tacksam för min svärdotter som aldrig skulle komma på tanken på att komma med synpunkter på våra hundar eller det liv vi valt att leva. Inte heller har vi synpunkter på hur hon och vår son valt att leva. Vi är alla vuxna människor med egna liv, som har fantastiskt trevligt när vi träffas. Och vi visar ömsesidig respekt för varandras val.
Gita

Nu tänker jag göra som så många andra som jag har irriterat mig på ibland, jag ska komma med den dumma komentaren "jag hade egentligen inte tänkt att skriva här men....."

Jag ser klart Virriz problem, från MIN synvinkel.

Svärmor har en sköpplig kropp, dom har långa trappor, har en förmåga att inte visa hundar var deras plats är i flocken utan kan utan vidare göra dom ranghöga.
Dessutom så kommer hunden från att ha haft ett ganska fritt liv på landet till en lägenhet där den kan förmodas inte komma ut så mycket som den är van vid, på detta så är den bitig inte bara emot barn utan vuxna också.
Slår man ihop allt det där, och lite till som jag kanske glömt ta med nu, tillsammans med Virriz allergi emot hunden så anser jag också att svärföräldrarna varken tagit hänsyn till Virriz, sig själva eller hundstackarn.
En bitig hund som tillåts få vara ranghög är inte en säker hund, så för allas bästa så skulle svärföräldrarna välja en lugnare vovve oavsett Virriz allergi, om en vovve nu är ett måste i deras liv.

Men det här var ju bara från MIN synvinkel

Just en Jack Russel tycker jag låter som en rätt olämplig hund för dina svärföräldrar, äger själv två stycken och de är en hel del terrier i dessa och väldigt aktiva. En åsna skulle bli imponerad av envisheten en russel kan vissa och de är totalt otröttbara. En russel kan bli en sådar 15 + år och de brukar inte lugna ner sig så värst mycket med tiden heller. Skulle nog tycka att en lite lugnare hundras skulle vara mer lämplig i sådant fall. Specielt då det är en omplasering i sina bästa år som vissat sig vara så pass oberäknelig. Kommer hunden få ännu mindre stimulans m.m. så finns ju möjlighen där att det bli värre. Det är kanske lättare att få svärföräldrarna att sikta in sig på en annan mer lämplig hund än att få dem att inte skaffa hund. För äldre människor kan ju djur vara väligt bra... för djuren kan man ju diskutera hur lämpliga äldre är däremot

Grattis!! Jag förstår att ingen vågar kommer med synpunkter på "era hundar eller det liv ni valt att leva" för det verkar ju inte OK att ha någon annan åsikt än din??
Och jag är ledsen, men jag köper inte en sekund att ni inte har synpunkter på son + svärdotter!!!! Måste vara de enda föräldrarna i världen som inte tycker någonting om barnens sätt att leva i sådana fall!
Låter skitbra med ömsesidig respekt, det är det jag tycker det här handlar om!!

Bara och lägga ner, det här börjar ju bli helt galet!
Uppenbart är att vi har olika definitioner på vad hänsyn är. Jag tycker att hänsyn är att man försöker hålla eventuella husdjur borta när allergiska gäster kommer.
Jag tycker även att hänsyn är att överväga att skaffa en hundras som skapar mindre problem för mig (och för dem själva...) och min allergi. När det ändå är så att det primära för dem är att ha en hund, inte en viss ras! (hade de absolut velat ha en tax igen hade jag haft lättare att förstå hur de tänker)

Hänsyn för en del andra här är uppenbarligen att gästen inte klagar utan äter massa mediciner och är glad och tyst om sina besvär (eller åsikter om hundar vid matbordet) för att alla har rätt att göra som de vill...

En del förstår precis hur jag menar, andra fattar inte alls. Olika referensramar helt enkelt. Väldigt olika...
Och det verkar finnas mycket fler svärmödrar än svärdöttrar som är här också...
Humor/Ironi?
Ingen som ser det galna i vår familj vid middagsbordet???

Jag som andas pipigt och nyser, och sen taxen Bella som satt på egen stol och serverades kött med silverbestick och tiggde?
Jag som försöker säja att hunden kanske kan lämna rummet? Svärfar som säjer "näääääää, då blir hon ledsen", och svärmor som ber mig gå ut och ta luft... Inte otrevligt på nåt sätt, bara sjukt aningslöst!!
Here we go again!!!!!!!!!!!!!

Vi har ju alla fått möjlighet att uttrycka vår åsikt, det är ju klart och tydligt. Vad som skulle vara intressant är att veta vad du egentligen skulle vilja göra själv? Vad är det du vill egentligen? Låta allt vara som det är eller ha en förändring? Ibland kan det inte vara mer än att man uttrycker sin åsikt och sedan är det bra och ingen förändring behövs men ibland vill man att en förändring ska ske efter man uttryckt sin åsikt. Hur vill du gå vidare med detta? Är det fortfarande ett problem för dig?

Handlar nog knappast om att inte förstå utan om att ha helt olika inställningar, eller referendramar, som du skriver.

Jag är själv allergisk mot både det ena och det andra och jag har haft astma sen jag var barn. Ändå ser jag det faktiskt som mitt ansvar att skydda mig. Jag kan inte räkna med att hela världen runt omkring mig ska visa hänsyn. Där skiljer sig din och min syn på hänsyn, tror jag. Och jag skulle aldrig "kräva" att människor omkring mig, människor jag inte lever ihop med, skulle anpassa sina liv efter mig.

Ju mer du skriver i denna tråd ju mer tycker jag det framgår att det egentligen är dina svärföräldrar som är problemet. Det är mycket: "de säger, de gör, de visar inte hänsyn, de bryr sig inte" Men jag kan naturligtvis ha fel

Jag hör inte till den kategorin av människor som brukar gnälla på allt utan att egentligen vilja ha en förändring utan bara gnälla.... !!!

Jag skulle velat att
1. De inte skaffade någon hund alls
2.Om det nu gjorde det- att hunden hade lite päls så jag tål den lite bättre. Och gärna också en med ett OK temperament från början...

MEN, nu är vovven Molly på plats eftersom de gör som de vill , och vi ska upp och hälsa på henne nästa vecka och se vad det är för krabat. Vi "får inte komma nu för det är så mycket nytt för Molly"...

Jag kan inte förändra nåt nu, det jag hoppas kunna förändra är svärmors idé om att det inte går att sammanföra hunden med våra katter, och i grunden handlar det faktiskt om att jag vill kunna umgås med mina svärföräldrar!! Även om det verkar väldigt svårt att förstå för vissa!!

Annars skulle jag skita i det här, och jag garvade rätt bra när jag läste att "jag skulle vara glad att slippa umgås med några som hade jycken vid matbordet". För om jag inte ville, då skulle ju det här vara en kanon ursäkt!!

Japp, du har fel !

Och jag räknar inte med att "hela världen" ska visa hänsyn och jag älskar hundar! Vad menar du med "hela världen"??? Jag pratar om hund vid matbord + att dom vill ha med sig hunden hem till oss för att "hon inte kan vara ensam"...
Och självklart är det svärföräldrarnas attityd som är problemet, och inte hunden för hon har ju ingen del i det här beslutet....
Jag tycker helt enkelt att de var helt idiotiska tillsammans med sin tax, och det har varit skönt att se dem "normala" i två år nu!!

PRECIS som när man tvingas se sina jättebra vänner vara usla föräldrar... Men fortfarande bra vänner, bara man slipper se dem tillsammans med sina barn...
Men det har väl bara hänt mig...

Ja, jag sätter inte upp ramar för hur min släkt och mina vänner ska bete sig, det får de sköta helt själva. Det mår JAG betydligt bättre av eftersom jag har fullt sjå att hålla ordning på mig själv.

[quote name='Virriz' date='05-07-2007, 14:50' post='629647']
Grattis!! Jag förstår att ingen vågar kommer med synpunkter på "era hundar eller det liv ni valt att leva" för det verkar ju inte OK att ha någon annan åsikt än din??



När det gäller mitt liv eller vårt så är det min mans och mina val som gäller och självklart tar vi oss rätten och fatta våra egna val och självklart tar vi för givet att våra vuxna barn respekterar detta.
Du får ursäkta, men jag tycker Du är väldigt omogen och självisk som inte kan respektera dina svärföräldras val.
När det gäller Dina katter, har tanken aldrig slagit Dig att Dina svärföräldrar helt enkelt inte vill ha dem i sitt hem.

Gita