Jag frekventerar ett forum där man kan vara helt anonym och där det dagligen dyker upp nya, unga tonåriskillar som inte vågar erkänna eller berätta annat än under anonymitetens skydd. De får ingen hjälp för de ber inte om det, och de ber inte om det för att de skäms. Under alla år jag varit där har jag bara lyckats övertala EN att söka hjälp. Hur det gått för alla andra törs jag inte tänka på, men jag hoppas de funnit lycka nu.

Du tillhör dem som stött på en riktig levande människa med aspergers, så att du inte har några fördomar är jag inte speciellt förvånad över. Men om man besöker Apsergercenter och pratar med folket där så är det en annan verklighet som man möts av. Det är tyvärr ingen förhastad slutsats, det är egen erfarenhet och samtal med berörda jag baserar det på.

De flesta jobbar upp till 8 timmar, har resväg till och från jobbet, det ska diskas, lagas mat, handlas etc så i genomsnitt enligt SCB har människor ungefär en timme egen tid om dagen. Mer vissa dagar, mindre andra dagar. Tror du de lägger den korta tiden på att söka information om saker på nätet, om de inte absolut måste eller är intresserade? Informationen finns, visst. Men hur många har tid att ta fram den, läsa den och ta den till sig, om de ens orkar bry sig?

Nej, jag tror inte att alla söker info... lika lite som att alla skulle förstå vad det handlar om.

Jag har inte mött någon med Aspergers, förutom på tv... men jag har läst och läser allt jag kommer åt ang denna diagnos.
Vad som behövs... är mer förståelse och medkännande.. medmänsklighet.


Precis som jag också läser allt om övriga "psykdiagnoser".... och jag är alltjämt förundrad över människors oförmåga att fatta att det är mååånga i vårt samhälle som inte mår så bra.
Och så undrar jag jämt... Varför skäms så många över att tala om när de själv eller någon nära drabbats av psykisk ohälsa?

Senast idag har jag mött en som drabbats och vi hade ett så givande samtal ossemellan.
Inte heller hon förstod varför så många skambelägger psykiska sjukdomar.

Jag tror att alltför många numera glömt det viktigaste: ”Må den utan skuld kasta första stenen”. Man kan inte erkänna sin egen skuld därför att det vore detsamma som att erkänna att man inte är perfekt! Och perfekt skall man vara. I alla avseenden. I arbetet. Hemma. I skolan. I föreningslivet. Man får ALDRIG lämna en blotta – vad skulle folk säga då? Och det är just det - vad skulle folk säga? Och då är vi tillbaka till Nethas första fråga: varför är det skamligt att ha en psykisk sjukdom?



Jag växte upp med en mamma som inte klarade av det vanliga livets prövningar. Jo, jag jag fick en aha-upplevelse av ett tidigare inlägg här i tråden. Det var väl fullständigt naturligt att mamma behövde åka på ”vilohem” ett par gånger om året?



Största boven till det hela stavas religionen! Fast på ett ett konstigt sätt. Det framgår ju rätt klart i bibeln att man inte gillar psykiskt sjuka och att man skall undvika dom.



Men i det religiösa samfund jag växte upp i hade man sitt eget sätt att hantera saken: ”Han/hon har sitt huvud för sig” och så lät man personen vara som den behövde och var ständigt omgiven av kärleksfulla personer. Det var hyfsat mycket inavel (många kusingiften) och man tog hand om ”sina egna”. Man gör så fortfarande har jag förstått (har lämnat samfundet för flera år sen).



Problemet har varit tvivlarna och de icke-religiösa. Dom har varit mer rädda för psykiskt sjuka än de religiösa (jo!). Så hur ”neutrala” vi än har blivit har vi inte tagit med oss det kärleksfulla att en person ”har sitt huvud för sig” utan vi förkastar personen istället och lämnar honom/henne till ”ulvarna”.



Dagens ”sjukvård” i detta avseende i min hemkommun lämnar jag därhän. Det är knappt värt papperet det är skrivet på. Men så det också väldigt nära ”Schartau-land”, dvs Bohuslän. Gamla "kulturer" lever länge!