Alla som är lyckliga tillsammans och vill fortsätta med det,
kan tipsa om, hur man håller förhållandet levande, decennium efter decennium.
Vi anstränger oss att gå ut tillsammans minst en gång i veckan,
inget märkvärdigt; bio, fika på stan, en promenad..

Bra initsiativ Hannele...
Har lite halvtaskiga förhållanden bakom mig och är 'särbo/har ett uppehåll' eller vad man nu vill kalla det för...så lite tips inom detta område skulle vara bra...

Säger som Broberg "Somna aldrig osams om ni håller av varann"

Lyssna på varandra. Det är så många som säger att man ska tala ut men ofta glömmer folk att faktiskt lyssna också.

Respektera varandras åsikter. Man kan inte alltid tycka likadant, men man kan vara överens om att man inte är överens. Vi får faktiskt vara olika, tycka olika och det är helt okej.

Skapa balans i tillvaron. Gör saker ihop men våga göra saker själv också, det är minst lika viktigt att ha tid tillsammans som tid för sig själv.

Glöm inte att göra de där gulliga sakerna för varandra, t ex komma med uppmuntrande kommentarer, en komplimang, ett kärleksfullt SMS eller bara flirta lite i största allmänhet med din käresta. Påminn varandra om hur det var när ni träffades, låt nostalgin få lite plats i livet också och ta er tid att minnas roliga saker ni gjort. Framtiden och allt ni ska göra ihop är nog så spännande, men man får inte glömma allt roligt man redan haft också.

Kramas och pussas ofta!!!!

Håll ut!!...efter regn kommer sol..för det mesta..
Ett förhållande är inte alltid en dans på rosor..periodvis kanske man funderar på vad man överhuvudtaget ser hos sin partner...sex månader senare är man som nyförälskad igen..men det märker man bara om man orkat hålla ut genom den tunga perioden..
Man ska inte rusa in i förhållanden och man ska än mindre rusa ur dom..

Det finns ett citat från filmen The Crow som jag tycker är så bra. (Det hör till bakgrundshistorien att hans älskade Shelly har blivit mördad).
"Småsaker brukade betyda så mycket för Shelly - jag brukade tycka att de var ganska triviala. Tro mig, ingenting är trivialt."

Det är alla småsaker. Sista godnattpussen innan vi somnar och den första godmorgonpussen när vi vaknar. När hon har gjort ett helt berg med hemmagjorda plättar. När vi tittar på tv i soffan så jag kan pilla med hennes tår. Alla gånger jag jäset av stolthet över att hon har lyckats med något hon inte lyckats med tidigare som att klättra högre eller springa längre eller snabbare än hon gjort tidigare.
En krafs i nacken. En puss i rulltrappan eller hissen. Listan kan göras oändlig, och inget är för litet.

Glöm inte att säga "jag älskar dig". Mena det. Visa det. Jag skulle inte vilja ha hela världen eller himlens alla stjärnor, jag vill bara ha min käresta nära mig.

Alla vill bli älskade och alla vill älska någon, och om du har den turen att du har hittat någon, riskera inte att förlora det för trivialiteter. Tro mig, ingenting är trivialt.

Sååå gulligt, underbart! Lyckliga "henne" som har dig!!

Så himla bra skrivet! Blir glad och alldeles varm inombords när jag läser dina rader. Du har så rätt i om hur viktiga de är de där små trivialiteterna.
Om en halvtimme är "min gubbe" hemma, jag längtar.



Den där ska du allt va rädd om!

Vilken bra tråd! Och vad vackra saker ni skriver!

Snart kommer C hem och då ska han få en extra puss, det behöver vi nog båda två förresten! Vi håller nog på att hamna lite för djupt i bebis/amnings/blöj/sömbrists-träsket... Några tips ang det?!

Kram till alla som behöver!

Vi brukar göra saker för oss själva, fixa barnvakt en helg eller bara över natten och går ut o äter och har trevligt. Med två små barn med bara ett år emellan så behöver man lite egen tid. Sen tror jag också att det är viktigt att ibland få gå ut själv eller med kompisar så att man inte gör allt tillsammans för det kan kanske nöta i längden. Nu har jag en väldig förstående sambo som tillåter mig att göra saker, vi lever väldigt jämställt och delar på alla sysslor (för det mesta). Ser tyvärr i kompiskretsen hur kvinnan inte ens får åka till stan en dag utan man o barn, utan måste köpa alla kläder på postorder, USCH det är hemskt, tycker jag. Undrar för mig själv hur länge det kommer gå.....

Ja, jag vet



Ja, han är supergullig

Blir alldeles varm inombords när jag läser vad ni skriver.
MERA KÄRLEK ÅT FOLKET!!!!!!!!

Ibland ringer jag honom, mannen som är mitt hjärta, bara för att säga att jag älskar honom... och att jag saknar honom.

Ciczi

Efter 10 år, visserligen böljande som havet känns det fint att han med H fortfarande finns kvar.
Gubben har fått ultimatum av sin njurläkare, ner med trycket annars njurtransplantation inom ett år.
Han är 33, har typ 1 diab så vi vet ju om hur det kan bli.
Men, jag älskar min gubbe och skulle inte på nåt vänster ändra.
Om min njure passar, då får han den..

Inga speciella knep eller ansträngningar... vi älskar varann och har aldrig tråkigt tillsammans, bråkar aldrig.
Fyra barn har vi och sex små barnbarn ... livets efterrätt.

Måste också berätta att vi nu firar 44 år tillsammans.

Ömsesidig respekt, uppskattning och mycket kramar och skratt.
Skiljs aldrig åt som ovänner. Lär dig att säga förlåt.

Små kärleks-SMS ibland, kan inte vara fel.

Vilken bra tråd!

Ett tips från mig är att nypa din karl i rumpan. Det gjorde jag en gång när vi två var på krogen samtidigt och han berättade att han tyckte det var lite smickrande att någon, alltså jag, uppmärksammade honom.

Sen är jag nybörjare i jämförelse med många av er här. Jag är så imponerad av alla par som håller i hop i vått o torrt.

blommor varje fredag, ett bra sexliv och konstruktiva diskussioner.

Jag tycker om den här tråden, den är så konstruktiv. Det finns mycket att ta till sig.

Man ska inte underskatta de små sakerna i tillvaron

Många bra och fina råd i denna tråden suger åt mig av alla. Ska bli fler kärleks-sms framöver.

Själv vill jag aldrig lägga mig som ovän. Tror inte riktigt på det att man ska sova på saken, jag vill reda ut saker när det händer istället så det kommer ur världen.

Det tror jag är ett bra råd. Men kan vara svårt ibland när den ena parten inte vill reda ut det här och nu.

Livet och samlivet går upp och ner hela tiden. Tur egentligen för annars kanske man inte skulle uppskatta när det går uppåt. Har varit tillsammans med min man i snart 33 år och när det varit som mest neråt har jag frågat mig själv om min man verkligen förändrats så mycket från den där unge mannen som jag blev förälskad i . Svaret har iaf hittils blivit NEJ varje gång.

Så mitt råd är att försöka tänka efter varför jag blev så kär och fundera lite kring det . Det måste ju ha funnits en hel massa saker jag gillade annars hade jag inte fallit för honom/henne.

Vet inte om detta passar i tråden men jag bjuder på denna text ändå
När livet ibland ger mer än du kan klara, när 24 timmar inte räcker till, minns då syltburken och ölet.

Syltburken och ölet.

En professor i filosofi står framför sin klass, med några saker framför sig på katedern. När lektionen börjar lyfter han, utan att säga något, fram en stor och tom syltburk, och fyller den med golfbollar. Han frågar sedan studenterna om burken är full. De nickar jakande. Så plockar professorn upp en låda med små färgade kulor och häller dem i burken. Han skakar burken lätt och kulorna finner vägen till hålrummen mellan golfbollarna. Igen frågar han studenterna om burken är full. De nickar jakande igen.

Professorn tar då upp en påse med sand och häller den i burken. Självklart fyller sanden hålrummen mellan golfbollar och kulor. Återigen frågar han studenterna om burken är full och studenterna svarar med ett rungande JA.

Professorn plockar då fram en stor burk öl från under katedern och häller hela innehållet i burken, vilket effektivt fyller upp hålrummen mellan sandkornen. Studenterna börjar nu skratta.

Nu, säger professorn när skrattet lagt sig, ponera att denna burk representerar ditt liv. Golfbollarna är de viktiga sakerna i livet, din
familj, dina barn, din hälsa, dina vänner, dina favoritsysselsättningar, saker som om allt annat försvann, och bara de sakerna återstod, så skulle ditt liv fortsatt vara fullständigt. De små kulorna representerar de andra sakerna som betyder något, ditt jobb, din bil, ditt hus. Sanden är allt annat, de små sakerna. Om du först häller sanden i syltburken, fortsatte professorn, blir det ingen plats till
golfbollarna och småkulorna.

Det samma gäller i livet. Om du spenderar för mycket tid och energi på de små sakerna, får du aldrig plats till de sakerna som är viktigast för dig. Koncentrera dig på de saker som är viktigast i ditt liv. Lek med barnen, ta dig tid till motion, bjud ut din kära på middag, spela 18 hål till. Det blir alltid tid kvar till att städa huset och kasta soporna. Ta hand om golfbollarna först, det som verkligen betyder något. Prioritera.

Resten är bara sand.

En av studenterna sträckte upp handen och undrade vad ölet representerade. Professorn log. Jag är glad att du ställde den frågan. Det visar bara att hur fulländat ditt liv än kan verka, finns det alltid plats till en stor öl!

Mycket bra tråd ! Den där om syltburken och ölen gillar jag, har hört den förr!

Så här efter sex och ett halvt (svåra) år med min sambo vet jag att det är väldigt viktigt att:
1) Inte sluta prata med varandra, no matter what!
2) Se till att båda har tid för sina egna intressen ibland, med eller utan den andre.

Vad jag menar med det första är att man inte kan tiga ihjäl meningsskiljaktigheter, men också att man ska komma ihåg att prata om bra och positiva saker även om det bara är smågrejer. Det betyder mycket att få ett sms sent på kvällen när sambon jobbar 12-timmarsnatt med den enkla meningen "Älskar dej, sov gott : )".

Detta kanske inte är ett direkt tips, men...

Livet är inte alltid lättsamt och roligt!

När allt känns mörkt och tungt behöver man inte ge upp och längta efter något bättre. Man kan helt enkelt bara acceptera att livet är tufft ibland. Ingen kan dansa genom livet på små rosa moln! Tror man att man kan det (vilket en hel del faktiskt verkar tro) så kommer man alltid att leta efter något bättre, något mer roligt, något mer tillfredsställande o.s.v. när man stöter på problem och motgång.

Tror det är få människor som lever i förhållanden där allt är perfekt, ljuvligt och kärleksfullt alltid och har man inställningen att det ska vara just så i ett förhållande så kommer man bli besviken och man kommer ständigt att vara på jakt efter lösningar och utvägar som finns utanför förhållandet.

(Vi bråkar ibland ) Grattis!

Kom att tänka på en sak till som faktiskt är väldigt viktigt, men det går inte att sätta ett enda ord på det.

Om jag är sur eller arg för något kan jag börja morra och skälla på omgivningen som en terrier med tandvärk. En grälsjuk man hade kunnat utnyttja detta och starta en massa mer eller mindre sprakande bråk, men inte min älskling. Han tittar lite bekymrat på mig och låter mig rasa klart, sen är det bra med det. Han förstår att jag inte alltid kan hålla allt inom mig utan behöver få blåsa het ånga omkring mig ett tag för att inte explodera, och han vet att jag aldrig någonsin skulle vända min vrede mot honom på riktigt.

Jag vet att han är oskyldig så jag skäller aldrig PÅ honom utan FÖR honom och det är en jäkla skillnad. Han är mao åskådare snarare än måltavla, fast för säkerhets skull brukar jag be om förlåtelse efteråt eftersom man aldrig kan vara helt hundra på att en annan människa uppfattar det man sagt på det sättet som man avsåg det.

Han är helt enkel ett underbart stöd och naturligtvis försöker jag efter bästa förmåga att vara samma stöd för honom de dagar han inte är så munter. Jag vet inte om det ens finns ett ord för den sortens samspel, men det gör det säkert. Jag är bara för trött för att komma på det nu.

Det låter lite som jag det där... att blåsa het ånga och rasa av sig... Har också en väldigt förstående karl som bara tittar på mig och undrar om jag är klar snart...

Ciczi

Förstående karlar som förstår ens behov är det bästa som finns

Din man påminner om mig Jag är inte konflikträdd av mig men jag väljer mina strider, min älskling kan jag bara inte bråka med. Jag är totalt immun mot alla försök att provocera mig, för jag vet att det aldrig är menat att såra.

jag skulle bli galen om inte jag fick respons på mina provoceringar

Jo, jag också.

När jag blir arg så blir jag arg! Ja, jag kan bli våldsamt arg på min man! Om han då inte reagerar på min ilska utan bara "nickar och suckar" så blir jag vansinnig. Då kan jag provocera fram en reaktion. Ja. För jag vill ha en reaktion! Jag vill att vi ska mötas på samma nivå och rensa luften. Och med samma nivå menar jag inte att vi ska vara våldsamt arga båda två men vi ska båda vara på samma nivå i samtalet/grälet. Ska saker redas ut så funkar det inte om mannen sitter och bara tar emot! Han behöver säga emot mig också! Vi behöver en konflikt att kunna mötas i.

Svårt att beskriva detta på ett bra sätt

.... provokationer....
Mvh
Fenja

Vad är det du inte förstår?

Men varför ska man gräla? Och provocera? DET begriper jag inte..!

Om jag blir förbenad på Aftonbladet Hälsa (vilket jag blir ganska ofta) brukar jag stolpa omkring och skälla, om inkompetenta journalister, dåliga researchers, dålig svenska och allt vad det nu kan vara. Medan jag brusar som en treo i ett vattenglas VILL jag inte ha mothugg, Gud nåde den som käftar då! Det jag behöver är gläfsa av mig.

När jag lugnat ner mig kan vi föra en mer vuxen och konstruktiv dialog, men innan dess är det fullständigt meningslöst för då är jag oförmögen att lyssna.

Behöver du begripa det?

Vi är alla olika! Simple as that!

Varför kan man inte gräla och sedan bli sams? Vad är det som är så farligt med ett gräl? Jag är som jag är, min man är som han är och vi är inte rädda för att gräla eftersom det hittills alltid kommit något gått ur det. Vi luftar våra känslor och sen är det bra. Ett gräl behöver inte innebära att man inte är konstruktiv eller vuxen.

Varför är ett gräl sämre än något annat?

en schysst ordfajt är icke att förakta..


förmodar att det var jag som använde fel ord. men hade jag velat ha en svensklektion så hade jag bett om det..

Vissa utsätter stackars expediter och annan servicepersonal för samma sak,
men alla orkar inte låta det vara opersonligt.
Ibland tycker jag att när man väl har fyllt 6 år, borde man kunna behärska sej lite...
Bara för att man fått en snäll man, ska man väl inte häva ur sej vad som helst?

Tja, är det så fel att vara nyfiken på varför andra gör som de gör? Bara för att man frågar betyder det inte att man ifrågasätter, ok?

Expiditer t ex är roliga att chocka genom att önska dem en god helg när de minst anar det, eller tacka artigt när man får kvittot t ex. Överraska dem positivt s a s. Oftast får man ett överraskat, brett leende till svar av den där sorten som antyder att de inte har en aning om vad de ska säga och att de undrar om man är lite överförfriskad möjligen. Men skälla? Då ska man vara bra slut i roten.

Om man inte kan få stöd av den som älskar en mest, vem ska man då få stöd av? Du har lite svårt att förstå det kanske, möjligen lider du inte av passionerade heta känslor som kan börja svalla våldsamt utan går genom livet som en sval isdrottning. Men sån är inte jag.

Som tur är förstå min underbara man mig och vet att när jag skäller på någon tidning för något, eller på en politiker för något annat så är bara det och inget annat. Om jag kallar Schulman för skitstövel så är det faktiskt Schulman jag är arg på, inga omskrivningar eller mysterier där. När jag sen lugnat ner mig, då kan vi diskutera VARFÖR Schulman är en skitstövel eller om jag möjligen förhastat mig i min åsikt.

Jag är som en Treo i ett vattenglas när jag blir arg helt enkelt. Vänta tills jag brusat färdigt, sen är jag resonabel igen

Jag kan inte förklara det tydligare än så tyvärr, men som någon skrev innan: Alla är vi olika. Du får nog nöja dig med det åtminstone, Hannele

Jag kokar över med jämna mellanrum...annars skulle jag göra mig olycklig till slut. Vi jobbar ju ihop på gården också så vi har en inte helt okomplicerad situation...var går gränsen mellan jobb och privatliv??? och maken är inte precis den mest psykologiska människan man kan tänka sig utan kan driva mig till vansinne ibland..
Och han tycker att jag alltid ska analysera och älta allt när jag vill reda ut...som dag och natt..Men vi har hållt ihop i över 20 år och för det mesta är det ganska så bra..och i ärlighetens namn så är det mest jobbet vi bråkar om..det blir kanske så när man inte hinner så mycket annat än jobb...eller orkar..

Jag bara funderade på om det var det som Herkules menade med provoceringar och så är det nog
Mvh
Fenja

Aha, passionerade heta känslor kontra isdrottning, riktigt så är det inte i livet.
Man kan vara väldigt passionerad utan att bete sej som en trotsig 6-åring..

Tyckte det lät som du gjorde det.

Var har du fått trotsig från?



Din tolkning helt och hållet.

Jag kan bara tala för mig själv, men jag tycker att det är skönare om man lugnt och sansat kan försöka prata sig till en lösning. Lösningen behöver inte vara att man tycker samma sak, men i varje fall att manär överens om att man tycker olika och om (och i så fall vad) man behöver göra åt saken. För det mesta när det gäller mig och min käresta är det ofta inte att vi tycker speciellt olika utan att vi har pratat förbi varandra så att vi lika gärna kunde stå med ryggen mot varandra och argumentera åt olika håll. Då backar man och konstaterar och frågar "jag uppfattar det som att du tycker så här, stämmer det" och "vad uppfattade du det som att jag menade". Visar det sig att meningarna går isär redan där är det bara att fortsätta att backa i diskussionen tills bägge är på samma nivå så att säga, sedan kan man försöka reda ut problemet.

Jag tycker att det verkar ganska kontraproduktivt att försöka "provocera" fram reaktioner eller skälla på varandra eller gräla (vilket iofs beror på vad var och en läser in för betydelse i orden, men enligt min tolkning). Det gäller ju framför allt om det är en tredje part inblandad. Om min käresta läser Aftonbladet Hälsa och är på "jag är tolerant som en trampmina-humör", då kan hon fräsa och skälla över dem och berätta för mig precis vad hon tycker och tänker. Visst är det jag som indirekt hamnar i skottlinjen, men varför skulle jag göra något annat än låta henne skälla av sig? Det är kanske inte så kul alla gånger, men det är ju inte mig hon är ilsk på så jag tar inte åt mig. Sedan när hon har fräst färdigt argumenterar vi oss lugnt och sakligt fram till att Aftonbladet Hälsa främst består av deghuvuden och så är det inte mer med det. Efter det brukar hon skaka på huvudet, ge mig en stor kram och konstatera att "vilket tålamod du har som står ut med mig" varvid jag tycker att hon ska sluta larva sig.

hahahahaha. deghuvuden....hahahahaha

Min man o jag har vart ihop se´n -74.
Gifte oss för 24 år se´n.........
Visst; det har vart jobbigt många ggr, men vi har kämpat!
Vi grälar ibland, men ber om ursäkt o kramas.............
Vi "håller handen" när vi ska sova........

Ett äktenskap utan gräl är ett äktenskap utan känslor tycker jag. Som jag skrev förut om det inte gick upp och ner i ett förhållande så skulle man aldrig uppskatta de bra tiderna om inte dåliga fanns. Så var inte rädda för grälen men se till att försonas.

Instämmer till fullo!

Att lufta mitt inre och få "vräka ur mig" är något jag måste få göra för att kunna vara mig själv och må bra i förhållandet. Sån är jag. Jag behöver det.

Och efter gräl försonas vi... Kärleken blir inte försvagad av ett hetsigt gräl, tvärtom