Det skulle vara roligt om någon började på ett ämne och sedan spanns det vidare på det, så småningom kanske det ledde till nåt helt annat än det som tråden började på, kul skulle det vara att se vart vi hamnade och hur länge det kunde hålla på och vart det slutade.
Är det någon som känner sig kallad?

Jag har tidigare lekt med tanken på någon slags "stafettberättelse".

Sådär tycker jag förstås att många av inläggen fungerar redan idag!

Någon ställer en fråga och så slutar det med en diskussion om något helt annat! Ibland hittar man tillbaka igen till ursprungsfrågan men många gånger hamnar man någon annanstans

Sånt jag syftade på är nog att man skriver en mening var, undan för undan, till en lång histora. Fortsätt om ni vill:

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp. - - -

Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till...

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp. - - -
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på långa vägar där de vajade i hennes talltopp.
Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna.
Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön.

En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr...

Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna

"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar..

Men knakandet bara fortsatte....

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på långa vägar där de vajade i hennes talltopp.
Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna.
Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön.
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna...
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar.
Men knakandet bara fortsatte.
Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst.

"Det skulle vara roligt om någon började på ett ämne och sedan spanns det vidare på det,
så småningom kanske det ledde till nåt helt annat än det som tråden började på.
Är det någon som känner sig kallad?"

Jag är specialist på sånt...

Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.

Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och...

...parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar...

... ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade...




*fniss*
Det blir visst två berättelser!!!

Mamma! Det är ju jag ........

Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där? Men, men..."

Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött

(går det överhuvudtaget att spinna vidare på?)

"Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon ....

.. misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade...

"Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag. Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade...

- Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.

Cissi i onsala

Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.

Himla kul, men som jag läste storyn så var hon nere vid sjön en gång i tiden när hon var en ung jänta.....då kunde hon väl knappast ha en vuxen son? Eller var hon nere vid sjön som gammal gumma? Trodde hon höll till i tallen....
Äsch, jag ska inte vara grinig...

> På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till ?<...

Min mening var att man skulle kopiera ihop hela berättelsen vid varje ny menings tillkomst, så att berättelsen hela tiden blir lätt att överblicka.
Iallafall på min dator, låter sig det väldigt lätt göras genom att man vid "Sista 10 svaren" nedan markerar hela den isåfall hitintills skapade historien, och med musen drar upp den i den här skriva-inlägg-rutan, samt tillfogar sin egen mening till berättelsen osv, osv vartefter.
Funkar inte "dra-och-släpp" går det ju ändå enkelt att markera, kopiera och klistra in via Redigera-menyn i webbläsaren, eller via högerklicksmenyn.

Jag kopierade ihop hela storyn en gång i början, kanske någon annan vill göra det nu...?

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt...

Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och...

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger inte minst...

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....

Platt fall!... Eller?

(inte lätt att fortsätta denna komplexa historia...)

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och...

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

Om man läser allt detta, hinner man inte med några trädgårsböcker...

Oj, oj vilken mystik och spänning. Lite som en svensk "sagan om ringen"!

Nu ska du inte vara sån.

Mamma!!! VAD gör du här!??

Nu var jag visst lite långsam.... tihii!! :blink:

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

- Nej?!? Vad är det du säger kära mor?

- Nej du klarar dig inte ensam på denna resa.

Mor och dotter fortsatte tillsammans den långa vandringen mot "Afgrunden i Storskogen" Efter några timmar, när lederna börjat värka och det var svårt att skilja fötterna från skavsåren, slog dom sig ner under den största gran mänskligheten skådat. Aldrig hade de varit i denna delen av skogen, tystnaden runt om dem var så total att man kunnat höra en knappnål falla mot mossan på en mils avstånd. Plötsligt omsveptes de båda av en tjock dimma, en starkt ljussken kunde skådas någonstans en bit bort. Var det en eld? De reste sig upp och med en klump i halsen trevade de båda mot ljuset...