Haha!!

Det här var skoj!
Känns som om historien vart en aning osammanhängande... Men kul!!

Gumman hade nu gett upp allt sökande och insåg att det bästa hon kunde göra var att hemmavid vänta på livstecken från den försvunne sonen. Kanske hade han råkat ut för ett rövarband som länsat hans plånbok.. tänkte gumman.

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

- Nej?!? Vad är det du säger kära mor?

- Nej du klarar dig inte ensam på denna resa.

Mor och dotter fortsatte tillsammans den långa vandringen mot "Afgrunden i Storskogen" Efter några timmar, när lederna börjat värka och det var svårt att skilja fötterna från skavsåren, slog dom sig ner under den största gran mänskligheten skådat. Aldrig hade de varit i denna delen av skogen, tystnaden runt om dem var så total att man kunnat höra en knappnål falla mot mossan på en mils avstånd. Plötsligt omsveptes de båda av en tjock dimma, en starkt ljussken kunde skådas någonstans en bit bort. Var det en eld? De reste sig upp och med en klump i halsen trevade de båda mot ljuset...

Som de kisade riktigt, riktigt hårt mot det starka ljusskenet upptäcke de plötsligt att det kom från ett gigantiskt tefatsliknande föremål som ljudlöst svävade över en tjärn inne i den glesa skogen! Det var verkligen helt ljudlöst, alla naturens ljud hade försvunnit. Plötsligt började ett hummande ljud höras i deras huvuden. Det liksom rullade fram, upp och ner i tonhöjd. De stirrade skräckslagna mot tingesten som nu sakta sjönk ner mot vattenytan där nu vattnet började ånga upp. Då öppnades utan förvarning en bred lucka i sidan på farkosten och ett bländande ljus strålade ut. Mitt i ljuset syntes en skepnad som nu började att vandra nerför den utfällda luckan...
Gumman i tallen svalde snusen i rena förskräckelsen - vilken syn - gumman var tvungen att nypa sig själv i armen. Hon kunde knappt tro att detta var sant för nerför rampen kom...
.... en mantelprydd figur. Figuren var reslig och gick inte utan snarare gled fram och hon kunde inte se några fötter nedtill. Manteln var purpurröd och prydd med små tulpanknoppar. Ett ljusgrönt sken bredde ut sig bakom främlingen som kom allt närmare. Nu kunde hon böjra tyda anletsdragen. Nämen, det var ju en människa från framtiden närmare betsämt 2937 och gumman ser in i ögonen och där upptäcker hon att det är Dante!? Hon gnuggade sig i ögonen detta kan inte vara sant, det måste vara Dante i transformerad skepnad. Hur kunde detta vara möjligt?

*dodunk, dodunk*. Pulsen slog hårt, tinningarna känndes som de skulle explodera. "Mamma, mamma!" hördes en röst långt bort i fjärran. "Mamma, vakna!". *dodunk, dodunk*. Marken skakade. "VAKNA!!!". Gumman i tallen vaknade med ett ryck! Åh, attans vilken mardröm hon haft! "Mamma, är du vaken?!". Roger stod nedanför granen och ropade på henne. "Mamma, du måste komma ner nu!" ropade Roger på henne. "Ja, jag kommer. Måste bara hämta mig efter en sådan otäck dröm jag hade, jag var uppe vid Storsjön och det blev så konstigt allting. Det slutade med konstiga varelser från framtiden som påminde om din farfar Dante. Huga!". Gumman höll in kjolen och slängde sig vigt ner från talltoppen i de egenhändigt virkade lianerna som hon knåpat ihop. "Vad var det du ville, min son?"

- Jamen mamma, du har ju lovat mig att du skulle lära mig idag hur man klättrar upp till dig!
Visst kan jag lära dig det.,men jag lovade dig inte att vi skulle göra det idag. Det tar flera dar att få ihop bark till lianen som du flätar, virkar repstegen av , sedan måste barken blötas i minst en vecka och därefter hamras, för att få mjuk och foglig så man kan fläta ,virka tät, tät, då blir den mycket stark. Den jag använder nu , har jag använt i nästan tio år. Klättra är inte svårt. Det svåraste är att hitta rätt sorts bark att fläta"virka" lianen till en stark lianstege.
Det duger inte med vilken bark som helst. Vilken bark tror du är bäst?

"Björknäver kanske duger?" sade Roger. "Fast tror du inte skulle gå bättre med hampa?". Gumman tyckte nu att det var dags för Roger att bli lite mer självständig här i livet. Alltför länge hade han bara glidit omkring och förlitat sig på att hans mamma kunde fixa allting åt honom. Han var ju trots allt 49 år, då borde man kunna klura ut en hel del själv. "Du Roger, jag har funderat på en sak bra länge", sade hon, "egentligen vore det väl bäst om du finge klura ut på egen hand hur du ska kunna klättra upp till min koja?"

"Men mamma, nu tycker jag du är orättvis! Jag har ju faktiskt ordnat den här lilla trädgården åt dig! Räknas inte det kanske?" Gumman tittade på de små buskplanteringarna, de fina perennrabatterna i glada färger, den lilla dammen där grodorna kväkte och det generösa köksväxtlandet med dignande stånd av potatis, morötter, sallad och andra livsnödvändiga saker. "Jo..." sade gumman, "men du har glömt en viktig sak..."

"Jag har burit och fött dig, ammat och snutit dig, tröstat och matat dig, kramat och bannat dig, lärt dig vad som är fram och bak och rätt och fel. Och inte minst... det var jag som traskade över myrarna och genom skogarna och över ängarna och över åarna ända ner till byns handelsbod där jag köpte utsädet och fröerna...

" - Eftersom du lät dig bli med barn var det väl självklart att du också skulle ta hand om det? Eller?"

-Jo då,visst är det självklart att man skall ta hand om sitt barn och ge det en god start i livet, det har alla barn rätt att kräva, men du är väl för höga Farao ingen koltunge heller? Vid din ålder skall du väl klara av att göra en repstege, på egen hand, det får ju vara måtta på att hänga i kjolarna.
Nu tar du itu med repstegen, så skall jag ta fram sländan för jag behöver få spunnet garn till...
den tjocka tröja som du inte kommer klara dig utan i vinter.
-Vad skulle det egentligen bli av dig om inte jag fanns, va? Du skulle inte klara dig genom en hel vinter! Men, suck... nu ska vi inte prata om vintern, än så länge är det värme i luften.
-Mamma ska du stå o snacka hela dagen, då får jag ju inte en chans att
berätta att jag träffat en tjej. Jag har träffat henne i smyg en längre tid och nu är hon med barn, så nu ska du bli farmor, kul va?

- Jämmer och elände; jaså din olycka, du har ännu inte lärt dig klättra i träd, men klättrar på flickor...!
Jojo, där hör man! Annat var det på min tid minsann, då fick man inte ens bestiga berg!

- Men nu måste du berätta, min son. Vem är hon - flickan som ska bli mor till mitt första barnbarn?

- Hon är lika kort som du, hon har svart, långt stripigt hår. Hon har en sträng uppfostran bakom sig, hennes far var ett riktigt vidunder. Han söp sig full var eviga kväll efter middagen. Lyckligtvis klarade hon av att fly ifrån honom i tidig ålder. Hon har gömt sig hos sin faster i ca 10 år...

Gömd flicka som han skulle ha hittat, hmmm.... nu började gumman allvarligt misstänka att sonen fabulerade igen.

- Roger min son, vad riktigt menar du? Står du där och skojar med din gamla mor?

Sonen började rodna och rusade sedan plötsligt iväg med en väldig fart bort mellan träden.


Kapitel 2: Ensammen

Gumman satt i kojan i talltoppen och sörjde. Det var nu ca fem månader sedan hennes son röd i ansiktet rusat bort i skogen. Den dagen då hon inte velat lära honom hur han skulle kunna klättra upp till henne. Och när hon ifrågasatt hans berättelse om att han hade träffat en ung kvinna....
- "Detta går inte längre", sade hon till sig själv, samtidigt som hon med ömma muskler darrande reste sig upp.
Hon plockade fram sin lilla väska av näver, den som Monte en gång för länge sedan hade gjort till henne och började packa ner sina viktigaste saker i den. Under tiden funderade hon på var hon skulle börja leta efter Roger. Givetvis hade han väl försvunnit bort till den där flickan, men var kan hon finnas. Roger hade ju inte berättat något om det hemliga stället där hon hade gömt sig, inte mer än att det var hos flickans faster.
När hon hade packat färdigt tittade hon sig hastigt omkring i kojan.
- "Det är dags...", mumlade hon för sig själv och klättrade ner från kojan. Utan så mycket som en blick bakåt tog hon riktning söderut.
Skogen var bitvis ganska tät och det tog tid att ta sig fram. Efter 4 timmar kom hon till en glänta. Eftersom hon var både trött och hungrig så satte hon sig ner och började plocka fram mat och dryck från sin väska. Medan hon satt där i godan ro och njöt av den varma solen i ryggen hördes något som skickade kalla kårar längs hennes rygg och som fick håret att resa sig i nacken på henne. Det var en röst som sa:

- Vänd dig inte om, om livet är dig kärt!

Gumman snyftade till av skräck. Den rösten hade hon inte hört på många, många år och hon hade hoppats slippa att någonsin behöva höra den igen...

Gumman vred sig hastigt runt.Men i allsin dar! Där stod ju Nedgårds Geir och garvade!! Men hon trodde ju att det hade varit Storjords Eskil. Hon hade varit så inne i sina tankar, långt i en förgången tid, så hon förväxlade Nedgårds Geirs röst med Storjords Eskil. Dom var ju visserligen rätt lika, men ändå. Visst hade hon en del år på nacken, men det var inte dags att få tomtar på loftet än. Efter ett par sekunder hade hon samlat sig och ett leende lyste upp hennes ansikte när hon tittade upp och undrade vad han gjorde på dessa vägar. Nedgårds Geir berättade att han var på väg till Ankarvattnet. Han skulle hjälpa en nybyggarfamilj att hitta en duglig vattenåder, han hade slagrutan med sig.
Gumman berättade att hon hade gått från Frostviken i går, hon hade sovit under en tall i natt, hade hängt upp två stora lärftsjok över dom nedersta tallgrenarna och knutit väl till om tallstammen, för att freda sig för mygg och knott,men inte fasiken fick hon vara ifred" Tror du inte dom rackarns myggskrällen lade sig på knä och kröp in under lärftväggarna, så dom kunde komma åt att sticka" sade hon. Nedgårds Geir skrattade bullrigt och replikerade " Ja men där fanns det ju lite att bita i också". Han talade också om att han visste att hon hade övernattat i Frostviken, hon glömde den ena näverkonten där. Han vände sig och plockade upp konten och lämnade den till henne. Gumman blev överlycklig, nu var hon ju räddad. I konten hade hon både vinsten och alun som hon skulle ha till betningen när hon skulle färga garnet, när hon kom fram till Marsfjället.

När gumman berättade att hon ämnade sig åt Marsfjället erbjöd sig Nedgårds Geir att eskortera henne dit; det fanns plats för dem bägge på hans häst, Strävmule, sade han.
Gumman kände det som om en sten hade lyfts från hennes bröst. Hon hade ändå gått och bävat lite för att vandra omkring där på Marsfjället igen, men med Nedgårds Geir bredvid sig behövde hon inte vara rädd. Dessutom så var det ju trevligt med sällskap på vägen.
Framåt kvällningen kom de förbi Floen, och den lilla kärnen med sina grågröna vassruggar speglade sig i solens sista strålar.
Något rörde sig i vattnet.
-"Men vad..." började Nedgårds Geir.
-"Oh, men det är ju..." sade gumman.
Mitt ute på kärnen syntes en båt, men vem är det i båten frågar hon sig ? Gumman tittar nu noga efter, det ju min son Dante och brevid sitter en kvinna med ett bylte i famnen! Det verkar röra sig i byltet och det skriker... jisses han ljög inte i allafall och nu känner gumman stor ömhet och värme inom sig.
Så han hade äntligen kommit till skott, hon hade helt givit upp hoppet att få några barnbarn. Båten sarvas in mot strandkanten och ur den kliver hennes son och en ung kvinna, som med mjuka rörelser kommer emot henne och lägger barnet i hennes famn. En flicka!! En ljuvlig liten varelse, med sammetslen hy.,
Hon sög frenetiskt på sin knutna lilla hand. En lintotta med blå ilskna ögon som tittade upp på henne, som om dom sade. " Vad gör jag här, finns här någon mat?

Gumman tittade förundrat på det lilla flickebarnet " - Mitt första barnbarn, tänka sej!" Hon undrade innerst inne om det verkligen var så... Hennes andre son Roger hade ju berättat att hans flickvän var havande, strax innan han försvann springandes till skogs för fem månader sedan.

Sedan gumman ömt kysst den lilla på pannan och de runda kinderna, och fått veta att hon hette Barria, frågade hon förstås mycket ivrigt barnets föräldrar om de visste något om Roger.

Något bestämt visste de nu tyvärr inte, men de hade hört ryktats att hans käresta hade fött trillingar!


Kapitel 3: Barnbarnen

Det hade så smått börjat svindla för gumman sedan hon fått höra att hon från förut inget, kanske nu plötsligt fått hela fyra stycken barnbarn på kort tid. Hon brann av iver att få visshet i saken och....
För att få visshet om det var sant att sonen Rogers käresta fött trillingar beslöt sig gumman för att leta reda på en spågumma som hon hört talas om. Men för att komma till spågumman måste hon vandra lång väg över fjällvidderna där många strapatser väntade..
Hon tog adjö av Dante och hans lilla familj. Därpå vände hon sig mot Nergårds Geir och frågade honom om deras vägar skiljdes åt nu.
- Än är det lång väg att vandra, så vi får se till att komma iväg, var allt han sa.
Strax därpå befann hon sig på Strävmules rygg och steg för steg lade de Floen bakom sig. Innan kvällningen var de framme vid...Mavas.
Där skulle hennes andra barnbarn vara. Barnens mor var norsk, hon hade vandrat ned över fjällen från Blåmannen. Skulle det gå ett förstå hennes språk? Norsk var ju inte svensk. Förresten så hade hon hört att norrbaggarna mäst bara åt fisk, vad kunde det bli för tranosande folk av en sådan ensidig kost. Hur skulle nu detta gå? Det var med en inte så liten portion nyfikenhet som gumman satt där bakom Nergårds-Geir på Strävmules breda, trygga rygg. Nåja, tids nog skulle hon få se vad hon var av för sorts folk den där norskan som Roger hade fått ihop det med.
Tyvärr visade sig ryktet att sonen skulle befinna sig i Mavas vara helt felaktigt och folket där kunde inte heller påminna sig att några som stämde in på honom och hans käresta skulle passerat byn efter hans försvinnande den där sorgliga dagen nedanför gummans hemtall.
Gumman hade nu gett upp allt sökande och insåg att det bästa hon kunde göra var att hemmavid vänta på livstecken från den försvunne sonen. Kanske hade han råkat ut för ett rövarband som länsat hans plånbok.. tänkte gumman.
Men vid närmare eftertanke mindes hon att Roger inte brukade bära någon plånbok. För det första hade han knappast aldrig några slantar att lägga i en sådan, och för det andra brukade det i de trakter han vanligen vistades, mycket sällan finnas något behov av pengar. Även om han inte klarade av att klättra upp i mammas hemtall, var han styv på att klara livshanken direkt av vad som fanns i naturen.

Det gick en lång tid och gumman började misströsta att hon nånsin skulle få se sonen igen men en dag dök en gårdfarihandlare upp och han hade mycket att berätta. Han påstod att han på en marknad sett en person som liknade den efterlängtade sonen.

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

- Nej?!? Vad är det du säger kära mor?

- Nej du klarar dig inte ensam på denna resa.

Mor och dotter fortsatte tillsammans den långa vandringen mot "Afgrunden i Storskogen" Efter några timmar, när lederna börjat värka och det var svårt att skilja fötterna från skavsåren, slog dom sig ner under den största gran mänskligheten skådat. Aldrig hade de varit i denna delen av skogen, tystnaden runt om dem var så total att man kunnat höra en knappnål falla mot mossan på en mils avstånd. Plötsligt omsveptes de båda av en tjock dimma, en starkt ljussken kunde skådas någonstans en bit bort. Var det en eld? De reste sig upp och med en klump i halsen trevade de båda mot ljuset...

Som de kisade riktigt, riktigt hårt mot det starka ljusskenet upptäcke de plötsligt att det kom från ett gigantiskt tefatsliknande föremål som ljudlöst svävade över en tjärn inne i den glesa skogen! Det var verkligen helt ljudlöst, alla naturens ljud hade försvunnit. Plötsligt började ett hummande ljud höras i deras huvuden. Det liksom rullade fram, upp och ner i tonhöjd. De stirrade skräckslagna mot tingesten som nu sakta sjönk ner mot vattenytan där nu vattnet började ånga upp. Då öppnades utan förvarning en bred lucka i sidan på farkosten och ett bländande ljus strålade ut. Mitt i ljuset syntes en skepnad som nu började att vandra nerför den utfällda luckan...
Gumman i tallen svalde snusen i rena förskräckelsen - vilken syn - gumman var tvungen att nypa sig själv i armen. Hon kunde knappt tro att detta var sant för nerför rampen kom...
.... en mantelprydd figur. Figuren var reslig och gick inte utan snarare gled fram och hon kunde inte se några fötter nedtill. Manteln var purpurröd och prydd med små tulpanknoppar. Ett ljusgrönt sken bredde ut sig bakom främlingen som kom allt närmare. Nu kunde hon böjra tyda anletsdragen. Nämen, det var ju en människa från framtiden närmare betsämt 2937 och gumman ser in i ögonen och där upptäcker hon att det är Dante!? Hon gnuggade sig i ögonen detta kan inte vara sant, det måste vara Dante i transformerad skepnad. Hur kunde detta vara möjligt?

*dodunk, dodunk*. Pulsen slog hårt, tinningarna känndes som de skulle explodera. "Mamma, mamma!" hördes en röst långt bort i fjärran. "Mamma, vakna!". *dodunk, dodunk*. Marken skakade. "VAKNA!!!". Gumman i tallen vaknade med ett ryck! Åh, attans vilken mardröm hon haft! "Mamma, är du vaken?!". Roger stod nedanför granen och ropade på henne. "Mamma, du måste komma ner nu!" ropade Roger på henne. "Ja, jag kommer. Måste bara hämta mig efter en sådan otäck dröm jag hade, jag var uppe vid Storsjön och det blev så konstigt allting. Det slutade med konstiga varelser från framtiden som påminde om din farfar Dante. Huga!". Gumman höll in kjolen och slängde sig vigt ner från talltoppen i de egenhändigt virkade lianerna som hon knåpat ihop. "Vad var det du ville, min son?"

- Jamen mamma, du har ju lovat mig att du skulle lära mig idag hur man klättrar upp till dig!
Visst kan jag lära dig det.,men jag lovade dig inte att vi skulle göra det idag. Det tar flera dar att få ihop bark till lianen som du flätar, virkar repstegen av , sedan måste barken blötas i minst en vecka och därefter hamras, för att få mjuk och foglig så man kan fläta ,virka tät, tät, då blir den mycket stark. Den jag använder nu , har jag använt i nästan tio år. Klättra är inte svårt. Det svåraste är att hitta rätt sorts bark att fläta"virka" lianen till en stark lianstege.
Det duger inte med vilken bark som helst. Vilken bark tror du är bäst?

"Björknäver kanske duger?" sade Roger. "Fast tror du inte skulle gå bättre med hampa?". Gumman tyckte nu att det var dags för Roger att bli lite mer självständig här i livet. Alltför länge hade han bara glidit omkring och förlitat sig på att hans mamma kunde fixa allting åt honom. Han var ju trots allt 49 år, då borde man kunna klura ut en hel del själv. "Du Roger, jag har funderat på en sak bra länge", sade hon, "egentligen vore det väl bäst om du finge klura ut på egen hand hur du ska kunna klättra upp till min koja?"

"Men mamma, nu tycker jag du är orättvis! Jag har ju faktiskt ordnat den här lilla trädgården åt dig! Räknas inte det kanske?" Gumman tittade på de små buskplanteringarna, de fina perennrabatterna i glada färger, den lilla dammen där grodorna kväkte och det generösa köksväxtlandet med dignande stånd av potatis, morötter, sallad och andra livsnödvändiga saker. "Jo..." sade gumman, "men du har glömt en viktig sak..."

"Jag har burit och fött dig, ammat och snutit dig, tröstat och matat dig, kramat och bannat dig, lärt dig vad som är fram och bak och rätt och fel. Och inte minst... det var jag som traskade över myrarna och genom skogarna och över ängarna och över åarna ända ner till byns handelsbod där jag köpte utsädet och fröerna...

" - Eftersom du lät dig bli med barn var det väl självklart att du också skulle ta hand om det? Eller?"

-Jo då,visst är det självklart att man skall ta hand om sitt barn och ge det en god start i livet, det har alla barn rätt att kräva, men du är väl för höga Farao ingen koltunge heller? Vid din ålder skall du väl klara av att göra en repstege, på egen hand, det får ju vara måtta på att hänga i kjolarna.
Nu tar du itu med repstegen, så skall jag ta fram sländan för jag behöver få spunnet garn till...
den tjocka tröja som du inte kommer klara dig utan i vinter.
-Vad skulle det egentligen bli av dig om inte jag fanns, va? Du skulle inte klara dig genom en hel vinter! Men, suck... nu ska vi inte prata om vintern, än så länge är det värme i luften.
-Mamma ska du stå o snacka hela dagen, då får jag ju inte en chans att
berätta att jag träffat en tjej. Jag har träffat henne i smyg en längre tid och nu är hon med barn, så nu ska du bli farmor, kul va?

- Jämmer och elände; jaså din olycka, du har ännu inte lärt dig klättra i träd, men klättrar på flickor...!
Jojo, där hör man! Annat var det på min tid minsann, då fick man inte ens bestiga berg!

- Men nu måste du berätta, min son. Vem är hon - flickan som ska bli mor till mitt första barnbarn?

- Hon är lika kort som du, hon har svart, långt stripigt hår. Hon har en sträng uppfostran bakom sig, hennes far var ett riktigt vidunder. Han söp sig full var eviga kväll efter middagen. Lyckligtvis klarade hon av att fly ifrån honom i tidig ålder. Hon har gömt sig hos sin faster i ca 10 år...

Gömd flicka som han skulle ha hittat, hmmm.... nu började gumman allvarligt misstänka att sonen fabulerade igen.

- Roger min son, vad riktigt menar du? Står du där och skojar med din gamla mor?

Sonen började rodna och rusade sedan plötsligt iväg med en väldig fart bort mellan träden.


Kapitel 2: Ensammen

Gumman satt i kojan i talltoppen och sörjde. Det var nu ca fem månader sedan hennes son röd i ansiktet rusat bort i skogen. Den dagen då hon inte velat lära honom hur han skulle kunna klättra upp till henne. Och när hon ifrågasatt hans berättelse om att han hade träffat en ung kvinna....
- "Detta går inte längre", sade hon till sig själv, samtidigt som hon med ömma muskler darrande reste sig upp.
Hon plockade fram sin lilla väska av näver, den som Monte en gång för länge sedan hade gjort till henne och började packa ner sina viktigaste saker i den. Under tiden funderade hon på var hon skulle börja leta efter Roger. Givetvis hade han väl försvunnit bort till den där flickan, men var kan hon finnas. Roger hade ju inte berättat något om det hemliga stället där hon hade gömt sig, inte mer än att det var hos flickans faster.
När hon hade packat färdigt tittade hon sig hastigt omkring i kojan.
- "Det är dags...", mumlade hon för sig själv och klättrade ner från kojan. Utan så mycket som en blick bakåt tog hon riktning söderut.
Skogen var bitvis ganska tät och det tog tid att ta sig fram. Efter 4 timmar kom hon till en glänta. Eftersom hon var både trött och hungrig så satte hon sig ner och började plocka fram mat och dryck från sin väska. Medan hon satt där i godan ro och njöt av den varma solen i ryggen hördes något som skickade kalla kårar längs hennes rygg och som fick håret att resa sig i nacken på henne. Det var en röst som sa:

- Vänd dig inte om, om livet är dig kärt!

Gumman snyftade till av skräck. Den rösten hade hon inte hört på många, många år och hon hade hoppats slippa att någonsin behöva höra den igen...

Gumman vred sig hastigt runt.Men i allsin dar! Där stod ju Nedgårds Geir och garvade!! Men hon trodde ju att det hade varit Storjords Eskil. Hon hade varit så inne i sina tankar, långt i en förgången tid, så hon förväxlade Nedgårds Geirs röst med Storjords Eskil. Dom var ju visserligen rätt lika, men ändå. Visst hade hon en del år på nacken, men det var inte dags att få tomtar på loftet än. Efter ett par sekunder hade hon samlat sig och ett leende lyste upp hennes ansikte när hon tittade upp och undrade vad han gjorde på dessa vägar. Nedgårds Geir berättade att han var på väg till Ankarvattnet. Han skulle hjälpa en nybyggarfamilj att hitta en duglig vattenåder, han hade slagrutan med sig.
Gumman berättade att hon hade gått från Frostviken i går, hon hade sovit under en tall i natt, hade hängt upp två stora lärftsjok över dom nedersta tallgrenarna och knutit väl till om tallstammen, för att freda sig för mygg och knott,men inte fasiken fick hon vara ifred" Tror du inte dom rackarns myggskrällen lade sig på knä och kröp in under lärftväggarna, så dom kunde komma åt att sticka" sade hon. Nedgårds Geir skrattade bullrigt och replikerade " Ja men där fanns det ju lite att bita i också". Han talade också om att han visste att hon hade övernattat i Frostviken, hon glömde den ena näverkonten där. Han vände sig och plockade upp konten och lämnade den till henne. Gumman blev överlycklig, nu var hon ju räddad. I konten hade hon både vinsten och alun som hon skulle ha till betningen när hon skulle färga garnet, när hon kom fram till Marsfjället.

När gumman berättade att hon ämnade sig åt Marsfjället erbjöd sig Nedgårds Geir att eskortera henne dit; det fanns plats för dem bägge på hans häst, Strävmule, sade han.
Gumman kände det som om en sten hade lyfts från hennes bröst. Hon hade ändå gått och bävat lite för att vandra omkring där på Marsfjället igen, men med Nedgårds Geir bredvid sig behövde hon inte vara rädd. Dessutom så var det ju trevligt med sällskap på vägen.
Framåt kvällningen kom de förbi Floen, och den lilla kärnen med sina grågröna vassruggar speglade sig i solens sista strålar.
Något rörde sig i vattnet.
-"Men vad..." började Nedgårds Geir.
-"Oh, men det är ju..." sade gumman.
Mitt ute på kärnen syntes en båt, men vem är det i båten frågar hon sig ? Gumman tittar nu noga efter, det ju min son Dante och brevid sitter en kvinna med ett bylte i famnen! Det verkar röra sig i byltet och det skriker... jisses han ljög inte i allafall och nu känner gumman stor ömhet och värme inom sig.
Så han hade äntligen kommit till skott, hon hade helt givit upp hoppet att få några barnbarn. Båten sarvas in mot strandkanten och ur den kliver hennes son och en ung kvinna, som med mjuka rörelser kommer emot henne och lägger barnet i hennes famn. En flicka!! En ljuvlig liten varelse, med sammetslen hy.,
Hon sög frenetiskt på sin knutna lilla hand. En lintotta med blå ilskna ögon som tittade upp på henne, som om dom sade. " Vad gör jag här, finns här någon mat?

Gumman tittade förundrat på det lilla flickebarnet " - Mitt första barnbarn, tänka sej!" Hon undrade innerst inne om det verkligen var så... Hennes andre son Roger hade ju berättat att hans flickvän var havande, strax innan han försvann springandes till skogs för fem månader sedan.

Sedan gumman ömt kysst den lilla på pannan och de runda kinderna, och fått veta att hon hette Barria, frågade hon förstås mycket ivrigt barnets föräldrar om de visste något om Roger.

Något bestämt visste de nu tyvärr inte, men de hade hört ryktats att hans käresta hade fött trillingar!


Kapitel 3: Barnbarnen

Det hade så smått börjat svindla för gumman sedan hon fått höra att hon från förut inget, kanske nu plötsligt fått hela fyra stycken barnbarn på kort tid. Hon brann av iver att få visshet i saken och....
För att få visshet om det var sant att sonen Rogers käresta fött trillingar beslöt sig gumman för att leta reda på en spågumma som hon hört talas om. Men för att komma till spågumman måste hon vandra lång väg över fjällvidderna där många strapatser väntade..
Hon tog adjö av Dante och hans lilla familj. Därpå vände hon sig mot Nergårds Geir och frågade honom om deras vägar skiljdes åt nu.
- Än är det lång väg att vandra, så vi får se till att komma iväg, var allt han sa.
Strax därpå befann hon sig på Strävmules rygg och steg för steg lade de Floen bakom sig. Innan kvällningen var de framme vid...Mavas.
Där skulle hennes andra barnbarn vara. Barnens mor var norsk, hon hade vandrat ned över fjällen från Blåmannen. Skulle det gå ett förstå hennes språk? Norsk var ju inte svensk. Förresten så hade hon hört att norrbaggarna mäst bara åt fisk, vad kunde det bli för tranosande folk av en sådan ensidig kost. Hur skulle nu detta gå? Det var med en inte så liten portion nyfikenhet som gumman satt där bakom Nergårds-Geir på Strävmules breda, trygga rygg. Nåja, tids nog skulle hon få se vad hon var av för sorts folk den där norskan som Roger hade fått ihop det med.
Tyvärr visade sig ryktet att sonen skulle befinna sig i Mavas vara helt felaktigt och folket där kunde inte heller påminna sig att några som stämde in på honom och hans käresta skulle passerat byn efter hans försvinnande den där sorgliga dagen nedanför gummans hemtall.
Gumman hade nu gett upp allt sökande och insåg att det bästa hon kunde göra var att hemmavid vänta på livstecken från den försvunne sonen. Kanske hade han råkat ut för ett rövarband som länsat hans plånbok.. tänkte gumman.
Men vid närmare eftertanke mindes hon att Roger inte brukade bära någon plånbok. För det första hade han knappast aldrig några slantar att lägga i en sådan, och för det andra brukade det i de trakter han vanligen vistades, mycket sällan finnas något behov av pengar. Även om han inte klarade av att klättra upp i mammas hemtall, var han styv på att klara livshanken direkt av vad som fanns i naturen.
Det gick en lång tid och gumman började misströsta att hon nånsin skulle få se sonen igen men en dag dök en gårdfarihandlare upp och han hade mycket att berätta. Han påstod att han på en marknad sett en person som liknade den efterlängtade sonen.
Att gårdfarifarihandlarn hade lagt den personen på minnet kom sig att denne hade stått både länge och väl och på alla upptänkliga sätt försökt förmå en smed, som satt upp en tillfällig smedja på marknaden, att smida honom ett par stolpskor som gick att klättra i tallar med. När smeden till slut äntligen börjat överväga att försöka smida stolpskorna och sagt sitt pris, framkom det att kunden med det ovanliga önskemålet inte hade några som helst kontanter, utan istället ville betala med lingon. Och när han dessutom sagt att han måste ha stolpskorna för att kunna besöka sin mamma, hade smeden.....

som blev förvånad över att mannen ville betala med lingon, förkastat förslaget om naturabetalning, men kommit med ett erbjudande om att mannen skulle få börja som lärling och smida sina egna stolpskor under smedens vakande ögon. Mat och logi ingick i lärlingsförmånerna och gummans son nappade på förslaget och därmed stundade nya tider...

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

- Nej?!? Vad är det du säger kära mor?

- Nej du klarar dig inte ensam på denna resa.

Mor och dotter fortsatte tillsammans den långa vandringen mot "Afgrunden i Storskogen" Efter några timmar, när lederna börjat värka och det var svårt att skilja fötterna från skavsåren, slog dom sig ner under den största gran mänskligheten skådat. Aldrig hade de varit i denna delen av skogen, tystnaden runt om dem var så total att man kunnat höra en knappnål falla mot mossan på en mils avstånd. Plötsligt omsveptes de båda av en tjock dimma, en starkt ljussken kunde skådas någonstans en bit bort. Var det en eld? De reste sig upp och med en klump i halsen trevade de båda mot ljuset...

Som de kisade riktigt, riktigt hårt mot det starka ljusskenet upptäcke de plötsligt att det kom från ett gigantiskt tefatsliknande föremål som ljudlöst svävade över en tjärn inne i den glesa skogen! Det var verkligen helt ljudlöst, alla naturens ljud hade försvunnit. Plötsligt började ett hummande ljud höras i deras huvuden. Det liksom rullade fram, upp och ner i tonhöjd. De stirrade skräckslagna mot tingesten som nu sakta sjönk ner mot vattenytan där nu vattnet började ånga upp. Då öppnades utan förvarning en bred lucka i sidan på farkosten och ett bländande ljus strålade ut. Mitt i ljuset syntes en skepnad som nu började att vandra nerför den utfällda luckan...
Gumman i tallen svalde snusen i rena förskräckelsen - vilken syn - gumman var tvungen att nypa sig själv i armen. Hon kunde knappt tro att detta var sant för nerför rampen kom...
.... en mantelprydd figur. Figuren var reslig och gick inte utan snarare gled fram och hon kunde inte se några fötter nedtill. Manteln var purpurröd och prydd med små tulpanknoppar. Ett ljusgrönt sken bredde ut sig bakom främlingen som kom allt närmare. Nu kunde hon böjra tyda anletsdragen. Nämen, det var ju en människa från framtiden närmare betsämt 2937 och gumman ser in i ögonen och där upptäcker hon att det är Dante!? Hon gnuggade sig i ögonen detta kan inte vara sant, det måste vara Dante i transformerad skepnad. Hur kunde detta vara möjligt?

*dodunk, dodunk*. Pulsen slog hårt, tinningarna känndes som de skulle explodera. "Mamma, mamma!" hördes en röst långt bort i fjärran. "Mamma, vakna!". *dodunk, dodunk*. Marken skakade. "VAKNA!!!". Gumman i tallen vaknade med ett ryck! Åh, attans vilken mardröm hon haft! "Mamma, är du vaken?!". Roger stod nedanför granen och ropade på henne. "Mamma, du måste komma ner nu!" ropade Roger på henne. "Ja, jag kommer. Måste bara hämta mig efter en sådan otäck dröm jag hade, jag var uppe vid Storsjön och det blev så konstigt allting. Det slutade med konstiga varelser från framtiden som påminde om din farfar Dante. Huga!". Gumman höll in kjolen och slängde sig vigt ner från talltoppen i de egenhändigt virkade lianerna som hon knåpat ihop. "Vad var det du ville, min son?"

- Jamen mamma, du har ju lovat mig att du skulle lära mig idag hur man klättrar upp till dig!
Visst kan jag lära dig det.,men jag lovade dig inte att vi skulle göra det idag. Det tar flera dar att få ihop bark till lianen som du flätar, virkar repstegen av , sedan måste barken blötas i minst en vecka och därefter hamras, för att få mjuk och foglig så man kan fläta ,virka tät, tät, då blir den mycket stark. Den jag använder nu , har jag använt i nästan tio år. Klättra är inte svårt. Det svåraste är att hitta rätt sorts bark att fläta"virka" lianen till en stark lianstege.
Det duger inte med vilken bark som helst. Vilken bark tror du är bäst?

"Björknäver kanske duger?" sade Roger. "Fast tror du inte skulle gå bättre med hampa?". Gumman tyckte nu att det var dags för Roger att bli lite mer självständig här i livet. Alltför länge hade han bara glidit omkring och förlitat sig på att hans mamma kunde fixa allting åt honom. Han var ju trots allt 49 år, då borde man kunna klura ut en hel del själv. "Du Roger, jag har funderat på en sak bra länge", sade hon, "egentligen vore det väl bäst om du finge klura ut på egen hand hur du ska kunna klättra upp till min koja?"

"Men mamma, nu tycker jag du är orättvis! Jag har ju faktiskt ordnat den här lilla trädgården åt dig! Räknas inte det kanske?" Gumman tittade på de små buskplanteringarna, de fina perennrabatterna i glada färger, den lilla dammen där grodorna kväkte och det generösa köksväxtlandet med dignande stånd av potatis, morötter, sallad och andra livsnödvändiga saker. "Jo..." sade gumman, "men du har glömt en viktig sak..."

"Jag har burit och fött dig, ammat och snutit dig, tröstat och matat dig, kramat och bannat dig, lärt dig vad som är fram och bak och rätt och fel. Och inte minst... det var jag som traskade över myrarna och genom skogarna och över ängarna och över åarna ända ner till byns handelsbod där jag köpte utsädet och fröerna...

" - Eftersom du lät dig bli med barn var det väl självklart att du också skulle ta hand om det? Eller?"

-Jo då,visst är det självklart att man skall ta hand om sitt barn och ge det en god start i livet, det har alla barn rätt att kräva, men du är väl för höga Farao ingen koltunge heller? Vid din ålder skall du väl klara av att göra en repstege, på egen hand, det får ju vara måtta på att hänga i kjolarna.
Nu tar du itu med repstegen, så skall jag ta fram sländan för jag behöver få spunnet garn till...
den tjocka tröja som du inte kommer klara dig utan i vinter.
-Vad skulle det egentligen bli av dig om inte jag fanns, va? Du skulle inte klara dig genom en hel vinter! Men, suck... nu ska vi inte prata om vintern, än så länge är det värme i luften.
-Mamma ska du stå o snacka hela dagen, då får jag ju inte en chans att
berätta att jag träffat en tjej. Jag har träffat henne i smyg en längre tid och nu är hon med barn, så nu ska du bli farmor, kul va?

- Jämmer och elände; jaså din olycka, du har ännu inte lärt dig klättra i träd, men klättrar på flickor...!
Jojo, där hör man! Annat var det på min tid minsann, då fick man inte ens bestiga berg!

- Men nu måste du berätta, min son. Vem är hon - flickan som ska bli mor till mitt första barnbarn?

- Hon är lika kort som du, hon har svart, långt stripigt hår. Hon har en sträng uppfostran bakom sig, hennes far var ett riktigt vidunder. Han söp sig full var eviga kväll efter middagen. Lyckligtvis klarade hon av att fly ifrån honom i tidig ålder. Hon har gömt sig hos sin faster i ca 10 år...

Gömd flicka som han skulle ha hittat, hmmm.... nu började gumman allvarligt misstänka att sonen fabulerade igen.

- Roger min son, vad riktigt menar du? Står du där och skojar med din gamla mor?

Sonen började rodna och rusade sedan plötsligt iväg med en väldig fart bort mellan träden.


Kapitel 2: Ensammen

Gumman satt i kojan i talltoppen och sörjde. Det var nu ca fem månader sedan hennes son röd i ansiktet rusat bort i skogen. Den dagen då hon inte velat lära honom hur han skulle kunna klättra upp till henne. Och när hon ifrågasatt hans berättelse om att han hade träffat en ung kvinna....
- "Detta går inte längre", sade hon till sig själv, samtidigt som hon med ömma muskler darrande reste sig upp.
Hon plockade fram sin lilla väska av näver, den som Monte en gång för länge sedan hade gjort till henne och började packa ner sina viktigaste saker i den. Under tiden funderade hon på var hon skulle börja leta efter Roger. Givetvis hade han väl försvunnit bort till den där flickan, men var kan hon finnas. Roger hade ju inte berättat något om det hemliga stället där hon hade gömt sig, inte mer än att det var hos flickans faster.
När hon hade packat färdigt tittade hon sig hastigt omkring i kojan.
- "Det är dags...", mumlade hon för sig själv och klättrade ner från kojan. Utan så mycket som en blick bakåt tog hon riktning söderut.
Skogen var bitvis ganska tät och det tog tid att ta sig fram. Efter 4 timmar kom hon till en glänta. Eftersom hon var både trött och hungrig så satte hon sig ner och började plocka fram mat och dryck från sin väska. Medan hon satt där i godan ro och njöt av den varma solen i ryggen hördes något som skickade kalla kårar längs hennes rygg och som fick håret att resa sig i nacken på henne. Det var en röst som sa:

- Vänd dig inte om, om livet är dig kärt!

Gumman snyftade till av skräck. Den rösten hade hon inte hört på många, många år och hon hade hoppats slippa att någonsin behöva höra den igen...

Gumman vred sig hastigt runt.Men i allsin dar! Där stod ju Nedgårds Geir och garvade!! Men hon trodde ju att det hade varit Storjords Eskil. Hon hade varit så inne i sina tankar, långt i en förgången tid, så hon förväxlade Nedgårds Geirs röst med Storjords Eskil. Dom var ju visserligen rätt lika, men ändå. Visst hade hon en del år på nacken, men det var inte dags att få tomtar på loftet än. Efter ett par sekunder hade hon samlat sig och ett leende lyste upp hennes ansikte när hon tittade upp och undrade vad han gjorde på dessa vägar. Nedgårds Geir berättade att han var på väg till Ankarvattnet. Han skulle hjälpa en nybyggarfamilj att hitta en duglig vattenåder, han hade slagrutan med sig.
Gumman berättade att hon hade gått från Frostviken i går, hon hade sovit under en tall i natt, hade hängt upp två stora lärftsjok över dom nedersta tallgrenarna och knutit väl till om tallstammen, för att freda sig för mygg och knott,men inte fasiken fick hon vara ifred" Tror du inte dom rackarns myggskrällen lade sig på knä och kröp in under lärftväggarna, så dom kunde komma åt att sticka" sade hon. Nedgårds Geir skrattade bullrigt och replikerade " Ja men där fanns det ju lite att bita i också". Han talade också om att han visste att hon hade övernattat i Frostviken, hon glömde den ena näverkonten där. Han vände sig och plockade upp konten och lämnade den till henne. Gumman blev överlycklig, nu var hon ju räddad. I konten hade hon både vinsten och alun som hon skulle ha till betningen när hon skulle färga garnet, när hon kom fram till Marsfjället.

När gumman berättade att hon ämnade sig åt Marsfjället erbjöd sig Nedgårds Geir att eskortera henne dit; det fanns plats för dem bägge på hans häst, Strävmule, sade han.
Gumman kände det som om en sten hade lyfts från hennes bröst. Hon hade ändå gått och bävat lite för att vandra omkring där på Marsfjället igen, men med Nedgårds Geir bredvid sig behövde hon inte vara rädd. Dessutom så var det ju trevligt med sällskap på vägen.
Framåt kvällningen kom de förbi Floen, och den lilla kärnen med sina grågröna vassruggar speglade sig i solens sista strålar.
Något rörde sig i vattnet.
-"Men vad..." började Nedgårds Geir.
-"Oh, men det är ju..." sade gumman.
Mitt ute på kärnen syntes en båt, men vem är det i båten frågar hon sig ? Gumman tittar nu noga efter, det ju min son Dante och brevid sitter en kvinna med ett bylte i famnen! Det verkar röra sig i byltet och det skriker... jisses han ljög inte i allafall och nu känner gumman stor ömhet och värme inom sig.
Så han hade äntligen kommit till skott, hon hade helt givit upp hoppet att få några barnbarn. Båten sarvas in mot strandkanten och ur den kliver hennes son och en ung kvinna, som med mjuka rörelser kommer emot henne och lägger barnet i hennes famn. En flicka!! En ljuvlig liten varelse, med sammetslen hy.,
Hon sög frenetiskt på sin knutna lilla hand. En lintotta med blå ilskna ögon som tittade upp på henne, som om dom sade. " Vad gör jag här, finns här någon mat?

Gumman tittade förundrat på det lilla flickebarnet " - Mitt första barnbarn, tänka sej!" Hon undrade innerst inne om det verkligen var så... Hennes andre son Roger hade ju berättat att hans flickvän var havande, strax innan han försvann springandes till skogs för fem månader sedan.

Sedan gumman ömt kysst den lilla på pannan och de runda kinderna, och fått veta att hon hette Barria, frågade hon förstås mycket ivrigt barnets föräldrar om de visste något om Roger.

Något bestämt visste de nu tyvärr inte, men de hade hört ryktats att hans käresta hade fött trillingar!


Kapitel 3: Barnbarnen

Det hade så smått börjat svindla för gumman sedan hon fått höra att hon från förut inget, kanske nu plötsligt fått hela fyra stycken barnbarn på kort tid. Hon brann av iver att få visshet i saken och....
För att få visshet om det var sant att sonen Rogers käresta fött trillingar beslöt sig gumman för att leta reda på en spågumma som hon hört talas om. Men för att komma till spågumman måste hon vandra lång väg över fjällvidderna där många strapatser väntade..
Hon tog adjö av Dante och hans lilla familj. Därpå vände hon sig mot Nergårds Geir och frågade honom om deras vägar skiljdes åt nu.
- Än är det lång väg att vandra, så vi får se till att komma iväg, var allt han sa.
Strax därpå befann hon sig på Strävmules rygg och steg för steg lade de Floen bakom sig. Innan kvällningen var de framme vid...Mavas.
Där skulle hennes andra barnbarn vara. Barnens mor var norsk, hon hade vandrat ned över fjällen från Blåmannen. Skulle det gå ett förstå hennes språk? Norsk var ju inte svensk. Förresten så hade hon hört att norrbaggarna mäst bara åt fisk, vad kunde det bli för tranosande folk av en sådan ensidig kost. Hur skulle nu detta gå? Det var med en inte så liten portion nyfikenhet som gumman satt där bakom Nergårds-Geir på Strävmules breda, trygga rygg. Nåja, tids nog skulle hon få se vad hon var av för sorts folk den där norskan som Roger hade fått ihop det med.
Tyvärr visade sig ryktet att sonen skulle befinna sig i Mavas vara helt felaktigt och folket där kunde inte heller påminna sig att några som stämde in på honom och hans käresta skulle passerat byn efter hans försvinnande den där sorgliga dagen nedanför gummans hemtall.
Gumman hade nu gett upp allt sökande och insåg att det bästa hon kunde göra var att hemmavid vänta på livstecken från den försvunne sonen. Kanske hade han råkat ut för ett rövarband som länsat hans plånbok.. tänkte gumman.
Men vid närmare eftertanke mindes hon att Roger inte brukade bära någon plånbok. För det första hade han knappast aldrig några slantar att lägga i en sådan, och för det andra brukade det i de trakter han vanligen vistades, mycket sällan finnas något behov av pengar. Även om han inte klarade av att klättra upp i mammas hemtall, var han styv på att klara livshanken direkt av vad som fanns i naturen.
Det gick en lång tid och gumman började misströsta att hon nånsin skulle få se sonen igen men en dag dök en gårdfarihandlare upp och han hade mycket att berätta. Han påstod att han på en marknad sett en person som liknade den efterlängtade sonen.
Att gårdfarifarihandlarn hade lagt den personen på minnet kom sig att denne hade stått både länge och väl och på alla upptänkliga sätt försökt förmå en smed, som satt upp en tillfällig smedja på marknaden, att smida honom ett par stolpskor som gick att klättra i tallar med. När smeden till slut äntligen börjat överväga att försöka smida stolpskorna och sagt sitt pris, framkom det att kunden med det ovanliga önskemålet inte hade några som helst kontanter, utan istället ville betala med lingon. Och när han dessutom sagt att han måste ha stolpskorna för att kunna besöka sin mamma, hade smeden som blev förvånad över att mannen ville betala med lingon, förkastat förslaget om naturabetalning, men kommit med ett erbjudande om att mannen skulle få börja som lärling och smida sina egna stolpskor under smedens vakande ögon. Mat och logi ingick i lärlingsförmånerna och gummans son nappade på förslaget och därmed stundade nya tider.
Gumman ville förstås hemskt gärna få reda på var den marknad hållits där hennes son avtalat med smeden om att få bli hans lärling, men se det kunde då gårdfarihandlarn rakt inte dra sig till minnes. Han hade varit på minst femtioelva marknader i fyra länder senaste året, påstod han. Hon hade också ivrigt frågat gårdfarihandlarn om han möjligen kunde dra sig sig till minnes om Roger - som hon alltså hoppades det var han berättat om - verkade ha haft någon kvinna och barn i sällskap.
Efter en bra lång stund när han girigt stjälpt i sig ett antal sejdlar starkt tallbarsöl ytterligare från den kagge som gumman hade ställt fram hade han dragit sig till minnes något för gumman mycket intressant:
- "Jo, det var visst ett hiskligt barnskrikande hela tiden smeden och han pojken din dividerade", berättade gårdfarihandlarn. "Ja, gudbevars, som jag minns oväsendet måste det varit minst - - -

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

- Nej?!? Vad är det du säger kära mor?

- Nej du klarar dig inte ensam på denna resa.

Mor och dotter fortsatte tillsammans den långa vandringen mot "Afgrunden i Storskogen" Efter några timmar, när lederna börjat värka och det var svårt att skilja fötterna från skavsåren, slog dom sig ner under den största gran mänskligheten skådat. Aldrig hade de varit i denna delen av skogen, tystnaden runt om dem var så total att man kunnat höra en knappnål falla mot mossan på en mils avstånd. Plötsligt omsveptes de båda av en tjock dimma, en starkt ljussken kunde skådas någonstans en bit bort. Var det en eld? De reste sig upp och med en klump i halsen trevade de båda mot ljuset...

Som de kisade riktigt, riktigt hårt mot det starka ljusskenet upptäcke de plötsligt att det kom från ett gigantiskt tefatsliknande föremål som ljudlöst svävade över en tjärn inne i den glesa skogen! Det var verkligen helt ljudlöst, alla naturens ljud hade försvunnit. Plötsligt började ett hummande ljud höras i deras huvuden. Det liksom rullade fram, upp och ner i tonhöjd. De stirrade skräckslagna mot tingesten som nu sakta sjönk ner mot vattenytan där nu vattnet började ånga upp. Då öppnades utan förvarning en bred lucka i sidan på farkosten och ett bländande ljus strålade ut. Mitt i ljuset syntes en skepnad som nu började att vandra nerför den utfällda luckan...
Gumman i tallen svalde snusen i rena förskräckelsen - vilken syn - gumman var tvungen att nypa sig själv i armen. Hon kunde knappt tro att detta var sant för nerför rampen kom...
.... en mantelprydd figur. Figuren var reslig och gick inte utan snarare gled fram och hon kunde inte se några fötter nedtill. Manteln var purpurröd och prydd med små tulpanknoppar. Ett ljusgrönt sken bredde ut sig bakom främlingen som kom allt närmare. Nu kunde hon böjra tyda anletsdragen. Nämen, det var ju en människa från framtiden närmare betsämt 2937 och gumman ser in i ögonen och där upptäcker hon att det är Dante!? Hon gnuggade sig i ögonen detta kan inte vara sant, det måste vara Dante i transformerad skepnad. Hur kunde detta vara möjligt?

*dodunk, dodunk*. Pulsen slog hårt, tinningarna känndes som de skulle explodera. "Mamma, mamma!" hördes en röst långt bort i fjärran. "Mamma, vakna!". *dodunk, dodunk*. Marken skakade. "VAKNA!!!". Gumman i tallen vaknade med ett ryck! Åh, attans vilken mardröm hon haft! "Mamma, är du vaken?!". Roger stod nedanför granen och ropade på henne. "Mamma, du måste komma ner nu!" ropade Roger på henne. "Ja, jag kommer. Måste bara hämta mig efter en sådan otäck dröm jag hade, jag var uppe vid Storsjön och det blev så konstigt allting. Det slutade med konstiga varelser från framtiden som påminde om din farfar Dante. Huga!". Gumman höll in kjolen och slängde sig vigt ner från talltoppen i de egenhändigt virkade lianerna som hon knåpat ihop. "Vad var det du ville, min son?"

- Jamen mamma, du har ju lovat mig att du skulle lära mig idag hur man klättrar upp till dig!
Visst kan jag lära dig det.,men jag lovade dig inte att vi skulle göra det idag. Det tar flera dar att få ihop bark till lianen som du flätar, virkar repstegen av , sedan måste barken blötas i minst en vecka och därefter hamras, för att få mjuk och foglig så man kan fläta ,virka tät, tät, då blir den mycket stark. Den jag använder nu , har jag använt i nästan tio år. Klättra är inte svårt. Det svåraste är att hitta rätt sorts bark att fläta"virka" lianen till en stark lianstege.
Det duger inte med vilken bark som helst. Vilken bark tror du är bäst?

"Björknäver kanske duger?" sade Roger. "Fast tror du inte skulle gå bättre med hampa?". Gumman tyckte nu att det var dags för Roger att bli lite mer självständig här i livet. Alltför länge hade han bara glidit omkring och förlitat sig på att hans mamma kunde fixa allting åt honom. Han var ju trots allt 49 år, då borde man kunna klura ut en hel del själv. "Du Roger, jag har funderat på en sak bra länge", sade hon, "egentligen vore det väl bäst om du finge klura ut på egen hand hur du ska kunna klättra upp till min koja?"

"Men mamma, nu tycker jag du är orättvis! Jag har ju faktiskt ordnat den här lilla trädgården åt dig! Räknas inte det kanske?" Gumman tittade på de små buskplanteringarna, de fina perennrabatterna i glada färger, den lilla dammen där grodorna kväkte och det generösa köksväxtlandet med dignande stånd av potatis, morötter, sallad och andra livsnödvändiga saker. "Jo..." sade gumman, "men du har glömt en viktig sak..."

"Jag har burit och fött dig, ammat och snutit dig, tröstat och matat dig, kramat och bannat dig, lärt dig vad som är fram och bak och rätt och fel. Och inte minst... det var jag som traskade över myrarna och genom skogarna och över ängarna och över åarna ända ner till byns handelsbod där jag köpte utsädet och fröerna...

" - Eftersom du lät dig bli med barn var det väl självklart att du också skulle ta hand om det? Eller?"

-Jo då,visst är det självklart att man skall ta hand om sitt barn och ge det en god start i livet, det har alla barn rätt att kräva, men du är väl för höga Farao ingen koltunge heller? Vid din ålder skall du väl klara av att göra en repstege, på egen hand, det får ju vara måtta på att hänga i kjolarna.
Nu tar du itu med repstegen, så skall jag ta fram sländan för jag behöver få spunnet garn till...
den tjocka tröja som du inte kommer klara dig utan i vinter.
-Vad skulle det egentligen bli av dig om inte jag fanns, va? Du skulle inte klara dig genom en hel vinter! Men, suck... nu ska vi inte prata om vintern, än så länge är det värme i luften.
-Mamma ska du stå o snacka hela dagen, då får jag ju inte en chans att
berätta att jag träffat en tjej. Jag har träffat henne i smyg en längre tid och nu är hon med barn, så nu ska du bli farmor, kul va?

- Jämmer och elände; jaså din olycka, du har ännu inte lärt dig klättra i träd, men klättrar på flickor...!
Jojo, där hör man! Annat var det på min tid minsann, då fick man inte ens bestiga berg!

- Men nu måste du berätta, min son. Vem är hon - flickan som ska bli mor till mitt första barnbarn?

- Hon är lika kort som du, hon har svart, långt stripigt hår. Hon har en sträng uppfostran bakom sig, hennes far var ett riktigt vidunder. Han söp sig full var eviga kväll efter middagen. Lyckligtvis klarade hon av att fly ifrån honom i tidig ålder. Hon har gömt sig hos sin faster i ca 10 år...

Gömd flicka som han skulle ha hittat, hmmm.... nu började gumman allvarligt misstänka att sonen fabulerade igen.

- Roger min son, vad riktigt menar du? Står du där och skojar med din gamla mor?

Sonen började rodna och rusade sedan plötsligt iväg med en väldig fart bort mellan träden.


Kapitel 2: Ensammen

Gumman satt i kojan i talltoppen och sörjde. Det var nu ca fem månader sedan hennes son röd i ansiktet rusat bort i skogen. Den dagen då hon inte velat lära honom hur han skulle kunna klättra upp till henne. Och när hon ifrågasatt hans berättelse om att han hade träffat en ung kvinna....
- "Detta går inte längre", sade hon till sig själv, samtidigt som hon med ömma muskler darrande reste sig upp.
Hon plockade fram sin lilla väska av näver, den som Monte en gång för länge sedan hade gjort till henne och började packa ner sina viktigaste saker i den. Under tiden funderade hon på var hon skulle börja leta efter Roger. Givetvis hade han väl försvunnit bort till den där flickan, men var kan hon finnas. Roger hade ju inte berättat något om det hemliga stället där hon hade gömt sig, inte mer än att det var hos flickans faster.
När hon hade packat färdigt tittade hon sig hastigt omkring i kojan.
- "Det är dags...", mumlade hon för sig själv och klättrade ner från kojan. Utan så mycket som en blick bakåt tog hon riktning söderut.
Skogen var bitvis ganska tät och det tog tid att ta sig fram. Efter 4 timmar kom hon till en glänta. Eftersom hon var både trött och hungrig så satte hon sig ner och började plocka fram mat och dryck från sin väska. Medan hon satt där i godan ro och njöt av den varma solen i ryggen hördes något som skickade kalla kårar längs hennes rygg och som fick håret att resa sig i nacken på henne. Det var en röst som sa:

- Vänd dig inte om, om livet är dig kärt!

Gumman snyftade till av skräck. Den rösten hade hon inte hört på många, många år och hon hade hoppats slippa att någonsin behöva höra den igen...

Gumman vred sig hastigt runt.Men i allsin dar! Där stod ju Nedgårds Geir och garvade!! Men hon trodde ju att det hade varit Storjords Eskil. Hon hade varit så inne i sina tankar, långt i en förgången tid, så hon förväxlade Nedgårds Geirs röst med Storjords Eskil. Dom var ju visserligen rätt lika, men ändå. Visst hade hon en del år på nacken, men det var inte dags att få tomtar på loftet än. Efter ett par sekunder hade hon samlat sig och ett leende lyste upp hennes ansikte när hon tittade upp och undrade vad han gjorde på dessa vägar. Nedgårds Geir berättade att han var på väg till Ankarvattnet. Han skulle hjälpa en nybyggarfamilj att hitta en duglig vattenåder, han hade slagrutan med sig.
Gumman berättade att hon hade gått från Frostviken i går, hon hade sovit under en tall i natt, hade hängt upp två stora lärftsjok över dom nedersta tallgrenarna och knutit väl till om tallstammen, för att freda sig för mygg och knott,men inte fasiken fick hon vara ifred" Tror du inte dom rackarns myggskrällen lade sig på knä och kröp in under lärftväggarna, så dom kunde komma åt att sticka" sade hon. Nedgårds Geir skrattade bullrigt och replikerade " Ja men där fanns det ju lite att bita i också". Han talade också om att han visste att hon hade övernattat i Frostviken, hon glömde den ena näverkonten där. Han vände sig och plockade upp konten och lämnade den till henne. Gumman blev överlycklig, nu var hon ju räddad. I konten hade hon både vinsten och alun som hon skulle ha till betningen när hon skulle färga garnet, när hon kom fram till Marsfjället.

När gumman berättade att hon ämnade sig åt Marsfjället erbjöd sig Nedgårds Geir att eskortera henne dit; det fanns plats för dem bägge på hans häst, Strävmule, sade han.
Gumman kände det som om en sten hade lyfts från hennes bröst. Hon hade ändå gått och bävat lite för att vandra omkring där på Marsfjället igen, men med Nedgårds Geir bredvid sig behövde hon inte vara rädd. Dessutom så var det ju trevligt med sällskap på vägen.
Framåt kvällningen kom de förbi Floen, och den lilla kärnen med sina grågröna vassruggar speglade sig i solens sista strålar.
Något rörde sig i vattnet.
-"Men vad..." började Nedgårds Geir.
-"Oh, men det är ju..." sade gumman.
Mitt ute på kärnen syntes en båt, men vem är det i båten frågar hon sig ? Gumman tittar nu noga efter, det ju min son Dante och brevid sitter en kvinna med ett bylte i famnen! Det verkar röra sig i byltet och det skriker... jisses han ljög inte i allafall och nu känner gumman stor ömhet och värme inom sig.
Så han hade äntligen kommit till skott, hon hade helt givit upp hoppet att få några barnbarn. Båten sarvas in mot strandkanten och ur den kliver hennes son och en ung kvinna, som med mjuka rörelser kommer emot henne och lägger barnet i hennes famn. En flicka!! En ljuvlig liten varelse, med sammetslen hy.,
Hon sög frenetiskt på sin knutna lilla hand. En lintotta med blå ilskna ögon som tittade upp på henne, som om dom sade. " Vad gör jag här, finns här någon mat?

Gumman tittade förundrat på det lilla flickebarnet " - Mitt första barnbarn, tänka sej!" Hon undrade innerst inne om det verkligen var så... Hennes andre son Roger hade ju berättat att hans flickvän var havande, strax innan han försvann springandes till skogs för fem månader sedan.

Sedan gumman ömt kysst den lilla på pannan och de runda kinderna, och fått veta att hon hette Barria, frågade hon förstås mycket ivrigt barnets föräldrar om de visste något om Roger.

Något bestämt visste de nu tyvärr inte, men de hade hört ryktats att hans käresta hade fött trillingar!


Kapitel 3: Barnbarnen

Det hade så smått börjat svindla för gumman sedan hon fått höra att hon från förut inget, kanske nu plötsligt fått hela fyra stycken barnbarn på kort tid. Hon brann av iver att få visshet i saken och....
För att få visshet om det var sant att sonen Rogers käresta fött trillingar beslöt sig gumman för att leta reda på en spågumma som hon hört talas om. Men för att komma till spågumman måste hon vandra lång väg över fjällvidderna där många strapatser väntade..
Hon tog adjö av Dante och hans lilla familj. Därpå vände hon sig mot Nergårds Geir och frågade honom om deras vägar skiljdes åt nu.
- Än är det lång väg att vandra, så vi får se till att komma iväg, var allt han sa.
Strax därpå befann hon sig på Strävmules rygg och steg för steg lade de Floen bakom sig. Innan kvällningen var de framme vid...Mavas.
Där skulle hennes andra barnbarn vara. Barnens mor var norsk, hon hade vandrat ned över fjällen från Blåmannen. Skulle det gå ett förstå hennes språk? Norsk var ju inte svensk. Förresten så hade hon hört att norrbaggarna mäst bara åt fisk, vad kunde det bli för tranosande folk av en sådan ensidig kost. Hur skulle nu detta gå? Det var med en inte så liten portion nyfikenhet som gumman satt där bakom Nergårds-Geir på Strävmules breda, trygga rygg. Nåja, tids nog skulle hon få se vad hon var av för sorts folk den där norskan som Roger hade fått ihop det med.
Tyvärr visade sig ryktet att sonen skulle befinna sig i Mavas vara helt felaktigt och folket där kunde inte heller påminna sig att några som stämde in på honom och hans käresta skulle passerat byn efter hans försvinnande den där sorgliga dagen nedanför gummans hemtall.
Gumman hade nu gett upp allt sökande och insåg att det bästa hon kunde göra var att hemmavid vänta på livstecken från den försvunne sonen. Kanske hade han råkat ut för ett rövarband som länsat hans plånbok.. tänkte gumman.
Men vid närmare eftertanke mindes hon att Roger inte brukade bära någon plånbok. För det första hade han knappast aldrig några slantar att lägga i en sådan, och för det andra brukade det i de trakter han vanligen vistades, mycket sällan finnas något behov av pengar. Även om han inte klarade av att klättra upp i mammas hemtall, var han styv på att klara livshanken direkt av vad som fanns i naturen.
Det gick en lång tid och gumman började misströsta att hon nånsin skulle få se sonen igen men en dag dök en gårdfarihandlare upp och han hade mycket att berätta. Han påstod att han på en marknad sett en person som liknade den efterlängtade sonen.
Att gårdfarifarihandlarn hade lagt den personen på minnet kom sig att denne hade stått både länge och väl och på alla upptänkliga sätt försökt förmå en smed, som satt upp en tillfällig smedja på marknaden, att smida honom ett par stolpskor som gick att klättra i tallar med. När smeden till slut äntligen börjat överväga att försöka smida stolpskorna och sagt sitt pris, framkom det att kunden med det ovanliga önskemålet inte hade några som helst kontanter, utan istället ville betala med lingon. Och när han dessutom sagt att han måste ha stolpskorna för att kunna besöka sin mamma, hade smeden som blev förvånad över att mannen ville betala med lingon, förkastat förslaget om naturabetalning, men kommit med ett erbjudande om att mannen skulle få börja som lärling och smida sina egna stolpskor under smedens vakande ögon. Mat och logi ingick i lärlingsförmånerna och gummans son nappade på förslaget och därmed stundade nya tider.
Gumman ville förstås hemskt gärna få reda på var den marknad hållits där hennes son avtalat med smeden om att få bli hans lärling, men se det kunde då gårdfarihandlarn rakt inte dra sig till minnes. Han hade varit på minst femtioelva marknader i fyra länder senaste året, påstod han. Hon hade också ivrigt frågat gårdfarihandlarn om han möjligen kunde dra sig sig till minnes om Roger - som hon alltså hoppades det var han berättat om - verkade ha haft någon kvinna och barn i sällskap.
Efter en bra lång stund när han girigt stjälpt i sig ett antal sejdlar starkt tallbarsöl ytterligare från den kagge som gumman hade ställt fram hade han dragit sig till minnes något för gumman mycket intressant:
- "Jo, det var visst ett hiskligt barnskrikande hela tiden smeden och han pojken din dividerade", berättade gårdfarihandlarn. "Ja, gudbevars, som jag minns oväsendet måste det varit minst 3-4 ungar som vrålade ikapp.
- "Såg han inte ungarna då?", hade gumman frågat otåligt.
- "Näää, men det stod ett litet fruntimmer strax bakom han som kanske var pojken din, och hon hade med sig den största barnvagn jag nånsin sett!", sa gårdfarihandlarn och bälgade i sig ännu en sejdel med skummande tallbarrsöl.
- - -

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

- Nej?!? Vad är det du säger kära mor?

- Nej du klarar dig inte ensam på denna resa.

Mor och dotter fortsatte tillsammans den långa vandringen mot "Afgrunden i Storskogen" Efter några timmar, när lederna börjat värka och det var svårt att skilja fötterna från skavsåren, slog dom sig ner under den största gran mänskligheten skådat. Aldrig hade de varit i denna delen av skogen, tystnaden runt om dem var så total att man kunnat höra en knappnål falla mot mossan på en mils avstånd. Plötsligt omsveptes de båda av en tjock dimma, en starkt ljussken kunde skådas någonstans en bit bort. Var det en eld? De reste sig upp och med en klump i halsen trevade de båda mot ljuset...

Som de kisade riktigt, riktigt hårt mot det starka ljusskenet upptäcke de plötsligt att det kom från ett gigantiskt tefatsliknande föremål som ljudlöst svävade över en tjärn inne i den glesa skogen! Det var verkligen helt ljudlöst, alla naturens ljud hade försvunnit. Plötsligt började ett hummande ljud höras i deras huvuden. Det liksom rullade fram, upp och ner i tonhöjd. De stirrade skräckslagna mot tingesten som nu sakta sjönk ner mot vattenytan där nu vattnet började ånga upp. Då öppnades utan förvarning en bred lucka i sidan på farkosten och ett bländande ljus strålade ut. Mitt i ljuset syntes en skepnad som nu började att vandra nerför den utfällda luckan...
Gumman i tallen svalde snusen i rena förskräckelsen - vilken syn - gumman var tvungen att nypa sig själv i armen. Hon kunde knappt tro att detta var sant för nerför rampen kom...
.... en mantelprydd figur. Figuren var reslig och gick inte utan snarare gled fram och hon kunde inte se några fötter nedtill. Manteln var purpurröd och prydd med små tulpanknoppar. Ett ljusgrönt sken bredde ut sig bakom främlingen som kom allt närmare. Nu kunde hon böjra tyda anletsdragen. Nämen, det var ju en människa från framtiden närmare betsämt 2937 och gumman ser in i ögonen och där upptäcker hon att det är Dante!? Hon gnuggade sig i ögonen detta kan inte vara sant, det måste vara Dante i transformerad skepnad. Hur kunde detta vara möjligt?

*dodunk, dodunk*. Pulsen slog hårt, tinningarna känndes som de skulle explodera. "Mamma, mamma!" hördes en röst långt bort i fjärran. "Mamma, vakna!". *dodunk, dodunk*. Marken skakade. "VAKNA!!!". Gumman i tallen vaknade med ett ryck! Åh, attans vilken mardröm hon haft! "Mamma, är du vaken?!". Roger stod nedanför granen och ropade på henne. "Mamma, du måste komma ner nu!" ropade Roger på henne. "Ja, jag kommer. Måste bara hämta mig efter en sådan otäck dröm jag hade, jag var uppe vid Storsjön och det blev så konstigt allting. Det slutade med konstiga varelser från framtiden som påminde om din farfar Dante. Huga!". Gumman höll in kjolen och slängde sig vigt ner från talltoppen i de egenhändigt virkade lianerna som hon knåpat ihop. "Vad var det du ville, min son?"

- Jamen mamma, du har ju lovat mig att du skulle lära mig idag hur man klättrar upp till dig!
Visst kan jag lära dig det.,men jag lovade dig inte att vi skulle göra det idag. Det tar flera dar att få ihop bark till lianen som du flätar, virkar repstegen av , sedan måste barken blötas i minst en vecka och därefter hamras, för att få mjuk och foglig så man kan fläta ,virka tät, tät, då blir den mycket stark. Den jag använder nu , har jag använt i nästan tio år. Klättra är inte svårt. Det svåraste är att hitta rätt sorts bark att fläta"virka" lianen till en stark lianstege.
Det duger inte med vilken bark som helst. Vilken bark tror du är bäst?

"Björknäver kanske duger?" sade Roger. "Fast tror du inte skulle gå bättre med hampa?". Gumman tyckte nu att det var dags för Roger att bli lite mer självständig här i livet. Alltför länge hade han bara glidit omkring och förlitat sig på att hans mamma kunde fixa allting åt honom. Han var ju trots allt 49 år, då borde man kunna klura ut en hel del själv. "Du Roger, jag har funderat på en sak bra länge", sade hon, "egentligen vore det väl bäst om du finge klura ut på egen hand hur du ska kunna klättra upp till min koja?"

"Men mamma, nu tycker jag du är orättvis! Jag har ju faktiskt ordnat den här lilla trädgården åt dig! Räknas inte det kanske?" Gumman tittade på de små buskplanteringarna, de fina perennrabatterna i glada färger, den lilla dammen där grodorna kväkte och det generösa köksväxtlandet med dignande stånd av potatis, morötter, sallad och andra livsnödvändiga saker. "Jo..." sade gumman, "men du har glömt en viktig sak..."

"Jag har burit och fött dig, ammat och snutit dig, tröstat och matat dig, kramat och bannat dig, lärt dig vad som är fram och bak och rätt och fel. Och inte minst... det var jag som traskade över myrarna och genom skogarna och över ängarna och över åarna ända ner till byns handelsbod där jag köpte utsädet och fröerna...

" - Eftersom du lät dig bli med barn var det väl självklart att du också skulle ta hand om det? Eller?"

-Jo då,visst är det självklart att man skall ta hand om sitt barn och ge det en god start i livet, det har alla barn rätt att kräva, men du är väl för höga Farao ingen koltunge heller? Vid din ålder skall du väl klara av att göra en repstege, på egen hand, det får ju vara måtta på att hänga i kjolarna.
Nu tar du itu med repstegen, så skall jag ta fram sländan för jag behöver få spunnet garn till...
den tjocka tröja som du inte kommer klara dig utan i vinter.
-Vad skulle det egentligen bli av dig om inte jag fanns, va? Du skulle inte klara dig genom en hel vinter! Men, suck... nu ska vi inte prata om vintern, än så länge är det värme i luften.
-Mamma ska du stå o snacka hela dagen, då får jag ju inte en chans att
berätta att jag träffat en tjej. Jag har träffat henne i smyg en längre tid och nu är hon med barn, så nu ska du bli farmor, kul va?

- Jämmer och elände; jaså din olycka, du har ännu inte lärt dig klättra i träd, men klättrar på flickor...!
Jojo, där hör man! Annat var det på min tid minsann, då fick man inte ens bestiga berg!

- Men nu måste du berätta, min son. Vem är hon - flickan som ska bli mor till mitt första barnbarn?

- Hon är lika kort som du, hon har svart, långt stripigt hår. Hon har en sträng uppfostran bakom sig, hennes far var ett riktigt vidunder. Han söp sig full var eviga kväll efter middagen. Lyckligtvis klarade hon av att fly ifrån honom i tidig ålder. Hon har gömt sig hos sin faster i ca 10 år...

Gömd flicka som han skulle ha hittat, hmmm.... nu började gumman allvarligt misstänka att sonen fabulerade igen.

- Roger min son, vad riktigt menar du? Står du där och skojar med din gamla mor?

Sonen började rodna och rusade sedan plötsligt iväg med en väldig fart bort mellan träden.


Kapitel 2: Ensammen

Gumman satt i kojan i talltoppen och sörjde. Det var nu ca fem månader sedan hennes son röd i ansiktet rusat bort i skogen. Den dagen då hon inte velat lära honom hur han skulle kunna klättra upp till henne. Och när hon ifrågasatt hans berättelse om att han hade träffat en ung kvinna....
- "Detta går inte längre", sade hon till sig själv, samtidigt som hon med ömma muskler darrande reste sig upp.
Hon plockade fram sin lilla väska av näver, den som Monte en gång för länge sedan hade gjort till henne och började packa ner sina viktigaste saker i den. Under tiden funderade hon på var hon skulle börja leta efter Roger. Givetvis hade han väl försvunnit bort till den där flickan, men var kan hon finnas. Roger hade ju inte berättat något om det hemliga stället där hon hade gömt sig, inte mer än att det var hos flickans faster.
När hon hade packat färdigt tittade hon sig hastigt omkring i kojan.
- "Det är dags...", mumlade hon för sig själv och klättrade ner från kojan. Utan så mycket som en blick bakåt tog hon riktning söderut.
Skogen var bitvis ganska tät och det tog tid att ta sig fram. Efter 4 timmar kom hon till en glänta. Eftersom hon var både trött och hungrig så satte hon sig ner och började plocka fram mat och dryck från sin väska. Medan hon satt där i godan ro och njöt av den varma solen i ryggen hördes något som skickade kalla kårar längs hennes rygg och som fick håret att resa sig i nacken på henne. Det var en röst som sa:

- Vänd dig inte om, om livet är dig kärt!

Gumman snyftade till av skräck. Den rösten hade hon inte hört på många, många år och hon hade hoppats slippa att någonsin behöva höra den igen...

Gumman vred sig hastigt runt.Men i allsin dar! Där stod ju Nedgårds Geir och garvade!! Men hon trodde ju att det hade varit Storjords Eskil. Hon hade varit så inne i sina tankar, långt i en förgången tid, så hon förväxlade Nedgårds Geirs röst med Storjords Eskil. Dom var ju visserligen rätt lika, men ändå. Visst hade hon en del år på nacken, men det var inte dags att få tomtar på loftet än. Efter ett par sekunder hade hon samlat sig och ett leende lyste upp hennes ansikte när hon tittade upp och undrade vad han gjorde på dessa vägar. Nedgårds Geir berättade att han var på väg till Ankarvattnet. Han skulle hjälpa en nybyggarfamilj att hitta en duglig vattenåder, han hade slagrutan med sig.
Gumman berättade att hon hade gått från Frostviken i går, hon hade sovit under en tall i natt, hade hängt upp två stora lärftsjok över dom nedersta tallgrenarna och knutit väl till om tallstammen, för att freda sig för mygg och knott,men inte fasiken fick hon vara ifred" Tror du inte dom rackarns myggskrällen lade sig på knä och kröp in under lärftväggarna, så dom kunde komma åt att sticka" sade hon. Nedgårds Geir skrattade bullrigt och replikerade " Ja men där fanns det ju lite att bita i också". Han talade också om att han visste att hon hade övernattat i Frostviken, hon glömde den ena näverkonten där. Han vände sig och plockade upp konten och lämnade den till henne. Gumman blev överlycklig, nu var hon ju räddad. I konten hade hon både vinsten och alun som hon skulle ha till betningen när hon skulle färga garnet, när hon kom fram till Marsfjället.

När gumman berättade att hon ämnade sig åt Marsfjället erbjöd sig Nedgårds Geir att eskortera henne dit; det fanns plats för dem bägge på hans häst, Strävmule, sade han.
Gumman kände det som om en sten hade lyfts från hennes bröst. Hon hade ändå gått och bävat lite för att vandra omkring där på Marsfjället igen, men med Nedgårds Geir bredvid sig behövde hon inte vara rädd. Dessutom så var det ju trevligt med sällskap på vägen.
Framåt kvällningen kom de förbi Floen, och den lilla kärnen med sina grågröna vassruggar speglade sig i solens sista strålar.
Något rörde sig i vattnet.
-"Men vad..." började Nedgårds Geir.
-"Oh, men det är ju..." sade gumman.
Mitt ute på kärnen syntes en båt, men vem är det i båten frågar hon sig ? Gumman tittar nu noga efter, det ju min son Dante och brevid sitter en kvinna med ett bylte i famnen! Det verkar röra sig i byltet och det skriker... jisses han ljög inte i allafall och nu känner gumman stor ömhet och värme inom sig.
Så han hade äntligen kommit till skott, hon hade helt givit upp hoppet att få några barnbarn. Båten sarvas in mot strandkanten och ur den kliver hennes son och en ung kvinna, som med mjuka rörelser kommer emot henne och lägger barnet i hennes famn. En flicka!! En ljuvlig liten varelse, med sammetslen hy.,
Hon sög frenetiskt på sin knutna lilla hand. En lintotta med blå ilskna ögon som tittade upp på henne, som om dom sade. " Vad gör jag här, finns här någon mat?

Gumman tittade förundrat på det lilla flickebarnet " - Mitt första barnbarn, tänka sej!" Hon undrade innerst inne om det verkligen var så... Hennes andre son Roger hade ju berättat att hans flickvän var havande, strax innan han försvann springandes till skogs för fem månader sedan.

Sedan gumman ömt kysst den lilla på pannan och de runda kinderna, och fått veta att hon hette Barria, frågade hon förstås mycket ivrigt barnets föräldrar om de visste något om Roger.

Något bestämt visste de nu tyvärr inte, men de hade hört ryktats att hans käresta hade fött trillingar!


Kapitel 3: Barnbarnen

Det hade så smått börjat svindla för gumman sedan hon fått höra att hon från förut inget, kanske nu plötsligt fått hela fyra stycken barnbarn på kort tid. Hon brann av iver att få visshet i saken och....
För att få visshet om det var sant att sonen Rogers käresta fött trillingar beslöt sig gumman för att leta reda på en spågumma som hon hört talas om. Men för att komma till spågumman måste hon vandra lång väg över fjällvidderna där många strapatser väntade..
Hon tog adjö av Dante och hans lilla familj. Därpå vände hon sig mot Nergårds Geir och frågade honom om deras vägar skiljdes åt nu.
- Än är det lång väg att vandra, så vi får se till att komma iväg, var allt han sa.
Strax därpå befann hon sig på Strävmules rygg och steg för steg lade de Floen bakom sig. Innan kvällningen var de framme vid...Mavas.
Där skulle hennes andra barnbarn vara. Barnens mor var norsk, hon hade vandrat ned över fjällen från Blåmannen. Skulle det gå ett förstå hennes språk? Norsk var ju inte svensk. Förresten så hade hon hört att norrbaggarna mäst bara åt fisk, vad kunde det bli för tranosande folk av en sådan ensidig kost. Hur skulle nu detta gå? Det var med en inte så liten portion nyfikenhet som gumman satt där bakom Nergårds-Geir på Strävmules breda, trygga rygg. Nåja, tids nog skulle hon få se vad hon var av för sorts folk den där norskan som Roger hade fått ihop det med.
Tyvärr visade sig ryktet att sonen skulle befinna sig i Mavas vara helt felaktigt och folket där kunde inte heller påminna sig att några som stämde in på honom och hans käresta skulle passerat byn efter hans försvinnande den där sorgliga dagen nedanför gummans hemtall.
Gumman hade nu gett upp allt sökande och insåg att det bästa hon kunde göra var att hemmavid vänta på livstecken från den försvunne sonen. Kanske hade han råkat ut för ett rövarband som länsat hans plånbok.. tänkte gumman.
Men vid närmare eftertanke mindes hon att Roger inte brukade bära någon plånbok. För det första hade han knappast aldrig några slantar att lägga i en sådan, och för det andra brukade det i de trakter han vanligen vistades, mycket sällan finnas något behov av pengar. Även om han inte klarade av att klättra upp i mammas hemtall, var han styv på att klara livshanken direkt av vad som fanns i naturen.
Det gick en lång tid och gumman började misströsta att hon nånsin skulle få se sonen igen men en dag dök en gårdfarihandlare upp och han hade mycket att berätta. Han påstod att han på en marknad sett en person som liknade den efterlängtade sonen.
Att gårdfarifarihandlarn hade lagt den personen på minnet kom sig att denne hade stått både länge och väl och på alla upptänkliga sätt försökt förmå en smed, som satt upp en tillfällig smedja på marknaden, att smida honom ett par stolpskor som gick att klättra i tallar med. När smeden till slut äntligen börjat överväga att försöka smida stolpskorna och sagt sitt pris, framkom det att kunden med det ovanliga önskemålet inte hade några som helst kontanter, utan istället ville betala med lingon. Och när han dessutom sagt att han måste ha stolpskorna för att kunna besöka sin mamma, hade smeden som blev förvånad över att mannen ville betala med lingon, förkastat förslaget om naturabetalning, men kommit med ett erbjudande om att mannen skulle få börja som lärling och smida sina egna stolpskor under smedens vakande ögon. Mat och logi ingick i lärlingsförmånerna och gummans son nappade på förslaget och därmed stundade nya tider.
Gumman ville förstås hemskt gärna få reda på var den marknad hållits där hennes son avtalat med smeden om att få bli hans lärling, men se det kunde då gårdfarihandlarn rakt inte dra sig till minnes. Han hade varit på minst femtioelva marknader i fyra länder senaste året, påstod han. Hon hade också ivrigt frågat gårdfarihandlarn om han möjligen kunde dra sig sig till minnes om Roger - som hon alltså hoppades det var han berättat om - verkade ha haft någon kvinna och barn i sällskap.
Efter en bra lång stund när han girigt stjälpt i sig ett antal sejdlar starkt tallbarsöl ytterligare från den kagge som gumman hade ställt fram hade han dragit sig till minnes något för gumman mycket intressant:
- "Jo, det var visst ett hiskligt barnskrikande hela tiden smeden och han pojken din dividerade", berättade gårdfarihandlarn. "Ja, gudbevars, som jag minns oväsendet måste det varit minst 3-4 ungar som vrålade ikapp.
- "Såg han inte ungarna då?", hade gumman frågat otåligt.
- "Näää, men det stod ett litet fruntimmer strax bakom han som kanske var pojken din, och hon hade med sig den största barnvagn jag nånsin sett!", sa gårdfarihandlarn och bälgade i sig ännu en sejdel med skummande tallbarrsöl.

Gummans hjärta började klappa snabbt och förhoppningsfullt inanför barkkolten när hon för sin inre syn såg den väldiga barnvagnen med säkert minst 3 barnbarn ytterligare framför sig. Men VAR fanns de... om de nu överhuvudtaget fanns förstås?
I nuläget verkade gårdfarihandlaren ändå, trots de egentligen ganska vaga uppgifter han kommit med under tallbarrsölsruset, som den värdefullaste möjligheten att förhoppningsvis kanske kunna få visshet i om det låg någon sanning bakom att Roger nu kanske plötsligt hade en hel liten trebarnsfamilj.

Gårdfarihandlaren började vid det här laget svaja betänkligt i den stubbstol han satt på i gummans lilla koja i talltoppen. För att om möjligt försöka försäkra sig om han inte skulle störta ner till marken och slå ihjäl sig under natten - han kunde ju tänkas vakna och vilja gå ut för att lätta sig - band --------

..band gumman fast gårdfarihandlaren med tvättlinan och för säkerhets skull ställde hon ett nattkärl i den snarkande gårdfarihandlarens knä..

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

- Nej?!? Vad är det du säger kära mor?

- Nej du klarar dig inte ensam på denna resa.

Mor och dotter fortsatte tillsammans den långa vandringen mot "Afgrunden i Storskogen" Efter några timmar, när lederna börjat värka och det var svårt att skilja fötterna från skavsåren, slog dom sig ner under den största gran mänskligheten skådat. Aldrig hade de varit i denna delen av skogen, tystnaden runt om dem var så total att man kunnat höra en knappnål falla mot mossan på en mils avstånd. Plötsligt omsveptes de båda av en tjock dimma, en starkt ljussken kunde skådas någonstans en bit bort. Var det en eld? De reste sig upp och med en klump i halsen trevade de båda mot ljuset...

Som de kisade riktigt, riktigt hårt mot det starka ljusskenet upptäcke de plötsligt att det kom från ett gigantiskt tefatsliknande föremål som ljudlöst svävade över en tjärn inne i den glesa skogen! Det var verkligen helt ljudlöst, alla naturens ljud hade försvunnit. Plötsligt började ett hummande ljud höras i deras huvuden. Det liksom rullade fram, upp och ner i tonhöjd. De stirrade skräckslagna mot tingesten som nu sakta sjönk ner mot vattenytan där nu vattnet började ånga upp. Då öppnades utan förvarning en bred lucka i sidan på farkosten och ett bländande ljus strålade ut. Mitt i ljuset syntes en skepnad som nu började att vandra nerför den utfällda luckan...
Gumman i tallen svalde snusen i rena förskräckelsen - vilken syn - gumman var tvungen att nypa sig själv i armen. Hon kunde knappt tro att detta var sant för nerför rampen kom...
.... en mantelprydd figur. Figuren var reslig och gick inte utan snarare gled fram och hon kunde inte se några fötter nedtill. Manteln var purpurröd och prydd med små tulpanknoppar. Ett ljusgrönt sken bredde ut sig bakom främlingen som kom allt närmare. Nu kunde hon böjra tyda anletsdragen. Nämen, det var ju en människa från framtiden närmare betsämt 2937 och gumman ser in i ögonen och där upptäcker hon att det är Dante!? Hon gnuggade sig i ögonen detta kan inte vara sant, det måste vara Dante i transformerad skepnad. Hur kunde detta vara möjligt?

*dodunk, dodunk*. Pulsen slog hårt, tinningarna känndes som de skulle explodera. "Mamma, mamma!" hördes en röst långt bort i fjärran. "Mamma, vakna!". *dodunk, dodunk*. Marken skakade. "VAKNA!!!". Gumman i tallen vaknade med ett ryck! Åh, attans vilken mardröm hon haft! "Mamma, är du vaken?!". Roger stod nedanför granen och ropade på henne. "Mamma, du måste komma ner nu!" ropade Roger på henne. "Ja, jag kommer. Måste bara hämta mig efter en sådan otäck dröm jag hade, jag var uppe vid Storsjön och det blev så konstigt allting. Det slutade med konstiga varelser från framtiden som påminde om din farfar Dante. Huga!". Gumman höll in kjolen och slängde sig vigt ner från talltoppen i de egenhändigt virkade lianerna som hon knåpat ihop. "Vad var det du ville, min son?"

- Jamen mamma, du har ju lovat mig att du skulle lära mig idag hur man klättrar upp till dig!
Visst kan jag lära dig det.,men jag lovade dig inte att vi skulle göra det idag. Det tar flera dar att få ihop bark till lianen som du flätar, virkar repstegen av , sedan måste barken blötas i minst en vecka och därefter hamras, för att få mjuk och foglig så man kan fläta ,virka tät, tät, då blir den mycket stark. Den jag använder nu , har jag använt i nästan tio år. Klättra är inte svårt. Det svåraste är att hitta rätt sorts bark att fläta"virka" lianen till en stark lianstege.
Det duger inte med vilken bark som helst. Vilken bark tror du är bäst?

"Björknäver kanske duger?" sade Roger. "Fast tror du inte skulle gå bättre med hampa?". Gumman tyckte nu att det var dags för Roger att bli lite mer självständig här i livet. Alltför länge hade han bara glidit omkring och förlitat sig på att hans mamma kunde fixa allting åt honom. Han var ju trots allt 49 år, då borde man kunna klura ut en hel del själv. "Du Roger, jag har funderat på en sak bra länge", sade hon, "egentligen vore det väl bäst om du finge klura ut på egen hand hur du ska kunna klättra upp till min koja?"

"Men mamma, nu tycker jag du är orättvis! Jag har ju faktiskt ordnat den här lilla trädgården åt dig! Räknas inte det kanske?" Gumman tittade på de små buskplanteringarna, de fina perennrabatterna i glada färger, den lilla dammen där grodorna kväkte och det generösa köksväxtlandet med dignande stånd av potatis, morötter, sallad och andra livsnödvändiga saker. "Jo..." sade gumman, "men du har glömt en viktig sak..."

"Jag har burit och fött dig, ammat och snutit dig, tröstat och matat dig, kramat och bannat dig, lärt dig vad som är fram och bak och rätt och fel. Och inte minst... det var jag som traskade över myrarna och genom skogarna och över ängarna och över åarna ända ner till byns handelsbod där jag köpte utsädet och fröerna...

" - Eftersom du lät dig bli med barn var det väl självklart att du också skulle ta hand om det? Eller?"

-Jo då,visst är det självklart att man skall ta hand om sitt barn och ge det en god start i livet, det har alla barn rätt att kräva, men du är väl för höga Farao ingen koltunge heller? Vid din ålder skall du väl klara av att göra en repstege, på egen hand, det får ju vara måtta på att hänga i kjolarna.
Nu tar du itu med repstegen, så skall jag ta fram sländan för jag behöver få spunnet garn till...
den tjocka tröja som du inte kommer klara dig utan i vinter.
-Vad skulle det egentligen bli av dig om inte jag fanns, va? Du skulle inte klara dig genom en hel vinter! Men, suck... nu ska vi inte prata om vintern, än så länge är det värme i luften.
-Mamma ska du stå o snacka hela dagen, då får jag ju inte en chans att
berätta att jag träffat en tjej. Jag har träffat henne i smyg en längre tid och nu är hon med barn, så nu ska du bli farmor, kul va?

- Jämmer och elände; jaså din olycka, du har ännu inte lärt dig klättra i träd, men klättrar på flickor...!
Jojo, där hör man! Annat var det på min tid minsann, då fick man inte ens bestiga berg!

- Men nu måste du berätta, min son. Vem är hon - flickan som ska bli mor till mitt första barnbarn?

- Hon är lika kort som du, hon har svart, långt stripigt hår. Hon har en sträng uppfostran bakom sig, hennes far var ett riktigt vidunder. Han söp sig full var eviga kväll efter middagen. Lyckligtvis klarade hon av att fly ifrån honom i tidig ålder. Hon har gömt sig hos sin faster i ca 10 år...

Gömd flicka som han skulle ha hittat, hmmm.... nu började gumman allvarligt misstänka att sonen fabulerade igen.

- Roger min son, vad riktigt menar du? Står du där och skojar med din gamla mor?

Sonen började rodna och rusade sedan plötsligt iväg med en väldig fart bort mellan träden.


Kapitel 2: Ensammen

Gumman satt i kojan i talltoppen och sörjde. Det var nu ca fem månader sedan hennes son röd i ansiktet rusat bort i skogen. Den dagen då hon inte velat lära honom hur han skulle kunna klättra upp till henne. Och när hon ifrågasatt hans berättelse om att han hade träffat en ung kvinna....
- "Detta går inte längre", sade hon till sig själv, samtidigt som hon med ömma muskler darrande reste sig upp.
Hon plockade fram sin lilla väska av näver, den som Monte en gång för länge sedan hade gjort till henne och började packa ner sina viktigaste saker i den. Under tiden funderade hon på var hon skulle börja leta efter Roger. Givetvis hade han väl försvunnit bort till den där flickan, men var kan hon finnas. Roger hade ju inte berättat något om det hemliga stället där hon hade gömt sig, inte mer än att det var hos flickans faster.
När hon hade packat färdigt tittade hon sig hastigt omkring i kojan.
- "Det är dags...", mumlade hon för sig själv och klättrade ner från kojan. Utan så mycket som en blick bakåt tog hon riktning söderut.
Skogen var bitvis ganska tät och det tog tid att ta sig fram. Efter 4 timmar kom hon till en glänta. Eftersom hon var både trött och hungrig så satte hon sig ner och började plocka fram mat och dryck från sin väska. Medan hon satt där i godan ro och njöt av den varma solen i ryggen hördes något som skickade kalla kårar längs hennes rygg och som fick håret att resa sig i nacken på henne. Det var en röst som sa:

- Vänd dig inte om, om livet är dig kärt!

Gumman snyftade till av skräck. Den rösten hade hon inte hört på många, många år och hon hade hoppats slippa att någonsin behöva höra den igen...

Gumman vred sig hastigt runt.Men i allsin dar! Där stod ju Nedgårds Geir och garvade!! Men hon trodde ju att det hade varit Storjords Eskil. Hon hade varit så inne i sina tankar, långt i en förgången tid, så hon förväxlade Nedgårds Geirs röst med Storjords Eskil. Dom var ju visserligen rätt lika, men ändå. Visst hade hon en del år på nacken, men det var inte dags att få tomtar på loftet än. Efter ett par sekunder hade hon samlat sig och ett leende lyste upp hennes ansikte när hon tittade upp och undrade vad han gjorde på dessa vägar. Nedgårds Geir berättade att han var på väg till Ankarvattnet. Han skulle hjälpa en nybyggarfamilj att hitta en duglig vattenåder, han hade slagrutan med sig.
Gumman berättade att hon hade gått från Frostviken i går, hon hade sovit under en tall i natt, hade hängt upp två stora lärftsjok över dom nedersta tallgrenarna och knutit väl till om tallstammen, för att freda sig för mygg och knott,men inte fasiken fick hon vara ifred" Tror du inte dom rackarns myggskrällen lade sig på knä och kröp in under lärftväggarna, så dom kunde komma åt att sticka" sade hon. Nedgårds Geir skrattade bullrigt och replikerade " Ja men där fanns det ju lite att bita i också". Han talade också om att han visste att hon hade övernattat i Frostviken, hon glömde den ena näverkonten där. Han vände sig och plockade upp konten och lämnade den till henne. Gumman blev överlycklig, nu var hon ju räddad. I konten hade hon både vinsten och alun som hon skulle ha till betningen när hon skulle färga garnet, när hon kom fram till Marsfjället.

När gumman berättade att hon ämnade sig åt Marsfjället erbjöd sig Nedgårds Geir att eskortera henne dit; det fanns plats för dem bägge på hans häst, Strävmule, sade han.
Gumman kände det som om en sten hade lyfts från hennes bröst. Hon hade ändå gått och bävat lite för att vandra omkring där på Marsfjället igen, men med Nedgårds Geir bredvid sig behövde hon inte vara rädd. Dessutom så var det ju trevligt med sällskap på vägen.
Framåt kvällningen kom de förbi Floen, och den lilla kärnen med sina grågröna vassruggar speglade sig i solens sista strålar.
Något rörde sig i vattnet.
-"Men vad..." började Nedgårds Geir.
-"Oh, men det är ju..." sade gumman.
Mitt ute på kärnen syntes en båt, men vem är det i båten frågar hon sig ? Gumman tittar nu noga efter, det ju min son Dante och brevid sitter en kvinna med ett bylte i famnen! Det verkar röra sig i byltet och det skriker... jisses han ljög inte i allafall och nu känner gumman stor ömhet och värme inom sig.
Så han hade äntligen kommit till skott, hon hade helt givit upp hoppet att få några barnbarn. Båten sarvas in mot strandkanten och ur den kliver hennes son och en ung kvinna, som med mjuka rörelser kommer emot henne och lägger barnet i hennes famn. En flicka!! En ljuvlig liten varelse, med sammetslen hy.,
Hon sög frenetiskt på sin knutna lilla hand. En lintotta med blå ilskna ögon som tittade upp på henne, som om dom sade. " Vad gör jag här, finns här någon mat?

Gumman tittade förundrat på det lilla flickebarnet " - Mitt första barnbarn, tänka sej!" Hon undrade innerst inne om det verkligen var så... Hennes andre son Roger hade ju berättat att hans flickvän var havande, strax innan han försvann springandes till skogs för fem månader sedan.

Sedan gumman ömt kysst den lilla på pannan och de runda kinderna, och fått veta att hon hette Barria, frågade hon förstås mycket ivrigt barnets föräldrar om de visste något om Roger.

Något bestämt visste de nu tyvärr inte, men de hade hört ryktats att hans käresta hade fött trillingar!


Kapitel 3: Barnbarnen

Det hade så smått börjat svindla för gumman sedan hon fått höra att hon från förut inget, kanske nu plötsligt fått hela fyra stycken barnbarn på kort tid. Hon brann av iver att få visshet i saken och....
För att få visshet om det var sant att sonen Rogers käresta fött trillingar beslöt sig gumman för att leta reda på en spågumma som hon hört talas om. Men för att komma till spågumman måste hon vandra lång väg över fjällvidderna där många strapatser väntade..
Hon tog adjö av Dante och hans lilla familj. Därpå vände hon sig mot Nergårds Geir och frågade honom om deras vägar skiljdes åt nu.
- Än är det lång väg att vandra, så vi får se till att komma iväg, var allt han sa.
Strax därpå befann hon sig på Strävmules rygg och steg för steg lade de Floen bakom sig. Innan kvällningen var de framme vid...Mavas.
Där skulle hennes andra barnbarn vara. Barnens mor var norsk, hon hade vandrat ned över fjällen från Blåmannen. Skulle det gå ett förstå hennes språk? Norsk var ju inte svensk. Förresten så hade hon hört att norrbaggarna mäst bara åt fisk, vad kunde det bli för tranosande folk av en sådan ensidig kost. Hur skulle nu detta gå? Det var med en inte så liten portion nyfikenhet som gumman satt där bakom Nergårds-Geir på Strävmules breda, trygga rygg. Nåja, tids nog skulle hon få se vad hon var av för sorts folk den där norskan som Roger hade fått ihop det med.
Tyvärr visade sig ryktet att sonen skulle befinna sig i Mavas vara helt felaktigt och folket där kunde inte heller påminna sig att några som stämde in på honom och hans käresta skulle passerat byn efter hans försvinnande den där sorgliga dagen nedanför gummans hemtall.
Gumman hade nu gett upp allt sökande och insåg att det bästa hon kunde göra var att hemmavid vänta på livstecken från den försvunne sonen. Kanske hade han råkat ut för ett rövarband som länsat hans plånbok.. tänkte gumman.
Men vid närmare eftertanke mindes hon att Roger inte brukade bära någon plånbok. För det första hade han knappast aldrig några slantar att lägga i en sådan, och för det andra brukade det i de trakter han vanligen vistades, mycket sällan finnas något behov av pengar. Även om han inte klarade av att klättra upp i mammas hemtall, var han styv på att klara livshanken direkt av vad som fanns i naturen.
Det gick en lång tid och gumman började misströsta att hon nånsin skulle få se sonen igen men en dag dök en gårdfarihandlare upp och han hade mycket att berätta. Han påstod att han på en marknad sett en person som liknade den efterlängtade sonen.
Att gårdfarifarihandlarn hade lagt den personen på minnet kom sig att denne hade stått både länge och väl och på alla upptänkliga sätt försökt förmå en smed, som satt upp en tillfällig smedja på marknaden, att smida honom ett par stolpskor som gick att klättra i tallar med. När smeden till slut äntligen börjat överväga att försöka smida stolpskorna och sagt sitt pris, framkom det att kunden med det ovanliga önskemålet inte hade några som helst kontanter, utan istället ville betala med lingon. Och när han dessutom sagt att han måste ha stolpskorna för att kunna besöka sin mamma, hade smeden som blev förvånad över att mannen ville betala med lingon, förkastat förslaget om naturabetalning, men kommit med ett erbjudande om att mannen skulle få börja som lärling och smida sina egna stolpskor under smedens vakande ögon. Mat och logi ingick i lärlingsförmånerna och gummans son nappade på förslaget och därmed stundade nya tider.
Gumman ville förstås hemskt gärna få reda på var den marknad hållits där hennes son avtalat med smeden om att få bli hans lärling, men se det kunde då gårdfarihandlarn rakt inte dra sig till minnes. Han hade varit på minst femtioelva marknader i fyra länder senaste året, påstod han. Hon hade också ivrigt frågat gårdfarihandlarn om han möjligen kunde dra sig sig till minnes om Roger - som hon alltså hoppades det var han berättat om - verkade ha haft någon kvinna och barn i sällskap.
Efter en bra lång stund när han girigt stjälpt i sig ett antal sejdlar starkt tallbarsöl ytterligare från den kagge som gumman hade ställt fram hade han dragit sig till minnes något för gumman mycket intressant:
- "Jo, det var visst ett hiskligt barnskrikande hela tiden smeden och han pojken din dividerade", berättade gårdfarihandlarn. "Ja, gudbevars, som jag minns oväsendet måste det varit minst 3-4 ungar som vrålade ikapp.
- "Såg han inte ungarna då?", hade gumman frågat otåligt.
- "Näää, men det stod ett litet fruntimmer strax bakom han som kanske var pojken din, och hon hade med sig den största barnvagn jag nånsin sett!", sa gårdfarihandlarn och bälgade i sig ännu en sejdel med skummande tallbarrsöl.
- - -

Gummans hjärta började klappa snabbt och förhoppningsfullt inanför barkkolten när hon för sin inre syn såg den väldiga barnvagnen med säkert minst 3 barnbarn ytterligare framför sig. Men VAR fanns de... om de nu överhuvudtaget fanns förstås?
I nuläget verkade gårdfarihandlaren, trots de egentligen ganska vaga uppgifter han kommit med under tallbarrsölsruset, som den värdefullaste möjligheten att förhoppningsvis kunna få visshet i om det låg någon sanning bakom att Roger nu kanske plötsligt hade en hel liten trebarnsfamilj.

Gårdfarihandlaren började vid det här laget svaja betänkligt i den stubbstol han satt på i gummans lilla koja i talltoppen. För att om möjligt försäkra sig om han inte skulle störta ner till marken och slå ihjäl sig under natten, band gumman fast gårdfarihandlaren med tvättlinan och för säkerhets skull ställde hon ett nattkärl i den snarkande gårdfarihandlarens knä.

Gumman gick därefter till sängs ganska nöjd med sin dag och sig själv och somnade strax till det milda suset i tallkronan. Efter att ha sovit gott i flera timmar vaknade hon till med ett ryck och undrade vad som väckt henne... det kändes som om något var på tok. Då hörde hon plötsligt vad som måste väckt henne:

"- HJÄLP, HJÄLP, HJÄLP!", var det någon som skrek.

Hon störtade ut från sin sovalkov bakom det flätade tallbarrsförhänget och förväntade sig få se gårdfarihandlaren... men han var borta! Och det bastanta bordet som de suttit vid på kvällen hade försvunnit från sin vanliga plats och stod nu pressat mot utgången av kojan, men där utifrån hördes nu ännu starkare de förtvivlade ropen på hjälp.
Gumman tordes knappt gå fram och titta ut genom kojöppningen, men gjorde det förstås ändå. Lyckligtvis hade inte gårdfarihandlaren störtat till marken och låg och vred sig i plågor, men läget var ganska bekymmersamt ändå... Ty flera meter ner under kojans tröskel hängde gårdfarihandlaren och dinglade med huvudet i riktning ned mot marken 15 meter under och det enda som höll honom uppe var tvättlinan runt hans ena vrist. Tvättlinan vars andra ände gumman kvällen innan bundit fast i det bastanta bordet --------

Gumman blev förskräckt då hon tänkte efter vad som kunde ha hänt om gårdfrihandlaren störtat till marken och brutit nacken av sig. men när hon lugnat ner sig visste hon precis hur hon skulle gå tillväga. Hon skulle ställa sig på den tallgren som fanns närmast där gårdfarihandlaren dinglade och därifrån befria honom. För denna expedition behövdes bara en tvättlina så att hon kunde binda fast sig själv vid tallen så att inte hon skulle tappa balansen vid sin räddningsexpedition av den alltmer förtvivlade gårdfarihandlaren. Snabbt hämtade hon tvättlinan ur skänken och började klättra neråt på tallgrenarna...

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

- Nej?!? Vad är det du säger kära mor?

- Nej du klarar dig inte ensam på denna resa.

Mor och dotter fortsatte tillsammans den långa vandringen mot "Afgrunden i Storskogen" Efter några timmar, när lederna börjat värka och det var svårt att skilja fötterna från skavsåren, slog dom sig ner under den största gran mänskligheten skådat. Aldrig hade de varit i denna delen av skogen, tystnaden runt om dem var så total att man kunnat höra en knappnål falla mot mossan på en mils avstånd. Plötsligt omsveptes de båda av en tjock dimma, en starkt ljussken kunde skådas någonstans en bit bort. Var det en eld? De reste sig upp och med en klump i halsen trevade de båda mot ljuset...

Som de kisade riktigt, riktigt hårt mot det starka ljusskenet upptäcke de plötsligt att det kom från ett gigantiskt tefatsliknande föremål som ljudlöst svävade över en tjärn inne i den glesa skogen! Det var verkligen helt ljudlöst, alla naturens ljud hade försvunnit. Plötsligt började ett hummande ljud höras i deras huvuden. Det liksom rullade fram, upp och ner i tonhöjd. De stirrade skräckslagna mot tingesten som nu sakta sjönk ner mot vattenytan där nu vattnet började ånga upp. Då öppnades utan förvarning en bred lucka i sidan på farkosten och ett bländande ljus strålade ut. Mitt i ljuset syntes en skepnad som nu började att vandra nerför den utfällda luckan...
Gumman i tallen svalde snusen i rena förskräckelsen - vilken syn - gumman var tvungen att nypa sig själv i armen. Hon kunde knappt tro att detta var sant för nerför rampen kom...
.... en mantelprydd figur. Figuren var reslig och gick inte utan snarare gled fram och hon kunde inte se några fötter nedtill. Manteln var purpurröd och prydd med små tulpanknoppar. Ett ljusgrönt sken bredde ut sig bakom främlingen som kom allt närmare. Nu kunde hon böjra tyda anletsdragen. Nämen, det var ju en människa från framtiden närmare betsämt 2937 och gumman ser in i ögonen och där upptäcker hon att det är Dante!? Hon gnuggade sig i ögonen detta kan inte vara sant, det måste vara Dante i transformerad skepnad. Hur kunde detta vara möjligt?

*dodunk, dodunk*. Pulsen slog hårt, tinningarna känndes som de skulle explodera. "Mamma, mamma!" hördes en röst långt bort i fjärran. "Mamma, vakna!". *dodunk, dodunk*. Marken skakade. "VAKNA!!!". Gumman i tallen vaknade med ett ryck! Åh, attans vilken mardröm hon haft! "Mamma, är du vaken?!". Roger stod nedanför granen och ropade på henne. "Mamma, du måste komma ner nu!" ropade Roger på henne. "Ja, jag kommer. Måste bara hämta mig efter en sådan otäck dröm jag hade, jag var uppe vid Storsjön och det blev så konstigt allting. Det slutade med konstiga varelser från framtiden som påminde om din farfar Dante. Huga!". Gumman höll in kjolen och slängde sig vigt ner från talltoppen i de egenhändigt virkade lianerna som hon knåpat ihop. "Vad var det du ville, min son?"

- Jamen mamma, du har ju lovat mig att du skulle lära mig idag hur man klättrar upp till dig!
Visst kan jag lära dig det.,men jag lovade dig inte att vi skulle göra det idag. Det tar flera dar att få ihop bark till lianen som du flätar, virkar repstegen av , sedan måste barken blötas i minst en vecka och därefter hamras, för att få mjuk och foglig så man kan fläta ,virka tät, tät, då blir den mycket stark. Den jag använder nu , har jag använt i nästan tio år. Klättra är inte svårt. Det svåraste är att hitta rätt sorts bark att fläta"virka" lianen till en stark lianstege.
Det duger inte med vilken bark som helst. Vilken bark tror du är bäst?

"Björknäver kanske duger?" sade Roger. "Fast tror du inte skulle gå bättre med hampa?". Gumman tyckte nu att det var dags för Roger att bli lite mer självständig här i livet. Alltför länge hade han bara glidit omkring och förlitat sig på att hans mamma kunde fixa allting åt honom. Han var ju trots allt 49 år, då borde man kunna klura ut en hel del själv. "Du Roger, jag har funderat på en sak bra länge", sade hon, "egentligen vore det väl bäst om du finge klura ut på egen hand hur du ska kunna klättra upp till min koja?"

"Men mamma, nu tycker jag du är orättvis! Jag har ju faktiskt ordnat den här lilla trädgården åt dig! Räknas inte det kanske?" Gumman tittade på de små buskplanteringarna, de fina perennrabatterna i glada färger, den lilla dammen där grodorna kväkte och det generösa köksväxtlandet med dignande stånd av potatis, morötter, sallad och andra livsnödvändiga saker. "Jo..." sade gumman, "men du har glömt en viktig sak..."

"Jag har burit och fött dig, ammat och snutit dig, tröstat och matat dig, kramat och bannat dig, lärt dig vad som är fram och bak och rätt och fel. Och inte minst... det var jag som traskade över myrarna och genom skogarna och över ängarna och över åarna ända ner till byns handelsbod där jag köpte utsädet och fröerna...

" - Eftersom du lät dig bli med barn var det väl självklart att du också skulle ta hand om det? Eller?"

-Jo då,visst är det självklart att man skall ta hand om sitt barn och ge det en god start i livet, det har alla barn rätt att kräva, men du är väl för höga Farao ingen koltunge heller? Vid din ålder skall du väl klara av att göra en repstege, på egen hand, det får ju vara måtta på att hänga i kjolarna.
Nu tar du itu med repstegen, så skall jag ta fram sländan för jag behöver få spunnet garn till...
den tjocka tröja som du inte kommer klara dig utan i vinter.
-Vad skulle det egentligen bli av dig om inte jag fanns, va? Du skulle inte klara dig genom en hel vinter! Men, suck... nu ska vi inte prata om vintern, än så länge är det värme i luften.
-Mamma ska du stå o snacka hela dagen, då får jag ju inte en chans att
berätta att jag träffat en tjej. Jag har träffat henne i smyg en längre tid och nu är hon med barn, så nu ska du bli farmor, kul va?

- Jämmer och elände; jaså din olycka, du har ännu inte lärt dig klättra i träd, men klättrar på flickor...!
Jojo, där hör man! Annat var det på min tid minsann, då fick man inte ens bestiga berg!

- Men nu måste du berätta, min son. Vem är hon - flickan som ska bli mor till mitt första barnbarn?

- Hon är lika kort som du, hon har svart, långt stripigt hår. Hon har en sträng uppfostran bakom sig, hennes far var ett riktigt vidunder. Han söp sig full var eviga kväll efter middagen. Lyckligtvis klarade hon av att fly ifrån honom i tidig ålder. Hon har gömt sig hos sin faster i ca 10 år...

Gömd flicka som han skulle ha hittat, hmmm.... nu började gumman allvarligt misstänka att sonen fabulerade igen.

- Roger min son, vad riktigt menar du? Står du där och skojar med din gamla mor?

Sonen började rodna och rusade sedan plötsligt iväg med en väldig fart bort mellan träden.


Kapitel 2: Ensammen

Gumman satt i kojan i talltoppen och sörjde. Det var nu ca fem månader sedan hennes son röd i ansiktet rusat bort i skogen. Den dagen då hon inte velat lära honom hur han skulle kunna klättra upp till henne. Och när hon ifrågasatt hans berättelse om att han hade träffat en ung kvinna....
- "Detta går inte längre", sade hon till sig själv, samtidigt som hon med ömma muskler darrande reste sig upp.
Hon plockade fram sin lilla väska av näver, den som Monte en gång för länge sedan hade gjort till henne och började packa ner sina viktigaste saker i den. Under tiden funderade hon på var hon skulle börja leta efter Roger. Givetvis hade han väl försvunnit bort till den där flickan, men var kan hon finnas. Roger hade ju inte berättat något om det hemliga stället där hon hade gömt sig, inte mer än att det var hos flickans faster.
När hon hade packat färdigt tittade hon sig hastigt omkring i kojan.
- "Det är dags...", mumlade hon för sig själv och klättrade ner från kojan. Utan så mycket som en blick bakåt tog hon riktning söderut.
Skogen var bitvis ganska tät och det tog tid att ta sig fram. Efter 4 timmar kom hon till en glänta. Eftersom hon var både trött och hungrig så satte hon sig ner och började plocka fram mat och dryck från sin väska. Medan hon satt där i godan ro och njöt av den varma solen i ryggen hördes något som skickade kalla kårar längs hennes rygg och som fick håret att resa sig i nacken på henne. Det var en röst som sa:

- Vänd dig inte om, om livet är dig kärt!

Gumman snyftade till av skräck. Den rösten hade hon inte hört på många, många år och hon hade hoppats slippa att någonsin behöva höra den igen...

Gumman vred sig hastigt runt.Men i allsin dar! Där stod ju Nedgårds Geir och garvade!! Men hon trodde ju att det hade varit Storjords Eskil. Hon hade varit så inne i sina tankar, långt i en förgången tid, så hon förväxlade Nedgårds Geirs röst med Storjords Eskil. Dom var ju visserligen rätt lika, men ändå. Visst hade hon en del år på nacken, men det var inte dags att få tomtar på loftet än. Efter ett par sekunder hade hon samlat sig och ett leende lyste upp hennes ansikte när hon tittade upp och undrade vad han gjorde på dessa vägar. Nedgårds Geir berättade att han var på väg till Ankarvattnet. Han skulle hjälpa en nybyggarfamilj att hitta en duglig vattenåder, han hade slagrutan med sig.
Gumman berättade att hon hade gått från Frostviken i går, hon hade sovit under en tall i natt, hade hängt upp två stora lärftsjok över dom nedersta tallgrenarna och knutit väl till om tallstammen, för att freda sig för mygg och knott,men inte fasiken fick hon vara ifred" Tror du inte dom rackarns myggskrällen lade sig på knä och kröp in under lärftväggarna, så dom kunde komma åt att sticka" sade hon. Nedgårds Geir skrattade bullrigt och replikerade " Ja men där fanns det ju lite att bita i också". Han talade också om att han visste att hon hade övernattat i Frostviken, hon glömde den ena näverkonten där. Han vände sig och plockade upp konten och lämnade den till henne. Gumman blev överlycklig, nu var hon ju räddad. I konten hade hon både vinsten och alun som hon skulle ha till betningen när hon skulle färga garnet, när hon kom fram till Marsfjället.

När gumman berättade att hon ämnade sig åt Marsfjället erbjöd sig Nedgårds Geir att eskortera henne dit; det fanns plats för dem bägge på hans häst, Strävmule, sade han.
Gumman kände det som om en sten hade lyfts från hennes bröst. Hon hade ändå gått och bävat lite för att vandra omkring där på Marsfjället igen, men med Nedgårds Geir bredvid sig behövde hon inte vara rädd. Dessutom så var det ju trevligt med sällskap på vägen.
Framåt kvällningen kom de förbi Floen, och den lilla kärnen med sina grågröna vassruggar speglade sig i solens sista strålar.
Något rörde sig i vattnet.
-"Men vad..." började Nedgårds Geir.
-"Oh, men det är ju..." sade gumman.
Mitt ute på kärnen syntes en båt, men vem är det i båten frågar hon sig ? Gumman tittar nu noga efter, det ju min son Dante och brevid sitter en kvinna med ett bylte i famnen! Det verkar röra sig i byltet och det skriker... jisses han ljög inte i allafall och nu känner gumman stor ömhet och värme inom sig.
Så han hade äntligen kommit till skott, hon hade helt givit upp hoppet att få några barnbarn. Båten sarvas in mot strandkanten och ur den kliver hennes son och en ung kvinna, som med mjuka rörelser kommer emot henne och lägger barnet i hennes famn. En flicka!! En ljuvlig liten varelse, med sammetslen hy.,
Hon sög frenetiskt på sin knutna lilla hand. En lintotta med blå ilskna ögon som tittade upp på henne, som om dom sade. " Vad gör jag här, finns här någon mat?

Gumman tittade förundrat på det lilla flickebarnet " - Mitt första barnbarn, tänka sej!" Hon undrade innerst inne om det verkligen var så... Hennes andre son Roger hade ju berättat att hans flickvän var havande, strax innan han försvann springandes till skogs för fem månader sedan.

Sedan gumman ömt kysst den lilla på pannan och de runda kinderna, och fått veta att hon hette Barria, frågade hon förstås mycket ivrigt barnets föräldrar om de visste något om Roger.

Något bestämt visste de nu tyvärr inte, men de hade hört ryktats att hans käresta hade fött trillingar!


Kapitel 3: Barnbarnen

Det hade så smått börjat svindla för gumman sedan hon fått höra att hon från förut inget, kanske nu plötsligt fått hela fyra stycken barnbarn på kort tid. Hon brann av iver att få visshet i saken och....
För att få visshet om det var sant att sonen Rogers käresta fött trillingar beslöt sig gumman för att leta reda på en spågumma som hon hört talas om. Men för att komma till spågumman måste hon vandra lång väg över fjällvidderna där många strapatser väntade..
Hon tog adjö av Dante och hans lilla familj. Därpå vände hon sig mot Nergårds Geir och frågade honom om deras vägar skiljdes åt nu.
- Än är det lång väg att vandra, så vi får se till att komma iväg, var allt han sa.
Strax därpå befann hon sig på Strävmules rygg och steg för steg lade de Floen bakom sig. Innan kvällningen var de framme vid...Mavas.
Där skulle hennes andra barnbarn vara. Barnens mor var norsk, hon hade vandrat ned över fjällen från Blåmannen. Skulle det gå ett förstå hennes språk? Norsk var ju inte svensk. Förresten så hade hon hört att norrbaggarna mäst bara åt fisk, vad kunde det bli för tranosande folk av en sådan ensidig kost. Hur skulle nu detta gå? Det var med en inte så liten portion nyfikenhet som gumman satt där bakom Nergårds-Geir på Strävmules breda, trygga rygg. Nåja, tids nog skulle hon få se vad hon var av för sorts folk den där norskan som Roger hade fått ihop det med.
Tyvärr visade sig ryktet att sonen skulle befinna sig i Mavas vara helt felaktigt och folket där kunde inte heller påminna sig att några som stämde in på honom och hans käresta skulle passerat byn efter hans försvinnande den där sorgliga dagen nedanför gummans hemtall.
Gumman hade nu gett upp allt sökande och insåg att det bästa hon kunde göra var att hemmavid vänta på livstecken från den försvunne sonen. Kanske hade han råkat ut för ett rövarband som länsat hans plånbok.. tänkte gumman.
Men vid närmare eftertanke mindes hon att Roger inte brukade bära någon plånbok. För det första hade han knappast aldrig några slantar att lägga i en sådan, och för det andra brukade det i de trakter han vanligen vistades, mycket sällan finnas något behov av pengar. Även om han inte klarade av att klättra upp i mammas hemtall, var han styv på att klara livshanken direkt av vad som fanns i naturen.
Det gick en lång tid och gumman började misströsta att hon nånsin skulle få se sonen igen men en dag dök en gårdfarihandlare upp och han hade mycket att berätta. Han påstod att han på en marknad sett en person som liknade den efterlängtade sonen.
Att gårdfarifarihandlarn hade lagt den personen på minnet kom sig att denne hade stått både länge och väl och på alla upptänkliga sätt försökt förmå en smed, som satt upp en tillfällig smedja på marknaden, att smida honom ett par stolpskor som gick att klättra i tallar med. När smeden till slut äntligen börjat överväga att försöka smida stolpskorna och sagt sitt pris, framkom det att kunden med det ovanliga önskemålet inte hade några som helst kontanter, utan istället ville betala med lingon. Och när han dessutom sagt att han måste ha stolpskorna för att kunna besöka sin mamma, hade smeden som blev förvånad över att mannen ville betala med lingon, förkastat förslaget om naturabetalning, men kommit med ett erbjudande om att mannen skulle få börja som lärling och smida sina egna stolpskor under smedens vakande ögon. Mat och logi ingick i lärlingsförmånerna och gummans son nappade på förslaget och därmed stundade nya tider.
Gumman ville förstås hemskt gärna få reda på var den marknad hållits där hennes son avtalat med smeden om att få bli hans lärling, men se det kunde då gårdfarihandlarn rakt inte dra sig till minnes. Han hade varit på minst femtioelva marknader i fyra länder senaste året, påstod han. Hon hade också ivrigt frågat gårdfarihandlarn om han möjligen kunde dra sig sig till minnes om Roger - som hon alltså hoppades det var han berättat om - verkade ha haft någon kvinna och barn i sällskap.
Efter en bra lång stund när han girigt stjälpt i sig ett antal sejdlar starkt tallbarsöl ytterligare från den kagge som gumman hade ställt fram hade han dragit sig till minnes något för gumman mycket intressant:
- "Jo, det var visst ett hiskligt barnskrikande hela tiden smeden och han pojken din dividerade", berättade gårdfarihandlarn. "Ja, gudbevars, som jag minns oväsendet måste det varit minst 3-4 ungar som vrålade ikapp.
- "Såg han inte ungarna då?", hade gumman frågat otåligt.
- "Näää, men det stod ett litet fruntimmer strax bakom han som kanske var pojken din, och hon hade med sig den största barnvagn jag nånsin sett!", sa gårdfarihandlarn och bälgade i sig ännu en sejdel med skummande tallbarrsöl.
- - -

Gummans hjärta började klappa snabbt och förhoppningsfullt inanför barkkolten när hon för sin inre syn såg den väldiga barnvagnen med säkert minst 3 barnbarn ytterligare framför sig. Men VAR fanns de... om de nu överhuvudtaget fanns förstås?
I nuläget verkade gårdfarihandlaren, trots de egentligen ganska vaga uppgifter han kommit med under tallbarrsölsruset, som den värdefullaste möjligheten att förhoppningsvis kunna få visshet i om det låg någon sanning bakom att Roger nu kanske plötsligt hade en hel liten trebarnsfamilj.

Gårdfarihandlaren började vid det här laget svaja betänkligt i den stubbstol han satt på i gummans lilla koja i talltoppen. För att om möjligt försäkra sig om han inte skulle störta ner till marken och slå ihjäl sig under natten, band gumman fast gårdfarihandlaren med tvättlinan och för säkerhets skull ställde hon ett nattkärl i den snarkande gårdfarihandlarens knä.

Gumman gick därefter till sängs ganska nöjd med sin dag och sig själv och somnade strax till det milda suset i tallkronan. Efter att ha sovit gott i flera timmar vaknade hon till med ett ryck och undrade vad som väckt henne... det kändes som om något var på tok. Då hörde hon plötsligt vad som måste väckt henne:

"- HJÄLP, HJÄLP, HJÄLP!", var det någon som skrek.

Hon störtade ut från sin sovalkov bakom det flätade tallbarrsförhänget och förväntade sig få se gårdfarihandlaren... men han var borta! Och det bastanta bordet som de suttit vid på kvällen hade försvunnit från sin vanliga plats och stod nu pressat mot utgången av kojan, men där utifrån hördes nu ännu starkare de förtvivlade ropen på hjälp.
Gumman tordes knappt gå fram och titta ut genom kojöppningen, men gjorde det förstås ändå. Lyckligtvis hade inte gårdfarihandlaren störtat till marken och låg och vred sig i plågor, men läget var ganska bekymmersamt ändå... Ty flera meter ner under kojans tröskel hängde gårdfarihandlaren och dinglade med huvudet i riktning ned mot marken 15 meter under och det enda som höll honom uppe var tvättlinan runt hans ena vrist. Tvättlinan vars andra ände gumman kvällen innan bundit fast i det bastanta bordet --------
Gumman blev förskräckt då hon tänkte efter vad som kunde ha hänt om gårdfrihandlaren störtat till marken och brutit nacken av sig. men när hon lugnat ner sig visste hon precis hur hon skulle gå tillväga. Hon skulle ställa sig på den tallgren som fanns närmast där gårdfarihandlaren dinglade och därifrån befria honom. För denna expedition behövdes bara en tvättlina så att hon kunde binda fast sig själv vid tallen så att inte hon skulle tappa balansen vid sin räddningsexpedition av den alltmer förtvivlade gårdfarihandlaren. Snabbt hämtade hon tvättlinan ur skänken och började klättra neråt på tallgrenarna...
I samma stund var det någon som gastade "-Vänta, så skall jag hjälpa dig. Jag är starkare än du, så jag kommer upp."
Gumman tittade nedåt marken till. DANTE! Välsignade pojk, han kom precis i rättan tid när mor hans behövde ett par starka nävar extra. Nu blev hon lugn igen. Dante svingade sig upp i trädet och i ett huj hade han plockat ner den nu illröda gårdfarihandlaren ifrån den brydsamma situationen i trädet.
När gårdfarihandlaren hade lugnat ner sig lite så gav han sig åstad igen, för, som han sade, han hade redan slitit nog på tyget bak i ändan, nu måste han dra vidare.
Det kändes som om gumman hade svalt ner hjärtat igen. Innan hade hon det i halsgropen och det var stört omöjligt att få ur sig ett vettigt ord, men
nu kunde hon fråga Dante hur det kunde komma sig att han hade kommit gående just precis när han behövdes. Han berättade att han inte hade haft en lugn stund sedan hon gav sig iväg från Floen där de hade träffats sist. Han tänkte hela tiden på att hon skulle leta reda på Roger. Det kunde kanske vara en farlig färd och Dante sade att han inte ville bli av med henne igen nu när de äntligen hade återsett varandra. Han hade pratat med sin familj och både de och han var ense om att det bästa vore om han följde med sin mor för att leta efter sin bror.
Nåväl, sade gumman, jag skall inte sticka under stol med att jag blir glad om du kommer med, men var skall vi börja? Den enda ledtråden som jag har än så länge är att han kanske har varit synlig med sin familj på en marknad. En av femtielva om man fick tro gårdfarihandlaren...
"-Då är det väl bäst att vi ger oss på kas", sade Dante, om vi skall hinna höra över så många ställen. Och så kom det sig att gumman återigen packade sina saker och gav sig ut på jakt efter sin son Roger, men denna gången hade hon en hjälpande hand med sig i form av Dante.

3.Tillsammans.
Nästa dag hade de tagit sig ända fram till

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

- Nej?!? Vad är det du säger kära mor?

- Nej du klarar dig inte ensam på denna resa.

Mor och dotter fortsatte tillsammans den långa vandringen mot "Afgrunden i Storskogen" Efter några timmar, när lederna börjat värka och det var svårt att skilja fötterna från skavsåren, slog dom sig ner under den största gran mänskligheten skådat. Aldrig hade de varit i denna delen av skogen, tystnaden runt om dem var så total att man kunnat höra en knappnål falla mot mossan på en mils avstånd. Plötsligt omsveptes de båda av en tjock dimma, en starkt ljussken kunde skådas någonstans en bit bort. Var det en eld? De reste sig upp och med en klump i halsen trevade de båda mot ljuset...

Som de kisade riktigt, riktigt hårt mot det starka ljusskenet upptäcke de plötsligt att det kom från ett gigantiskt tefatsliknande föremål som ljudlöst svävade över en tjärn inne i den glesa skogen! Det var verkligen helt ljudlöst, alla naturens ljud hade försvunnit. Plötsligt började ett hummande ljud höras i deras huvuden. Det liksom rullade fram, upp och ner i tonhöjd. De stirrade skräckslagna mot tingesten som nu sakta sjönk ner mot vattenytan där nu vattnet började ånga upp. Då öppnades utan förvarning en bred lucka i sidan på farkosten och ett bländande ljus strålade ut. Mitt i ljuset syntes en skepnad som nu började att vandra nerför den utfällda luckan...
Gumman i tallen svalde snusen i rena förskräckelsen - vilken syn - gumman var tvungen att nypa sig själv i armen. Hon kunde knappt tro att detta var sant för nerför rampen kom...
.... en mantelprydd figur. Figuren var reslig och gick inte utan snarare gled fram och hon kunde inte se några fötter nedtill. Manteln var purpurröd och prydd med små tulpanknoppar. Ett ljusgrönt sken bredde ut sig bakom främlingen som kom allt närmare. Nu kunde hon böjra tyda anletsdragen. Nämen, det var ju en människa från framtiden närmare betsämt 2937 och gumman ser in i ögonen och där upptäcker hon att det är Dante!? Hon gnuggade sig i ögonen detta kan inte vara sant, det måste vara Dante i transformerad skepnad. Hur kunde detta vara möjligt?

*dodunk, dodunk*. Pulsen slog hårt, tinningarna känndes som de skulle explodera. "Mamma, mamma!" hördes en röst långt bort i fjärran. "Mamma, vakna!". *dodunk, dodunk*. Marken skakade. "VAKNA!!!". Gumman i tallen vaknade med ett ryck! Åh, attans vilken mardröm hon haft! "Mamma, är du vaken?!". Roger stod nedanför granen och ropade på henne. "Mamma, du måste komma ner nu!" ropade Roger på henne. "Ja, jag kommer. Måste bara hämta mig efter en sådan otäck dröm jag hade, jag var uppe vid Storsjön och det blev så konstigt allting. Det slutade med konstiga varelser från framtiden som påminde om din farfar Dante. Huga!". Gumman höll in kjolen och slängde sig vigt ner från talltoppen i de egenhändigt virkade lianerna som hon knåpat ihop. "Vad var det du ville, min son?"

- Jamen mamma, du har ju lovat mig att du skulle lära mig idag hur man klättrar upp till dig!
Visst kan jag lära dig det.,men jag lovade dig inte att vi skulle göra det idag. Det tar flera dar att få ihop bark till lianen som du flätar, virkar repstegen av , sedan måste barken blötas i minst en vecka och därefter hamras, för att få mjuk och foglig så man kan fläta ,virka tät, tät, då blir den mycket stark. Den jag använder nu , har jag använt i nästan tio år. Klättra är inte svårt. Det svåraste är att hitta rätt sorts bark att fläta"virka" lianen till en stark lianstege.
Det duger inte med vilken bark som helst. Vilken bark tror du är bäst?

"Björknäver kanske duger?" sade Roger. "Fast tror du inte skulle gå bättre med hampa?". Gumman tyckte nu att det var dags för Roger att bli lite mer självständig här i livet. Alltför länge hade han bara glidit omkring och förlitat sig på att hans mamma kunde fixa allting åt honom. Han var ju trots allt 49 år, då borde man kunna klura ut en hel del själv. "Du Roger, jag har funderat på en sak bra länge", sade hon, "egentligen vore det väl bäst om du finge klura ut på egen hand hur du ska kunna klättra upp till min koja?"

"Men mamma, nu tycker jag du är orättvis! Jag har ju faktiskt ordnat den här lilla trädgården åt dig! Räknas inte det kanske?" Gumman tittade på de små buskplanteringarna, de fina perennrabatterna i glada färger, den lilla dammen där grodorna kväkte och det generösa köksväxtlandet med dignande stånd av potatis, morötter, sallad och andra livsnödvändiga saker. "Jo..." sade gumman, "men du har glömt en viktig sak..."

"Jag har burit och fött dig, ammat och snutit dig, tröstat och matat dig, kramat och bannat dig, lärt dig vad som är fram och bak och rätt och fel. Och inte minst... det var jag som traskade över myrarna och genom skogarna och över ängarna och över åarna ända ner till byns handelsbod där jag köpte utsädet och fröerna...

" - Eftersom du lät dig bli med barn var det väl självklart att du också skulle ta hand om det? Eller?"

-Jo då,visst är det självklart att man skall ta hand om sitt barn och ge det en god start i livet, det har alla barn rätt att kräva, men du är väl för höga Farao ingen koltunge heller? Vid din ålder skall du väl klara av att göra en repstege, på egen hand, det får ju vara måtta på att hänga i kjolarna.
Nu tar du itu med repstegen, så skall jag ta fram sländan för jag behöver få spunnet garn till...
den tjocka tröja som du inte kommer klara dig utan i vinter.
-Vad skulle det egentligen bli av dig om inte jag fanns, va? Du skulle inte klara dig genom en hel vinter! Men, suck... nu ska vi inte prata om vintern, än så länge är det värme i luften.
-Mamma ska du stå o snacka hela dagen, då får jag ju inte en chans att
berätta att jag träffat en tjej. Jag har träffat henne i smyg en längre tid och nu är hon med barn, så nu ska du bli farmor, kul va?

- Jämmer och elände; jaså din olycka, du har ännu inte lärt dig klättra i träd, men klättrar på flickor...!
Jojo, där hör man! Annat var det på min tid minsann, då fick man inte ens bestiga berg!

- Men nu måste du berätta, min son. Vem är hon - flickan som ska bli mor till mitt första barnbarn?

- Hon är lika kort som du, hon har svart, långt stripigt hår. Hon har en sträng uppfostran bakom sig, hennes far var ett riktigt vidunder. Han söp sig full var eviga kväll efter middagen. Lyckligtvis klarade hon av att fly ifrån honom i tidig ålder. Hon har gömt sig hos sin faster i ca 10 år...

Gömd flicka som han skulle ha hittat, hmmm.... nu började gumman allvarligt misstänka att sonen fabulerade igen.

- Roger min son, vad riktigt menar du? Står du där och skojar med din gamla mor?

Sonen började rodna och rusade sedan plötsligt iväg med en väldig fart bort mellan träden.


Kapitel 2: Ensammen

Gumman satt i kojan i talltoppen och sörjde. Det var nu ca fem månader sedan hennes son röd i ansiktet rusat bort i skogen. Den dagen då hon inte velat lära honom hur han skulle kunna klättra upp till henne. Och när hon ifrågasatt hans berättelse om att han hade träffat en ung kvinna....
- "Detta går inte längre", sade hon till sig själv, samtidigt som hon med ömma muskler darrande reste sig upp.
Hon plockade fram sin lilla väska av näver, den som Monte en gång för länge sedan hade gjort till henne och började packa ner sina viktigaste saker i den. Under tiden funderade hon på var hon skulle börja leta efter Roger. Givetvis hade han väl försvunnit bort till den där flickan, men var kan hon finnas. Roger hade ju inte berättat något om det hemliga stället där hon hade gömt sig, inte mer än att det var hos flickans faster.
När hon hade packat färdigt tittade hon sig hastigt omkring i kojan.
- "Det är dags...", mumlade hon för sig själv och klättrade ner från kojan. Utan så mycket som en blick bakåt tog hon riktning söderut.
Skogen var bitvis ganska tät och det tog tid att ta sig fram. Efter 4 timmar kom hon till en glänta. Eftersom hon var både trött och hungrig så satte hon sig ner och började plocka fram mat och dryck från sin väska. Medan hon satt där i godan ro och njöt av den varma solen i ryggen hördes något som skickade kalla kårar längs hennes rygg och som fick håret att resa sig i nacken på henne. Det var en röst som sa:

- Vänd dig inte om, om livet är dig kärt!

Gumman snyftade till av skräck. Den rösten hade hon inte hört på många, många år och hon hade hoppats slippa att någonsin behöva höra den igen...

Gumman vred sig hastigt runt.Men i allsin dar! Där stod ju Nedgårds Geir och garvade!! Men hon trodde ju att det hade varit Storjords Eskil. Hon hade varit så inne i sina tankar, långt i en förgången tid, så hon förväxlade Nedgårds Geirs röst med Storjords Eskil. Dom var ju visserligen rätt lika, men ändå. Visst hade hon en del år på nacken, men det var inte dags att få tomtar på loftet än. Efter ett par sekunder hade hon samlat sig och ett leende lyste upp hennes ansikte när hon tittade upp och undrade vad han gjorde på dessa vägar. Nedgårds Geir berättade att han var på väg till Ankarvattnet. Han skulle hjälpa en nybyggarfamilj att hitta en duglig vattenåder, han hade slagrutan med sig.
Gumman berättade att hon hade gått från Frostviken i går, hon hade sovit under en tall i natt, hade hängt upp två stora lärftsjok över dom nedersta tallgrenarna och knutit väl till om tallstammen, för att freda sig för mygg och knott,men inte fasiken fick hon vara ifred" Tror du inte dom rackarns myggskrällen lade sig på knä och kröp in under lärftväggarna, så dom kunde komma åt att sticka" sade hon. Nedgårds Geir skrattade bullrigt och replikerade " Ja men där fanns det ju lite att bita i också". Han talade också om att han visste att hon hade övernattat i Frostviken, hon glömde den ena näverkonten där. Han vände sig och plockade upp konten och lämnade den till henne. Gumman blev överlycklig, nu var hon ju räddad. I konten hade hon både vinsten och alun som hon skulle ha till betningen när hon skulle färga garnet, när hon kom fram till Marsfjället.

När gumman berättade att hon ämnade sig åt Marsfjället erbjöd sig Nedgårds Geir att eskortera henne dit; det fanns plats för dem bägge på hans häst, Strävmule, sade han.
Gumman kände det som om en sten hade lyfts från hennes bröst. Hon hade ändå gått och bävat lite för att vandra omkring där på Marsfjället igen, men med Nedgårds Geir bredvid sig behövde hon inte vara rädd. Dessutom så var det ju trevligt med sällskap på vägen.
Framåt kvällningen kom de förbi Floen, och den lilla kärnen med sina grågröna vassruggar speglade sig i solens sista strålar.
Något rörde sig i vattnet.
-"Men vad..." började Nedgårds Geir.
-"Oh, men det är ju..." sade gumman.
Mitt ute på kärnen syntes en båt, men vem är det i båten frågar hon sig ? Gumman tittar nu noga efter, det ju min son Dante och brevid sitter en kvinna med ett bylte i famnen! Det verkar röra sig i byltet och det skriker... jisses han ljög inte i allafall och nu känner gumman stor ömhet och värme inom sig.
Så han hade äntligen kommit till skott, hon hade helt givit upp hoppet att få några barnbarn. Båten sarvas in mot strandkanten och ur den kliver hennes son och en ung kvinna, som med mjuka rörelser kommer emot henne och lägger barnet i hennes famn. En flicka!! En ljuvlig liten varelse, med sammetslen hy.,
Hon sög frenetiskt på sin knutna lilla hand. En lintotta med blå ilskna ögon som tittade upp på henne, som om dom sade. " Vad gör jag här, finns här någon mat?

Gumman tittade förundrat på det lilla flickebarnet " - Mitt första barnbarn, tänka sej!" Hon undrade innerst inne om det verkligen var så... Hennes andre son Roger hade ju berättat att hans flickvän var havande, strax innan han försvann springandes till skogs för fem månader sedan.

Sedan gumman ömt kysst den lilla på pannan och de runda kinderna, och fått veta att hon hette Barria, frågade hon förstås mycket ivrigt barnets föräldrar om de visste något om Roger.

Något bestämt visste de nu tyvärr inte, men de hade hört ryktats att hans käresta hade fött trillingar!


Kapitel 3: Barnbarnen

Det hade så smått börjat svindla för gumman sedan hon fått höra att hon från förut inget, kanske nu plötsligt fått hela fyra stycken barnbarn på kort tid. Hon brann av iver att få visshet i saken och....
För att få visshet om det var sant att sonen Rogers käresta fött trillingar beslöt sig gumman för att leta reda på en spågumma som hon hört talas om. Men för att komma till spågumman måste hon vandra lång väg över fjällvidderna där många strapatser väntade..
Hon tog adjö av Dante och hans lilla familj. Därpå vände hon sig mot Nergårds Geir och frågade honom om deras vägar skiljdes åt nu.
- Än är det lång väg att vandra, så vi får se till att komma iväg, var allt han sa.
Strax därpå befann hon sig på Strävmules rygg och steg för steg lade de Floen bakom sig. Innan kvällningen var de framme vid...Mavas.
Där skulle hennes andra barnbarn vara. Barnens mor var norsk, hon hade vandrat ned över fjällen från Blåmannen. Skulle det gå ett förstå hennes språk? Norsk var ju inte svensk. Förresten så hade hon hört att norrbaggarna mäst bara åt fisk, vad kunde det bli för tranosande folk av en sådan ensidig kost. Hur skulle nu detta gå? Det var med en inte så liten portion nyfikenhet som gumman satt där bakom Nergårds-Geir på Strävmules breda, trygga rygg. Nåja, tids nog skulle hon få se vad hon var av för sorts folk den där norskan som Roger hade fått ihop det med.
Tyvärr visade sig ryktet att sonen skulle befinna sig i Mavas vara helt felaktigt och folket där kunde inte heller påminna sig att några som stämde in på honom och hans käresta skulle passerat byn efter hans försvinnande den där sorgliga dagen nedanför gummans hemtall.
Gumman hade nu gett upp allt sökande och insåg att det bästa hon kunde göra var att hemmavid vänta på livstecken från den försvunne sonen. Kanske hade han råkat ut för ett rövarband som länsat hans plånbok.. tänkte gumman.
Men vid närmare eftertanke mindes hon att Roger inte brukade bära någon plånbok. För det första hade han knappast aldrig några slantar att lägga i en sådan, och för det andra brukade det i de trakter han vanligen vistades, mycket sällan finnas något behov av pengar. Även om han inte klarade av att klättra upp i mammas hemtall, var han styv på att klara livshanken direkt av vad som fanns i naturen.
Det gick en lång tid och gumman började misströsta att hon nånsin skulle få se sonen igen men en dag dök en gårdfarihandlare upp och han hade mycket att berätta. Han påstod att han på en marknad sett en person som liknade den efterlängtade sonen.
Att gårdfarifarihandlarn hade lagt den personen på minnet kom sig att denne hade stått både länge och väl och på alla upptänkliga sätt försökt förmå en smed, som satt upp en tillfällig smedja på marknaden, att smida honom ett par stolpskor som gick att klättra i tallar med. När smeden till slut äntligen börjat överväga att försöka smida stolpskorna och sagt sitt pris, framkom det att kunden med det ovanliga önskemålet inte hade några som helst kontanter, utan istället ville betala med lingon. Och när han dessutom sagt att han måste ha stolpskorna för att kunna besöka sin mamma, hade smeden som blev förvånad över att mannen ville betala med lingon, förkastat förslaget om naturabetalning, men kommit med ett erbjudande om att mannen skulle få börja som lärling och smida sina egna stolpskor under smedens vakande ögon. Mat och logi ingick i lärlingsförmånerna och gummans son nappade på förslaget och därmed stundade nya tider.
Gumman ville förstås hemskt gärna få reda på var den marknad hållits där hennes son avtalat med smeden om att få bli hans lärling, men se det kunde då gårdfarihandlarn rakt inte dra sig till minnes. Han hade varit på minst femtioelva marknader i fyra länder senaste året, påstod han. Hon hade också ivrigt frågat gårdfarihandlarn om han möjligen kunde dra sig sig till minnes om Roger - som hon alltså hoppades det var han berättat om - verkade ha haft någon kvinna och barn i sällskap.
Efter en bra lång stund när han girigt stjälpt i sig ett antal sejdlar starkt tallbarsöl ytterligare från den kagge som gumman hade ställt fram hade han dragit sig till minnes något för gumman mycket intressant:
- "Jo, det var visst ett hiskligt barnskrikande hela tiden smeden och han pojken din dividerade", berättade gårdfarihandlarn. "Ja, gudbevars, som jag minns oväsendet måste det varit minst 3-4 ungar som vrålade ikapp.
- "Såg han inte ungarna då?", hade gumman frågat otåligt.
- "Näää, men det stod ett litet fruntimmer strax bakom han som kanske var pojken din, och hon hade med sig den största barnvagn jag nånsin sett!", sa gårdfarihandlarn och bälgade i sig ännu en sejdel med skummande tallbarrsöl.
- - -

Gummans hjärta började klappa snabbt och förhoppningsfullt inanför barkkolten när hon för sin inre syn såg den väldiga barnvagnen med säkert minst 3 barnbarn ytterligare framför sig. Men VAR fanns de... om de nu överhuvudtaget fanns förstås?
I nuläget verkade gårdfarihandlaren, trots de egentligen ganska vaga uppgifter han kommit med under tallbarrsölsruset, som den värdefullaste möjligheten att förhoppningsvis kunna få visshet i om det låg någon sanning bakom att Roger nu kanske plötsligt hade en hel liten trebarnsfamilj.

Gårdfarihandlaren började vid det här laget svaja betänkligt i den stubbstol han satt på i gummans lilla koja i talltoppen. För att om möjligt försäkra sig om han inte skulle störta ner till marken och slå ihjäl sig under natten, band gumman fast gårdfarihandlaren med tvättlinan och för säkerhets skull ställde hon ett nattkärl i den snarkande gårdfarihandlarens knä.

Gumman gick därefter till sängs ganska nöjd med sin dag och sig själv och somnade strax till det milda suset i tallkronan. Efter att ha sovit gott i flera timmar vaknade hon till med ett ryck och undrade vad som väckt henne... det kändes som om något var på tok. Då hörde hon plötsligt vad som måste väckt henne:

"- HJÄLP, HJÄLP, HJÄLP!", var det någon som skrek.

Hon störtade ut från sin sovalkov bakom det flätade tallbarrsförhänget och förväntade sig få se gårdfarihandlaren... men han var borta! Och det bastanta bordet som de suttit vid på kvällen hade försvunnit från sin vanliga plats och stod nu pressat mot utgången av kojan, men där utifrån hördes nu ännu starkare de förtvivlade ropen på hjälp.
Gumman tordes knappt gå fram och titta ut genom kojöppningen, men gjorde det förstås ändå. Lyckligtvis hade inte gårdfarihandlaren störtat till marken och låg och vred sig i plågor, men läget var ganska bekymmersamt ändå... Ty flera meter ner under kojans tröskel hängde gårdfarihandlaren och dinglade med huvudet i riktning ned mot marken 15 meter under och det enda som höll honom uppe var tvättlinan runt hans ena vrist. Tvättlinan vars andra ände gumman kvällen innan bundit fast i det bastanta bordet --------
Gumman blev förskräckt då hon tänkte efter vad som kunde ha hänt om gårdfrihandlaren störtat till marken och brutit nacken av sig. men när hon lugnat ner sig visste hon precis hur hon skulle gå tillväga. Hon skulle ställa sig på den tallgren som fanns närmast där gårdfarihandlaren dinglade och därifrån befria honom. För denna expedition behövdes bara en tvättlina så att hon kunde binda fast sig själv vid tallen så att inte hon skulle tappa balansen vid sin räddningsexpedition av den alltmer förtvivlade gårdfarihandlaren. Snabbt hämtade hon tvättlinan ur skänken och började klättra neråt på tallgrenarna...
I samma stund var det någon som gastade "-Vänta, så skall jag hjälpa dig. Jag är starkare än du, så jag kommer upp."
Gumman tittade nedåt marken till. DANTE! Välsignade pojk, han kom precis i rättan tid när mor hans behövde ett par starka nävar extra. Nu blev hon lugn igen. Dante svingade sig upp i trädet och i ett huj hade han plockat ner den nu illröda gårdfarihandlaren ifrån den brydsamma situationen i trädet.
När gårdfarihandlaren hade lugnat ner sig lite så gav han sig åstad igen, för, som han sade, han hade redan slitit nog på tyget bak i ändan, nu måste han dra vidare.
Det kändes som om gumman hade svalt ner hjärtat igen. Innan hade hon det i halsgropen och det var stört omöjligt att få ur sig ett vettigt ord, men
nu kunde hon fråga Dante hur det kunde komma sig att han hade kommit gående just precis när han behövdes. Han berättade att han inte hade haft en lugn stund sedan hon gav sig iväg från Floen där de hade träffats sist. Han tänkte hela tiden på att hon skulle leta reda på Roger. Det kunde kanske vara en farlig färd och Dante sade att han inte ville bli av med henne igen nu när de äntligen hade återsett varandra. Han hade pratat med sin familj och både de och han var ense om att det bästa vore om han följde med sin mor för att leta efter sin bror.
Nåväl, sade gumman, jag skall inte sticka under stol med att jag blir glad om du kommer med, men var skall vi börja? Den enda ledtråden som jag har än så länge är att han kanske har varit synlig med sin familj på en marknad. En av femtielva om man fick tro gårdfarihandlaren...
"-Då är det väl bäst att vi ger oss på kas", sade Dante, om vi skall hinna höra över så många ställen. Och så kom det sig att gumman återigen packade sina saker och gav sig ut på jakt efter sin son Roger, men denna gången hade hon en hjälpande hand med sig i form av Dante.



3.Tillsammans

Nästa dag hade de tagit sig ända fram till den kusliga trakt i det vidsträckta skogsområdet som kallades Gastemoen, när det började bli för mörkt att färdas vidare. Trots att det bar dem emot så nödgades - - -

rastade för natten.Detta var inget ställe som man frivilligt stannade till på, men nöden...

(Förlåt - glöm mitt klavertramp!)
/Gunvor

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

- Nej?!? Vad är det du säger kära mor?

- Nej du klarar dig inte ensam på denna resa.

Mor och dotter fortsatte tillsammans den långa vandringen mot "Afgrunden i Storskogen" Efter några timmar, när lederna börjat värka och det var svårt att skilja fötterna från skavsåren, slog dom sig ner under den största gran mänskligheten skådat. Aldrig hade de varit i denna delen av skogen, tystnaden runt om dem var så total att man kunnat höra en knappnål falla mot mossan på en mils avstånd. Plötsligt omsveptes de båda av en tjock dimma, en starkt ljussken kunde skådas någonstans en bit bort. Var det en eld? De reste sig upp och med en klump i halsen trevade de båda mot ljuset...

Som de kisade riktigt, riktigt hårt mot det starka ljusskenet upptäcke de plötsligt att det kom från ett gigantiskt tefatsliknande föremål som ljudlöst svävade över en tjärn inne i den glesa skogen! Det var verkligen helt ljudlöst, alla naturens ljud hade försvunnit. Plötsligt började ett hummande ljud höras i deras huvuden. Det liksom rullade fram, upp och ner i tonhöjd. De stirrade skräckslagna mot tingesten som nu sakta sjönk ner mot vattenytan där nu vattnet började ånga upp. Då öppnades utan förvarning en bred lucka i sidan på farkosten och ett bländande ljus strålade ut. Mitt i ljuset syntes en skepnad som nu började att vandra nerför den utfällda luckan...
Gumman i tallen svalde snusen i rena förskräckelsen - vilken syn - gumman var tvungen att nypa sig själv i armen. Hon kunde knappt tro att detta var sant för nerför rampen kom...
.... en mantelprydd figur. Figuren var reslig och gick inte utan snarare gled fram och hon kunde inte se några fötter nedtill. Manteln var purpurröd och prydd med små tulpanknoppar. Ett ljusgrönt sken bredde ut sig bakom främlingen som kom allt närmare. Nu kunde hon böjra tyda anletsdragen. Nämen, det var ju en människa från framtiden närmare betsämt 2937 och gumman ser in i ögonen och där upptäcker hon att det är Dante!? Hon gnuggade sig i ögonen detta kan inte vara sant, det måste vara Dante i transformerad skepnad. Hur kunde detta vara möjligt?

*dodunk, dodunk*. Pulsen slog hårt, tinningarna känndes som de skulle explodera. "Mamma, mamma!" hördes en röst långt bort i fjärran. "Mamma, vakna!". *dodunk, dodunk*. Marken skakade. "VAKNA!!!". Gumman i tallen vaknade med ett ryck! Åh, attans vilken mardröm hon haft! "Mamma, är du vaken?!". Roger stod nedanför granen och ropade på henne. "Mamma, du måste komma ner nu!" ropade Roger på henne. "Ja, jag kommer. Måste bara hämta mig efter en sådan otäck dröm jag hade, jag var uppe vid Storsjön och det blev så konstigt allting. Det slutade med konstiga varelser från framtiden som påminde om din farfar Dante. Huga!". Gumman höll in kjolen och slängde sig vigt ner från talltoppen i de egenhändigt virkade lianerna som hon knåpat ihop. "Vad var det du ville, min son?"

- Jamen mamma, du har ju lovat mig att du skulle lära mig idag hur man klättrar upp till dig!
Visst kan jag lära dig det.,men jag lovade dig inte att vi skulle göra det idag. Det tar flera dar att få ihop bark till lianen som du flätar, virkar repstegen av , sedan måste barken blötas i minst en vecka och därefter hamras, för att få mjuk och foglig så man kan fläta ,virka tät, tät, då blir den mycket stark. Den jag använder nu , har jag använt i nästan tio år. Klättra är inte svårt. Det svåraste är att hitta rätt sorts bark att fläta"virka" lianen till en stark lianstege.
Det duger inte med vilken bark som helst. Vilken bark tror du är bäst?

"Björknäver kanske duger?" sade Roger. "Fast tror du inte skulle gå bättre med hampa?". Gumman tyckte nu att det var dags för Roger att bli lite mer självständig här i livet. Alltför länge hade han bara glidit omkring och förlitat sig på att hans mamma kunde fixa allting åt honom. Han var ju trots allt 49 år, då borde man kunna klura ut en hel del själv. "Du Roger, jag har funderat på en sak bra länge", sade hon, "egentligen vore det väl bäst om du finge klura ut på egen hand hur du ska kunna klättra upp till min koja?"

"Men mamma, nu tycker jag du är orättvis! Jag har ju faktiskt ordnat den här lilla trädgården åt dig! Räknas inte det kanske?" Gumman tittade på de små buskplanteringarna, de fina perennrabatterna i glada färger, den lilla dammen där grodorna kväkte och det generösa köksväxtlandet med dignande stånd av potatis, morötter, sallad och andra livsnödvändiga saker. "Jo..." sade gumman, "men du har glömt en viktig sak..."

"Jag har burit och fött dig, ammat och snutit dig, tröstat och matat dig, kramat och bannat dig, lärt dig vad som är fram och bak och rätt och fel. Och inte minst... det var jag som traskade över myrarna och genom skogarna och över ängarna och över åarna ända ner till byns handelsbod där jag köpte utsädet och fröerna...

" - Eftersom du lät dig bli med barn var det väl självklart att du också skulle ta hand om det? Eller?"

-Jo då,visst är det självklart att man skall ta hand om sitt barn och ge det en god start i livet, det har alla barn rätt att kräva, men du är väl för höga Farao ingen koltunge heller? Vid din ålder skall du väl klara av att göra en repstege, på egen hand, det får ju vara måtta på att hänga i kjolarna.
Nu tar du itu med repstegen, så skall jag ta fram sländan för jag behöver få spunnet garn till...
den tjocka tröja som du inte kommer klara dig utan i vinter.
-Vad skulle det egentligen bli av dig om inte jag fanns, va? Du skulle inte klara dig genom en hel vinter! Men, suck... nu ska vi inte prata om vintern, än så länge är det värme i luften.
-Mamma ska du stå o snacka hela dagen, då får jag ju inte en chans att
berätta att jag träffat en tjej. Jag har träffat henne i smyg en längre tid och nu är hon med barn, så nu ska du bli farmor, kul va?

- Jämmer och elände; jaså din olycka, du har ännu inte lärt dig klättra i träd, men klättrar på flickor...!
Jojo, där hör man! Annat var det på min tid minsann, då fick man inte ens bestiga berg!

- Men nu måste du berätta, min son. Vem är hon - flickan som ska bli mor till mitt första barnbarn?

- Hon är lika kort som du, hon har svart, långt stripigt hår. Hon har en sträng uppfostran bakom sig, hennes far var ett riktigt vidunder. Han söp sig full var eviga kväll efter middagen. Lyckligtvis klarade hon av att fly ifrån honom i tidig ålder. Hon har gömt sig hos sin faster i ca 10 år...

Gömd flicka som han skulle ha hittat, hmmm.... nu började gumman allvarligt misstänka att sonen fabulerade igen.

- Roger min son, vad riktigt menar du? Står du där och skojar med din gamla mor?

Sonen började rodna och rusade sedan plötsligt iväg med en väldig fart bort mellan träden.


Kapitel 2: Ensammen

Gumman satt i kojan i talltoppen och sörjde. Det var nu ca fem månader sedan hennes son röd i ansiktet rusat bort i skogen. Den dagen då hon inte velat lära honom hur han skulle kunna klättra upp till henne. Och när hon ifrågasatt hans berättelse om att han hade träffat en ung kvinna....
- "Detta går inte längre", sade hon till sig själv, samtidigt som hon med ömma muskler darrande reste sig upp.
Hon plockade fram sin lilla väska av näver, den som Monte en gång för länge sedan hade gjort till henne och började packa ner sina viktigaste saker i den. Under tiden funderade hon på var hon skulle börja leta efter Roger. Givetvis hade han väl försvunnit bort till den där flickan, men var kan hon finnas. Roger hade ju inte berättat något om det hemliga stället där hon hade gömt sig, inte mer än att det var hos flickans faster.
När hon hade packat färdigt tittade hon sig hastigt omkring i kojan.
- "Det är dags...", mumlade hon för sig själv och klättrade ner från kojan. Utan så mycket som en blick bakåt tog hon riktning söderut.
Skogen var bitvis ganska tät och det tog tid att ta sig fram. Efter 4 timmar kom hon till en glänta. Eftersom hon var både trött och hungrig så satte hon sig ner och började plocka fram mat och dryck från sin väska. Medan hon satt där i godan ro och njöt av den varma solen i ryggen hördes något som skickade kalla kårar längs hennes rygg och som fick håret att resa sig i nacken på henne. Det var en röst som sa:

- Vänd dig inte om, om livet är dig kärt!

Gumman snyftade till av skräck. Den rösten hade hon inte hört på många, många år och hon hade hoppats slippa att någonsin behöva höra den igen...

Gumman vred sig hastigt runt.Men i allsin dar! Där stod ju Nedgårds Geir och garvade!! Men hon trodde ju att det hade varit Storjords Eskil. Hon hade varit så inne i sina tankar, långt i en förgången tid, så hon förväxlade Nedgårds Geirs röst med Storjords Eskil. Dom var ju visserligen rätt lika, men ändå. Visst hade hon en del år på nacken, men det var inte dags att få tomtar på loftet än. Efter ett par sekunder hade hon samlat sig och ett leende lyste upp hennes ansikte när hon tittade upp och undrade vad han gjorde på dessa vägar. Nedgårds Geir berättade att han var på väg till Ankarvattnet. Han skulle hjälpa en nybyggarfamilj att hitta en duglig vattenåder, han hade slagrutan med sig.
Gumman berättade att hon hade gått från Frostviken i går, hon hade sovit under en tall i natt, hade hängt upp två stora lärftsjok över dom nedersta tallgrenarna och knutit väl till om tallstammen, för att freda sig för mygg och knott,men inte fasiken fick hon vara ifred" Tror du inte dom rackarns myggskrällen lade sig på knä och kröp in under lärftväggarna, så dom kunde komma åt att sticka" sade hon. Nedgårds Geir skrattade bullrigt och replikerade " Ja men där fanns det ju lite att bita i också". Han talade också om att han visste att hon hade övernattat i Frostviken, hon glömde den ena näverkonten där. Han vände sig och plockade upp konten och lämnade den till henne. Gumman blev överlycklig, nu var hon ju räddad. I konten hade hon både vinsten och alun som hon skulle ha till betningen när hon skulle färga garnet, när hon kom fram till Marsfjället.

När gumman berättade att hon ämnade sig åt Marsfjället erbjöd sig Nedgårds Geir att eskortera henne dit; det fanns plats för dem bägge på hans häst, Strävmule, sade han.
Gumman kände det som om en sten hade lyfts från hennes bröst. Hon hade ändå gått och bävat lite för att vandra omkring där på Marsfjället igen, men med Nedgårds Geir bredvid sig behövde hon inte vara rädd. Dessutom så var det ju trevligt med sällskap på vägen.
Framåt kvällningen kom de förbi Floen, och den lilla kärnen med sina grågröna vassruggar speglade sig i solens sista strålar.
Något rörde sig i vattnet.
-"Men vad..." började Nedgårds Geir.
-"Oh, men det är ju..." sade gumman.
Mitt ute på kärnen syntes en båt, men vem är det i båten frågar hon sig ? Gumman tittar nu noga efter, det ju min son Dante och brevid sitter en kvinna med ett bylte i famnen! Det verkar röra sig i byltet och det skriker... jisses han ljög inte i allafall och nu känner gumman stor ömhet och värme inom sig.
Så han hade äntligen kommit till skott, hon hade helt givit upp hoppet att få några barnbarn. Båten sarvas in mot strandkanten och ur den kliver hennes son och en ung kvinna, som med mjuka rörelser kommer emot henne och lägger barnet i hennes famn. En flicka!! En ljuvlig liten varelse, med sammetslen hy.,
Hon sög frenetiskt på sin knutna lilla hand. En lintotta med blå ilskna ögon som tittade upp på henne, som om dom sade. " Vad gör jag här, finns här någon mat?

Gumman tittade förundrat på det lilla flickebarnet " - Mitt första barnbarn, tänka sej!" Hon undrade innerst inne om det verkligen var så... Hennes andre son Roger hade ju berättat att hans flickvän var havande, strax innan han försvann springandes till skogs för fem månader sedan.

Sedan gumman ömt kysst den lilla på pannan och de runda kinderna, och fått veta att hon hette Barria, frågade hon förstås mycket ivrigt barnets föräldrar om de visste något om Roger.

Något bestämt visste de nu tyvärr inte, men de hade hört ryktats att hans käresta hade fött trillingar!


Kapitel 3: Barnbarnen

Det hade så smått börjat svindla för gumman sedan hon fått höra att hon från förut inget, kanske nu plötsligt fått hela fyra stycken barnbarn på kort tid. Hon brann av iver att få visshet i saken och....
För att få visshet om det var sant att sonen Rogers käresta fött trillingar beslöt sig gumman för att leta reda på en spågumma som hon hört talas om. Men för att komma till spågumman måste hon vandra lång väg över fjällvidderna där många strapatser väntade..
Hon tog adjö av Dante och hans lilla familj. Därpå vände hon sig mot Nergårds Geir och frågade honom om deras vägar skiljdes åt nu.
- Än är det lång väg att vandra, så vi får se till att komma iväg, var allt han sa.
Strax därpå befann hon sig på Strävmules rygg och steg för steg lade de Floen bakom sig. Innan kvällningen var de framme vid...Mavas.
Där skulle hennes andra barnbarn vara. Barnens mor var norsk, hon hade vandrat ned över fjällen från Blåmannen. Skulle det gå ett förstå hennes språk? Norsk var ju inte svensk. Förresten så hade hon hört att norrbaggarna mäst bara åt fisk, vad kunde det bli för tranosande folk av en sådan ensidig kost. Hur skulle nu detta gå? Det var med en inte så liten portion nyfikenhet som gumman satt där bakom Nergårds-Geir på Strävmules breda, trygga rygg. Nåja, tids nog skulle hon få se vad hon var av för sorts folk den där norskan som Roger hade fått ihop det med.
Tyvärr visade sig ryktet att sonen skulle befinna sig i Mavas vara helt felaktigt och folket där kunde inte heller påminna sig att några som stämde in på honom och hans käresta skulle passerat byn efter hans försvinnande den där sorgliga dagen nedanför gummans hemtall.
Gumman hade nu gett upp allt sökande och insåg att det bästa hon kunde göra var att hemmavid vänta på livstecken från den försvunne sonen. Kanske hade han råkat ut för ett rövarband som länsat hans plånbok.. tänkte gumman.
Men vid närmare eftertanke mindes hon att Roger inte brukade bära någon plånbok. För det första hade han knappast aldrig några slantar att lägga i en sådan, och för det andra brukade det i de trakter han vanligen vistades, mycket sällan finnas något behov av pengar. Även om han inte klarade av att klättra upp i mammas hemtall, var han styv på att klara livshanken direkt av vad som fanns i naturen.
Det gick en lång tid och gumman började misströsta att hon nånsin skulle få se sonen igen men en dag dök en gårdfarihandlare upp och han hade mycket att berätta. Han påstod att han på en marknad sett en person som liknade den efterlängtade sonen.
Att gårdfarifarihandlarn hade lagt den personen på minnet kom sig att denne hade stått både länge och väl och på alla upptänkliga sätt försökt förmå en smed, som satt upp en tillfällig smedja på marknaden, att smida honom ett par stolpskor som gick att klättra i tallar med. När smeden till slut äntligen börjat överväga att försöka smida stolpskorna och sagt sitt pris, framkom det att kunden med det ovanliga önskemålet inte hade några som helst kontanter, utan istället ville betala med lingon. Och när han dessutom sagt att han måste ha stolpskorna för att kunna besöka sin mamma, hade smeden som blev förvånad över att mannen ville betala med lingon, förkastat förslaget om naturabetalning, men kommit med ett erbjudande om att mannen skulle få börja som lärling och smida sina egna stolpskor under smedens vakande ögon. Mat och logi ingick i lärlingsförmånerna och gummans son nappade på förslaget och därmed stundade nya tider.
Gumman ville förstås hemskt gärna få reda på var den marknad hållits där hennes son avtalat med smeden om att få bli hans lärling, men se det kunde då gårdfarihandlarn rakt inte dra sig till minnes. Han hade varit på minst femtioelva marknader i fyra länder senaste året, påstod han. Hon hade också ivrigt frågat gårdfarihandlarn om han möjligen kunde dra sig sig till minnes om Roger - som hon alltså hoppades det var han berättat om - verkade ha haft någon kvinna och barn i sällskap.
Efter en bra lång stund när han girigt stjälpt i sig ett antal sejdlar starkt tallbarsöl ytterligare från den kagge som gumman hade ställt fram hade han dragit sig till minnes något för gumman mycket intressant:
- "Jo, det var visst ett hiskligt barnskrikande hela tiden smeden och han pojken din dividerade", berättade gårdfarihandlarn. "Ja, gudbevars, som jag minns oväsendet måste det varit minst 3-4 ungar som vrålade ikapp.
- "Såg han inte ungarna då?", hade gumman frågat otåligt.
- "Näää, men det stod ett litet fruntimmer strax bakom han som kanske var pojken din, och hon hade med sig den största barnvagn jag nånsin sett!", sa gårdfarihandlarn och bälgade i sig ännu en sejdel med skummande tallbarrsöl.
- - -

Gummans hjärta började klappa snabbt och förhoppningsfullt inanför barkkolten när hon för sin inre syn såg den väldiga barnvagnen med säkert minst 3 barnbarn ytterligare framför sig. Men VAR fanns de... om de nu överhuvudtaget fanns förstås?
I nuläget verkade gårdfarihandlaren, trots de egentligen ganska vaga uppgifter han kommit med under tallbarrsölsruset, som den värdefullaste möjligheten att förhoppningsvis kunna få visshet i om det låg någon sanning bakom att Roger nu kanske plötsligt hade en hel liten trebarnsfamilj.

Gårdfarihandlaren började vid det här laget svaja betänkligt i den stubbstol han satt på i gummans lilla koja i talltoppen. För att om möjligt försäkra sig om han inte skulle störta ner till marken och slå ihjäl sig under natten, band gumman fast gårdfarihandlaren med tvättlinan och för säkerhets skull ställde hon ett nattkärl i den snarkande gårdfarihandlarens knä.

Gumman gick därefter till sängs ganska nöjd med sin dag och sig själv och somnade strax till det milda suset i tallkronan. Efter att ha sovit gott i flera timmar vaknade hon till med ett ryck och undrade vad som väckt henne... det kändes som om något var på tok. Då hörde hon plötsligt vad som måste väckt henne:

"- HJÄLP, HJÄLP, HJÄLP!", var det någon som skrek.

Hon störtade ut från sin sovalkov bakom det flätade tallbarrsförhänget och förväntade sig få se gårdfarihandlaren... men han var borta! Och det bastanta bordet som de suttit vid på kvällen hade försvunnit från sin vanliga plats och stod nu pressat mot utgången av kojan, men där utifrån hördes nu ännu starkare de förtvivlade ropen på hjälp.
Gumman tordes knappt gå fram och titta ut genom kojöppningen, men gjorde det förstås ändå. Lyckligtvis hade inte gårdfarihandlaren störtat till marken och låg och vred sig i plågor, men läget var ganska bekymmersamt ändå... Ty flera meter ner under kojans tröskel hängde gårdfarihandlaren och dinglade med huvudet i riktning ned mot marken 15 meter under och det enda som höll honom uppe var tvättlinan runt hans ena vrist. Tvättlinan vars andra ände gumman kvällen innan bundit fast i det bastanta bordet --------
Gumman blev förskräckt då hon tänkte efter vad som kunde ha hänt om gårdfrihandlaren störtat till marken och brutit nacken av sig. men när hon lugnat ner sig visste hon precis hur hon skulle gå tillväga. Hon skulle ställa sig på den tallgren som fanns närmast där gårdfarihandlaren dinglade och därifrån befria honom. För denna expedition behövdes bara en tvättlina så att hon kunde binda fast sig själv vid tallen så att inte hon skulle tappa balansen vid sin räddningsexpedition av den alltmer förtvivlade gårdfarihandlaren. Snabbt hämtade hon tvättlinan ur skänken och började klättra neråt på tallgrenarna...
I samma stund var det någon som gastade "-Vänta, så skall jag hjälpa dig. Jag är starkare än du, så jag kommer upp."
Gumman tittade nedåt marken till. DANTE! Välsignade pojk, han kom precis i rättan tid när mor hans behövde ett par starka nävar extra. Nu blev hon lugn igen. Dante svingade sig upp i trädet och i ett huj hade han plockat ner den nu illröda gårdfarihandlaren ifrån den brydsamma situationen i trädet.
När gårdfarihandlaren hade lugnat ner sig lite så gav han sig åstad igen, för, som han sade, han hade redan slitit nog på tyget bak i ändan, nu måste han dra vidare.
Det kändes som om gumman hade svalt ner hjärtat igen. Innan hade hon det i halsgropen och det var stört omöjligt att få ur sig ett vettigt ord, men
nu kunde hon fråga Dante hur det kunde komma sig att han hade kommit gående just precis när han behövdes. Han berättade att han inte hade haft en lugn stund sedan hon gav sig iväg från Floen där de hade träffats sist. Han tänkte hela tiden på att hon skulle leta reda på Roger. Det kunde kanske vara en farlig färd och Dante sade att han inte ville bli av med henne igen nu när de äntligen hade återsett varandra. Han hade pratat med sin familj och både de och han var ense om att det bästa vore om han följde med sin mor för att leta efter sin bror.
Nåväl, sade gumman, jag skall inte sticka under stol med att jag blir glad om du kommer med, men var skall vi börja? Den enda ledtråden som jag har än så länge är att han kanske har varit synlig med sin familj på en marknad. En av femtielva om man fick tro gårdfarihandlaren...
"-Då är det väl bäst att vi ger oss på kas", sade Dante, om vi skall hinna höra över så många ställen. Och så kom det sig att gumman återigen packade sina saker och gav sig ut på jakt efter sin son Roger, men denna gången hade hon en hjälpande hand med sig i form av Dante.



3.Tillsammans

Nästa dag hade de tagit sig ända fram till den kusliga trakt i det vidsträckta skogsområdet som kallades Gastemoen, när det började bli för mörkt att färdas vidare. Trots att det bar dem emot så nödgades de rasta för natten. Detta var inget ställe som man frivilligt stannade till på, men nöden tvingade dem. Ty det hade mörkna alldeles ovanligt hastigt denna dag - tydligen skulle strax ett rysligt oväder vara över dem och det var omöjligt att under sådana omständigheter korsa Suckarnas myr som Gastemoen gränsade till.
Gastemoen var ökänd därför att åtskilliga hundratals människor genom tiderna på heder och samvete vittnat om att de upplevt de mest gastkramande spökerier där nattetid. Det hade också hänt att man på Gastemoen funnit lik av människor som av allt att döma dött tvärt av skräck. Legenden berättade att det för mer än femhundra år sedan hade utspelat sig en fasansfull massaker på platsen och att man ännu kunde få se de ohyggliga scenerna spelas upp och höra offrens ångest- och dödsskrik eka när det drog ihop sig till oväder, precis som den fruktansvärda natten för länge, länge sedan. Offren skulle enligt legenden varit ett kanske femtiotal stora familjer, som efter att några av deras förfäder skapat sig ett alldeles eget isolerat, litet samhälle där, i stor lycka och harmoni under sekler levt på platsen.
Men så hade den barbariske härskaren Eurion överfallit landet och - - -

som spred skräck och elände omkring sig.
Trots fyra nödår i rad med frost och torka så hård, så inget fanns till utsäde, införde han högre skatter. Fogden och hans hantlangare red ikring och med hugg och slag tog den sista kon eller geten, betalas skulle det om så det inte fanns en brödskorpa i huset. Betalades det inte så....

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

- Nej?!? Vad är det du säger kära mor?

- Nej du klarar dig inte ensam på denna resa.

Mor och dotter fortsatte tillsammans den långa vandringen mot "Afgrunden i Storskogen" Efter några timmar, när lederna börjat värka och det var svårt att skilja fötterna från skavsåren, slog dom sig ner under den största gran mänskligheten skådat. Aldrig hade de varit i denna delen av skogen, tystnaden runt om dem var så total att man kunnat höra en knappnål falla mot mossan på en mils avstånd. Plötsligt omsveptes de båda av en tjock dimma, en starkt ljussken kunde skådas någonstans en bit bort. Var det en eld? De reste sig upp och med en klump i halsen trevade de båda mot ljuset...

Som de kisade riktigt, riktigt hårt mot det starka ljusskenet upptäcke de plötsligt att det kom från ett gigantiskt tefatsliknande föremål som ljudlöst svävade över en tjärn inne i den glesa skogen! Det var verkligen helt ljudlöst, alla naturens ljud hade försvunnit. Plötsligt började ett hummande ljud höras i deras huvuden. Det liksom rullade fram, upp och ner i tonhöjd. De stirrade skräckslagna mot tingesten som nu sakta sjönk ner mot vattenytan där nu vattnet började ånga upp. Då öppnades utan förvarning en bred lucka i sidan på farkosten och ett bländande ljus strålade ut. Mitt i ljuset syntes en skepnad som nu började att vandra nerför den utfällda luckan...
Gumman i tallen svalde snusen i rena förskräckelsen - vilken syn - gumman var tvungen att nypa sig själv i armen. Hon kunde knappt tro att detta var sant för nerför rampen kom...
.... en mantelprydd figur. Figuren var reslig och gick inte utan snarare gled fram och hon kunde inte se några fötter nedtill. Manteln var purpurröd och prydd med små tulpanknoppar. Ett ljusgrönt sken bredde ut sig bakom främlingen som kom allt närmare. Nu kunde hon böjra tyda anletsdragen. Nämen, det var ju en människa från framtiden närmare betsämt 2937 och gumman ser in i ögonen och där upptäcker hon att det är Dante!? Hon gnuggade sig i ögonen detta kan inte vara sant, det måste vara Dante i transformerad skepnad. Hur kunde detta vara möjligt?

*dodunk, dodunk*. Pulsen slog hårt, tinningarna känndes som de skulle explodera. "Mamma, mamma!" hördes en röst långt bort i fjärran. "Mamma, vakna!". *dodunk, dodunk*. Marken skakade. "VAKNA!!!". Gumman i tallen vaknade med ett ryck! Åh, attans vilken mardröm hon haft! "Mamma, är du vaken?!". Roger stod nedanför granen och ropade på henne. "Mamma, du måste komma ner nu!" ropade Roger på henne. "Ja, jag kommer. Måste bara hämta mig efter en sådan otäck dröm jag hade, jag var uppe vid Storsjön och det blev så konstigt allting. Det slutade med konstiga varelser från framtiden som påminde om din farfar Dante. Huga!". Gumman höll in kjolen och slängde sig vigt ner från talltoppen i de egenhändigt virkade lianerna som hon knåpat ihop. "Vad var det du ville, min son?"

- Jamen mamma, du har ju lovat mig att du skulle lära mig idag hur man klättrar upp till dig!
Visst kan jag lära dig det.,men jag lovade dig inte att vi skulle göra det idag. Det tar flera dar att få ihop bark till lianen som du flätar, virkar repstegen av , sedan måste barken blötas i minst en vecka och därefter hamras, för att få mjuk och foglig så man kan fläta ,virka tät, tät, då blir den mycket stark. Den jag använder nu , har jag använt i nästan tio år. Klättra är inte svårt. Det svåraste är att hitta rätt sorts bark att fläta"virka" lianen till en stark lianstege.
Det duger inte med vilken bark som helst. Vilken bark tror du är bäst?

"Björknäver kanske duger?" sade Roger. "Fast tror du inte skulle gå bättre med hampa?". Gumman tyckte nu att det var dags för Roger att bli lite mer självständig här i livet. Alltför länge hade han bara glidit omkring och förlitat sig på att hans mamma kunde fixa allting åt honom. Han var ju trots allt 49 år, då borde man kunna klura ut en hel del själv. "Du Roger, jag har funderat på en sak bra länge", sade hon, "egentligen vore det väl bäst om du finge klura ut på egen hand hur du ska kunna klättra upp till min koja?"

"Men mamma, nu tycker jag du är orättvis! Jag har ju faktiskt ordnat den här lilla trädgården åt dig! Räknas inte det kanske?" Gumman tittade på de små buskplanteringarna, de fina perennrabatterna i glada färger, den lilla dammen där grodorna kväkte och det generösa köksväxtlandet med dignande stånd av potatis, morötter, sallad och andra livsnödvändiga saker. "Jo..." sade gumman, "men du har glömt en viktig sak..."

"Jag har burit och fött dig, ammat och snutit dig, tröstat och matat dig, kramat och bannat dig, lärt dig vad som är fram och bak och rätt och fel. Och inte minst... det var jag som traskade över myrarna och genom skogarna och över ängarna och över åarna ända ner till byns handelsbod där jag köpte utsädet och fröerna...

" - Eftersom du lät dig bli med barn var det väl självklart att du också skulle ta hand om det? Eller?"

-Jo då,visst är det självklart att man skall ta hand om sitt barn och ge det en god start i livet, det har alla barn rätt att kräva, men du är väl för höga Farao ingen koltunge heller? Vid din ålder skall du väl klara av att göra en repstege, på egen hand, det får ju vara måtta på att hänga i kjolarna.
Nu tar du itu med repstegen, så skall jag ta fram sländan för jag behöver få spunnet garn till...
den tjocka tröja som du inte kommer klara dig utan i vinter.
-Vad skulle det egentligen bli av dig om inte jag fanns, va? Du skulle inte klara dig genom en hel vinter! Men, suck... nu ska vi inte prata om vintern, än så länge är det värme i luften.
-Mamma ska du stå o snacka hela dagen, då får jag ju inte en chans att
berätta att jag träffat en tjej. Jag har träffat henne i smyg en längre tid och nu är hon med barn, så nu ska du bli farmor, kul va?

- Jämmer och elände; jaså din olycka, du har ännu inte lärt dig klättra i träd, men klättrar på flickor...!
Jojo, där hör man! Annat var det på min tid minsann, då fick man inte ens bestiga berg!

- Men nu måste du berätta, min son. Vem är hon - flickan som ska bli mor till mitt första barnbarn?

- Hon är lika kort som du, hon har svart, långt stripigt hår. Hon har en sträng uppfostran bakom sig, hennes far var ett riktigt vidunder. Han söp sig full var eviga kväll efter middagen. Lyckligtvis klarade hon av att fly ifrån honom i tidig ålder. Hon har gömt sig hos sin faster i ca 10 år...

Gömd flicka som han skulle ha hittat, hmmm.... nu började gumman allvarligt misstänka att sonen fabulerade igen.

- Roger min son, vad riktigt menar du? Står du där och skojar med din gamla mor?

Sonen började rodna och rusade sedan plötsligt iväg med en väldig fart bort mellan träden.


Kapitel 2: Ensammen

Gumman satt i kojan i talltoppen och sörjde. Det var nu ca fem månader sedan hennes son röd i ansiktet rusat bort i skogen. Den dagen då hon inte velat lära honom hur han skulle kunna klättra upp till henne. Och när hon ifrågasatt hans berättelse om att han hade träffat en ung kvinna....
- "Detta går inte längre", sade hon till sig själv, samtidigt som hon med ömma muskler darrande reste sig upp.
Hon plockade fram sin lilla väska av näver, den som Monte en gång för länge sedan hade gjort till henne och började packa ner sina viktigaste saker i den. Under tiden funderade hon på var hon skulle börja leta efter Roger. Givetvis hade han väl försvunnit bort till den där flickan, men var kan hon finnas. Roger hade ju inte berättat något om det hemliga stället där hon hade gömt sig, inte mer än att det var hos flickans faster.
När hon hade packat färdigt tittade hon sig hastigt omkring i kojan.
- "Det är dags...", mumlade hon för sig själv och klättrade ner från kojan. Utan så mycket som en blick bakåt tog hon riktning söderut.
Skogen var bitvis ganska tät och det tog tid att ta sig fram. Efter 4 timmar kom hon till en glänta. Eftersom hon var både trött och hungrig så satte hon sig ner och började plocka fram mat och dryck från sin väska. Medan hon satt där i godan ro och njöt av den varma solen i ryggen hördes något som skickade kalla kårar längs hennes rygg och som fick håret att resa sig i nacken på henne. Det var en röst som sa:

- Vänd dig inte om, om livet är dig kärt!

Gumman snyftade till av skräck. Den rösten hade hon inte hört på många, många år och hon hade hoppats slippa att någonsin behöva höra den igen...

Gumman vred sig hastigt runt.Men i allsin dar! Där stod ju Nedgårds Geir och garvade!! Men hon trodde ju att det hade varit Storjords Eskil. Hon hade varit så inne i sina tankar, långt i en förgången tid, så hon förväxlade Nedgårds Geirs röst med Storjords Eskil. Dom var ju visserligen rätt lika, men ändå. Visst hade hon en del år på nacken, men det var inte dags att få tomtar på loftet än. Efter ett par sekunder hade hon samlat sig och ett leende lyste upp hennes ansikte när hon tittade upp och undrade vad han gjorde på dessa vägar. Nedgårds Geir berättade att han var på väg till Ankarvattnet. Han skulle hjälpa en nybyggarfamilj att hitta en duglig vattenåder, han hade slagrutan med sig.
Gumman berättade att hon hade gått från Frostviken i går, hon hade sovit under en tall i natt, hade hängt upp två stora lärftsjok över dom nedersta tallgrenarna och knutit väl till om tallstammen, för att freda sig för mygg och knott,men inte fasiken fick hon vara ifred" Tror du inte dom rackarns myggskrällen lade sig på knä och kröp in under lärftväggarna, så dom kunde komma åt att sticka" sade hon. Nedgårds Geir skrattade bullrigt och replikerade " Ja men där fanns det ju lite att bita i också". Han talade också om att han visste att hon hade övernattat i Frostviken, hon glömde den ena näverkonten där. Han vände sig och plockade upp konten och lämnade den till henne. Gumman blev överlycklig, nu var hon ju räddad. I konten hade hon både vinsten och alun som hon skulle ha till betningen när hon skulle färga garnet, när hon kom fram till Marsfjället.

När gumman berättade att hon ämnade sig åt Marsfjället erbjöd sig Nedgårds Geir att eskortera henne dit; det fanns plats för dem bägge på hans häst, Strävmule, sade han.
Gumman kände det som om en sten hade lyfts från hennes bröst. Hon hade ändå gått och bävat lite för att vandra omkring där på Marsfjället igen, men med Nedgårds Geir bredvid sig behövde hon inte vara rädd. Dessutom så var det ju trevligt med sällskap på vägen.
Framåt kvällningen kom de förbi Floen, och den lilla kärnen med sina grågröna vassruggar speglade sig i solens sista strålar.
Något rörde sig i vattnet.
-"Men vad..." började Nedgårds Geir.
-"Oh, men det är ju..." sade gumman.
Mitt ute på kärnen syntes en båt, men vem är det i båten frågar hon sig ? Gumman tittar nu noga efter, det ju min son Dante och brevid sitter en kvinna med ett bylte i famnen! Det verkar röra sig i byltet och det skriker... jisses han ljög inte i allafall och nu känner gumman stor ömhet och värme inom sig.
Så han hade äntligen kommit till skott, hon hade helt givit upp hoppet att få några barnbarn. Båten sarvas in mot strandkanten och ur den kliver hennes son och en ung kvinna, som med mjuka rörelser kommer emot henne och lägger barnet i hennes famn. En flicka!! En ljuvlig liten varelse, med sammetslen hy.,
Hon sög frenetiskt på sin knutna lilla hand. En lintotta med blå ilskna ögon som tittade upp på henne, som om dom sade. " Vad gör jag här, finns här någon mat?

Gumman tittade förundrat på det lilla flickebarnet " - Mitt första barnbarn, tänka sej!" Hon undrade innerst inne om det verkligen var så... Hennes andre son Roger hade ju berättat att hans flickvän var havande, strax innan han försvann springandes till skogs för fem månader sedan.

Sedan gumman ömt kysst den lilla på pannan och de runda kinderna, och fått veta att hon hette Barria, frågade hon förstås mycket ivrigt barnets föräldrar om de visste något om Roger.

Något bestämt visste de nu tyvärr inte, men de hade hört ryktats att hans käresta hade fött trillingar!


Kapitel 3: Barnbarnen

Det hade så smått börjat svindla för gumman sedan hon fått höra att hon från förut inget, kanske nu plötsligt fått hela fyra stycken barnbarn på kort tid. Hon brann av iver att få visshet i saken och....
För att få visshet om det var sant att sonen Rogers käresta fött trillingar beslöt sig gumman för att leta reda på en spågumma som hon hört talas om. Men för att komma till spågumman måste hon vandra lång väg över fjällvidderna där många strapatser väntade..
Hon tog adjö av Dante och hans lilla familj. Därpå vände hon sig mot Nergårds Geir och frågade honom om deras vägar skiljdes åt nu.
- Än är det lång väg att vandra, så vi får se till att komma iväg, var allt han sa.
Strax därpå befann hon sig på Strävmules rygg och steg för steg lade de Floen bakom sig. Innan kvällningen var de framme vid...Mavas.
Där skulle hennes andra barnbarn vara. Barnens mor var norsk, hon hade vandrat ned över fjällen från Blåmannen. Skulle det gå ett förstå hennes språk? Norsk var ju inte svensk. Förresten så hade hon hört att norrbaggarna mäst bara åt fisk, vad kunde det bli för tranosande folk av en sådan ensidig kost. Hur skulle nu detta gå? Det var med en inte så liten portion nyfikenhet som gumman satt där bakom Nergårds-Geir på Strävmules breda, trygga rygg. Nåja, tids nog skulle hon få se vad hon var av för sorts folk den där norskan som Roger hade fått ihop det med.
Tyvärr visade sig ryktet att sonen skulle befinna sig i Mavas vara helt felaktigt och folket där kunde inte heller påminna sig att några som stämde in på honom och hans käresta skulle passerat byn efter hans försvinnande den där sorgliga dagen nedanför gummans hemtall.
Gumman hade nu gett upp allt sökande och insåg att det bästa hon kunde göra var att hemmavid vänta på livstecken från den försvunne sonen. Kanske hade han råkat ut för ett rövarband som länsat hans plånbok.. tänkte gumman.
Men vid närmare eftertanke mindes hon att Roger inte brukade bära någon plånbok. För det första hade han knappast aldrig några slantar att lägga i en sådan, och för det andra brukade det i de trakter han vanligen vistades, mycket sällan finnas något behov av pengar. Även om han inte klarade av att klättra upp i mammas hemtall, var han styv på att klara livshanken direkt av vad som fanns i naturen.
Det gick en lång tid och gumman började misströsta att hon nånsin skulle få se sonen igen men en dag dök en gårdfarihandlare upp och han hade mycket att berätta. Han påstod att han på en marknad sett en person som liknade den efterlängtade sonen.
Att gårdfarifarihandlarn hade lagt den personen på minnet kom sig att denne hade stått både länge och väl och på alla upptänkliga sätt försökt förmå en smed, som satt upp en tillfällig smedja på marknaden, att smida honom ett par stolpskor som gick att klättra i tallar med. När smeden till slut äntligen börjat överväga att försöka smida stolpskorna och sagt sitt pris, framkom det att kunden med det ovanliga önskemålet inte hade några som helst kontanter, utan istället ville betala med lingon. Och när han dessutom sagt att han måste ha stolpskorna för att kunna besöka sin mamma, hade smeden som blev förvånad över att mannen ville betala med lingon, förkastat förslaget om naturabetalning, men kommit med ett erbjudande om att mannen skulle få börja som lärling och smida sina egna stolpskor under smedens vakande ögon. Mat och logi ingick i lärlingsförmånerna och gummans son nappade på förslaget och därmed stundade nya tider.
Gumman ville förstås hemskt gärna få reda på var den marknad hållits där hennes son avtalat med smeden om att få bli hans lärling, men se det kunde då gårdfarihandlarn rakt inte dra sig till minnes. Han hade varit på minst femtioelva marknader i fyra länder senaste året, påstod han. Hon hade också ivrigt frågat gårdfarihandlarn om han möjligen kunde dra sig sig till minnes om Roger - som hon alltså hoppades det var han berättat om - verkade ha haft någon kvinna och barn i sällskap.
Efter en bra lång stund när han girigt stjälpt i sig ett antal sejdlar starkt tallbarsöl ytterligare från den kagge som gumman hade ställt fram hade han dragit sig till minnes något för gumman mycket intressant:
- "Jo, det var visst ett hiskligt barnskrikande hela tiden smeden och han pojken din dividerade", berättade gårdfarihandlarn. "Ja, gudbevars, som jag minns oväsendet måste det varit minst 3-4 ungar som vrålade ikapp.
- "Såg han inte ungarna då?", hade gumman frågat otåligt.
- "Näää, men det stod ett litet fruntimmer strax bakom han som kanske var pojken din, och hon hade med sig den största barnvagn jag nånsin sett!", sa gårdfarihandlarn och bälgade i sig ännu en sejdel med skummande tallbarrsöl.
- - -

Gummans hjärta började klappa snabbt och förhoppningsfullt inanför barkkolten när hon för sin inre syn såg den väldiga barnvagnen med säkert minst 3 barnbarn ytterligare framför sig. Men VAR fanns de... om de nu överhuvudtaget fanns förstås?
I nuläget verkade gårdfarihandlaren, trots de egentligen ganska vaga uppgifter han kommit med under tallbarrsölsruset, som den värdefullaste möjligheten att förhoppningsvis kunna få visshet i om det låg någon sanning bakom att Roger nu kanske plötsligt hade en hel liten trebarnsfamilj.

Gårdfarihandlaren började vid det här laget svaja betänkligt i den stubbstol han satt på i gummans lilla koja i talltoppen. För att om möjligt försäkra sig om han inte skulle störta ner till marken och slå ihjäl sig under natten, band gumman fast gårdfarihandlaren med tvättlinan och för säkerhets skull ställde hon ett nattkärl i den snarkande gårdfarihandlarens knä.

Gumman gick därefter till sängs ganska nöjd med sin dag och sig själv och somnade strax till det milda suset i tallkronan. Efter att ha sovit gott i flera timmar vaknade hon till med ett ryck och undrade vad som väckt henne... det kändes som om något var på tok. Då hörde hon plötsligt vad som måste väckt henne:

"- HJÄLP, HJÄLP, HJÄLP!", var det någon som skrek.

Hon störtade ut från sin sovalkov bakom det flätade tallbarrsförhänget och förväntade sig få se gårdfarihandlaren... men han var borta! Och det bastanta bordet som de suttit vid på kvällen hade försvunnit från sin vanliga plats och stod nu pressat mot utgången av kojan, men där utifrån hördes nu ännu starkare de förtvivlade ropen på hjälp.
Gumman tordes knappt gå fram och titta ut genom kojöppningen, men gjorde det förstås ändå. Lyckligtvis hade inte gårdfarihandlaren störtat till marken och låg och vred sig i plågor, men läget var ganska bekymmersamt ändå... Ty flera meter ner under kojans tröskel hängde gårdfarihandlaren och dinglade med huvudet i riktning ned mot marken 15 meter under och det enda som höll honom uppe var tvättlinan runt hans ena vrist. Tvättlinan vars andra ände gumman kvällen innan bundit fast i det bastanta bordet --------
Gumman blev förskräckt då hon tänkte efter vad som kunde ha hänt om gårdfrihandlaren störtat till marken och brutit nacken av sig. men när hon lugnat ner sig visste hon precis hur hon skulle gå tillväga. Hon skulle ställa sig på den tallgren som fanns närmast där gårdfarihandlaren dinglade och därifrån befria honom. För denna expedition behövdes bara en tvättlina så att hon kunde binda fast sig själv vid tallen så att inte hon skulle tappa balansen vid sin räddningsexpedition av den alltmer förtvivlade gårdfarihandlaren. Snabbt hämtade hon tvättlinan ur skänken och började klättra neråt på tallgrenarna...
I samma stund var det någon som gastade "-Vänta, så skall jag hjälpa dig. Jag är starkare än du, så jag kommer upp."
Gumman tittade nedåt marken till. DANTE! Välsignade pojk, han kom precis i rättan tid när mor hans behövde ett par starka nävar extra. Nu blev hon lugn igen. Dante svingade sig upp i trädet och i ett huj hade han plockat ner den nu illröda gårdfarihandlaren ifrån den brydsamma situationen i trädet.
När gårdfarihandlaren hade lugnat ner sig lite så gav han sig åstad igen, för, som han sade, han hade redan slitit nog på tyget bak i ändan, nu måste han dra vidare.
Det kändes som om gumman hade svalt ner hjärtat igen. Innan hade hon det i halsgropen och det var stört omöjligt att få ur sig ett vettigt ord, men
nu kunde hon fråga Dante hur det kunde komma sig att han hade kommit gående just precis när han behövdes. Han berättade att han inte hade haft en lugn stund sedan hon gav sig iväg från Floen där de hade träffats sist. Han tänkte hela tiden på att hon skulle leta reda på Roger. Det kunde kanske vara en farlig färd och Dante sade att han inte ville bli av med henne igen nu när de äntligen hade återsett varandra. Han hade pratat med sin familj och både de och han var ense om att det bästa vore om han följde med sin mor för att leta efter sin bror.
Nåväl, sade gumman, jag skall inte sticka under stol med att jag blir glad om du kommer med, men var skall vi börja? Den enda ledtråden som jag har än så länge är att han kanske har varit synlig med sin familj på en marknad. En av femtielva om man fick tro gårdfarihandlaren...
"-Då är det väl bäst att vi ger oss på kas", sade Dante, om vi skall hinna höra över så många ställen. Och så kom det sig att gumman återigen packade sina saker och gav sig ut på jakt efter sin son Roger, men denna gången hade hon en hjälpande hand med sig i form av Dante.



3.Tillsammans

Nästa dag hade de tagit sig ända fram till den kusliga trakt i det vidsträckta skogsområdet som kallades Gastemoen, när det började bli för mörkt att färdas vidare. Trots att det bar dem emot så nödgades de rasta för natten. Detta var inget ställe som man frivilligt stannade till på, men nöden tvingade dem. Ty det hade mörkna alldeles ovanligt hastigt denna dag - tydligen skulle strax ett rysligt oväder vara över dem och det var omöjligt att under sådana omständigheter korsa Suckarnas myr som Gastemoen gränsade till.
Gastemoen var ökänd därför att åtskilliga hundratals människor genom tiderna på heder och samvete vittnat om att de upplevt de mest gastkramande spökerier där nattetid. Det hade också hänt att man på Gastemoen funnit lik av människor som av allt att döma dött tvärt av skräck. Legenden berättade att det för mer än femhundra år sedan hade utspelat sig en fasansfull massaker på platsen och att man ännu kunde få se de ohyggliga scenerna spelas upp och höra offrens ångest- och dödsskrik eka när det drog ihop sig till oväder, precis som den fruktansvärda natten för länge, länge sedan. Offren skulle enligt legenden varit ett kanske femtiotal stora familjer, som efter att några av deras förfäder skapat sig ett alldeles eget isolerat, litet samhälle där, i stor lycka och harmoni under sekler levt på platsen.
Men så hade den barbariske härskaren Eurion överfallit landet och spred skräck och elände omkring sig.
Trots fyra nödår i rad med frost och torka så hård, så inget fanns till utsäde, införde han högre skatter. Fogden och hans hantlangare red ikring och med hugg och slag tog den sista kon eller geten, betalas skulle det om så det inte fanns en brödskorpa i huset. Betalades det inte så stal de det lilla av värde som eventuellt funnits kvar, torterade de olyckliga människorna till döds och brände byggnaderna.

Officiellt sa sig Eurion vilja ena länderna, förebygga krig, och införa eller förbättra demokrati men i själva verket handlade det om en infernaliskt illistigt uttänkt plan att underkuva allt fler och fler länder, och mer eller mindre förslava befolkningarna. Och bland allt det hemska ingick att den onde Eurion lyckats förvrida ganska många i de tidigare självständiga länderna att medverka i Eurions vidriga strävanden.

Ja, denna ohyggliga legend mindes tallagumman och hennes son bara alltför väl i denna bistra kväll med hastigt annalkande oväder, men nu gällde det främst att försöka - - - -

...finna någonstans att ta skydd och finna ro för natten. Efter en stunds sökande så fann dom en stor rotvälta som lutade likt ett vindskydd och som skulle kunna skydda även vid eventuellt regn. De redde sig två rejäla bäddar av granris som de bröt från det välta trädet. Under rotvältan fanns det till och med plats för att göra upp en liten eld och - - - - -

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

- Nej?!? Vad är det du säger kära mor?

- Nej du klarar dig inte ensam på denna resa.

Mor och dotter fortsatte tillsammans den långa vandringen mot "Afgrunden i Storskogen" Efter några timmar, när lederna börjat värka och det var svårt att skilja fötterna från skavsåren, slog dom sig ner under den största gran mänskligheten skådat. Aldrig hade de varit i denna delen av skogen, tystnaden runt om dem var så total att man kunnat höra en knappnål falla mot mossan på en mils avstånd. Plötsligt omsveptes de båda av en tjock dimma, en starkt ljussken kunde skådas någonstans en bit bort. Var det en eld? De reste sig upp och med en klump i halsen trevade de båda mot ljuset...

Som de kisade riktigt, riktigt hårt mot det starka ljusskenet upptäcke de plötsligt att det kom från ett gigantiskt tefatsliknande föremål som ljudlöst svävade över en tjärn inne i den glesa skogen! Det var verkligen helt ljudlöst, alla naturens ljud hade försvunnit. Plötsligt började ett hummande ljud höras i deras huvuden. Det liksom rullade fram, upp och ner i tonhöjd. De stirrade skräckslagna mot tingesten som nu sakta sjönk ner mot vattenytan där nu vattnet började ånga upp. Då öppnades utan förvarning en bred lucka i sidan på farkosten och ett bländande ljus strålade ut. Mitt i ljuset syntes en skepnad som nu började att vandra nerför den utfällda luckan...
Gumman i tallen svalde snusen i rena förskräckelsen - vilken syn - gumman var tvungen att nypa sig själv i armen. Hon kunde knappt tro att detta var sant för nerför rampen kom...
.... en mantelprydd figur. Figuren var reslig och gick inte utan snarare gled fram och hon kunde inte se några fötter nedtill. Manteln var purpurröd och prydd med små tulpanknoppar. Ett ljusgrönt sken bredde ut sig bakom främlingen som kom allt närmare. Nu kunde hon böjra tyda anletsdragen. Nämen, det var ju en människa från framtiden närmare betsämt 2937 och gumman ser in i ögonen och där upptäcker hon att det är Dante!? Hon gnuggade sig i ögonen detta kan inte vara sant, det måste vara Dante i transformerad skepnad. Hur kunde detta vara möjligt?

*dodunk, dodunk*. Pulsen slog hårt, tinningarna känndes som de skulle explodera. "Mamma, mamma!" hördes en röst långt bort i fjärran. "Mamma, vakna!". *dodunk, dodunk*. Marken skakade. "VAKNA!!!". Gumman i tallen vaknade med ett ryck! Åh, attans vilken mardröm hon haft! "Mamma, är du vaken?!". Roger stod nedanför granen och ropade på henne. "Mamma, du måste komma ner nu!" ropade Roger på henne. "Ja, jag kommer. Måste bara hämta mig efter en sådan otäck dröm jag hade, jag var uppe vid Storsjön och det blev så konstigt allting. Det slutade med konstiga varelser från framtiden som påminde om din farfar Dante. Huga!". Gumman höll in kjolen och slängde sig vigt ner från talltoppen i de egenhändigt virkade lianerna som hon knåpat ihop. "Vad var det du ville, min son?"

- Jamen mamma, du har ju lovat mig att du skulle lära mig idag hur man klättrar upp till dig!
Visst kan jag lära dig det.,men jag lovade dig inte att vi skulle göra det idag. Det tar flera dar att få ihop bark till lianen som du flätar, virkar repstegen av , sedan måste barken blötas i minst en vecka och därefter hamras, för att få mjuk och foglig så man kan fläta ,virka tät, tät, då blir den mycket stark. Den jag använder nu , har jag använt i nästan tio år. Klättra är inte svårt. Det svåraste är att hitta rätt sorts bark att fläta"virka" lianen till en stark lianstege.
Det duger inte med vilken bark som helst. Vilken bark tror du är bäst?

"Björknäver kanske duger?" sade Roger. "Fast tror du inte skulle gå bättre med hampa?". Gumman tyckte nu att det var dags för Roger att bli lite mer självständig här i livet. Alltför länge hade han bara glidit omkring och förlitat sig på att hans mamma kunde fixa allting åt honom. Han var ju trots allt 49 år, då borde man kunna klura ut en hel del själv. "Du Roger, jag har funderat på en sak bra länge", sade hon, "egentligen vore det väl bäst om du finge klura ut på egen hand hur du ska kunna klättra upp till min koja?"

"Men mamma, nu tycker jag du är orättvis! Jag har ju faktiskt ordnat den här lilla trädgården åt dig! Räknas inte det kanske?" Gumman tittade på de små buskplanteringarna, de fina perennrabatterna i glada färger, den lilla dammen där grodorna kväkte och det generösa köksväxtlandet med dignande stånd av potatis, morötter, sallad och andra livsnödvändiga saker. "Jo..." sade gumman, "men du har glömt en viktig sak..."

"Jag har burit och fött dig, ammat och snutit dig, tröstat och matat dig, kramat och bannat dig, lärt dig vad som är fram och bak och rätt och fel. Och inte minst... det var jag som traskade över myrarna och genom skogarna och över ängarna och över åarna ända ner till byns handelsbod där jag köpte utsädet och fröerna...

" - Eftersom du lät dig bli med barn var det väl självklart att du också skulle ta hand om det? Eller?"

-Jo då,visst är det självklart att man skall ta hand om sitt barn och ge det en god start i livet, det har alla barn rätt att kräva, men du är väl för höga Farao ingen koltunge heller? Vid din ålder skall du väl klara av att göra en repstege, på egen hand, det får ju vara måtta på att hänga i kjolarna.
Nu tar du itu med repstegen, så skall jag ta fram sländan för jag behöver få spunnet garn till...
den tjocka tröja som du inte kommer klara dig utan i vinter.
-Vad skulle det egentligen bli av dig om inte jag fanns, va? Du skulle inte klara dig genom en hel vinter! Men, suck... nu ska vi inte prata om vintern, än så länge är det värme i luften.
-Mamma ska du stå o snacka hela dagen, då får jag ju inte en chans att
berätta att jag träffat en tjej. Jag har träffat henne i smyg en längre tid och nu är hon med barn, så nu ska du bli farmor, kul va?

- Jämmer och elände; jaså din olycka, du har ännu inte lärt dig klättra i träd, men klättrar på flickor...!
Jojo, där hör man! Annat var det på min tid minsann, då fick man inte ens bestiga berg!

- Men nu måste du berätta, min son. Vem är hon - flickan som ska bli mor till mitt första barnbarn?

- Hon är lika kort som du, hon har svart, långt stripigt hår. Hon har en sträng uppfostran bakom sig, hennes far var ett riktigt vidunder. Han söp sig full var eviga kväll efter middagen. Lyckligtvis klarade hon av att fly ifrån honom i tidig ålder. Hon har gömt sig hos sin faster i ca 10 år...

Gömd flicka som han skulle ha hittat, hmmm.... nu började gumman allvarligt misstänka att sonen fabulerade igen.

- Roger min son, vad riktigt menar du? Står du där och skojar med din gamla mor?

Sonen började rodna och rusade sedan plötsligt iväg med en väldig fart bort mellan träden.


Kapitel 2: Ensammen

Gumman satt i kojan i talltoppen och sörjde. Det var nu ca fem månader sedan hennes son röd i ansiktet rusat bort i skogen. Den dagen då hon inte velat lära honom hur han skulle kunna klättra upp till henne. Och när hon ifrågasatt hans berättelse om att han hade träffat en ung kvinna....
- "Detta går inte längre", sade hon till sig själv, samtidigt som hon med ömma muskler darrande reste sig upp.
Hon plockade fram sin lilla väska av näver, den som Monte en gång för länge sedan hade gjort till henne och började packa ner sina viktigaste saker i den. Under tiden funderade hon på var hon skulle börja leta efter Roger. Givetvis hade han väl försvunnit bort till den där flickan, men var kan hon finnas. Roger hade ju inte berättat något om det hemliga stället där hon hade gömt sig, inte mer än att det var hos flickans faster.
När hon hade packat färdigt tittade hon sig hastigt omkring i kojan.
- "Det är dags...", mumlade hon för sig själv och klättrade ner från kojan. Utan så mycket som en blick bakåt tog hon riktning söderut.
Skogen var bitvis ganska tät och det tog tid att ta sig fram. Efter 4 timmar kom hon till en glänta. Eftersom hon var både trött och hungrig så satte hon sig ner och började plocka fram mat och dryck från sin väska. Medan hon satt där i godan ro och njöt av den varma solen i ryggen hördes något som skickade kalla kårar längs hennes rygg och som fick håret att resa sig i nacken på henne. Det var en röst som sa:

- Vänd dig inte om, om livet är dig kärt!

Gumman snyftade till av skräck. Den rösten hade hon inte hört på många, många år och hon hade hoppats slippa att någonsin behöva höra den igen...

Gumman vred sig hastigt runt.Men i allsin dar! Där stod ju Nedgårds Geir och garvade!! Men hon trodde ju att det hade varit Storjords Eskil. Hon hade varit så inne i sina tankar, långt i en förgången tid, så hon förväxlade Nedgårds Geirs röst med Storjords Eskil. Dom var ju visserligen rätt lika, men ändå. Visst hade hon en del år på nacken, men det var inte dags att få tomtar på loftet än. Efter ett par sekunder hade hon samlat sig och ett leende lyste upp hennes ansikte när hon tittade upp och undrade vad han gjorde på dessa vägar. Nedgårds Geir berättade att han var på väg till Ankarvattnet. Han skulle hjälpa en nybyggarfamilj att hitta en duglig vattenåder, han hade slagrutan med sig.
Gumman berättade att hon hade gått från Frostviken i går, hon hade sovit under en tall i natt, hade hängt upp två stora lärftsjok över dom nedersta tallgrenarna och knutit väl till om tallstammen, för att freda sig för mygg och knott,men inte fasiken fick hon vara ifred" Tror du inte dom rackarns myggskrällen lade sig på knä och kröp in under lärftväggarna, så dom kunde komma åt att sticka" sade hon. Nedgårds Geir skrattade bullrigt och replikerade " Ja men där fanns det ju lite att bita i också". Han talade också om att han visste att hon hade övernattat i Frostviken, hon glömde den ena näverkonten där. Han vände sig och plockade upp konten och lämnade den till henne. Gumman blev överlycklig, nu var hon ju räddad. I konten hade hon både vinsten och alun som hon skulle ha till betningen när hon skulle färga garnet, när hon kom fram till Marsfjället.

När gumman berättade att hon ämnade sig åt Marsfjället erbjöd sig Nedgårds Geir att eskortera henne dit; det fanns plats för dem bägge på hans häst, Strävmule, sade han.
Gumman kände det som om en sten hade lyfts från hennes bröst. Hon hade ändå gått och bävat lite för att vandra omkring där på Marsfjället igen, men med Nedgårds Geir bredvid sig behövde hon inte vara rädd. Dessutom så var det ju trevligt med sällskap på vägen.
Framåt kvällningen kom de förbi Floen, och den lilla kärnen med sina grågröna vassruggar speglade sig i solens sista strålar.
Något rörde sig i vattnet.
-"Men vad..." började Nedgårds Geir.
-"Oh, men det är ju..." sade gumman.
Mitt ute på kärnen syntes en båt, men vem är det i båten frågar hon sig ? Gumman tittar nu noga efter, det ju min son Dante och brevid sitter en kvinna med ett bylte i famnen! Det verkar röra sig i byltet och det skriker... jisses han ljög inte i allafall och nu känner gumman stor ömhet och värme inom sig.
Så han hade äntligen kommit till skott, hon hade helt givit upp hoppet att få några barnbarn. Båten sarvas in mot strandkanten och ur den kliver hennes son och en ung kvinna, som med mjuka rörelser kommer emot henne och lägger barnet i hennes famn. En flicka!! En ljuvlig liten varelse, med sammetslen hy.,
Hon sög frenetiskt på sin knutna lilla hand. En lintotta med blå ilskna ögon som tittade upp på henne, som om dom sade. " Vad gör jag här, finns här någon mat?

Gumman tittade förundrat på det lilla flickebarnet " - Mitt första barnbarn, tänka sej!" Hon undrade innerst inne om det verkligen var så... Hennes andre son Roger hade ju berättat att hans flickvän var havande, strax innan han försvann springandes till skogs för fem månader sedan.

Sedan gumman ömt kysst den lilla på pannan och de runda kinderna, och fått veta att hon hette Barria, frågade hon förstås mycket ivrigt barnets föräldrar om de visste något om Roger.

Något bestämt visste de nu tyvärr inte, men de hade hört ryktats att hans käresta hade fött trillingar!


Kapitel 3: Barnbarnen

Det hade så smått börjat svindla för gumman sedan hon fått höra att hon från förut inget, kanske nu plötsligt fått hela fyra stycken barnbarn på kort tid. Hon brann av iver att få visshet i saken och....
För att få visshet om det var sant att sonen Rogers käresta fött trillingar beslöt sig gumman för att leta reda på en spågumma som hon hört talas om. Men för att komma till spågumman måste hon vandra lång väg över fjällvidderna där många strapatser väntade..
Hon tog adjö av Dante och hans lilla familj. Därpå vände hon sig mot Nergårds Geir och frågade honom om deras vägar skiljdes åt nu.
- Än är det lång väg att vandra, så vi får se till att komma iväg, var allt han sa.
Strax därpå befann hon sig på Strävmules rygg och steg för steg lade de Floen bakom sig. Innan kvällningen var de framme vid...Mavas.
Där skulle hennes andra barnbarn vara. Barnens mor var norsk, hon hade vandrat ned över fjällen från Blåmannen. Skulle det gå ett förstå hennes språk? Norsk var ju inte svensk. Förresten så hade hon hört att norrbaggarna mäst bara åt fisk, vad kunde det bli för tranosande folk av en sådan ensidig kost. Hur skulle nu detta gå? Det var med en inte så liten portion nyfikenhet som gumman satt där bakom Nergårds-Geir på Strävmules breda, trygga rygg. Nåja, tids nog skulle hon få se vad hon var av för sorts folk den där norskan som Roger hade fått ihop det med.
Tyvärr visade sig ryktet att sonen skulle befinna sig i Mavas vara helt felaktigt och folket där kunde inte heller påminna sig att några som stämde in på honom och hans käresta skulle passerat byn efter hans försvinnande den där sorgliga dagen nedanför gummans hemtall.
Gumman hade nu gett upp allt sökande och insåg att det bästa hon kunde göra var att hemmavid vänta på livstecken från den försvunne sonen. Kanske hade han råkat ut för ett rövarband som länsat hans plånbok.. tänkte gumman.
Men vid närmare eftertanke mindes hon att Roger inte brukade bära någon plånbok. För det första hade han knappast aldrig några slantar att lägga i en sådan, och för det andra brukade det i de trakter han vanligen vistades, mycket sällan finnas något behov av pengar. Även om han inte klarade av att klättra upp i mammas hemtall, var han styv på att klara livshanken direkt av vad som fanns i naturen.
Det gick en lång tid och gumman började misströsta att hon nånsin skulle få se sonen igen men en dag dök en gårdfarihandlare upp och han hade mycket att berätta. Han påstod att han på en marknad sett en person som liknade den efterlängtade sonen.
Att gårdfarifarihandlarn hade lagt den personen på minnet kom sig att denne hade stått både länge och väl och på alla upptänkliga sätt försökt förmå en smed, som satt upp en tillfällig smedja på marknaden, att smida honom ett par stolpskor som gick att klättra i tallar med. När smeden till slut äntligen börjat överväga att försöka smida stolpskorna och sagt sitt pris, framkom det att kunden med det ovanliga önskemålet inte hade några som helst kontanter, utan istället ville betala med lingon. Och när han dessutom sagt att han måste ha stolpskorna för att kunna besöka sin mamma, hade smeden som blev förvånad över att mannen ville betala med lingon, förkastat förslaget om naturabetalning, men kommit med ett erbjudande om att mannen skulle få börja som lärling och smida sina egna stolpskor under smedens vakande ögon. Mat och logi ingick i lärlingsförmånerna och gummans son nappade på förslaget och därmed stundade nya tider.
Gumman ville förstås hemskt gärna få reda på var den marknad hållits där hennes son avtalat med smeden om att få bli hans lärling, men se det kunde då gårdfarihandlarn rakt inte dra sig till minnes. Han hade varit på minst femtioelva marknader i fyra länder senaste året, påstod han. Hon hade också ivrigt frågat gårdfarihandlarn om han möjligen kunde dra sig sig till minnes om Roger - som hon alltså hoppades det var han berättat om - verkade ha haft någon kvinna och barn i sällskap.
Efter en bra lång stund när han girigt stjälpt i sig ett antal sejdlar starkt tallbarsöl ytterligare från den kagge som gumman hade ställt fram hade han dragit sig till minnes något för gumman mycket intressant:
- "Jo, det var visst ett hiskligt barnskrikande hela tiden smeden och han pojken din dividerade", berättade gårdfarihandlarn. "Ja, gudbevars, som jag minns oväsendet måste det varit minst 3-4 ungar som vrålade ikapp.
- "Såg han inte ungarna då?", hade gumman frågat otåligt.
- "Näää, men det stod ett litet fruntimmer strax bakom han som kanske var pojken din, och hon hade med sig den största barnvagn jag nånsin sett!", sa gårdfarihandlarn och bälgade i sig ännu en sejdel med skummande tallbarrsöl.
- - -

Gummans hjärta började klappa snabbt och förhoppningsfullt inanför barkkolten när hon för sin inre syn såg den väldiga barnvagnen med säkert minst 3 barnbarn ytterligare framför sig. Men VAR fanns de... om de nu överhuvudtaget fanns förstås?
I nuläget verkade gårdfarihandlaren, trots de egentligen ganska vaga uppgifter han kommit med under tallbarrsölsruset, som den värdefullaste möjligheten att förhoppningsvis kunna få visshet i om det låg någon sanning bakom att Roger nu kanske plötsligt hade en hel liten trebarnsfamilj.

Gårdfarihandlaren började vid det här laget svaja betänkligt i den stubbstol han satt på i gummans lilla koja i talltoppen. För att om möjligt försäkra sig om han inte skulle störta ner till marken och slå ihjäl sig under natten, band gumman fast gårdfarihandlaren med tvättlinan och för säkerhets skull ställde hon ett nattkärl i den snarkande gårdfarihandlarens knä.

Gumman gick därefter till sängs ganska nöjd med sin dag och sig själv och somnade strax till det milda suset i tallkronan. Efter att ha sovit gott i flera timmar vaknade hon till med ett ryck och undrade vad som väckt henne... det kändes som om något var på tok. Då hörde hon plötsligt vad som måste väckt henne:

"- HJÄLP, HJÄLP, HJÄLP!", var det någon som skrek.

Hon störtade ut från sin sovalkov bakom det flätade tallbarrsförhänget och förväntade sig få se gårdfarihandlaren... men han var borta! Och det bastanta bordet som de suttit vid på kvällen hade försvunnit från sin vanliga plats och stod nu pressat mot utgången av kojan, men där utifrån hördes nu ännu starkare de förtvivlade ropen på hjälp.
Gumman tordes knappt gå fram och titta ut genom kojöppningen, men gjorde det förstås ändå. Lyckligtvis hade inte gårdfarihandlaren störtat till marken och låg och vred sig i plågor, men läget var ganska bekymmersamt ändå... Ty flera meter ner under kojans tröskel hängde gårdfarihandlaren och dinglade med huvudet i riktning ned mot marken 15 meter under och det enda som höll honom uppe var tvättlinan runt hans ena vrist. Tvättlinan vars andra ände gumman kvällen innan bundit fast i det bastanta bordet --------
Gumman blev förskräckt då hon tänkte efter vad som kunde ha hänt om gårdfrihandlaren störtat till marken och brutit nacken av sig. men när hon lugnat ner sig visste hon precis hur hon skulle gå tillväga. Hon skulle ställa sig på den tallgren som fanns närmast där gårdfarihandlaren dinglade och därifrån befria honom. För denna expedition behövdes bara en tvättlina så att hon kunde binda fast sig själv vid tallen så att inte hon skulle tappa balansen vid sin räddningsexpedition av den alltmer förtvivlade gårdfarihandlaren. Snabbt hämtade hon tvättlinan ur skänken och började klättra neråt på tallgrenarna...
I samma stund var det någon som gastade "-Vänta, så skall jag hjälpa dig. Jag är starkare än du, så jag kommer upp."
Gumman tittade nedåt marken till. DANTE! Välsignade pojk, han kom precis i rättan tid när mor hans behövde ett par starka nävar extra. Nu blev hon lugn igen. Dante svingade sig upp i trädet och i ett huj hade han plockat ner den nu illröda gårdfarihandlaren ifrån den brydsamma situationen i trädet.
När gårdfarihandlaren hade lugnat ner sig lite så gav han sig åstad igen, för, som han sade, han hade redan slitit nog på tyget bak i ändan, nu måste han dra vidare.
Det kändes som om gumman hade svalt ner hjärtat igen. Innan hade hon det i halsgropen och det var stört omöjligt att få ur sig ett vettigt ord, men
nu kunde hon fråga Dante hur det kunde komma sig att han hade kommit gående just precis när han behövdes. Han berättade att han inte hade haft en lugn stund sedan hon gav sig iväg från Floen där de hade träffats sist. Han tänkte hela tiden på att hon skulle leta reda på Roger. Det kunde kanske vara en farlig färd och Dante sade att han inte ville bli av med henne igen nu när de äntligen hade återsett varandra. Han hade pratat med sin familj och både de och han var ense om att det bästa vore om han följde med sin mor för att leta efter sin bror.
Nåväl, sade gumman, jag skall inte sticka under stol med att jag blir glad om du kommer med, men var skall vi börja? Den enda ledtråden som jag har än så länge är att han kanske har varit synlig med sin familj på en marknad. En av femtielva om man fick tro gårdfarihandlaren...
"-Då är det väl bäst att vi ger oss på kas", sade Dante, om vi skall hinna höra över så många ställen. Och så kom det sig att gumman återigen packade sina saker och gav sig ut på jakt efter sin son Roger, men denna gången hade hon en hjälpande hand med sig i form av Dante.



3.Tillsammans

Nästa dag hade de tagit sig ända fram till den kusliga trakt i det vidsträckta skogsområdet som kallades Gastemoen, när det började bli för mörkt att färdas vidare. Trots att det bar dem emot så nödgades de rasta för natten. Detta var inget ställe som man frivilligt stannade till på, men nöden tvingade dem. Ty det hade mörkna alldeles ovanligt hastigt denna dag - tydligen skulle strax ett rysligt oväder vara över dem och det var omöjligt att under sådana omständigheter korsa Suckarnas myr som Gastemoen gränsade till.
Gastemoen var ökänd därför att åtskilliga hundratals människor genom tiderna på heder och samvete vittnat om att de upplevt de mest gastkramande spökerier där nattetid. Det hade också hänt att man på Gastemoen funnit lik av människor som av allt att döma dött tvärt av skräck.
Legenden berättade att det för mer än femhundra år sedan hade utspelat sig en fasansfull massaker på platsen och att man ännu kunde få se de ohyggliga scenerna spelas upp och höra offrens ångest- och dödsskrik eka när det drog ihop sig till oväder, precis som den fruktansvärda natten för länge, länge sedan. Offren skulle enligt legenden varit ett kanske femtiotal stora familjer, som efter att några av deras förfäder skapat sig ett alldeles eget isolerat, litet samhälle där, i stor lycka och harmoni under sekler levt på platsen.
Men så hade den barbariske härskaren Eurion överfallit landet och spred skräck och elände omkring sig.
Trots fyra nödår i rad med frost och torka så hård, så inget fanns till utsäde, införde han högre skatter. Fogden och hans hantlangare red ikring och med hugg och slag tog den sista kon eller geten, betalas skulle det om så det inte fanns en brödskorpa i huset. Betalades det inte så stal de det lilla av värde som eventuellt funnits kvar, torterade de olyckliga människorna till döds och brände byggnaderna.

Officiellt sa sig Eurion vilja ena länderna, förebygga krig, och införa eller förbättra demokrati men i själva verket handlade det om en infernaliskt illistigt uttänkt plan att underkuva allt fler och fler länder, och mer eller mindre förslava befolkningarna. Och bland allt det hemska ingick att den onde Eurion lyckats förvrida ganska många i de tidigare självständiga länderna att medverka i Eurions vidriga strävanden.

Ja, denna ohyggliga legend mindes tallagumman och hennes son bara alltför väl, men i denna bistra kväll med hastigt annalkande oväder gällde det främst att försöka finna någonstans att ta skydd och finna ro för natten. Efter en stunds sökande så fann dom en stor rotvälta som lutade likt ett vindskydd och som skulle kunna skydda även vid eventuellt regn. De redde sig två rejäla bäddar av granris som de bröt från det välta trädet. Under rotvältan fanns det till och med plats för att göra upp en liten eld och för deras packning.

Eftersom det såg ut att bli ett riktigt hårt och kyligt väder, reste de mot rotvältan stadiga grenar och flätade in dem granris för att få väggar åt alla håll. Efter en stunds hårt arbete i det alltmer tilltagande mörkret hade de med enkla medel skapat sig en förhållandevis ombonad hydda att övernatta i. De hade lagom också hunnit rafsa ihop och bära in diverse kottar, grenar, kvistar och bark att elda med, när stormbyar med hagel i började vina ute på den glest bevuxna Gastemoen. Så de förpassade sig snabbt in i det nästan totala mörkret inne i hyddan, fick eld på en tjärsticka och började tända en brasa. Ur sin stora näverkont plockade gumman nu fram stora kakor med tallbarksbröd medan sonen började tillaga tallbarrsteet hon också tagit fram, och snart - - - - -

hade de ätit och druckit. Trots de yttre omständigheterna kände de sig ganska väl tillfreds inne i sin lilla hydda där brasan nu värmde skönt. Men något tryckte ändå sonen, det såg allt gumman, och så kom det:

" - Säg mor, hur tror du egentligen det blir i natt, vi har ju tvingats slå läger mitt här ute på Gastemoen där det ska spöka så rysligt?"

Gunmman hade allt tänkt mycket på den saken också, men försökt skjuta undan de skrämmande tankarna och rädslan. Men vid den direkta frågan måste hon förstås ge ett svar:

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

- Nej?!? Vad är det du säger kära mor?

- Nej du klarar dig inte ensam på denna resa.

Mor och dotter fortsatte tillsammans den långa vandringen mot "Afgrunden i Storskogen" Efter några timmar, när lederna börjat värka och det var svårt att skilja fötterna från skavsåren, slog dom sig ner under den största gran mänskligheten skådat. Aldrig hade de varit i denna delen av skogen, tystnaden runt om dem var så total att man kunnat höra en knappnål falla mot mossan på en mils avstånd. Plötsligt omsveptes de båda av en tjock dimma, en starkt ljussken kunde skådas någonstans en bit bort. Var det en eld? De reste sig upp och med en klump i halsen trevade de båda mot ljuset...

Som de kisade riktigt, riktigt hårt mot det starka ljusskenet upptäcke de plötsligt att det kom från ett gigantiskt tefatsliknande föremål som ljudlöst svävade över en tjärn inne i den glesa skogen! Det var verkligen helt ljudlöst, alla naturens ljud hade försvunnit. Plötsligt började ett hummande ljud höras i deras huvuden. Det liksom rullade fram, upp och ner i tonhöjd. De stirrade skräckslagna mot tingesten som nu sakta sjönk ner mot vattenytan där nu vattnet började ånga upp. Då öppnades utan förvarning en bred lucka i sidan på farkosten och ett bländande ljus strålade ut. Mitt i ljuset syntes en skepnad som nu började att vandra nerför den utfällda luckan...
Gumman i tallen svalde snusen i rena förskräckelsen - vilken syn - gumman var tvungen att nypa sig själv i armen. Hon kunde knappt tro att detta var sant för nerför rampen kom...
.... en mantelprydd figur. Figuren var reslig och gick inte utan snarare gled fram och hon kunde inte se några fötter nedtill. Manteln var purpurröd och prydd med små tulpanknoppar. Ett ljusgrönt sken bredde ut sig bakom främlingen som kom allt närmare. Nu kunde hon böjra tyda anletsdragen. Nämen, det var ju en människa från framtiden närmare betsämt 2937 och gumman ser in i ögonen och där upptäcker hon att det är Dante!? Hon gnuggade sig i ögonen detta kan inte vara sant, det måste vara Dante i transformerad skepnad. Hur kunde detta vara möjligt?

*dodunk, dodunk*. Pulsen slog hårt, tinningarna känndes som de skulle explodera. "Mamma, mamma!" hördes en röst långt bort i fjärran. "Mamma, vakna!". *dodunk, dodunk*. Marken skakade. "VAKNA!!!". Gumman i tallen vaknade med ett ryck! Åh, attans vilken mardröm hon haft! "Mamma, är du vaken?!". Roger stod nedanför granen och ropade på henne. "Mamma, du måste komma ner nu!" ropade Roger på henne. "Ja, jag kommer. Måste bara hämta mig efter en sådan otäck dröm jag hade, jag var uppe vid Storsjön och det blev så konstigt allting. Det slutade med konstiga varelser från framtiden som påminde om din farfar Dante. Huga!". Gumman höll in kjolen och slängde sig vigt ner från talltoppen i de egenhändigt virkade lianerna som hon knåpat ihop. "Vad var det du ville, min son?"

- Jamen mamma, du har ju lovat mig att du skulle lära mig idag hur man klättrar upp till dig!
Visst kan jag lära dig det.,men jag lovade dig inte att vi skulle göra det idag. Det tar flera dar att få ihop bark till lianen som du flätar, virkar repstegen av , sedan måste barken blötas i minst en vecka och därefter hamras, för att få mjuk och foglig så man kan fläta ,virka tät, tät, då blir den mycket stark. Den jag använder nu , har jag använt i nästan tio år. Klättra är inte svårt. Det svåraste är att hitta rätt sorts bark att fläta"virka" lianen till en stark lianstege.
Det duger inte med vilken bark som helst. Vilken bark tror du är bäst?

"Björknäver kanske duger?" sade Roger. "Fast tror du inte skulle gå bättre med hampa?". Gumman tyckte nu att det var dags för Roger att bli lite mer självständig här i livet. Alltför länge hade han bara glidit omkring och förlitat sig på att hans mamma kunde fixa allting åt honom. Han var ju trots allt 49 år, då borde man kunna klura ut en hel del själv. "Du Roger, jag har funderat på en sak bra länge", sade hon, "egentligen vore det väl bäst om du finge klura ut på egen hand hur du ska kunna klättra upp till min koja?"

"Men mamma, nu tycker jag du är orättvis! Jag har ju faktiskt ordnat den här lilla trädgården åt dig! Räknas inte det kanske?" Gumman tittade på de små buskplanteringarna, de fina perennrabatterna i glada färger, den lilla dammen där grodorna kväkte och det generösa köksväxtlandet med dignande stånd av potatis, morötter, sallad och andra livsnödvändiga saker. "Jo..." sade gumman, "men du har glömt en viktig sak..."

"Jag har burit och fött dig, ammat och snutit dig, tröstat och matat dig, kramat och bannat dig, lärt dig vad som är fram och bak och rätt och fel. Och inte minst... det var jag som traskade över myrarna och genom skogarna och över ängarna och över åarna ända ner till byns handelsbod där jag köpte utsädet och fröerna...

" - Eftersom du lät dig bli med barn var det väl självklart att du också skulle ta hand om det? Eller?"

-Jo då,visst är det självklart att man skall ta hand om sitt barn och ge det en god start i livet, det har alla barn rätt att kräva, men du är väl för höga Farao ingen koltunge heller? Vid din ålder skall du väl klara av att göra en repstege, på egen hand, det får ju vara måtta på att hänga i kjolarna.
Nu tar du itu med repstegen, så skall jag ta fram sländan för jag behöver få spunnet garn till...
den tjocka tröja som du inte kommer klara dig utan i vinter.
-Vad skulle det egentligen bli av dig om inte jag fanns, va? Du skulle inte klara dig genom en hel vinter! Men, suck... nu ska vi inte prata om vintern, än så länge är det värme i luften.
-Mamma ska du stå o snacka hela dagen, då får jag ju inte en chans att
berätta att jag träffat en tjej. Jag har träffat henne i smyg en längre tid och nu är hon med barn, så nu ska du bli farmor, kul va?

- Jämmer och elände; jaså din olycka, du har ännu inte lärt dig klättra i träd, men klättrar på flickor...!
Jojo, där hör man! Annat var det på min tid minsann, då fick man inte ens bestiga berg!

- Men nu måste du berätta, min son. Vem är hon - flickan som ska bli mor till mitt första barnbarn?

- Hon är lika kort som du, hon har svart, långt stripigt hår. Hon har en sträng uppfostran bakom sig, hennes far var ett riktigt vidunder. Han söp sig full var eviga kväll efter middagen. Lyckligtvis klarade hon av att fly ifrån honom i tidig ålder. Hon har gömt sig hos sin faster i ca 10 år...

Gömd flicka som han skulle ha hittat, hmmm.... nu började gumman allvarligt misstänka att sonen fabulerade igen.

- Roger min son, vad riktigt menar du? Står du där och skojar med din gamla mor?

Sonen började rodna och rusade sedan plötsligt iväg med en väldig fart bort mellan träden.


Kapitel 2: Ensammen

Gumman satt i kojan i talltoppen och sörjde. Det var nu ca fem månader sedan hennes son röd i ansiktet rusat bort i skogen. Den dagen då hon inte velat lära honom hur han skulle kunna klättra upp till henne. Och när hon ifrågasatt hans berättelse om att han hade träffat en ung kvinna....
- "Detta går inte längre", sade hon till sig själv, samtidigt som hon med ömma muskler darrande reste sig upp.
Hon plockade fram sin lilla väska av näver, den som Monte en gång för länge sedan hade gjort till henne och började packa ner sina viktigaste saker i den. Under tiden funderade hon på var hon skulle börja leta efter Roger. Givetvis hade han väl försvunnit bort till den där flickan, men var kan hon finnas. Roger hade ju inte berättat något om det hemliga stället där hon hade gömt sig, inte mer än att det var hos flickans faster.
När hon hade packat färdigt tittade hon sig hastigt omkring i kojan.
- "Det är dags...", mumlade hon för sig själv och klättrade ner från kojan. Utan så mycket som en blick bakåt tog hon riktning söderut.
Skogen var bitvis ganska tät och det tog tid att ta sig fram. Efter 4 timmar kom hon till en glänta. Eftersom hon var både trött och hungrig så satte hon sig ner och började plocka fram mat och dryck från sin väska. Medan hon satt där i godan ro och njöt av den varma solen i ryggen hördes något som skickade kalla kårar längs hennes rygg och som fick håret att resa sig i nacken på henne. Det var en röst som sa:

- Vänd dig inte om, om livet är dig kärt!

Gumman snyftade till av skräck. Den rösten hade hon inte hört på många, många år och hon hade hoppats slippa att någonsin behöva höra den igen...

Gumman vred sig hastigt runt.Men i allsin dar! Där stod ju Nedgårds Geir och garvade!! Men hon trodde ju att det hade varit Storjords Eskil. Hon hade varit så inne i sina tankar, långt i en förgången tid, så hon förväxlade Nedgårds Geirs röst med Storjords Eskil. Dom var ju visserligen rätt lika, men ändå. Visst hade hon en del år på nacken, men det var inte dags att få tomtar på loftet än. Efter ett par sekunder hade hon samlat sig och ett leende lyste upp hennes ansikte när hon tittade upp och undrade vad han gjorde på dessa vägar. Nedgårds Geir berättade att han var på väg till Ankarvattnet. Han skulle hjälpa en nybyggarfamilj att hitta en duglig vattenåder, han hade slagrutan med sig.
Gumman berättade att hon hade gått från Frostviken i går, hon hade sovit under en tall i natt, hade hängt upp två stora lärftsjok över dom nedersta tallgrenarna och knutit väl till om tallstammen, för att freda sig för mygg och knott,men inte fasiken fick hon vara ifred" Tror du inte dom rackarns myggskrällen lade sig på knä och kröp in under lärftväggarna, så dom kunde komma åt att sticka" sade hon. Nedgårds Geir skrattade bullrigt och replikerade " Ja men där fanns det ju lite att bita i också". Han talade också om att han visste att hon hade övernattat i Frostviken, hon glömde den ena näverkonten där. Han vände sig och plockade upp konten och lämnade den till henne. Gumman blev överlycklig, nu var hon ju räddad. I konten hade hon både vinsten och alun som hon skulle ha till betningen när hon skulle färga garnet, när hon kom fram till Marsfjället.

När gumman berättade att hon ämnade sig åt Marsfjället erbjöd sig Nedgårds Geir att eskortera henne dit; det fanns plats för dem bägge på hans häst, Strävmule, sade han.
Gumman kände det som om en sten hade lyfts från hennes bröst. Hon hade ändå gått och bävat lite för att vandra omkring där på Marsfjället igen, men med Nedgårds Geir bredvid sig behövde hon inte vara rädd. Dessutom så var det ju trevligt med sällskap på vägen.
Framåt kvällningen kom de förbi Floen, och den lilla kärnen med sina grågröna vassruggar speglade sig i solens sista strålar.
Något rörde sig i vattnet.
-"Men vad..." började Nedgårds Geir.
-"Oh, men det är ju..." sade gumman.
Mitt ute på kärnen syntes en båt, men vem är det i båten frågar hon sig ? Gumman tittar nu noga efter, det ju min son Dante och brevid sitter en kvinna med ett bylte i famnen! Det verkar röra sig i byltet och det skriker... jisses han ljög inte i allafall och nu känner gumman stor ömhet och värme inom sig.
Så han hade äntligen kommit till skott, hon hade helt givit upp hoppet att få några barnbarn. Båten sarvas in mot strandkanten och ur den kliver hennes son och en ung kvinna, som med mjuka rörelser kommer emot henne och lägger barnet i hennes famn. En flicka!! En ljuvlig liten varelse, med sammetslen hy.,
Hon sög frenetiskt på sin knutna lilla hand. En lintotta med blå ilskna ögon som tittade upp på henne, som om dom sade. " Vad gör jag här, finns här någon mat?

Gumman tittade förundrat på det lilla flickebarnet " - Mitt första barnbarn, tänka sej!" Hon undrade innerst inne om det verkligen var så... Hennes andre son Roger hade ju berättat att hans flickvän var havande, strax innan han försvann springandes till skogs för fem månader sedan.

Sedan gumman ömt kysst den lilla på pannan och de runda kinderna, och fått veta att hon hette Barria, frågade hon förstås mycket ivrigt barnets föräldrar om de visste något om Roger.

Något bestämt visste de nu tyvärr inte, men de hade hört ryktats att hans käresta hade fött trillingar!


Kapitel 3: Barnbarnen

Det hade så smått börjat svindla för gumman sedan hon fått höra att hon från förut inget, kanske nu plötsligt fått hela fyra stycken barnbarn på kort tid. Hon brann av iver att få visshet i saken och....
För att få visshet om det var sant att sonen Rogers käresta fött trillingar beslöt sig gumman för att leta reda på en spågumma som hon hört talas om. Men för att komma till spågumman måste hon vandra lång väg över fjällvidderna där många strapatser väntade..
Hon tog adjö av Dante och hans lilla familj. Därpå vände hon sig mot Nergårds Geir och frågade honom om deras vägar skiljdes åt nu.
- Än är det lång väg att vandra, så vi får se till att komma iväg, var allt han sa.
Strax därpå befann hon sig på Strävmules rygg och steg för steg lade de Floen bakom sig. Innan kvällningen var de framme vid...Mavas.
Där skulle hennes andra barnbarn vara. Barnens mor var norsk, hon hade vandrat ned över fjällen från Blåmannen. Skulle det gå ett förstå hennes språk? Norsk var ju inte svensk. Förresten så hade hon hört att norrbaggarna mäst bara åt fisk, vad kunde det bli för tranosande folk av en sådan ensidig kost. Hur skulle nu detta gå? Det var med en inte så liten portion nyfikenhet som gumman satt där bakom Nergårds-Geir på Strävmules breda, trygga rygg. Nåja, tids nog skulle hon få se vad hon var av för sorts folk den där norskan som Roger hade fått ihop det med.
Tyvärr visade sig ryktet att sonen skulle befinna sig i Mavas vara helt felaktigt och folket där kunde inte heller påminna sig att några som stämde in på honom och hans käresta skulle passerat byn efter hans försvinnande den där sorgliga dagen nedanför gummans hemtall.
Gumman hade nu gett upp allt sökande och insåg att det bästa hon kunde göra var att hemmavid vänta på livstecken från den försvunne sonen. Kanske hade han råkat ut för ett rövarband som länsat hans plånbok.. tänkte gumman.
Men vid närmare eftertanke mindes hon att Roger inte brukade bära någon plånbok. För det första hade han knappast aldrig några slantar att lägga i en sådan, och för det andra brukade det i de trakter han vanligen vistades, mycket sällan finnas något behov av pengar. Även om han inte klarade av att klättra upp i mammas hemtall, var han styv på att klara livshanken direkt av vad som fanns i naturen.
Det gick en lång tid och gumman började misströsta att hon nånsin skulle få se sonen igen men en dag dök en gårdfarihandlare upp och han hade mycket att berätta. Han påstod att han på en marknad sett en person som liknade den efterlängtade sonen.
Att gårdfarifarihandlarn hade lagt den personen på minnet kom sig att denne hade stått både länge och väl och på alla upptänkliga sätt försökt förmå en smed, som satt upp en tillfällig smedja på marknaden, att smida honom ett par stolpskor som gick att klättra i tallar med. När smeden till slut äntligen börjat överväga att försöka smida stolpskorna och sagt sitt pris, framkom det att kunden med det ovanliga önskemålet inte hade några som helst kontanter, utan istället ville betala med lingon. Och när han dessutom sagt att han måste ha stolpskorna för att kunna besöka sin mamma, hade smeden som blev förvånad över att mannen ville betala med lingon, förkastat förslaget om naturabetalning, men kommit med ett erbjudande om att mannen skulle få börja som lärling och smida sina egna stolpskor under smedens vakande ögon. Mat och logi ingick i lärlingsförmånerna och gummans son nappade på förslaget och därmed stundade nya tider.
Gumman ville förstås hemskt gärna få reda på var den marknad hållits där hennes son avtalat med smeden om att få bli hans lärling, men se det kunde då gårdfarihandlarn rakt inte dra sig till minnes. Han hade varit på minst femtioelva marknader i fyra länder senaste året, påstod han. Hon hade också ivrigt frågat gårdfarihandlarn om han möjligen kunde dra sig sig till minnes om Roger - som hon alltså hoppades det var han berättat om - verkade ha haft någon kvinna och barn i sällskap.
Efter en bra lång stund när han girigt stjälpt i sig ett antal sejdlar starkt tallbarsöl ytterligare från den kagge som gumman hade ställt fram hade han dragit sig till minnes något för gumman mycket intressant:
- "Jo, det var visst ett hiskligt barnskrikande hela tiden smeden och han pojken din dividerade", berättade gårdfarihandlarn. "Ja, gudbevars, som jag minns oväsendet måste det varit minst 3-4 ungar som vrålade ikapp.
- "Såg han inte ungarna då?", hade gumman frågat otåligt.
- "Näää, men det stod ett litet fruntimmer strax bakom han som kanske var pojken din, och hon hade med sig den största barnvagn jag nånsin sett!", sa gårdfarihandlarn och bälgade i sig ännu en sejdel med skummande tallbarrsöl.
- - -

Gummans hjärta började klappa snabbt och förhoppningsfullt inanför barkkolten när hon för sin inre syn såg den väldiga barnvagnen med säkert minst 3 barnbarn ytterligare framför sig. Men VAR fanns de... om de nu överhuvudtaget fanns förstås?
I nuläget verkade gårdfarihandlaren, trots de egentligen ganska vaga uppgifter han kommit med under tallbarrsölsruset, som den värdefullaste möjligheten att förhoppningsvis kunna få visshet i om det låg någon sanning bakom att Roger nu kanske plötsligt hade en hel liten trebarnsfamilj.

Gårdfarihandlaren började vid det här laget svaja betänkligt i den stubbstol han satt på i gummans lilla koja i talltoppen. För att om möjligt försäkra sig om han inte skulle störta ner till marken och slå ihjäl sig under natten, band gumman fast gårdfarihandlaren med tvättlinan och för säkerhets skull ställde hon ett nattkärl i den snarkande gårdfarihandlarens knä.

Gumman gick därefter till sängs ganska nöjd med sin dag och sig själv och somnade strax till det milda suset i tallkronan. Efter att ha sovit gott i flera timmar vaknade hon till med ett ryck och undrade vad som väckt henne... det kändes som om något var på tok. Då hörde hon plötsligt vad som måste väckt henne:

"- HJÄLP, HJÄLP, HJÄLP!", var det någon som skrek.

Hon störtade ut från sin sovalkov bakom det flätade tallbarrsförhänget och förväntade sig få se gårdfarihandlaren... men han var borta! Och det bastanta bordet som de suttit vid på kvällen hade försvunnit från sin vanliga plats och stod nu pressat mot utgången av kojan, men där utifrån hördes nu ännu starkare de förtvivlade ropen på hjälp.
Gumman tordes knappt gå fram och titta ut genom kojöppningen, men gjorde det förstås ändå. Lyckligtvis hade inte gårdfarihandlaren störtat till marken och låg och vred sig i plågor, men läget var ganska bekymmersamt ändå... Ty flera meter ner under kojans tröskel hängde gårdfarihandlaren och dinglade med huvudet i riktning ned mot marken 15 meter under och det enda som höll honom uppe var tvättlinan runt hans ena vrist. Tvättlinan vars andra ände gumman kvällen innan bundit fast i det bastanta bordet --------
Gumman blev förskräckt då hon tänkte efter vad som kunde ha hänt om gårdfrihandlaren störtat till marken och brutit nacken av sig. men när hon lugnat ner sig visste hon precis hur hon skulle gå tillväga. Hon skulle ställa sig på den tallgren som fanns närmast där gårdfarihandlaren dinglade och därifrån befria honom. För denna expedition behövdes bara en tvättlina så att hon kunde binda fast sig själv vid tallen så att inte hon skulle tappa balansen vid sin räddningsexpedition av den alltmer förtvivlade gårdfarihandlaren. Snabbt hämtade hon tvättlinan ur skänken och började klättra neråt på tallgrenarna...
I samma stund var det någon som gastade "-Vänta, så skall jag hjälpa dig. Jag är starkare än du, så jag kommer upp."
Gumman tittade nedåt marken till. DANTE! Välsignade pojk, han kom precis i rättan tid när mor hans behövde ett par starka nävar extra. Nu blev hon lugn igen. Dante svingade sig upp i trädet och i ett huj hade han plockat ner den nu illröda gårdfarihandlaren ifrån den brydsamma situationen i trädet.
När gårdfarihandlaren hade lugnat ner sig lite så gav han sig åstad igen, för, som han sade, han hade redan slitit nog på tyget bak i ändan, nu måste han dra vidare.
Det kändes som om gumman hade svalt ner hjärtat igen. Innan hade hon det i halsgropen och det var stört omöjligt att få ur sig ett vettigt ord, men
nu kunde hon fråga Dante hur det kunde komma sig att han hade kommit gående just precis när han behövdes. Han berättade att han inte hade haft en lugn stund sedan hon gav sig iväg från Floen där de hade träffats sist. Han tänkte hela tiden på att hon skulle leta reda på Roger. Det kunde kanske vara en farlig färd och Dante sade att han inte ville bli av med henne igen nu när de äntligen hade återsett varandra. Han hade pratat med sin familj och både de och han var ense om att det bästa vore om han följde med sin mor för att leta efter sin bror.
Nåväl, sade gumman, jag skall inte sticka under stol med att jag blir glad om du kommer med, men var skall vi börja? Den enda ledtråden som jag har än så länge är att han kanske har varit synlig med sin familj på en marknad. En av femtielva om man fick tro gårdfarihandlaren...
"-Då är det väl bäst att vi ger oss på kas", sade Dante, om vi skall hinna höra över så många ställen. Och så kom det sig att gumman återigen packade sina saker och gav sig ut på jakt efter sin son Roger, men denna gången hade hon en hjälpande hand med sig i form av Dante.



3.Tillsammans

Nästa dag hade de tagit sig ända fram till den kusliga trakt i det vidsträckta skogsområdet som kallades Gastemoen, när det började bli för mörkt att färdas vidare. Trots att det bar dem emot så nödgades de rasta för natten. Detta var inget ställe som man frivilligt stannade till på, men nöden tvingade dem. Ty det hade mörkna alldeles ovanligt hastigt denna dag - tydligen skulle strax ett rysligt oväder vara över dem och det var omöjligt att under sådana omständigheter korsa Suckarnas myr som Gastemoen gränsade till.
Gastemoen var ökänd därför att åtskilliga hundratals människor genom tiderna på heder och samvete vittnat om att de upplevt de mest gastkramande spökerier där nattetid. Det hade också hänt att man på Gastemoen funnit lik av människor som av allt att döma dött tvärt av skräck.
Legenden berättade att det för mer än femhundra år sedan hade utspelat sig en fasansfull massaker på platsen och att man ännu kunde få se de ohyggliga scenerna spelas upp och höra offrens ångest- och dödsskrik eka när det drog ihop sig till oväder, precis som den fruktansvärda natten för länge, länge sedan. Offren skulle enligt legenden varit ett kanske femtiotal stora familjer, som efter att några av deras förfäder skapat sig ett alldeles eget isolerat, litet samhälle där, i stor lycka och harmoni under sekler levt på platsen.
Men så hade den barbariske härskaren Eurion överfallit landet och spred skräck och elände omkring sig.
Trots fyra nödår i rad med frost och torka så hård, så inget fanns till utsäde, införde han högre skatter. Fogden och hans hantlangare red ikring och med hugg och slag tog den sista kon eller geten, betalas skulle det om så det inte fanns en brödskorpa i huset. Betalades det inte så stal de det lilla av värde som eventuellt funnits kvar, torterade de olyckliga människorna till döds och brände byggnaderna.

Officiellt sa sig Eurion vilja ena länderna, förebygga krig, och införa eller förbättra demokrati men i själva verket handlade det om en infernaliskt illistigt uttänkt plan att underkuva allt fler och fler länder, och mer eller mindre förslava befolkningarna. Och bland allt det hemska ingick att den onde Eurion lyckats förvrida ganska många i de tidigare självständiga länderna att medverka i Eurions vidriga strävanden.

Ja, denna ohyggliga legend mindes tallagumman och hennes son bara alltför väl, men i denna bistra kväll med hastigt annalkande oväder gällde det främst att försöka finna någonstans att ta skydd och finna ro för natten. Efter en stunds sökande så fann dom en stor rotvälta som lutade likt ett vindskydd och som skulle kunna skydda även vid eventuellt regn. De redde sig två rejäla bäddar av granris som de bröt från det välta trädet. Under rotvältan fanns det till och med plats för att göra upp en liten eld och för deras packning.

Eftersom det såg ut att bli ett riktigt hårt och kyligt väder, reste de mot rotvältan stadiga grenar och flätade in dem granris för att få väggar åt alla håll. Efter en stunds hårt arbete i det alltmer tilltagande mörkret hade de med enkla medel skapat sig en förhållandevis ombonad hydda att övernatta i. De hade lagom också hunnit rafsa ihop och bära in diverse kottar, grenar, kvistar och bark att elda med, när stormbyar med hagel i började vina ute på den glest bevuxna Gastemoen. Så de förpassade sig snabbt in i det nästan totala mörkret inne i hyddan, fick eld på en tjärsticka och började tända en brasa.
Ur sin stora näverkont plockade gumman nu fram stora kakor med tallbarksbröd medan sonen började tillaga tallbarrsteet hon också tagit fram, och snart hade de ätit och druckit. Trots de yttre omständigheterna kände de sig ganska väl tillfreds inne i sin lilla hydda där brasan nu värmde skönt. Men något tryckte ändå sonen, det såg allt gumman, och så kom det:

" - Säg mor, hur tror du egentligen det blir i natt, vi har ju tvingats slå läger mitt här ute på Gastemoen där det ska spöka så rysligt?"

Gunmman hade allt tänkt mycket på den saken också, men försökt skjuta undan de skrämmande tankarna och rädslan. Men vid den direkta frågan måste hon förstås ge ett svar:

"- Jo, ärligt sagt är jag nog rädd att vi både kan få se och höra skrämmande saker här i natt, men vi vet ju bägge VARFÖR och är förberedda så inte ska vi väl behöva bli galna eller dö av skräck... hoppas jag", sa hon och försökte le lugnande mot sonen.

Men gumman skakade ofrivilligt till i slutet av sitt svar, och det gjorde i det samma hela hyddan när den alltmer hårdnande vinden tog tag i och ruskade det som återstod av det fallna trädet. Det hördes ett märkligt ljud när en del av allt hagel som fastnat på hyddans utsida dråsade ner.

Något som de emellertid inte märkte ännu var att sanden och jorden i rotvältan sakta började torka upp på grund den brasa de tänt och - - - -

kanske kunde komma att börja släppa.
Oavsett oron för eventuella spökerier började tröttheten efter dagens vedermödor ta ut sin rätt. Och som de nu var mätta och belåtna, lade de på mer bränsle på brasan, svepte in sig i sina rejäla medhavda filtar, bökade ner sig i sina tjocka granrisbäddar och sa godnatt. Vana som de bägge var att sova nära naturen somnade de snabbt trots oväsendet från stormen. Timmarna gick och den lilla brasan falnade allt ---

...mer. Plotsligt hördes ett litet pinglande i den svarta skogen. Pinglandet kom allt närmare de två som låg och sov vid den nu helt släckta brasan. Det rörde sig oroligt i granriset och filtarna och rätt som det var slog gumman upp ögonen, plirade mot mörkret och såg svagt konturerna av ....

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

- Nej?!? Vad är det du säger kära mor?

- Nej du klarar dig inte ensam på denna resa.

Mor och dotter fortsatte tillsammans den långa vandringen mot "Afgrunden i Storskogen" Efter några timmar, när lederna börjat värka och det var svårt att skilja fötterna från skavsåren, slog dom sig ner under den största gran mänskligheten skådat. Aldrig hade de varit i denna delen av skogen, tystnaden runt om dem var så total att man kunnat höra en knappnål falla mot mossan på en mils avstånd. Plötsligt omsveptes de båda av en tjock dimma, en starkt ljussken kunde skådas någonstans en bit bort. Var det en eld? De reste sig upp och med en klump i halsen trevade de båda mot ljuset...

Som de kisade riktigt, riktigt hårt mot det starka ljusskenet upptäcke de plötsligt att det kom från ett gigantiskt tefatsliknande föremål som ljudlöst svävade över en tjärn inne i den glesa skogen! Det var verkligen helt ljudlöst, alla naturens ljud hade försvunnit. Plötsligt började ett hummande ljud höras i deras huvuden. Det liksom rullade fram, upp och ner i tonhöjd. De stirrade skräckslagna mot tingesten som nu sakta sjönk ner mot vattenytan där nu vattnet började ånga upp. Då öppnades utan förvarning en bred lucka i sidan på farkosten och ett bländande ljus strålade ut. Mitt i ljuset syntes en skepnad som nu började att vandra nerför den utfällda luckan...
Gumman i tallen svalde snusen i rena förskräckelsen - vilken syn - gumman var tvungen att nypa sig själv i armen. Hon kunde knappt tro att detta var sant för nerför rampen kom...
.... en mantelprydd figur. Figuren var reslig och gick inte utan snarare gled fram och hon kunde inte se några fötter nedtill. Manteln var purpurröd och prydd med små tulpanknoppar. Ett ljusgrönt sken bredde ut sig bakom främlingen som kom allt närmare. Nu kunde hon böjra tyda anletsdragen. Nämen, det var ju en människa från framtiden närmare betsämt 2937 och gumman ser in i ögonen och där upptäcker hon att det är Dante!? Hon gnuggade sig i ögonen detta kan inte vara sant, det måste vara Dante i transformerad skepnad. Hur kunde detta vara möjligt?

*dodunk, dodunk*. Pulsen slog hårt, tinningarna känndes som de skulle explodera. "Mamma, mamma!" hördes en röst långt bort i fjärran. "Mamma, vakna!". *dodunk, dodunk*. Marken skakade. "VAKNA!!!". Gumman i tallen vaknade med ett ryck! Åh, attans vilken mardröm hon haft! "Mamma, är du vaken?!". Roger stod nedanför granen och ropade på henne. "Mamma, du måste komma ner nu!" ropade Roger på henne. "Ja, jag kommer. Måste bara hämta mig efter en sådan otäck dröm jag hade, jag var uppe vid Storsjön och det blev så konstigt allting. Det slutade med konstiga varelser från framtiden som påminde om din farfar Dante. Huga!". Gumman höll in kjolen och slängde sig vigt ner från talltoppen i de egenhändigt virkade lianerna som hon knåpat ihop. "Vad var det du ville, min son?"

- Jamen mamma, du har ju lovat mig att du skulle lära mig idag hur man klättrar upp till dig!
Visst kan jag lära dig det.,men jag lovade dig inte att vi skulle göra det idag. Det tar flera dar att få ihop bark till lianen som du flätar, virkar repstegen av , sedan måste barken blötas i minst en vecka och därefter hamras, för att få mjuk och foglig så man kan fläta ,virka tät, tät, då blir den mycket stark. Den jag använder nu , har jag använt i nästan tio år. Klättra är inte svårt. Det svåraste är att hitta rätt sorts bark att fläta"virka" lianen till en stark lianstege.
Det duger inte med vilken bark som helst. Vilken bark tror du är bäst?

"Björknäver kanske duger?" sade Roger. "Fast tror du inte skulle gå bättre med hampa?". Gumman tyckte nu att det var dags för Roger att bli lite mer självständig här i livet. Alltför länge hade han bara glidit omkring och förlitat sig på att hans mamma kunde fixa allting åt honom. Han var ju trots allt 49 år, då borde man kunna klura ut en hel del själv. "Du Roger, jag har funderat på en sak bra länge", sade hon, "egentligen vore det väl bäst om du finge klura ut på egen hand hur du ska kunna klättra upp till min koja?"

"Men mamma, nu tycker jag du är orättvis! Jag har ju faktiskt ordnat den här lilla trädgården åt dig! Räknas inte det kanske?" Gumman tittade på de små buskplanteringarna, de fina perennrabatterna i glada färger, den lilla dammen där grodorna kväkte och det generösa köksväxtlandet med dignande stånd av potatis, morötter, sallad och andra livsnödvändiga saker. "Jo..." sade gumman, "men du har glömt en viktig sak..."

"Jag har burit och fött dig, ammat och snutit dig, tröstat och matat dig, kramat och bannat dig, lärt dig vad som är fram och bak och rätt och fel. Och inte minst... det var jag som traskade över myrarna och genom skogarna och över ängarna och över åarna ända ner till byns handelsbod där jag köpte utsädet och fröerna...

" - Eftersom du lät dig bli med barn var det väl självklart att du också skulle ta hand om det? Eller?"

-Jo då,visst är det självklart att man skall ta hand om sitt barn och ge det en god start i livet, det har alla barn rätt att kräva, men du är väl för höga Farao ingen koltunge heller? Vid din ålder skall du väl klara av att göra en repstege, på egen hand, det får ju vara måtta på att hänga i kjolarna.
Nu tar du itu med repstegen, så skall jag ta fram sländan för jag behöver få spunnet garn till...
den tjocka tröja som du inte kommer klara dig utan i vinter.
-Vad skulle det egentligen bli av dig om inte jag fanns, va? Du skulle inte klara dig genom en hel vinter! Men, suck... nu ska vi inte prata om vintern, än så länge är det värme i luften.
-Mamma ska du stå o snacka hela dagen, då får jag ju inte en chans att
berätta att jag träffat en tjej. Jag har träffat henne i smyg en längre tid och nu är hon med barn, så nu ska du bli farmor, kul va?

- Jämmer och elände; jaså din olycka, du har ännu inte lärt dig klättra i träd, men klättrar på flickor...!
Jojo, där hör man! Annat var det på min tid minsann, då fick man inte ens bestiga berg!

- Men nu måste du berätta, min son. Vem är hon - flickan som ska bli mor till mitt första barnbarn?

- Hon är lika kort som du, hon har svart, långt stripigt hår. Hon har en sträng uppfostran bakom sig, hennes far var ett riktigt vidunder. Han söp sig full var eviga kväll efter middagen. Lyckligtvis klarade hon av att fly ifrån honom i tidig ålder. Hon har gömt sig hos sin faster i ca 10 år...

Gömd flicka som han skulle ha hittat, hmmm.... nu började gumman allvarligt misstänka att sonen fabulerade igen.

- Roger min son, vad riktigt menar du? Står du där och skojar med din gamla mor?

Sonen började rodna och rusade sedan plötsligt iväg med en väldig fart bort mellan träden.


Kapitel 2: Ensammen

Gumman satt i kojan i talltoppen och sörjde. Det var nu ca fem månader sedan hennes son röd i ansiktet rusat bort i skogen. Den dagen då hon inte velat lära honom hur han skulle kunna klättra upp till henne. Och när hon ifrågasatt hans berättelse om att han hade träffat en ung kvinna....
- "Detta går inte längre", sade hon till sig själv, samtidigt som hon med ömma muskler darrande reste sig upp.
Hon plockade fram sin lilla väska av näver, den som Monte en gång för länge sedan hade gjort till henne och började packa ner sina viktigaste saker i den. Under tiden funderade hon på var hon skulle börja leta efter Roger. Givetvis hade han väl försvunnit bort till den där flickan, men var kan hon finnas. Roger hade ju inte berättat något om det hemliga stället där hon hade gömt sig, inte mer än att det var hos flickans faster.
När hon hade packat färdigt tittade hon sig hastigt omkring i kojan.
- "Det är dags...", mumlade hon för sig själv och klättrade ner från kojan. Utan så mycket som en blick bakåt tog hon riktning söderut.
Skogen var bitvis ganska tät och det tog tid att ta sig fram. Efter 4 timmar kom hon till en glänta. Eftersom hon var både trött och hungrig så satte hon sig ner och började plocka fram mat och dryck från sin väska. Medan hon satt där i godan ro och njöt av den varma solen i ryggen hördes något som skickade kalla kårar längs hennes rygg och som fick håret att resa sig i nacken på henne. Det var en röst som sa:

- Vänd dig inte om, om livet är dig kärt!

Gumman snyftade till av skräck. Den rösten hade hon inte hört på många, många år och hon hade hoppats slippa att någonsin behöva höra den igen...

Gumman vred sig hastigt runt.Men i allsin dar! Där stod ju Nedgårds Geir och garvade!! Men hon trodde ju att det hade varit Storjords Eskil. Hon hade varit så inne i sina tankar, långt i en förgången tid, så hon förväxlade Nedgårds Geirs röst med Storjords Eskil. Dom var ju visserligen rätt lika, men ändå. Visst hade hon en del år på nacken, men det var inte dags att få tomtar på loftet än. Efter ett par sekunder hade hon samlat sig och ett leende lyste upp hennes ansikte när hon tittade upp och undrade vad han gjorde på dessa vägar. Nedgårds Geir berättade att han var på väg till Ankarvattnet. Han skulle hjälpa en nybyggarfamilj att hitta en duglig vattenåder, han hade slagrutan med sig.
Gumman berättade att hon hade gått från Frostviken i går, hon hade sovit under en tall i natt, hade hängt upp två stora lärftsjok över dom nedersta tallgrenarna och knutit väl till om tallstammen, för att freda sig för mygg och knott,men inte fasiken fick hon vara ifred" Tror du inte dom rackarns myggskrällen lade sig på knä och kröp in under lärftväggarna, så dom kunde komma åt att sticka" sade hon. Nedgårds Geir skrattade bullrigt och replikerade " Ja men där fanns det ju lite att bita i också". Han talade också om att han visste att hon hade övernattat i Frostviken, hon glömde den ena näverkonten där. Han vände sig och plockade upp konten och lämnade den till henne. Gumman blev överlycklig, nu var hon ju räddad. I konten hade hon både vinsten och alun som hon skulle ha till betningen när hon skulle färga garnet, när hon kom fram till Marsfjället.

När gumman berättade att hon ämnade sig åt Marsfjället erbjöd sig Nedgårds Geir att eskortera henne dit; det fanns plats för dem bägge på hans häst, Strävmule, sade han.
Gumman kände det som om en sten hade lyfts från hennes bröst. Hon hade ändå gått och bävat lite för att vandra omkring där på Marsfjället igen, men med Nedgårds Geir bredvid sig behövde hon inte vara rädd. Dessutom så var det ju trevligt med sällskap på vägen.
Framåt kvällningen kom de förbi Floen, och den lilla kärnen med sina grågröna vassruggar speglade sig i solens sista strålar.
Något rörde sig i vattnet.
-"Men vad..." började Nedgårds Geir.
-"Oh, men det är ju..." sade gumman.
Mitt ute på kärnen syntes en båt, men vem är det i båten frågar hon sig ? Gumman tittar nu noga efter, det ju min son Dante och brevid sitter en kvinna med ett bylte i famnen! Det verkar röra sig i byltet och det skriker... jisses han ljög inte i allafall och nu känner gumman stor ömhet och värme inom sig.
Så han hade äntligen kommit till skott, hon hade helt givit upp hoppet att få några barnbarn. Båten sarvas in mot strandkanten och ur den kliver hennes son och en ung kvinna, som med mjuka rörelser kommer emot henne och lägger barnet i hennes famn. En flicka!! En ljuvlig liten varelse, med sammetslen hy.,
Hon sög frenetiskt på sin knutna lilla hand. En lintotta med blå ilskna ögon som tittade upp på henne, som om dom sade. " Vad gör jag här, finns här någon mat?

Gumman tittade förundrat på det lilla flickebarnet " - Mitt första barnbarn, tänka sej!" Hon undrade innerst inne om det verkligen var så... Hennes andre son Roger hade ju berättat att hans flickvän var havande, strax innan han försvann springandes till skogs för fem månader sedan.

Sedan gumman ömt kysst den lilla på pannan och de runda kinderna, och fått veta att hon hette Barria, frågade hon förstås mycket ivrigt barnets föräldrar om de visste något om Roger.

Något bestämt visste de nu tyvärr inte, men de hade hört ryktats att hans käresta hade fött trillingar!


Kapitel 3: Barnbarnen

Det hade så smått börjat svindla för gumman sedan hon fått höra att hon från förut inget, kanske nu plötsligt fått hela fyra stycken barnbarn på kort tid. Hon brann av iver att få visshet i saken och....
För att få visshet om det var sant att sonen Rogers käresta fött trillingar beslöt sig gumman för att leta reda på en spågumma som hon hört talas om. Men för att komma till spågumman måste hon vandra lång väg över fjällvidderna där många strapatser väntade..
Hon tog adjö av Dante och hans lilla familj. Därpå vände hon sig mot Nergårds Geir och frågade honom om deras vägar skiljdes åt nu.
- Än är det lång väg att vandra, så vi får se till att komma iväg, var allt han sa.
Strax därpå befann hon sig på Strävmules rygg och steg för steg lade de Floen bakom sig. Innan kvällningen var de framme vid...Mavas.
Där skulle hennes andra barnbarn vara. Barnens mor var norsk, hon hade vandrat ned över fjällen från Blåmannen. Skulle det gå ett förstå hennes språk? Norsk var ju inte svensk. Förresten så hade hon hört att norrbaggarna mäst bara åt fisk, vad kunde det bli för tranosande folk av en sådan ensidig kost. Hur skulle nu detta gå? Det var med en inte så liten portion nyfikenhet som gumman satt där bakom Nergårds-Geir på Strävmules breda, trygga rygg. Nåja, tids nog skulle hon få se vad hon var av för sorts folk den där norskan som Roger hade fått ihop det med.
Tyvärr visade sig ryktet att sonen skulle befinna sig i Mavas vara helt felaktigt och folket där kunde inte heller påminna sig att några som stämde in på honom och hans käresta skulle passerat byn efter hans försvinnande den där sorgliga dagen nedanför gummans hemtall.
Gumman hade nu gett upp allt sökande och insåg att det bästa hon kunde göra var att hemmavid vänta på livstecken från den försvunne sonen. Kanske hade han råkat ut för ett rövarband som länsat hans plånbok.. tänkte gumman.
Men vid närmare eftertanke mindes hon att Roger inte brukade bära någon plånbok. För det första hade han knappast aldrig några slantar att lägga i en sådan, och för det andra brukade det i de trakter han vanligen vistades, mycket sällan finnas något behov av pengar. Även om han inte klarade av att klättra upp i mammas hemtall, var han styv på att klara livshanken direkt av vad som fanns i naturen.
Det gick en lång tid och gumman började misströsta att hon nånsin skulle få se sonen igen men en dag dök en gårdfarihandlare upp och han hade mycket att berätta. Han påstod att han på en marknad sett en person som liknade den efterlängtade sonen.
Att gårdfarifarihandlarn hade lagt den personen på minnet kom sig att denne hade stått både länge och väl och på alla upptänkliga sätt försökt förmå en smed, som satt upp en tillfällig smedja på marknaden, att smida honom ett par stolpskor som gick att klättra i tallar med. När smeden till slut äntligen börjat överväga att försöka smida stolpskorna och sagt sitt pris, framkom det att kunden med det ovanliga önskemålet inte hade några som helst kontanter, utan istället ville betala med lingon. Och när han dessutom sagt att han måste ha stolpskorna för att kunna besöka sin mamma, hade smeden som blev förvånad över att mannen ville betala med lingon, förkastat förslaget om naturabetalning, men kommit med ett erbjudande om att mannen skulle få börja som lärling och smida sina egna stolpskor under smedens vakande ögon. Mat och logi ingick i lärlingsförmånerna och gummans son nappade på förslaget och därmed stundade nya tider.
Gumman ville förstås hemskt gärna få reda på var den marknad hållits där hennes son avtalat med smeden om att få bli hans lärling, men se det kunde då gårdfarihandlarn rakt inte dra sig till minnes. Han hade varit på minst femtioelva marknader i fyra länder senaste året, påstod han. Hon hade också ivrigt frågat gårdfarihandlarn om han möjligen kunde dra sig sig till minnes om Roger - som hon alltså hoppades det var han berättat om - verkade ha haft någon kvinna och barn i sällskap.
Efter en bra lång stund när han girigt stjälpt i sig ett antal sejdlar starkt tallbarsöl ytterligare från den kagge som gumman hade ställt fram hade han dragit sig till minnes något för gumman mycket intressant:
- "Jo, det var visst ett hiskligt barnskrikande hela tiden smeden och han pojken din dividerade", berättade gårdfarihandlarn. "Ja, gudbevars, som jag minns oväsendet måste det varit minst 3-4 ungar som vrålade ikapp.
- "Såg han inte ungarna då?", hade gumman frågat otåligt.
- "Näää, men det stod ett litet fruntimmer strax bakom han som kanske var pojken din, och hon hade med sig den största barnvagn jag nånsin sett!", sa gårdfarihandlarn och bälgade i sig ännu en sejdel med skummande tallbarrsöl.
- - -

Gummans hjärta började klappa snabbt och förhoppningsfullt inanför barkkolten när hon för sin inre syn såg den väldiga barnvagnen med säkert minst 3 barnbarn ytterligare framför sig. Men VAR fanns de... om de nu överhuvudtaget fanns förstås?
I nuläget verkade gårdfarihandlaren, trots de egentligen ganska vaga uppgifter han kommit med under tallbarrsölsruset, som den värdefullaste möjligheten att förhoppningsvis kunna få visshet i om det låg någon sanning bakom att Roger nu kanske plötsligt hade en hel liten trebarnsfamilj.

Gårdfarihandlaren började vid det här laget svaja betänkligt i den stubbstol han satt på i gummans lilla koja i talltoppen. För att om möjligt försäkra sig om han inte skulle störta ner till marken och slå ihjäl sig under natten, band gumman fast gårdfarihandlaren med tvättlinan och för säkerhets skull ställde hon ett nattkärl i den snarkande gårdfarihandlarens knä.

Gumman gick därefter till sängs ganska nöjd med sin dag och sig själv och somnade strax till det milda suset i tallkronan. Efter att ha sovit gott i flera timmar vaknade hon till med ett ryck och undrade vad som väckt henne... det kändes som om något var på tok. Då hörde hon plötsligt vad som måste väckt henne:

"- HJÄLP, HJÄLP, HJÄLP!", var det någon som skrek.

Hon störtade ut från sin sovalkov bakom det flätade tallbarrsförhänget och förväntade sig få se gårdfarihandlaren... men han var borta! Och det bastanta bordet som de suttit vid på kvällen hade försvunnit från sin vanliga plats och stod nu pressat mot utgången av kojan, men där utifrån hördes nu ännu starkare de förtvivlade ropen på hjälp.
Gumman tordes knappt gå fram och titta ut genom kojöppningen, men gjorde det förstås ändå. Lyckligtvis hade inte gårdfarihandlaren störtat till marken och låg och vred sig i plågor, men läget var ganska bekymmersamt ändå... Ty flera meter ner under kojans tröskel hängde gårdfarihandlaren och dinglade med huvudet i riktning ned mot marken 15 meter under och det enda som höll honom uppe var tvättlinan runt hans ena vrist. Tvättlinan vars andra ände gumman kvällen innan bundit fast i det bastanta bordet --------
Gumman blev förskräckt då hon tänkte efter vad som kunde ha hänt om gårdfrihandlaren störtat till marken och brutit nacken av sig. men när hon lugnat ner sig visste hon precis hur hon skulle gå tillväga. Hon skulle ställa sig på den tallgren som fanns närmast där gårdfarihandlaren dinglade och därifrån befria honom. För denna expedition behövdes bara en tvättlina så att hon kunde binda fast sig själv vid tallen så att inte hon skulle tappa balansen vid sin räddningsexpedition av den alltmer förtvivlade gårdfarihandlaren. Snabbt hämtade hon tvättlinan ur skänken och började klättra neråt på tallgrenarna...
I samma stund var det någon som gastade "-Vänta, så skall jag hjälpa dig. Jag är starkare än du, så jag kommer upp."
Gumman tittade nedåt marken till. DANTE! Välsignade pojk, han kom precis i rättan tid när mor hans behövde ett par starka nävar extra. Nu blev hon lugn igen. Dante svingade sig upp i trädet och i ett huj hade han plockat ner den nu illröda gårdfarihandlaren ifrån den brydsamma situationen i trädet.
När gårdfarihandlaren hade lugnat ner sig lite så gav han sig åstad igen, för, som han sade, han hade redan slitit nog på tyget bak i ändan, nu måste han dra vidare.
Det kändes som om gumman hade svalt ner hjärtat igen. Innan hade hon det i halsgropen och det var stört omöjligt att få ur sig ett vettigt ord, men
nu kunde hon fråga Dante hur det kunde komma sig att han hade kommit gående just precis när han behövdes. Han berättade att han inte hade haft en lugn stund sedan hon gav sig iväg från Floen där de hade träffats sist. Han tänkte hela tiden på att hon skulle leta reda på Roger. Det kunde kanske vara en farlig färd och Dante sade att han inte ville bli av med henne igen nu när de äntligen hade återsett varandra. Han hade pratat med sin familj och både de och han var ense om att det bästa vore om han följde med sin mor för att leta efter sin bror.
Nåväl, sade gumman, jag skall inte sticka under stol med att jag blir glad om du kommer med, men var skall vi börja? Den enda ledtråden som jag har än så länge är att han kanske har varit synlig med sin familj på en marknad. En av femtielva om man fick tro gårdfarihandlaren...
"-Då är det väl bäst att vi ger oss på kas", sade Dante, om vi skall hinna höra över så många ställen. Och så kom det sig att gumman återigen packade sina saker och gav sig ut på jakt efter sin son Roger, men denna gången hade hon en hjälpande hand med sig i form av Dante.



3.Tillsammans

Nästa dag hade de tagit sig ända fram till den kusliga trakt i det vidsträckta skogsområdet som kallades Gastemoen, när det började bli för mörkt att färdas vidare. Trots att det bar dem emot så nödgades de rasta för natten. Detta var inget ställe som man frivilligt stannade till på, men nöden tvingade dem. Ty det hade mörkna alldeles ovanligt hastigt denna dag - tydligen skulle strax ett rysligt oväder vara över dem och det var omöjligt att under sådana omständigheter korsa Suckarnas myr som Gastemoen gränsade till.
Gastemoen var ökänd därför att åtskilliga hundratals människor genom tiderna på heder och samvete vittnat om att de upplevt de mest gastkramande spökerier där nattetid. Det hade också hänt att man på Gastemoen funnit lik av människor som av allt att döma dött tvärt av skräck.
Legenden berättade att det för mer än femhundra år sedan hade utspelat sig en fasansfull massaker på platsen och att man ännu kunde få se de ohyggliga scenerna spelas upp och höra offrens ångest- och dödsskrik eka när det drog ihop sig till oväder, precis som den fruktansvärda natten för länge, länge sedan. Offren skulle enligt legenden varit ett kanske femtiotal stora familjer, som efter att några av deras förfäder skapat sig ett alldeles eget isolerat, litet samhälle där, i stor lycka och harmoni under sekler levt på platsen.
Men så hade den barbariske härskaren Eurion överfallit landet och spred skräck och elände omkring sig.
Trots fyra nödår i rad med frost och torka så hård, så inget fanns till utsäde, införde han högre skatter. Fogden och hans hantlangare red ikring och med hugg och slag tog den sista kon eller geten, betalas skulle det om så det inte fanns en brödskorpa i huset. Betalades det inte så stal de det lilla av värde som eventuellt funnits kvar, torterade de olyckliga människorna till döds och brände byggnaderna.

Officiellt sa sig Eurion vilja ena länderna, förebygga krig, och införa eller förbättra demokrati men i själva verket handlade det om en infernaliskt illistigt uttänkt plan att underkuva allt fler och fler länder, och mer eller mindre förslava befolkningarna. Och bland allt det hemska ingick att den onde Eurion lyckats förvrida ganska många i de tidigare självständiga länderna att medverka i Eurions vidriga strävanden.

Ja, denna ohyggliga legend mindes tallagumman och hennes son bara alltför väl, men i denna bistra kväll med hastigt annalkande oväder gällde det främst att försöka finna någonstans att ta skydd och finna ro för natten. Efter en stunds sökande så fann dom en stor rotvälta som lutade likt ett vindskydd och som skulle kunna skydda även vid eventuellt regn. De redde sig två rejäla bäddar av granris som de bröt från det välta trädet. Under rotvältan fanns det till och med plats för att göra upp en liten eld och för deras packning.

Eftersom det såg ut att bli ett riktigt hårt och kyligt väder, reste de mot rotvältan stadiga grenar och flätade in dem granris för att få väggar åt alla håll. Efter en stunds hårt arbete i det alltmer tilltagande mörkret hade de med enkla medel skapat sig en förhållandevis ombonad hydda att övernatta i. De hade lagom också hunnit rafsa ihop och bära in diverse kottar, grenar, kvistar och bark att elda med, när stormbyar med hagel i började vina ute på den glest bevuxna Gastemoen. Så de förpassade sig snabbt in i det nästan totala mörkret inne i hyddan, fick eld på en tjärsticka och började tända en brasa.
Ur sin stora näverkont plockade gumman nu fram stora kakor med tallbarksbröd medan sonen började tillaga tallbarrsteet hon också tagit fram, och snart hade de ätit och druckit. Trots de yttre omständigheterna kände de sig ganska väl tillfreds inne i sin lilla hydda där brasan nu värmde skönt. Men något tryckte ändå sonen, det såg allt gumman, och så kom det:

" - Säg mor, hur tror du egentligen det blir i natt, vi har ju tvingats slå läger mitt här ute på Gastemoen där det ska spöka så rysligt?"

Gunmman hade allt tänkt mycket på den saken också, men försökt skjuta undan de skrämmande tankarna och rädslan. Men vid den direkta frågan måste hon förstås ge ett svar:

"- Jo, ärligt sagt är jag nog rädd att vi både kan få se och höra skrämmande saker här i natt, men vi vet ju bägge VARFÖR och är förberedda så inte ska vi väl behöva bli galna eller dö av skräck... hoppas jag", sa hon och försökte le lugnande mot sonen.

Men gumman skakade ofrivilligt till i slutet av sitt svar, och det gjorde i det samma hela hyddan när den alltmer hårdnande vinden tog tag i och ruskade det som återstod av det fallna trädet. Det hördes ett märkligt ljud när en del av allt hagel som fastnat på hyddans utsida dråsade ner.

Något som de emellertid inte märkte ännu var att sanden och jorden i rotvältan sakta började torka upp på grund den brasa de tänt och kanske kunde komma att börja släppa.
Oavsett oron för eventuella spökerier började tröttheten efter dagens vedermödor ta ut sin rätt. Och som de nu var mätta och belåtna, lade de på mer bränsle på brasan, svepte in sig i sina rejäla medhavda filtar, bökade ner sig i sina tjocka granrisbäddar och sa godnatt. Vana som de bägge var att sova nära naturen somnade de snabbt trots oväsendet från stormen. Timmarna gick och den lilla brasan falnade allt mer.
Plotsligt hördes ett litet pinglande i den svarta skogen. Pinglandet kom allt närmare de två som låg och sov vid den nu helt släckta brasan. Det rörde sig oroligt i granriset och filtarna och rätt som det var slog gumman upp ögonen, plirade mot mörkret och såg svagt konturerna av ....
Här vaknade gumman med ett ryck från sin dröm - något hade fallit i hennes ansikte. Men pinglandet hon mindes från drömmen hörde hon ännu alldeles tydligt. Och det lät skrämmande nära! Alldeles för nära! Hjärtat började bulta som en stångjärnshammare av skräck - de hade ju slagit läger ute på den fruktade Gastemoen. Vad var det för mörkrets hemska väsen som härjade i hyddan? Var det Eurions barbariska knektar som hemsökte dem? Hon måste få ljus därinne! Med våldsamt skakande händer lyckades hon till slut dra eld på en svavelsticka och fick med ens se vad det märkliga pinglandet kom ifrån. På stenarna de lagt i ring som eldstad, singlade blandat med sand och jord som silver- och guldfärgade tunga löv något ner, avgivande det pinglande ljudet. Hon greppade ett par av föremålen som studsade ut mot henne och såg och kände att de i själva verket var mynt! Plötsligt förstod hon vad som hänt - deras brasa hade torkat upp jorden och sanden i den väldiga rotvältan, och en gammal skatt som trädet vält med sig upp ur marken hade nu börjat lossna och regnade nu ner över deras härd.
Plötsligt studsade ett av de nedfallande mynten rakt i ansiktet på den ännu sovande sonen, som spratt - - - - -

till och med ett ryck häftigt satte sig upp och med ett klonkande ljud slog huvudet i något hårt i rotvältan. I detsamma blev det kolmörkt därinne när svavelstickan gumman hållit i slocknade. Därefter hördes i mörkret ljud som lät som när sten och grus rasar ner och sedan sonen som högeligen svor, och spottade och fräste som en arg katt. Gumman skyndade sig att tända igen. När det blivit ljust igen tog sonen med bägge händerna tag i den ungefär huvudstora klump som rasat ner på honom när han slog huvudet i den, för att kasta undan den. Men när han försökte greppa det som såg att att vara en klump jord och sand där en sten skymtade, smulades det lösa materialet loss och två stora svarta ögonhålor---

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

- Nej?!? Vad är det du säger kära mor?

- Nej du klarar dig inte ensam på denna resa.

Mor och dotter fortsatte tillsammans den långa vandringen mot "Afgrunden i Storskogen" Efter några timmar, när lederna börjat värka och det var svårt att skilja fötterna från skavsåren, slog dom sig ner under den största gran mänskligheten skådat. Aldrig hade de varit i denna delen av skogen, tystnaden runt om dem var så total att man kunnat höra en knappnål falla mot mossan på en mils avstånd. Plötsligt omsveptes de båda av en tjock dimma, en starkt ljussken kunde skådas någonstans en bit bort. Var det en eld? De reste sig upp och med en klump i halsen trevade de båda mot ljuset...

Som de kisade riktigt, riktigt hårt mot det starka ljusskenet upptäcke de plötsligt att det kom från ett gigantiskt tefatsliknande föremål som ljudlöst svävade över en tjärn inne i den glesa skogen! Det var verkligen helt ljudlöst, alla naturens ljud hade försvunnit. Plötsligt började ett hummande ljud höras i deras huvuden. Det liksom rullade fram, upp och ner i tonhöjd. De stirrade skräckslagna mot tingesten som nu sakta sjönk ner mot vattenytan där nu vattnet började ånga upp. Då öppnades utan förvarning en bred lucka i sidan på farkosten och ett bländande ljus strålade ut. Mitt i ljuset syntes en skepnad som nu började att vandra nerför den utfällda luckan...
Gumman i tallen svalde snusen i rena förskräckelsen - vilken syn - gumman var tvungen att nypa sig själv i armen. Hon kunde knappt tro att detta var sant för nerför rampen kom...
.... en mantelprydd figur. Figuren var reslig och gick inte utan snarare gled fram och hon kunde inte se några fötter nedtill. Manteln var purpurröd och prydd med små tulpanknoppar. Ett ljusgrönt sken bredde ut sig bakom främlingen som kom allt närmare. Nu kunde hon böjra tyda anletsdragen. Nämen, det var ju en människa från framtiden närmare betsämt 2937 och gumman ser in i ögonen och där upptäcker hon att det är Dante!? Hon gnuggade sig i ögonen detta kan inte vara sant, det måste vara Dante i transformerad skepnad. Hur kunde detta vara möjligt?

*dodunk, dodunk*. Pulsen slog hårt, tinningarna känndes som de skulle explodera. "Mamma, mamma!" hördes en röst långt bort i fjärran. "Mamma, vakna!". *dodunk, dodunk*. Marken skakade. "VAKNA!!!". Gumman i tallen vaknade med ett ryck! Åh, attans vilken mardröm hon haft! "Mamma, är du vaken?!". Roger stod nedanför granen och ropade på henne. "Mamma, du måste komma ner nu!" ropade Roger på henne. "Ja, jag kommer. Måste bara hämta mig efter en sådan otäck dröm jag hade, jag var uppe vid Storsjön och det blev så konstigt allting. Det slutade med konstiga varelser från framtiden som påminde om din farfar Dante. Huga!". Gumman höll in kjolen och slängde sig vigt ner från talltoppen i de egenhändigt virkade lianerna som hon knåpat ihop. "Vad var det du ville, min son?"

- Jamen mamma, du har ju lovat mig att du skulle lära mig idag hur man klättrar upp till dig!
Visst kan jag lära dig det.,men jag lovade dig inte att vi skulle göra det idag. Det tar flera dar att få ihop bark till lianen som du flätar, virkar repstegen av , sedan måste barken blötas i minst en vecka och därefter hamras, för att få mjuk och foglig så man kan fläta ,virka tät, tät, då blir den mycket stark. Den jag använder nu , har jag använt i nästan tio år. Klättra är inte svårt. Det svåraste är att hitta rätt sorts bark att fläta"virka" lianen till en stark lianstege.
Det duger inte med vilken bark som helst. Vilken bark tror du är bäst?

"Björknäver kanske duger?" sade Roger. "Fast tror du inte skulle gå bättre med hampa?". Gumman tyckte nu att det var dags för Roger att bli lite mer självständig här i livet. Alltför länge hade han bara glidit omkring och förlitat sig på att hans mamma kunde fixa allting åt honom. Han var ju trots allt 49 år, då borde man kunna klura ut en hel del själv. "Du Roger, jag har funderat på en sak bra länge", sade hon, "egentligen vore det väl bäst om du finge klura ut på egen hand hur du ska kunna klättra upp till min koja?"

"Men mamma, nu tycker jag du är orättvis! Jag har ju faktiskt ordnat den här lilla trädgården åt dig! Räknas inte det kanske?" Gumman tittade på de små buskplanteringarna, de fina perennrabatterna i glada färger, den lilla dammen där grodorna kväkte och det generösa köksväxtlandet med dignande stånd av potatis, morötter, sallad och andra livsnödvändiga saker. "Jo..." sade gumman, "men du har glömt en viktig sak..."

"Jag har burit och fött dig, ammat och snutit dig, tröstat och matat dig, kramat och bannat dig, lärt dig vad som är fram och bak och rätt och fel. Och inte minst... det var jag som traskade över myrarna och genom skogarna och över ängarna och över åarna ända ner till byns handelsbod där jag köpte utsädet och fröerna...

" - Eftersom du lät dig bli med barn var det väl självklart att du också skulle ta hand om det? Eller?"

-Jo då,visst är det självklart att man skall ta hand om sitt barn och ge det en god start i livet, det har alla barn rätt att kräva, men du är väl för höga Farao ingen koltunge heller? Vid din ålder skall du väl klara av att göra en repstege, på egen hand, det får ju vara måtta på att hänga i kjolarna.
Nu tar du itu med repstegen, så skall jag ta fram sländan för jag behöver få spunnet garn till...
den tjocka tröja som du inte kommer klara dig utan i vinter.
-Vad skulle det egentligen bli av dig om inte jag fanns, va? Du skulle inte klara dig genom en hel vinter! Men, suck... nu ska vi inte prata om vintern, än så länge är det värme i luften.
-Mamma ska du stå o snacka hela dagen, då får jag ju inte en chans att
berätta att jag träffat en tjej. Jag har träffat henne i smyg en längre tid och nu är hon med barn, så nu ska du bli farmor, kul va?

- Jämmer och elände; jaså din olycka, du har ännu inte lärt dig klättra i träd, men klättrar på flickor...!
Jojo, där hör man! Annat var det på min tid minsann, då fick man inte ens bestiga berg!

- Men nu måste du berätta, min son. Vem är hon - flickan som ska bli mor till mitt första barnbarn?

- Hon är lika kort som du, hon har svart, långt stripigt hår. Hon har en sträng uppfostran bakom sig, hennes far var ett riktigt vidunder. Han söp sig full var eviga kväll efter middagen. Lyckligtvis klarade hon av att fly ifrån honom i tidig ålder. Hon har gömt sig hos sin faster i ca 10 år...

Gömd flicka som han skulle ha hittat, hmmm.... nu började gumman allvarligt misstänka att sonen fabulerade igen.

- Roger min son, vad riktigt menar du? Står du där och skojar med din gamla mor?

Sonen började rodna och rusade sedan plötsligt iväg med en väldig fart bort mellan träden.


Kapitel 2: Ensammen

Gumman satt i kojan i talltoppen och sörjde. Det var nu ca fem månader sedan hennes son röd i ansiktet rusat bort i skogen. Den dagen då hon inte velat lära honom hur han skulle kunna klättra upp till henne. Och när hon ifrågasatt hans berättelse om att han hade träffat en ung kvinna....
- "Detta går inte längre", sade hon till sig själv, samtidigt som hon med ömma muskler darrande reste sig upp.
Hon plockade fram sin lilla väska av näver, den som Monte en gång för länge sedan hade gjort till henne och började packa ner sina viktigaste saker i den. Under tiden funderade hon på var hon skulle börja leta efter Roger. Givetvis hade han väl försvunnit bort till den där flickan, men var kan hon finnas. Roger hade ju inte berättat något om det hemliga stället där hon hade gömt sig, inte mer än att det var hos flickans faster.
När hon hade packat färdigt tittade hon sig hastigt omkring i kojan.
- "Det är dags...", mumlade hon för sig själv och klättrade ner från kojan. Utan så mycket som en blick bakåt tog hon riktning söderut.
Skogen var bitvis ganska tät och det tog tid att ta sig fram. Efter 4 timmar kom hon till en glänta. Eftersom hon var både trött och hungrig så satte hon sig ner och började plocka fram mat och dryck från sin väska. Medan hon satt där i godan ro och njöt av den varma solen i ryggen hördes något som skickade kalla kårar längs hennes rygg och som fick håret att resa sig i nacken på henne. Det var en röst som sa:

- Vänd dig inte om, om livet är dig kärt!

Gumman snyftade till av skräck. Den rösten hade hon inte hört på många, många år och hon hade hoppats slippa att någonsin behöva höra den igen...

Gumman vred sig hastigt runt.Men i allsin dar! Där stod ju Nedgårds Geir och garvade!! Men hon trodde ju att det hade varit Storjords Eskil. Hon hade varit så inne i sina tankar, långt i en förgången tid, så hon förväxlade Nedgårds Geirs röst med Storjords Eskil. Dom var ju visserligen rätt lika, men ändå. Visst hade hon en del år på nacken, men det var inte dags att få tomtar på loftet än. Efter ett par sekunder hade hon samlat sig och ett leende lyste upp hennes ansikte när hon tittade upp och undrade vad han gjorde på dessa vägar. Nedgårds Geir berättade att han var på väg till Ankarvattnet. Han skulle hjälpa en nybyggarfamilj att hitta en duglig vattenåder, han hade slagrutan med sig.
Gumman berättade att hon hade gått från Frostviken i går, hon hade sovit under en tall i natt, hade hängt upp två stora lärftsjok över dom nedersta tallgrenarna och knutit väl till om tallstammen, för att freda sig för mygg och knott,men inte fasiken fick hon vara ifred" Tror du inte dom rackarns myggskrällen lade sig på knä och kröp in under lärftväggarna, så dom kunde komma åt att sticka" sade hon. Nedgårds Geir skrattade bullrigt och replikerade " Ja men där fanns det ju lite att bita i också". Han talade också om att han visste att hon hade övernattat i Frostviken, hon glömde den ena näverkonten där. Han vände sig och plockade upp konten och lämnade den till henne. Gumman blev överlycklig, nu var hon ju räddad. I konten hade hon både vinsten och alun som hon skulle ha till betningen när hon skulle färga garnet, när hon kom fram till Marsfjället.

När gumman berättade att hon ämnade sig åt Marsfjället erbjöd sig Nedgårds Geir att eskortera henne dit; det fanns plats för dem bägge på hans häst, Strävmule, sade han.
Gumman kände det som om en sten hade lyfts från hennes bröst. Hon hade ändå gått och bävat lite för att vandra omkring där på Marsfjället igen, men med Nedgårds Geir bredvid sig behövde hon inte vara rädd. Dessutom så var det ju trevligt med sällskap på vägen.
Framåt kvällningen kom de förbi Floen, och den lilla kärnen med sina grågröna vassruggar speglade sig i solens sista strålar.
Något rörde sig i vattnet.
-"Men vad..." började Nedgårds Geir.
-"Oh, men det är ju..." sade gumman.
Mitt ute på kärnen syntes en båt, men vem är det i båten frågar hon sig ? Gumman tittar nu noga efter, det ju min son Dante och brevid sitter en kvinna med ett bylte i famnen! Det verkar röra sig i byltet och det skriker... jisses han ljög inte i allafall och nu känner gumman stor ömhet och värme inom sig.
Så han hade äntligen kommit till skott, hon hade helt givit upp hoppet att få några barnbarn. Båten sarvas in mot strandkanten och ur den kliver hennes son och en ung kvinna, som med mjuka rörelser kommer emot henne och lägger barnet i hennes famn. En flicka!! En ljuvlig liten varelse, med sammetslen hy.,
Hon sög frenetiskt på sin knutna lilla hand. En lintotta med blå ilskna ögon som tittade upp på henne, som om dom sade. " Vad gör jag här, finns här någon mat?

Gumman tittade förundrat på det lilla flickebarnet " - Mitt första barnbarn, tänka sej!" Hon undrade innerst inne om det verkligen var så... Hennes andre son Roger hade ju berättat att hans flickvän var havande, strax innan han försvann springandes till skogs för fem månader sedan.

Sedan gumman ömt kysst den lilla på pannan och de runda kinderna, och fått veta att hon hette Barria, frågade hon förstås mycket ivrigt barnets föräldrar om de visste något om Roger.

Något bestämt visste de nu tyvärr inte, men de hade hört ryktats att hans käresta hade fött trillingar!


Kapitel 3: Barnbarnen

Det hade så smått börjat svindla för gumman sedan hon fått höra att hon från förut inget, kanske nu plötsligt fått hela fyra stycken barnbarn på kort tid. Hon brann av iver att få visshet i saken och....
För att få visshet om det var sant att sonen Rogers käresta fött trillingar beslöt sig gumman för att leta reda på en spågumma som hon hört talas om. Men för att komma till spågumman måste hon vandra lång väg över fjällvidderna där många strapatser väntade..
Hon tog adjö av Dante och hans lilla familj. Därpå vände hon sig mot Nergårds Geir och frågade honom om deras vägar skiljdes åt nu.
- Än är det lång väg att vandra, så vi får se till att komma iväg, var allt han sa.
Strax därpå befann hon sig på Strävmules rygg och steg för steg lade de Floen bakom sig. Innan kvällningen var de framme vid...Mavas.
Där skulle hennes andra barnbarn vara. Barnens mor var norsk, hon hade vandrat ned över fjällen från Blåmannen. Skulle det gå ett förstå hennes språk? Norsk var ju inte svensk. Förresten så hade hon hört att norrbaggarna mäst bara åt fisk, vad kunde det bli för tranosande folk av en sådan ensidig kost. Hur skulle nu detta gå? Det var med en inte så liten portion nyfikenhet som gumman satt där bakom Nergårds-Geir på Strävmules breda, trygga rygg. Nåja, tids nog skulle hon få se vad hon var av för sorts folk den där norskan som Roger hade fått ihop det med.
Tyvärr visade sig ryktet att sonen skulle befinna sig i Mavas vara helt felaktigt och folket där kunde inte heller påminna sig att några som stämde in på honom och hans käresta skulle passerat byn efter hans försvinnande den där sorgliga dagen nedanför gummans hemtall.
Gumman hade nu gett upp allt sökande och insåg att det bästa hon kunde göra var att hemmavid vänta på livstecken från den försvunne sonen. Kanske hade han råkat ut för ett rövarband som länsat hans plånbok.. tänkte gumman.
Men vid närmare eftertanke mindes hon att Roger inte brukade bära någon plånbok. För det första hade han knappast aldrig några slantar att lägga i en sådan, och för det andra brukade det i de trakter han vanligen vistades, mycket sällan finnas något behov av pengar. Även om han inte klarade av att klättra upp i mammas hemtall, var han styv på att klara livshanken direkt av vad som fanns i naturen.
Det gick en lång tid och gumman började misströsta att hon nånsin skulle få se sonen igen men en dag dök en gårdfarihandlare upp och han hade mycket att berätta. Han påstod att han på en marknad sett en person som liknade den efterlängtade sonen.
Att gårdfarifarihandlarn hade lagt den personen på minnet kom sig att denne hade stått både länge och väl och på alla upptänkliga sätt försökt förmå en smed, som satt upp en tillfällig smedja på marknaden, att smida honom ett par stolpskor som gick att klättra i tallar med. När smeden till slut äntligen börjat överväga att försöka smida stolpskorna och sagt sitt pris, framkom det att kunden med det ovanliga önskemålet inte hade några som helst kontanter, utan istället ville betala med lingon. Och när han dessutom sagt att han måste ha stolpskorna för att kunna besöka sin mamma, hade smeden som blev förvånad över att mannen ville betala med lingon, förkastat förslaget om naturabetalning, men kommit med ett erbjudande om att mannen skulle få börja som lärling och smida sina egna stolpskor under smedens vakande ögon. Mat och logi ingick i lärlingsförmånerna och gummans son nappade på förslaget och därmed stundade nya tider.
Gumman ville förstås hemskt gärna få reda på var den marknad hållits där hennes son avtalat med smeden om att få bli hans lärling, men se det kunde då gårdfarihandlarn rakt inte dra sig till minnes. Han hade varit på minst femtioelva marknader i fyra länder senaste året, påstod han. Hon hade också ivrigt frågat gårdfarihandlarn om han möjligen kunde dra sig sig till minnes om Roger - som hon alltså hoppades det var han berättat om - verkade ha haft någon kvinna och barn i sällskap.
Efter en bra lång stund när han girigt stjälpt i sig ett antal sejdlar starkt tallbarsöl ytterligare från den kagge som gumman hade ställt fram hade han dragit sig till minnes något för gumman mycket intressant:
- "Jo, det var visst ett hiskligt barnskrikande hela tiden smeden och han pojken din dividerade", berättade gårdfarihandlarn. "Ja, gudbevars, som jag minns oväsendet måste det varit minst 3-4 ungar som vrålade ikapp.
- "Såg han inte ungarna då?", hade gumman frågat otåligt.
- "Näää, men det stod ett litet fruntimmer strax bakom han som kanske var pojken din, och hon hade med sig den största barnvagn jag nånsin sett!", sa gårdfarihandlarn och bälgade i sig ännu en sejdel med skummande tallbarrsöl.
- - -

Gummans hjärta började klappa snabbt och förhoppningsfullt inanför barkkolten när hon för sin inre syn såg den väldiga barnvagnen med säkert minst 3 barnbarn ytterligare framför sig. Men VAR fanns de... om de nu överhuvudtaget fanns förstås?
I nuläget verkade gårdfarihandlaren, trots de egentligen ganska vaga uppgifter han kommit med under tallbarrsölsruset, som den värdefullaste möjligheten att förhoppningsvis kunna få visshet i om det låg någon sanning bakom att Roger nu kanske plötsligt hade en hel liten trebarnsfamilj.

Gårdfarihandlaren började vid det här laget svaja betänkligt i den stubbstol han satt på i gummans lilla koja i talltoppen. För att om möjligt försäkra sig om han inte skulle störta ner till marken och slå ihjäl sig under natten, band gumman fast gårdfarihandlaren med tvättlinan och för säkerhets skull ställde hon ett nattkärl i den snarkande gårdfarihandlarens knä.

Gumman gick därefter till sängs ganska nöjd med sin dag och sig själv och somnade strax till det milda suset i tallkronan. Efter att ha sovit gott i flera timmar vaknade hon till med ett ryck och undrade vad som väckt henne... det kändes som om något var på tok. Då hörde hon plötsligt vad som måste väckt henne:

"- HJÄLP, HJÄLP, HJÄLP!", var det någon som skrek.

Hon störtade ut från sin sovalkov bakom det flätade tallbarrsförhänget och förväntade sig få se gårdfarihandlaren... men han var borta! Och det bastanta bordet som de suttit vid på kvällen hade försvunnit från sin vanliga plats och stod nu pressat mot utgången av kojan, men där utifrån hördes nu ännu starkare de förtvivlade ropen på hjälp.
Gumman tordes knappt gå fram och titta ut genom kojöppningen, men gjorde det förstås ändå. Lyckligtvis hade inte gårdfarihandlaren störtat till marken och låg och vred sig i plågor, men läget var ganska bekymmersamt ändå... Ty flera meter ner under kojans tröskel hängde gårdfarihandlaren och dinglade med huvudet i riktning ned mot marken 15 meter under och det enda som höll honom uppe var tvättlinan runt hans ena vrist. Tvättlinan vars andra ände gumman kvällen innan bundit fast i det bastanta bordet --------
Gumman blev förskräckt då hon tänkte efter vad som kunde ha hänt om gårdfrihandlaren störtat till marken och brutit nacken av sig. men när hon lugnat ner sig visste hon precis hur hon skulle gå tillväga. Hon skulle ställa sig på den tallgren som fanns närmast där gårdfarihandlaren dinglade och därifrån befria honom. För denna expedition behövdes bara en tvättlina så att hon kunde binda fast sig själv vid tallen så att inte hon skulle tappa balansen vid sin räddningsexpedition av den alltmer förtvivlade gårdfarihandlaren. Snabbt hämtade hon tvättlinan ur skänken och började klättra neråt på tallgrenarna...
I samma stund var det någon som gastade "-Vänta, så skall jag hjälpa dig. Jag är starkare än du, så jag kommer upp."
Gumman tittade nedåt marken till. DANTE! Välsignade pojk, han kom precis i rättan tid när mor hans behövde ett par starka nävar extra. Nu blev hon lugn igen. Dante svingade sig upp i trädet och i ett huj hade han plockat ner den nu illröda gårdfarihandlaren ifrån den brydsamma situationen i trädet.
När gårdfarihandlaren hade lugnat ner sig lite så gav han sig åstad igen, för, som han sade, han hade redan slitit nog på tyget bak i ändan, nu måste han dra vidare.
Det kändes som om gumman hade svalt ner hjärtat igen. Innan hade hon det i halsgropen och det var stört omöjligt att få ur sig ett vettigt ord, men
nu kunde hon fråga Dante hur det kunde komma sig att han hade kommit gående just precis när han behövdes. Han berättade att han inte hade haft en lugn stund sedan hon gav sig iväg från Floen där de hade träffats sist. Han tänkte hela tiden på att hon skulle leta reda på Roger. Det kunde kanske vara en farlig färd och Dante sade att han inte ville bli av med henne igen nu när de äntligen hade återsett varandra. Han hade pratat med sin familj och både de och han var ense om att det bästa vore om han följde med sin mor för att leta efter sin bror.
Nåväl, sade gumman, jag skall inte sticka under stol med att jag blir glad om du kommer med, men var skall vi börja? Den enda ledtråden som jag har än så länge är att han kanske har varit synlig med sin familj på en marknad. En av femtielva om man fick tro gårdfarihandlaren...
"-Då är det väl bäst att vi ger oss på kas", sade Dante, om vi skall hinna höra över så många ställen. Och så kom det sig att gumman återigen packade sina saker och gav sig ut på jakt efter sin son Roger, men denna gången hade hon en hjälpande hand med sig i form av Dante.



3.Tillsammans

Nästa dag hade de tagit sig ända fram till den kusliga trakt i det vidsträckta skogsområdet som kallades Gastemoen, när det började bli för mörkt att färdas vidare. Trots att det bar dem emot så nödgades de rasta för natten. Detta var inget ställe som man frivilligt stannade till på, men nöden tvingade dem. Ty det hade mörkna alldeles ovanligt hastigt denna dag - tydligen skulle strax ett rysligt oväder vara över dem och det var omöjligt att under sådana omständigheter korsa Suckarnas myr som Gastemoen gränsade till.
Gastemoen var ökänd därför att åtskilliga hundratals människor genom tiderna på heder och samvete vittnat om att de upplevt de mest gastkramande spökerier där nattetid. Det hade också hänt att man på Gastemoen funnit lik av människor som av allt att döma dött tvärt av skräck.
Legenden berättade att det för mer än femhundra år sedan hade utspelat sig en fasansfull massaker på platsen och att man ännu kunde få se de ohyggliga scenerna spelas upp och höra offrens ångest- och dödsskrik eka när det drog ihop sig till oväder, precis som den fruktansvärda natten för länge, länge sedan. Offren skulle enligt legenden varit ett kanske femtiotal stora familjer, som efter att några av deras förfäder skapat sig ett alldeles eget isolerat, litet samhälle där, i stor lycka och harmoni under sekler levt på platsen.
Men så hade den barbariske härskaren Eurion överfallit landet och spred skräck och elände omkring sig.
Trots fyra nödår i rad med frost och torka så hård, så inget fanns till utsäde, införde han högre skatter. Fogden och hans hantlangare red ikring och med hugg och slag tog den sista kon eller geten, betalas skulle det om så det inte fanns en brödskorpa i huset. Betalades det inte så stal de det lilla av värde som eventuellt funnits kvar, torterade de olyckliga människorna till döds och brände byggnaderna.

Officiellt sa sig Eurion vilja ena länderna, förebygga krig, och införa eller förbättra demokrati men i själva verket handlade det om en infernaliskt illistigt uttänkt plan att underkuva allt fler och fler länder, och mer eller mindre förslava befolkningarna. Och bland allt det hemska ingick att den onde Eurion lyckats förvrida ganska många i de tidigare självständiga länderna att medverka i Eurions vidriga strävanden.

Ja, denna ohyggliga legend mindes tallagumman och hennes son bara alltför väl, men i denna bistra kväll med hastigt annalkande oväder gällde det främst att försöka finna någonstans att ta skydd och finna ro för natten. Efter en stunds sökande så fann dom en stor rotvälta som lutade likt ett vindskydd och som skulle kunna skydda även vid eventuellt regn. De redde sig två rejäla bäddar av granris som de bröt från det välta trädet. Under rotvältan fanns det till och med plats för att göra upp en liten eld och för deras packning.

Eftersom det såg ut att bli ett riktigt hårt och kyligt väder, reste de mot rotvältan stadiga grenar och flätade in dem granris för att få väggar åt alla håll. Efter en stunds hårt arbete i det alltmer tilltagande mörkret hade de med enkla medel skapat sig en förhållandevis ombonad hydda att övernatta i. De hade lagom också hunnit rafsa ihop och bära in diverse kottar, grenar, kvistar och bark att elda med, när stormbyar med hagel i började vina ute på den glest bevuxna Gastemoen. Så de förpassade sig snabbt in i det nästan totala mörkret inne i hyddan, fick eld på en tjärsticka och började tända en brasa.
Ur sin stora näverkont plockade gumman nu fram stora kakor med tallbarksbröd medan sonen började tillaga tallbarrsteet hon också tagit fram, och snart hade de ätit och druckit. Trots de yttre omständigheterna kände de sig ganska väl tillfreds inne i sin lilla hydda där brasan nu värmde skönt. Men något tryckte ändå sonen, det såg allt gumman, och så kom det:

" - Säg mor, hur tror du egentligen det blir i natt, vi har ju tvingats slå läger mitt här ute på Gastemoen där det ska spöka så rysligt?"

Gunmman hade allt tänkt mycket på den saken också, men försökt skjuta undan de skrämmande tankarna och rädslan. Men vid den direkta frågan måste hon förstås ge ett svar:

"- Jo, ärligt sagt är jag nog rädd att vi både kan få se och höra skrämmande saker här i natt, men vi vet ju bägge VARFÖR och är förberedda så inte ska vi väl behöva bli galna eller dö av skräck... hoppas jag", sa hon och försökte le lugnande mot sonen.

Men gumman skakade ofrivilligt till i slutet av sitt svar, och det gjorde i det samma hela hyddan när den alltmer hårdnande vinden tog tag i och ruskade det som återstod av det fallna trädet. Det hördes ett märkligt ljud när en del av allt hagel som fastnat på hyddans utsida dråsade ner.

Något som de emellertid inte märkte ännu var att sanden och jorden i rotvältan sakta började torka upp på grund den brasa de tänt och kanske kunde komma att börja släppa.
Oavsett oron för eventuella spökerier började tröttheten efter dagens vedermödor ta ut sin rätt. Och som de nu var mätta och belåtna, lade de på mer bränsle på brasan, svepte in sig i sina rejäla medhavda filtar, bökade ner sig i sina tjocka granrisbäddar och sa godnatt. Vana som de bägge var att sova nära naturen somnade de snabbt trots oväsendet från stormen. Timmarna gick och den lilla brasan falnade allt mer.
Plotsligt hördes ett litet pinglande i den svarta skogen. Pinglandet kom allt närmare de två som låg och sov vid den nu helt släckta brasan. Det rörde sig oroligt i granriset och filtarna och rätt som det var slog gumman upp ögonen, plirade mot mörkret och såg svagt konturerna av ....
Här vaknade gumman med ett ryck från sin dröm - något hade fallit i hennes ansikte. Men pinglandet hon mindes från drömmen hörde hon ännu alldeles tydligt. Och det lät skrämmande nära! Alldeles för nära! Hjärtat började bulta som en stångjärnshammare av skräck - de hade ju slagit läger ute på den fruktade Gastemoen. Vad var det för mörkrets hemska väsen som härjade i hyddan? Var det Eurions barbariska knektar som hemsökte dem? Hon måste få ljus därinne! Med våldsamt skakande händer lyckades hon till slut dra eld på en svavelsticka och fick med ens se vad det märkliga pinglandet kom ifrån. På stenarna de lagt i ring som eldstad, singlade blandat med sand och jord som silver- och guldfärgade tunga löv något ner, avgivande det pinglande ljudet. Hon greppade ett par av föremålen som studsade ut mot henne och såg och kände att de i själva verket var mynt! Plötsligt förstod hon vad som hänt - deras brasa hade torkat upp jorden och sanden i den väldiga rotvältan, och en gammal skatt som trädet vält med sig upp ur marken hade nu börjat lossna och regnade nu ner över deras härd.
Plötsligt studsade ett av de nedfallande mynten rakt i ansiktet på den ännu sovande sonen, som spratt till och med ett ryck häftigt satte sig upp och med ett klonkande ljud slog huvudet i något hårt i rotvältan.
I detsamma blev det kolmörkt därinne när svavelstickan gumman hållit i slocknade. Därefter hördes i mörkret ljud som lät som när sten och grus rasar ner och sedan sonen som högeligen svor, och spottade och fräste som en arg katt. Gumman skyndade sig att tända igen. När det blivit ljust igen tog sonen med bägge händerna tag i den ungefär huvudstora klump som rasat ner på honom när han slog huvudet i den, för att kasta undan den. Men när han försökte greppa det som såg att att vara en klump jord och sand där en sten skymtade, smulades det lösa materialet loss och två stora svarta ögonhålor kom till synes. Det fanns inget tvivel - den stora klump som rasat ner hade rymt ett mänskligt kranium. Och det som sett ut som en skymtande sten, var en bit av skallbenet.
Trots förskräckelsen hade gumman sinnesnärvaro att plocka till sig en tjärsticka och få fyr på den just precis innan svavelstickan hon höll i slocknade, ty nu önskade hon minst av allt att det åter skulle bli kolmörkt inne i hyddan.
Både hon och sonen var nu rejält uppskrämda och stirrade i det flämtande ljuset från tjärstickan på varandra med uppspärrade ögon.

" - Mor, mor, var är det som händer", fick Dante fram mellan lätt hackande tänder, "är det här på riktigt eller spökar det?"

" - Ärligt talat vet jag icke säkert", svarade den darrande gumman, "...jag minns att jag drömde och liksom såg oss här där vi låg och sov, men sedan - samtidigt som jag såg oss sova - drömde jag att jag hörde ett pinglande ute i skogen... och att jag vaknade av det. Och så vaknade jag på riktigt, tror jag, och..."

Hon tystnade och skakade kraftigt på huvudet, liksom för att - - -

skaka av sig fasan över upptäckten av döskallen som måste legat gömd där under en mycket lång tid...