Njaa... de "träffas" väl varje dag rent fysiskt men jag menade mer att de på något sätt borde lära känna varandra. Inte alls sagt att det skulle kunna fungera, men tänk om mobbaren (bara en, inte i flock) t.ex. fick komma hem till offret, dricka saft och klappa hunden eller nåt och upptäcka att offret är en helt vanlig, trevlig människa. Om det fortfarande finns något mänskligt hos mobbaren borde det kanske bli lite svårare att slå offret på käften nästa dag?


Ja så hette det kanske.

Tja, det är helt klart värt att testa. Problemet är väll att det inte finns tid eller resurser för sådant i skolan nu för tiden. Om det är mobbning i arbetslivet det gäller, så kan det bli än svårare att genomföra. Men det skulle säkert ge goda resultat.

Nej men hallå, tror du verkligen att det bara är de som är fula eller klär sig avvikande som blir mobbade!!!??? Öppna ögonen...

Jag tror att det är mycket viktigt för de som arbetar med barn att på ett tidigt stadium plocka upp mobbningstendenser i gruppen. Försöka se och förstå varför en viss person blir mobbad och varför en annan mobbar.

Rätt ofta i mobbningssituationer har mobbaren själv problem och slår på de som är svagare för att verka tuffare än vad h*n egentligen är. Kan handla om problem på hemmaplan m.m. både i fråga om mobbade och mobbare.

När det rör sig om barn är det mycket viktigt att vuxna som arbetar med barnen ser och tar tag i detta på ett proffessionellt sätt. När det handlar om vuxenmobbing kan eventuellt en gruppledare på arbetsplatsen göra samma sak men det är inte självklart att det fungerar. Men det handlar väldigt ofta om att försöka förstå situationen som ligger bakom mobbingen.

Det är aldrig rätt att mobba. Det är aldrig rätt att avreagera sig på någon som är svagare. Ser man sådana tendenser i sin närhet tycker jag att man är skyldig mobbningsoffret att försöka göra det man kan för att få slut på situationen.

Om det är mobbningsoffret som behöver hjälp, försök att hjälpa till. Om det är mobbaren som har problem, försök att ta tjuren vid hornen och göra något!!! Vad beror på situationen givetvis.

Verkar ändå vara den bästa tillgängliga lösningen (eftersom skolpersonal oftast är både blind och döv). Jag känner minst tre personer som fått slut på mobbning på liknande sätt. Plötsligt fick de nog och gav igen (med råge) och lika plötsligt upphörde mobbningen. I ett av dessa fall var det väl på håret till misshandel (juridiskt sett) men trots att "offret", som nästan fått benet avsparkat, gråtandes beklagade sig i lärarrummet fick han lika lite sympati som mobbningsoffret, så nån rättvisa verkar det finnas i alla fall!

Den som mobbar har ju förmodligen också nåt problem (med självkänslan, i familjen osv) och mår säkert inte helt bra, men det är ju inte mobbningsoffrets sak att hjälpa mobbaren!
Mobbningsoffret måste ha rätt att försvara sig (inom rimliga gränser). Man (jag) undrar hur de vuxna i skolan kan undgå att se vad som pågår! Var är de?

Det tjejen i filmen utsätts kan kanske inte lösas på ovanstående sätt eftersom hon verkar totalt utfryst och osynlig, då hjälper det kanske inte att slå nån på käften, eller?

Tja, det skulle nog göra henne synlig, åtminstone för stunden

När jag gick i tvåan fanns i min klass en kille som tydligen blev mobbad. Det kulminerade när han blev fasttejpad vid en papperskorg och aldrig kom in efter rasten (inga vuxna ute som såg!). Jag minns inte vem/vilka som mobbade honom, men i alla fall resulterade det i att hela klassen bjöds hem till den här killen en hel dag. Det hela var mycket trevligt. Choklad, hembakta bullar, lek på tomten, vi träffade hans rara mamma och gulliga lillasyster och allt var helt okej.

MEN, innan vi åkte dit hade vi informerats om att hans pappa var militär och vääääldigt sträng! DÄRFÖR var det synd om honom!
Om de gett sjutton i att ge oss den informationen hade det kanske funnits en chans att han kunde bli "en i gänget", men resultatet blev att han fick vara ifred, men aldrig blev "en del av gemenskapen". Lite bättre för honom förmodligen, men ändå så jäkla klumpigt hanterat.




Såklart!
Slå dem på käften bara!

Fast tejpad vid en papperskorg !ja det va ju lindrigt i gämförelse vad jag fick gå igenom i sex år ,jag fick slag sparkar ,slag i magen så jag tappade andan var och varanan dag,plus att det hölls rättegångar emot mig av elvaåringar som ankklagade mig för saker som jag inte ens visste vad det handlade om,jag blev jagad hem till dörren av fyra fem personer ofta Vår husdoktor fick komma hem och ge mig lugnande spruta.Jag blev alltid sist val när vi skulle spela Brännboll trotss att ja va den som slog längs,ja så var mitt liv i sex år aldrig en lugn stund , man blir aldrig hel igen.Kanske man bygger upp ett slags självförsvar ett yttre som man gömmer sig bakom men man blir aldrig hel fast att det ser ut så,jag har djupa ärr i min själ men jag visar inte dom .Något viktigt som jag lärt mig under resans gång är det viktigaste av all : EMPATI Orsaken till att jag blev mobbad ?ja det va för jag blev född utom äktenskap 1953,i skolan blev jag mobbad för jag inte hade någon Pappa alla barn har en far,det vet vi i dag eller hur?det va inte barnen i klassen som kom på det här !det va deras föräldras okunskap vid köksbordet som mina klasskamrater hörde som utmynade med slag och sparkar i sex år,tänk er sex år !inte en dag av trygghet.
Jo !sommarloven

Kram Motti

Njaäee. Som sagt. Slåss är ju kanske inte den bästa lösningen. Men i mitt fall så var det ju "bra".

Motti jag har läst ditt inlägg, det är för j.....t så du har blivit behandlad under så lång tid och det ledsamma är att det händer än idag.
Vad kan och skall samhället göra?
Stå på Dig.

Jag har ofta tänkt på hur vuxna uttrycker sina åsikter till sina barn. Den jackan kan du inte ha den har fel färg, de byxorna är för slitna ta några andra, men hur kan de klä sina barn på det sättet, du ser inte klok ut i den frisyren kom ska jag hjälpa dig bli tuffare. Och det är ganska oskyldigt.

Sen går dessa "tuffa" barn till skolan, ser en klasskamrat i en jacka med fel färg, eller slitna byxor, eller lite avvikande klädsel, snett uppsatt frisyr...o mamma eller pappa har lärt dem vad som är rätt och fel... Men några av dem har inte fått lära sig hur man ska bete sig mot sina medmänniskor, eller inte bete sig.

Kramar till dig Motti , (och till alla andra som behöver lite uppmuntran)

Ja visst hade jag ett litet helvete i sex år !men i dag är jag starkare !visst finns det kvar en del av det som hände ,men jag har förmågan i dag att säga ifrån fast det sitter långt inne!jag hatar konflikter eftersom det väcker obehagliga kännslor men jag står på mig!Det värsta jag vet är översittare dom som när sig på de svaga, som sätter sig på andra bara för att få makt de är inga bra människor likväl ha vi fullt av dom runt oss.En del av oss fogar oss än i dag och stå ut med de här människorna,I dag är jag helt oberoende så ja behöver inte bry mig,Märkligt är det hur en del bara älskar att trycka ner andra Jag var på en klassträff 25 år efter vi slutat skolan !ingen av mina klasskamrater kom i håg hur de jävlades med mig och hur mycket styck de gav mig i sex år ?är inte detta märkligt?`nästan alla hade glömt !de annser ja va förbaskat allvarligt !Hur kan man glömma att man plågat någon i sex år ?Inte en dag kunde jag slappna av på sex åtr men dom har glömt !

Stor och till Motti, Chamomille och andra som behöver! Här är en till som vet hur sparkar och glåpord känns. Tänk er en kille i yngre tonåren som vågar gå sina egna vägar, som kan namnen på hundratals blommor men inte vet vilket lag som leder allsvenskan och inte ens tänker skaffa moped - hur tror ni en sådan blir behandlad? Detta med att vuxna lär barn vilken klädsel som är rätt var intressant. Hur är det i skolorna nu? Lär sig barnen att respektera den som är annorlunda, eller går man fortfarande den enkla vägen att slå ifrån sig det hela med att "det förekommer ingen mobbing på vår skola"?

Olle

på dig med.

Tyvärr är det mest åt det sistnämnda, "visst har det varit incidenter men vi har arbetat hårt med detta och nu är det lugnt" har rektorn stått och sagt åtskilliga gånger, samtidigt som man vet att både ens eget barn fortfarande kastas glåpord mot, grannens son förföljs och en tredje flicka brukar stå bakom husknuten helt ensam. Men skitsnack är de ju bra på de där rektorerna!

Olle -

Det låter precis som jag. Jag hade bara fåglar i huvudet, struntade i märkeskläder och idoler och allt sånt där, var aldrig en i gänget utan hade en bästa vän. Jag hade dåligt självförtroende, trivdes inte i skolan men jag var aldrig mobbad! Visst är det konstigt, det måste vara något mer som gör ifall man blir mobbad. Jag är "immun mot grupptryck" (citat min kompis), egentligen är det väl snarare så att jag aldrig har lagt märke till hur man förväntas vara, aldrig har eftersträvat att vara som alla andra. Är det likadant med er som var mobbingoffer? Eller fanns det en önskan att få vara med?

Jag är så glad att vi flyttat ett par mil ut till "landet", det är en overkligt stor skillnad på inställningen till livet hos folk här och det märks väldigt mycket på våra barn i låg och mellanstadiet också.
Det är tragiskt att flickor innan de fyllt 11 ska gå och känna sig stressade över hus coolt och rätt de ska klä sig i skolan t.ex., sånt förekommer inte för fem öre längre.

Länge leve glesbygden

redigerat: ja just det ja, apropå reklamfilmerna så tycker jag de är helt suveräna. Våra äldsta barn som är 9/11 år tog åt sig tankeställaren, det märktes så tydligt. Det gjorde mig riktigt glad när jag upptäckte det första gången.

Jag har en liten teori som jag inte alls vet om den stämmer och det är att den som blir mobbad inte har fått tillräckligt med kärlek och trygghet från sina föräldrar eller sina närmaste. Detsamma gäller även de som mobbar. Vad tror ni om det?

ändring: min teori gäller inte alla fall av mobbing, men en stor del av fallen.

Nämen där kan jag absolut inte hålla med om.
Vad gällerr mitt barn så fick hon all kärlek och trygghet.
men hon var tidig i att läsa & skriva .. gjorde det redan vid precis fyllda tre år
och det var något som störde "fröken" ... och så klart vb hon det till klasskompisarna.

Fröken försatt aldrig en situation att tala om för klassen att "X" minsann inte kunde simma...
vad betydde då att hon var duktig i många andra ämnen.
Faktiskt så lyckades fröken att trampa ner min dotter så lågt det går.
Inte alltid är det barn som mobbar ... lika ofta är det sjukahjärnorvuxna.

Önskan att få vara med? Det beror på hur du menar. Jag hade aldrig heller någon önskan att vara som de andra på så sätt att man måste dyrka idoler, ha de senaste modegrejerna o s v. Var det bara sådant som gällde, ville jag hellre vara för mig själv. Däremot ville jag naturligtvis vara accepterad av de andra, vilket är svårt när man är annorlunda. Även vuxna tyckte ofta att jag borde ha "vanliga" intressen i stället för att ensidigt gilla blommor och natur. Räddningen blev fältbiologerna, där jag upptäckte att det faktiskt fanns jämnåriga ungdomar som inte var ute efter att förlöjliga mitt naturintresse. Även om jag i början var lite misstänksam där också (jag var ju inte van vid att mina intressen uppmuntrades) blev jag snart en i gänget och kom att ha väldigt roligt i vår klubb. Nu är det länge sedan det fanns en aktiv fältbiologklubb här, och likadant är det på många håll. Hur går det då med våra motsvarigheter idag?

Olle

För djävligt av fröken Ja, det håller jag med om. I arbetslivet förekommer också mobbing, men på ett annat sätt. Barnen lär sig av de vuxna också.

Ja det kan jag hålla med om ... att det också förekommer i arbetslivet...
och visst lär sig barnen av de vuxna.
När makens arbetsplats stängdes för ett tag och bara ett par fick stanna kvar å jobba ... övriga blev permitterade.
Då blev maken och en till ... som fick stranna kvar och jobba ... jävligt åtsatta, trots att de inte gjort ett enda dugg.... bara skött sitt jobb.

Vuxna är inte ett dugg bättre än barn. Tyvärr.

Det går åt helvete, är jag tyvärr rädd för

Tre år??

Ja.

Ok. Och hur visste fröken det då...?

Det är imponerande att redan kunna läsa vid tre års ålder. De flesta barn kan ju knappt prata vid den åldern. Jag lärde mig läsa på egen hand när jag var fem år, det tyckte jag var tidigt men tydligen var det inte mycket att skryta med

Neej det gäller nog inte att bara vara bäst, utan att vara allra bäst.

Nu var det ju inte alls menat som skryt.
Jag har barnbarn (tvillingar) nyss fyllda tre år och nog pratar de rent...
förutom den ena som inte ännu säger R.
Duktiga är de också på datalekspel på Bolibompasajten.

Apropå att lära sig läsa tidigt ... jag har fyra barn...
de har lärt sig läsa vid nyss fyllda 3, strax innan 4, strax innan 5 och vid 7 år.

Men vad läste hon då? Vägskyltar när ni var ute och åkte bil? Rubrikerna i dagstidningen? Skrev hon sitt namn? Det är väl sånt som barn oftast börjar med. Eller var det så att hon svarade Rutger! (påhittat djurnamn som exempel) när mormor pekade på stora vovven i sagoboken och frågade 'Är det...?'

Fantastiskt med små underbarn.

Underbarn var hon faktiskt inte ... hon hade en klasskompis (kille) som också
lärt sig läsa vid nyss fyllda tre. Han mobbades också av fröken.

Dottern läste barnböcker ... först såna med korta berättelser... senare lite längre.
Hon skrev sitt namn och också korta meningar men vägskyltar hann hon nog inte läsa i farten... inte i den åldern iaf.
Nej... mormor frågade nog aldrig vad stora vovven heter eftersom hon aldrig sa "vovve" utan hund.
Inte heller jag säger vovve eftersom jag tycker det är viktigt att barn lär sig prata "rent" och veta
vad saker och ting heter.

Konstigt Berith att du inte minns att jag berättat detta i en tråd ang skola... för ett antal år sedan.

Är det nåt mer du vill veta?

Ni kanske bor på liten ort så det var svårt att byta klass och fröken om det inte fanns någon annan lösning - om det inte funkade med att tala ut med fröken eller kontakta rektor och anmäla fröken. Det kanske var andra tider då när man inte vågade stå upp mot skolväsendet.

Men hur fick fröken veta det här då? Barnen kanske berättade det själva...? Eller mamma och pappa?

Nej jag kommer inte ihåg det från en tidigare tråd, men nu ska jag lägga det på minnet.

Ok, vovve var kanske ett dumt ord. Jag sa iaf så till mina barn, men dom har också lärt sej att det inte heter så. Fantastiskt iaf att en treåring kan läsa och skriva. Exemplet med vägskyltar var mera att dom skrivs med stora bokstäver = lätta att läsa.

Nej jag har inte varit rädd att ta upp frågan med läraren, men hon ville inte förstå
att hennes beteende inte var OK.

Dottern kämpade igenom lågstadiet men bytte i mellanstadiet till parallellklassen,
där hade hon alla sina kompisar.

Fröken visste det eftersom skolan tydligen får papper från lekis där barnens kunskaper och sociala
egenskaper mm finns nedtecknat.
Så, nä ... vi behövde inte berätta det... varken hon, pappa eller jag.

Sedan så har man ju (eller hade iaf på den tiden) lästest ... antal ord barnet hinner läsa högt på en minut
och också test av på vilken nivå barnen låg på vad gäller ordförståelse ... detta skedde första terminen i ettan.

Dottern började lekis som femåring och fick ofta läsa sagor för de andra barnen.
Där frågades ang hennes läskunnighet (de tyckte att hon läste så snabbt och felfritt)
och visst hade hon sagt att hon lärt sig läsa vid 3.

Något mer du undrar över?

tre års ålder.... unika barn, hoppas dom fick bra utbildningar och yrken senare i livet. För lär man sig läsa så tidigt i livet har man en bra inlärninförmåga.

Tack för att du förklarade. Ber om ursäkt om jag frågade nåt jag undrade över, och som jag skulle varken undrat över eller frågat om.

Oftast (eller kanske bara ibland?) är det väl så att barn som börjar skolan tidigare än sina jämnåriga riskerar att läggas "under lupp" av personalen. Ska dom kunna hänga med sina jämnåriga, eller halka efter i andra ämnen? Allt hänger ju inte på om man kan läsa och skriva när man börjar skolan eller inte.

Kan tänka mej att det är lugnare för barnet om det får vara med sina jämnåriga, och ligga lite före i vissa ämnen, än att vara ett år yngre och kanske behöva kämpa sej med i andra.

Nämen nu är du ute och cyklar Berith!
Vem har sagt att hon började skolan tidigare än sina jämnåriga?
.

Ok, jag tog det som att hon hängde med sina lekiskamrater till skolan, inte att hon fick vara på lekis ett extra år.

Ja visst undrar man varför lärare eller andra inte tar tag i sådana här problem redan på ett mycket tidigt stadium? Det borde ingå tycker man i lärarutbildningen. Gör det det, någon som vet?

I mitt tidigare inlägg menade jag naturligtvis inte att det är upp till den mobbade att hjälpa mobbaren (mobbarna). Jag ville snarare peka på att det är upp till lärare, fritidspersonal, föräldrar eller andra vuxna som finns med i bilden att faktiskt se det som händer och försöka göra någonting åt det.

Det är hemskt att det verkligen görs så lite. Alla exempel som tagits upp i tråden. Egen erfarenhet har jag också. Lärare som inte hjälper utan stjälper lasset ytterligare.

Min lågstadielärare var inte bättre hon. Hon utlovade varje gång vi skulle ha diktamen att om alla hade alla rätt så skulle hon lâsa sagor och ordna andra lekar för oss hela eftermiddagen. Strax innan lunch läste hon upp allas namn : Anna alla rätt, Emma alla rätt, Egon alla rätt ... Pia två fel!!! ... och i eftermiddag blir det ingen högläsning utan vi ska ha matte!

Detta sätt inbjöd ju verkligen till att de som ofta hade fel utsågs till syndabockar för allt möjligt. Särskilt en kille som var en intelligent person (men lite slarvig kanske... men i den åldern kunde detta väl ha förlåtits tycker jag.) och som hade ambitioner trycktes ner av denna fröken så att han låg långt efter när vi började mellanstadiet. Sedan är det ju svårt att komma ikapp... och han slutade skolan efter nian.

till er alla som behöver det så väl!!!

Hon gick på lekis i två år ... lekis var på gården intill ...
därför ville hon börja där redan som femåring ... och det var fler än hon som gick två år.

Däremot har ett annat av våra barn börjat skolan som sexåring.

Åh vilken fantastisk kommun. Det är nog inte många kommuner som låter barnen börja lekis tidigare, efter barnens egna önskemål.

Vad skönt att hon slapp den hemska fröken!

Ja verkligen. Mobbing är hemskt och jag lider med alla barn som utsätts varje dag... år efter år.

Jag känner igen mig i det du berättar om dig Olle. Jag hade dock en väldigt stark önskan att få vara med de andra. Men jag var mera intresserad för sällskapets skull och för att slippa att vara utanför. Idoldyrkan och rätt frisyr och märkeskläder mm intresserade mig inte egentligen. Jag hade en bästa vän i lågstadiet som sedan flyttade. Hon blev medlem just i fältbiologerna. Jag var ute med floran, fågel- och insektshandboken i naturen med mamma så fort vi hade en ledig helg. Konstigt tyckte de andra "kompisarna".

Senare blev jag kompis med en tjej som började i vår klass i fyran då det kom elva nya elever till en klass på tjugo som dittills hade fungerat rätt så bra som grupp. Nu blev det massor av gängbildningar istället. Min kompis som hon blev hade redan blivit stämplad av "tuffa gänget" som en konstig person. Vi kom dock bra överens och var mycket tillsammans.

I sexan började en synskadad tjej i vår klass. Vi fick alla "utbildning" i vad man ska tänka på när man umgås med en person som inte kan se. Jag och min kompis tog hand om henne och vi umgicks mycket. Hon var inte tillräckligt "häftig" för de andra tuffisarna. Hon uppskattade ju naturligtvis en artist vars röst var vacker än den som hade den häftigaste looken t.ex.

Numera tycker jag det är skönt att kunna välja själv vem jag umgås med. Då var det ett utanförskap.



Ja verkligen! Bra kämpat Netha!

Finns nog ingen kommun ... eftersom Lekis inte längre existerar.
Numera går barnen i förskola och sedan i sexårsgrupp.

Våra barn har sluppit förskola (dåtidens dagis)
eftersom jag har varit hemarbetande.

Det är allt tur att vi har dej Netha som reder ut begreppen för oss som inte hänger med i allt.

Själv hade jag gissat på att dåtidens lekis senare blev förskola.

Netha, du verkar ju inte kunna skilja på olika sorters fakta.
Är du säker på att ditt barn började läsa vid 3 års ålder?