Det är nog väldigt olika hur man reagerar, själv skulle jag tycka att vore på gränsen till outhärdligt obehagligt om någon som inte stod mig riktigt nära skulle dyka upp i sådan situation, men att det skulle vara skönt att ha familj och de allra närmaste vännerna runt sig.
I det här fallet skulle jag själv skriva ett personligt brev för om jag tolkat Aqvakul rätt så var man inte närmare vänner med den drabbade familjen utan mer bekanta.
Gita

Jag hoppas verkligen att Aq gjorde som de bestämt sig för, att åka dit med en blomma!

Det är så typiskt svenskt att inte vilja störa eller tränga sig på, trots att de allra flesta upplever det som något positivt, att medmänniskor bryr sig och tar sig tid.

I ett sånt känsligt läge som ett självmord är, tror jag verkligen att all stöttning som kan ges är mycket viktigt och ffa välkommet!

Så Ralf, Gita och Netaave, jag hoppas att inte mina vänner och bekanta tänker som er om olyckan skulle drabba mej eller min familj.

Håller med där.
Inte nog med att en fullt frisk närstående dör ifrån en, det sker dessutom genom självmord.
Tyvärr finns det folk som vänder eller går över gatan när dom möter någon i sorg för "det är obehagligt och jag vet inte vad jag ska säga"

Jag beklagar er sorg och en liten axeltryckning kanske????

Mer behövs faktist inte, utan det räcker så bra med att visa att man vet och inte undvika dom.

Det var ju det jag försökte få fram. Att det kan bli så fel. Det finns fler aspekter på allt.
Men dom kanske vet i just detta fall att dom inte har så många som ställer upp, han skrev ju nåt om det och då kanske det är bra att dom åker.

Vad jag däremot tyckte var jobbigt som någon också skrev här, det var sen när man landat och började visa sig ute igen. Då fanns sånna som man varit som man trott iaf riktigt god vän med som vände då dom såg oss.
Nu hände det oss 2 saker som förändrade hela vårt liv radikalt samma vecka, min bror dog och dottern opererades för en tumör i hjärnan, så när vi väl "kom ut igen" hade vi henne i rullstol och det var det många som inte "kunde ta" framförallt föräldrar med barn i samma ålder.

Mitt råd är fortf (inte direkt till aquakul nu då) ligg lågt, vänta ett tag. Men om ni tar kontakt så håll i den under lång tid. Det finns en tid då "alla tycker" att nu är det över, men i själva verket är det kanske då det börjar.

Åter från vår utflykt:

Som jag gruvade mig innan och när Neta och Ralf började tänka i andra banor så blev det jättejobbigt.

Det blev faktiskt ett riktigt bra besök - vi fikade och pratade både om ledsamt och om annat. Det var som vi misstänkte att det bara var farföräldrar, mormor och morbror som kommit på besök. Vårt besök var uppskattat och vi kommer att fortsätta att hålla kontakten.

Vad skönt! Tror att det betydde jättemycket för dem, då ingen annan besökt. Fortsätt håll kontakt, tror de behöver vänner nu, och sen också.

fy vad hemskt. här i byn har jag känt 3 som tagit sitt liv o alla har varit i 30 års åldern o haft bra jobb. man frågar sig varför

Vad skönt att det gick bra Aq! Ett bra val var det som ni gjorde också, ert besök har säkert gett dem lite mer kraft att orka med morgondagen.
Säger som Anma, försök fortsätt håll kontakt, det behöver de säkerligen.

Jag undrar så varför vi är så rädda för att tränga oss på och störa andra när någon har sorg.

Om man själv tänker efter, iaf jag, i en svår situation som denna, skulle det värma mig mycket om människor tog sig tid med att höra efter hur just jag mådde, tog sig tid att sitta ner och fika tillsammans med mig och, om så behövdes, kunde gråta tillsammans med mig.

Ni gjorde rätt - ärlig och äkta omsorg är aldrig fel

Jag föreställde mig innan att det skulle vara väldigt jobbigt, upprivande och kanske pinsamt tyst. Sen blev det så väldigt bra. Två mycket ledsna människor som ändå förmådde reflektera över sin situation och på något sätt få en dag i sänder att fungera. Det märkliga var att det inte på något sätt kändes tvunget eller exceptionellt utan som ett ganska vanligt möte människor emellan.

För mig är det en oerhört stor skillnad på vänner och ytliga bekanta. Och hur man skall agerar på bästa sätt beror helt och hållet på hur nära man står de drabbade. Om någon jag normalt inte har kontakt med dök i en stor sorg skulle jag nog närmast känna mig kränkt.
Gita


Precis så känner jag också
Gita

Ibland befinner man sig väl någonstans emellan nära vänner och ytliga bekanta. I det här fallet kände jag att de nog inte har så många nära vänner och vi delade faktisk parhus i många år. min magkänsla sa att det vore rätt att göra ett besök. Är man en någorlunda klok och vettig person, så tror jag att man ska lita på sin intuition.

Du/ni gjorde troligen alldeles rätt och magkänslan skall man lita på
Gita

Nu är ju tråden nästan överspelad i och med att du har varit där och det gick ju bra och det gläder mig.

Dock ska man komma ihåg att människor är så olika. Själv hade jag inte alls velat ha besök av människor jag inte pratat med på länge om jag befunnit mig i en sån här situation. Ett brev med en hälsning att man kan höra av sig om man vill hade uppskattats, då ligger bollen hos mig. Så alla människor är inte likadana. Sen ska man också fråga sig varför man vill besöka. Ibland är det nog kanske för att lindra sin egen sorg och chock mer än för att lindra den andres. Återigen, i det här fallet verkar det ha varit det rätta att besöka, men det kan vara bra att tänka igenom varje situation då den är unik och människor kan reagera olika. Bara för att man själv skulle reagera på ett sätt behöver inte andra göra det också.

Visst har du rätt att det lika mycket handlar om att lindra sin egen sorg och chock. Men om det resulterar i ett bra möte så må det vara hänt....

Får säga att man ska lita på sin känsla och måste säga att du/ni är en mycket godhjärtade mäniskor
Det är min erfarenhet av mäniskor i sorg, att ett okonstlat besök, där man bara är, på den sörjandes villkor, aldrig är av ondo

Ja det är väldigt lätt att tycka om saker när man inte själv varit i situationen. Alla är vi olika, och tur är väl det.
Glad iaf för aquakul skull att magkänslan var rätt i detta fall.

Tack för allt stöd!

Tror att det är just gråten som skrämmer många.
Att känslorna är så starka.
Rädslan för att någon "ska bryta ihop" framför ögonen på en.

Jag tycker att undvikandet av hänsyn för den sörjande är farligare, än närmandet.
Dom kan krasst uttryckt bara be en fara och flyga, men man har ialla fall försökt. mer kan man inte göra och jag vet ingen i sorg som gjort det när någon närmat sig av omtanke.

Damen som skrevs om i ett tidigare inlägg hör tack ock lov till undantagen, där besökaren ställer till oredan.

Bra gjort av er Aqvakul. Familjen uppskattar det alldeles säkert, att veta att folk runtomkring bryr sig.
En sån här sak berör ju alla, inte bara familjen. Även om det är dom det handlar om i första taget så mår man bättre själv också efteråt.
Vi hade ett dödsfall i grannhuset härom året där pappan i familjen hastigt avled i unga år.. Vi hade bara umgåtts på fester och pratat på gatan, men vi gick över med blommor och godispåsar till barnen. Sa också att det bara var att ringa om det var nåt.
Även om vi inte kände varann så blev jag jätteledsen när jag fick reda på det, tänkte på barnen och frun..
till er!

Det är väl egentligen det som är poängen med personliga besök.
Att visa att man delar deras sorg och att orka lyssna på deras tankar och ord...VARFÖR???
Vid suicid alltså

Sov väldigt dåligt i natt - mkt som snurrade i huvudet efter gårdagens möte - känner ändå att jag gjorde det jag måste och om jag inte gjort det så hade jag känt mig som en liten lort...

Jag tycker också att ni gjorde helt rätt Aqua som åkte dit.
När man har varit med om någonting så hemskt behöver man ofta bekräftelse på att man inte är helt ensam. Om det onda bara maler och maler inom familjen eller en annan väldigt sluten krets så är det ofta svårt att komma vidare och det hela blir lätt väldigt destruktivt.

Att själv, som drabbad, ta steget att gå och knacka på hos någon utomstående för att man behöver någon att dela sorgen med...det skulle inte jag våga/klara av i en liknande situation om jag inte hade fått veta av den personen att det var ok att komma och gråta på deras tröskel...

Därför tycker jag att det är väldigt glädjande att höra att det finns varmhjärtade personer som du och din fru som vågar ta detta första steg. Som visar att ni finns där. Bra gjort!!!

...och visst, vem sover inte dåligt ibland när man gått igenom något svårt. I natt sover du förhoppningsvis bättre!

Så skönt att besöket gick så bra och att det känns bra för er så här efteråt.
Jag är säker att ert besök betydde väldigt mycket för de drabbade.
Ja sen kommer nya tankar det förstår jag och så blir det svårt att sova när allt mal fram och tillbaka.
Men ni har gjort en välgärning som era vänner kommer att minnas.
En till dig och din fru.

Jättefint gjort av dig och din fru

Du gjorde helt rätt.
Läser en del hemsidor där personer förlorat sina anhöriga och alla säger sama sak.
Vardagen och tystnaden från vänner är värst.
"Ring om det är nått" får dom ofta höra och det är just det den som sörjer inte kan.
Ringa och be om hjälp.
Vardagen är svårast med allt praktiskt, så att handla hem saker är en oerhörd god hjälp och att komma med fika/mat är alltid uppskattat då många glömmer att äta.
Vem tänker på att, toapappret tar slut när man sörjer?

till dig och din fru Aq! Skönt att det kändes rätt och bra, din magkänsla var tydligen helt rätt.

Jag tror nog det var skönt för er alla att träffas och prata. Det är ju lättare så här, än om man senare skulle mötas helt apropå och få skuldkänslor för att man inte hört av sig.

Jag är inte här så ofta nu, så jag har inte läst detta innan, men jag vill bara säga att det värmer mitt hjärta att ni följde er magkänsla aqua . Jag tror ni gjorde en god gärning. De drabbade föräldrarna har förmodligen ett jättestort behov av att få prata ( och gråta ). Tänk om alla vorit tysta?? Har då aldrig deras dotter funnits?? Jag tror inte det finns nåt värre än tystnad. Sen har det inte nån betydelse när vi senast hade kontakt tycker jag. Kanske var vi bästisar i ett 20-tal år innan vi gick skilda vägar, kanske passade vi våra barn åt varandra i ett 10-tals år, kanske var det.......nåt annat..................spelar ingen roll. Huvudsaken är att vi minns

Jag tycker det var jättegulligt av dig. Att bry sig kan väl inte vara fel. Och känns det fel för tillfället så kan de som mår dåligt kanske reflektera annorlunda senare. Alla har inte ett jättenätverk av vänner och släktingar och då kan det nog kännas jättebra att nån bryr sig

Man vet oftast inte hur man ska hantera situationen. Vet inte hur man ska säga m.m. man kanske blir mycket ledsen själv för att man inte orkar ta sorg vem det än är som går bort. Då har man svårt att hantera det.

Personligen tycker jag det är jobbigt när någon kommer fram och beklagar sorgen eller liknande jag vill bara att det ska gå i samma lunk efter som före för livet går vidare. Detta låter nog hårt för många men tyvärr så är jag uppväxt så.
Många kanske tror att jag inte varit med om sorg men mitt första möte med döden var min lillasyster (hjärtfel) när jag var sju och hon ett år, mina morföräldrar (ålder) före jag fyllt 15 år, mina farföräldrar (ålder) före innan jag fyllt 30 år,en kusin när jag var 35 år (hjärntumör), mitt bonusbaren när han var 18 (sjukdom), min pappa (hjärtinfarkt)för 5 år sedan, en moster (sjukdom) för 2 år sedan så nog har jag upplevt döden av nära och kära men har fortfarande tankar som att livet måste gå vidare och vill inte ha någon som kommer och beklagar m.m.

Läst denna tråd... Förfärligt det som hände flickan o hennes föräldrar. Beundrar dig Aqvakul (o din fru också såklart) för att ni inte lät risken att göra fel hindra er från ett försök att göra riktigt gott. Faran med att göra något är kanske ändå mindre än faran att inte göra något alls. Ja, o gör man det - som ni - med känsla o lyhördhet för "mottagarna", så behöver det ju inte bli så konstigt. Att de ges möjlighet att bara öppna dörren (om de nu vill det), ta emot blomma (eller vad det nu är) o säga tack o stänga igen eller kanske välja att släppa in. Det viktiga här - tycker jag - är att familjen inte känner sig tvingad. Hur vet man det? Kan man ju inte veta säkert, men gör man det med försiktighet, ställer frågor osv så bör det inte vara någon större fara. Ja, o frågan kvarstår ju: Är inte faran större att den som är i behov av stöd inte får det alls pga allas vår försiktighet, hänsynsfullhet och rädsla för obehag för såväl egen som andras skull.

(Jag har själv missat att göra det ni gjorde... minns det fortfarande som ett av mina grova misstag. Jag har dock gjort liknande och fått gensvar på att det var värdefullt. Trodde tidigare att "bli lämnad ifred" gällde för såväl mig som andra, men har även som mottagare fått ta emot medmänniskors omtanke och uppskattat värmen.)

Det finns ett talesätt om krissituationer.

Häll i
Håll om
Håll tyst
Håll ut.

Följer man den regeln vid plötslig sorg och traumatiska händelser så går det nog inte fel.'

Människor i kris tänker inte på mat precis och det måste de ha
En vanlig kram säger mer än tusen ord
Inga ord kan trösta men det kan lindra att någon lyssnar på den sörjande
Håll ut. När nyheten i händelsen äv borra och de anhörigas kris kommer först när chocken lagt sig. så finns ofta ingen hjälpande hand eller lyssnande öra när det behövs som bäst.

Vem som verkligen är vän och vem som är bekant vet man inte förrän något omvälvande händer.

Den trogne "nära vännen" kan plötsligt var bortblåst och den ytligt bekante man bara nickat åt visar sig vara en klippa. I sorgen prövas vännen heter det och det är så sant.

En nästan lika stor sorg är att man "tagit miste" på sk vänner.

Heder åt dig Aquvakul och din fru som vågar vara medmänniskor.

Du skriver så fint så änglarna brister i gråt när dom läser det Bettson

Japp, det är precis det de gör