En polarisering innebär att det bara finns två alternativ, i det här fallet då hatare och älskare. För min del finns det en hel skala mellan ytterligheterna. JAG har inte delat in folk, var och en får själv välja. Jag kanske skulle skrivit Roundup-ogillare då men det är för sent. Jag var och är lite trött på alla dessa eviga debatter som bryter ut varje gång Roundup nämns. För min del fattar jag inte varför man känner ett tvång eller något liknande för att dra upp samma tjafs varje gång. Varför inte bara skriva vad man själv gör och strunta i vad andra gör. Om nån vill påstå att en trädgårdsodlare påverkar miljön utanför tomten genom att använda Roundup så är det bara att komma med bevisen. Man måste ha sinne för proportioner.

Tillägg och förtydligande: Det är inte så att alla som skyller på allt mellan himmel och jord för att inte använda Roundup, från Monsanto till försiktighetsprincipen, skall tvingas att använda det, men låt andra använda det.

Jag har funderat och funderat på det jag fetmarkerat i ditt inlägg men jag blir inte klok på vad du menar. Kan du förklara lite närmate?

Jag refererade till sagan du hämtade orden från "flickan som trampade i brödet"

här är den.....


Flickan som trampade på brödet.
text: H. C. Andersen
översättning: Åke Holmberg
H.C Andersen SAGOR Andra samlingen
Tidens förlag 1975 Du har väl hört om flickan som trampade på brödet för att inte smutsa ner sina skor, och hur illa det gick för henne? Det är både skrivet och tryckt.
Hon var ett fattigt barn, stolt och högfärdig - det var inget gott gry i henne, som man säger. När hon var en liten unge tyckte hon det var roligt att fånga flugor, rycka vingarna av dem och göra dem till krypdjur. Hon tog ollonborren och tordyveln och stack fast dem på var sin nål, och så la hon ett grönt blad eller en liten pappersbit intill fötterna på dem, och det arma djuret höll fast det och vände och vred på det för att komma loss från nålen.
"Nu läser ollonborren", sa lilla Inger. "Titta, hur den vänder bladet!"
När hon växte opp, blev hon snarare värre än bättre, men vacker var hon, och det var hennes olycka, annars skulle hon nog ha fått mer törnar i livet än hon fick.
"Sånt läder ska sån smörja ha", sa hennes egen mor. "När du var barn trampade du mig ofta på förklädet, jag är rädd för att du kommer att trampa mig på hjärtat, när du blir äldre."
Och det gjorde hon mycket riktigt.
Nu fick hon plats hos en förnäm familj ute på landet. De bemötte henne som om hon hade varit deras egen dotter, hon fick kläder därefter, bra såg hon ut och högfärden tilltog.
Ett år hade hon varit ute, då sa hennes herrskap till henne: "Du skulle väl i alla fall hälsa på hos dina föräldrar någon gång, lilla Inger!"
Hon gav sig också i väg, men bara för att visa sig, de skulle se hur fin hon hade blivit. Men när hon kom till bygrinden såg hon flickor och ynglingar stå och prata vid dammen, och alldeles i närheten satt hennes mor på en sten och vilade sig, hon hade en knippa torra kvistar med sig, som hon plockat i skogen till bränsle. Då vände Inger om, hon skämdes över att hon, som var så fint klädd, skulle ha en mor, som var en sådan fattig stackare, att hon gick och plockade kvistar. Hon ångrade inte det minsta att hon vände om, hon var bara förargad.
Nu gick det ett halvt år till.
"Du borde väl i alla fall gå hem och se till dina föräldrar någon gång, Inger lilla", sa hennes matmor. "Här har du en stor vetebulle, som du kan ta med till dem. De blir nog glada att få se dig."
Och Inger tog på sig sina finaste kläder och sina nya skor och hon höll opp kjolen och steg så försiktigt för att vara ren och fin om fötterna, och det kunde man ju inte klandra henne för. Men då hon kom till ett ställe, där stigen gick över kärrmark och där det var vått och smutsigt ett långt stycke, kastade hon brödet i smutsen för att kliva på det och komma torrskodd över. Men just som hon stod med ena foten på brödet och lyfte den andra, sjönk brödet allt djupare och djupare med henne, hon försvann helt och hållet, och man såg bara ett svart, bubblande kärr.
Det är historien.
Vart tog hon vägen? Hon kom ner till kärrfrun, som brygger. Kärrfrun är faster till älvorna, de är nog bekanta, det har skrivits visor om dem, och de har blivit avmålade, men om kärrfrun vet folk bara det, att när det om sommaren stiger opp ångor från ängarna, så är det kärrfrun som brygger. Ner i hennes bryggeri var det som Inger sjönk, och där står man inte ut länge. Soplåren är ett ljust praktgemak mot kärrfruns bryggeri! Det stinker av vartenda kar, så att människor kan svimma, och så står karen packade intill varandra, och finns det en liten öppning mellan dem, där man kunde tränga sig fram, så går det i alla fall inte för alla de våta paddorna och feta snokarna, som ligger sammanslingrade där. Hit ner sjönk lilla Inger. Hela den vämjeliga, levande massan var så isande kall, att hon ryste i hela kroppen, ja, hon stelnade mer och mer av köld. Brödet satt hon fast vid, och det drog henne med sig som ett bärnstensstycke drar till sig ett litet strå.
Kärrfrun var hemma; bryggeriet besöktes den dagen av fan och hans mormor, och hon är ett gammalt och mycket giftigt fruntimmer, som aldrig är sysslolöst. Hon går aldrig ut utan att ha sitt handarbete med sig, det hade hon också här. Hon sydde munläder åt folk, och så får ingen någon ro mera. Hon broderade lögn och virkade förflugna ord, som fallit till marken. Allt till skada och fördärv. Ja, hon kunde sy, brodera och virka, gamla mormor!
Hon tittade på Inger, tog så opp sina glasögon och tittade ännu en gång på henne. "Den där flickan har anlag", sa hon. "Jag skulle vilja ha henne som minne av besöket här! Hon kan passa som piedestal i min dottersons salong."
Och hon fick henne. På så sätt kom lilla Inger till helvetet. Dit ner kommer folk inte alltid raka vägen, de kan komma dit på en omväg, i fall de har anlag.
Det var en salong i all oändlighet. Det svindlade för ögonen när man såg sig tillbaka. Och så stod här en försmäktande skara, som väntade på att nådens dörr skulle öppnas. De kunde få vänta länge! Stora, feta, vaggande spindlar spann tusenårig väv över fötterna på dem, och den väven snärjde som fotbojor och fängslade som kopparkedjor. Och inte nog med det: varenda själ kände en evig oro, en pinande oro. Den girige stod där och hade glömt nyckeln till sitt kassaskrin, och den satt i, det visste han. Ja, det skulle bli för långrandigt att räkna opp alla de olika slag av pina och plåga, som folk fick känna på här. Inger kände, hur hemskt det var att stå som piedestal. Hon var liksom fastknådad vid brödet.
"Det har man för att man vill vara ren om fötterna!" sa hon för sig själv. "Titta, hur de glor på mig!" Ja, de såg alla på henne. Deras onda lustar lyste ur ögonen på dem och talade utan ljud ur deras mungipor - de var förfärliga att se.
"Mig måste det vara ett nöje att se på", tänkte lilla Inger. "Jag har ett vackert ansikte och fina kläder." Och så vände hon på ögonen - nacken var för styv. Nej, så nersmutsad hon hade blivit i kärrfruns bryggeri! Det hade hon inte tänkt på. Kläderna var liksom överdragna med en enda stor, slemmig massa. En snok hade hängt sig fast i hennes hår och daskade henne i nacken, och ur varje veck i kjolen tittade en padda fram och skällde som en mops med andtäppa. Det var mycket obehagligt. "Men de andra här nere ser då också förskräckliga ut!" tröstade hon sig med.
Värst av allt var ändå den förfärliga hunger hon kände. Kunde hon då inte böja sig ner och bryta en bit av brödet, som hon stod på? Nej, ryggen hade stelnat, armar och händer hade stelnat, hela hennes kropp var som en stenpelare, bara ögonen kunde hon röra, hon kunde vrida dem runt, så att hon såg bakåt, och det var en otäck syn, det. Och så kom flugorna. De kröp över ansiktet på henne, fram och tillbaka, hon blinkade med ögonen, men flugorna flög inte sin väg, för det kunde de inte: vingarna var avplockade, de kunde bara krypa. Det var en plåga - och så hungern. Ja, till slut tyckte hon att hennes inälvor åt opp sig själva och att hon blev så tom inuti, så förfärligt tom.
"Ska det här vara länge till, så står jag inte ut!" sa hon, men stå ut med det måste hon, och länge varade det.
Då föll en brännande tår ner på hennes huvud, den tillrade över hennes ansikte och bröst och ända ner på brödet. Ännu en tår föll, det föll många. Vem var det som grät över lilla Inger? Hade hon inte en mor på jorden! Sorgens tårar, som en mor gråter över sitt barn, når alltid fram till barnet, men de lindrar inte, de bränner, de gör bara pinan värre. Och så denna olidliga hunger och att inte kunna nå brödet, som hon trampade på med sin fot! Till slut kändes det, som om allt inom henne hade ätit opp sig själv, så att hon hade blivit som ett tunt rör, som drog till sig vartenda ljud. Hon hörde tydligt allt som man sa om henne oppe på jorden, och det var onda och hårda ord, hon hörde. Hennes mor grät visserligen djupt och sorgset, men hon sa också: "Högmod går före fall - det blev din olycka, Inger! Vad du har gjort din mor ledsen!"
Hennes mor och alla där oppe visste om hennes synd, att hon hade trampat på brödet, hade sjunkit igenom och försvunnit. Vallpojken hade berättat det, han hade själv sett det från backen.
"Vad du har gjort din mor ledsen, Inger. Ja, jag tänkte nog det."
"Å, om jag aldrig hade blivit född!" tänkte Inger, när hon hörde det. "Det hade varit mycket bättre. Nu hjälper det inte, att mor jämrar sig."
Hon hörde vad de sa, de hyggliga människorna, som hon haft plats hos och som varit som föräldrar för henne: "Det var en dålig flicka, hon var inte tacksam för Guds gåvor utan trampade dem under fötterna. Hon får inte lätt att komma igenom himmelrikets port."
"De skulle ha lärt mig bättre", tänkte Inger, "de skulle ha plockat ur mig mina ovanor, om jag hade några."
Hon hörde, att man hade skrivit en hel visa om henne: "Den högfärdiga flickan som trampade på brödet för att hon ville ha fina skor", och den sjöng man runt omkring i landet.
"Att man ska behöva höra så mycket och lida så mycket för det!" tänkte Inger. "De andra borde verkligen straffas för sitt, de också! Ja, då skulle det bli mycket att straffa. Att jag ska behöva plågas så här!"
Och hennes sinne blev ännu hårdare än hennes skal.
"Här nere, i det här sällskapet. blir man då inte bättre, och det vill jag inte bli heller. Titta så de glor!"
Och hennes sinne blev hätskt och förbittrat mot alla människor.
"Nu har de fått något att prata om där oppe! - Att behöva plågas på det här sättet!"
Och hon hörde att de berättade hennes historia för barnen, och de små kallade henne den elaka Inger. "Hon var så otäck", sa de, "så stygg, det var rätt åt henne att hon fick pinas!"
Barn hade alltid bara hårda ord att säga om henne.
Men en dag, då vreden och hungern gnagde i hennes ihåliga skal, och hon hörde sitt namn nämnas och sin historia berättas för ett oskyldigt barn, en liten flicka, märkte hon, att den lilla brast i gråt vid berättelsen om den högfärdiga, grannlåtsgalna Inger.
"Men kommer hon aldrig mera opp?" frågade den lilla flickan. Och hon fick till svar:
"Hon kommer aldrig mera opp!"
"Men i fall hon vill be om förlåtelse och aldrig göra så mera?"
"Men hon vill inte be om förlåtelse", sa man.
"Jag vill så gärna, att hon ska göra det!" sa den lilla flickan och var alldeles otröstlig. "Jag ska ge bort dockskåpet, i fall hon får komma opp. Det är så hemskt för henne där nere, stackars Inger!"
Och de orden trängde ända ner till Ingers hjärta, de liksom gjorde henne gott. Det var första gången som någon sa "stackars Inger!" utan att säga ett enda ord om hennes fel. Ett litet oskyldigt barn grät och bad för henne, hon blev så underlig till mods, hon skulle gärna själv ha gråtit, men hon kunde inte gråta, och det var också en plåga.
Allteftersom åren gick där oppe - nere var sig allt likt - hörde hon allt mera sällan något ljud därifrån, det talades mindre om henne. Då hörde hon en dag en suck: "Inger, Inger, vad du har gjort mig ledsen! Men det sa jag ju!" Det var hennes mor som dog.
Hon hörde ibland sitt namn nämnas i familjen, där hon hade haft plats. "Jag undrar om jag någonsin ska få återse dig, Inger. Man vet inte vart man kommer!" Det var de vänligaste ord som hennes förra matmor sa.
Men Inger begrep nog, att den snälla frun aldrig skulle komma dit, där hon var.
Så gick det en tid igen, lång och bitter.
Då hörde Inger åter sitt namn nämnas och såg liksom två klara stjärnor lysa ovanför sig. Det var två vänliga ögon som slocknade på jorden. Så många år hade gått, sedan den lilla flickan otröstligt grät för "stackars Ingers" skull, att det barnet hade blivit en gammal kvinna, som Vår Herre nu ville kalla till sig, och just i den stunden, då tankarna kretsade kring livets hela summa, kom hon också ihåg, hur bittert hon som ett litet barn hade gråtit, när hon hörde berättas om Inger. Den tiden och det intrycket stod så livslevande för den gamla i hennes dödsstund, att hon med hög röst sa: "Fader i himlen, kanske jag också har trampat på dina välsignade gåvor utan att tänka på det, alldeles som Inger! Kanske jag också har varit högfärdig i mitt hjärta, fastän du har varit nådig mot mig och inte låtit mig sjunka utan hållit mig oppe! Släpp mig inte i min sista stund!"
Och den gamlas ögon slöts, och själens ögon öppnades för det fördolda, och när Inger stod så levande för henne i hennes sista tankar, såg hon henne, såg hur djupt hon dragits ner, och vid den synen brast den gamla fromma kvinnan i gråt - i himmelens rike stod hon som barnet och grät för stackars Inger. De tårarna och de bönerna ljöd som ett eko i det ihåliga, tomma skal, som omslöt den fängslande själen. Hon överväldigades av all kärleken där uppifrån, som hon aldrig hade väntat sig: en Guds ängel grät över henne! Varför blev det henne förunnat? Den plågade själen liksom samlade ihop i tankarna alla sina handlingar under jordelivet och bävade och grät, såsom Inger aldrig hade kunnat gråta. Hon uppfylldes av sorg över sig själv. Hon tyckte, att för henne kunde aldrig nådens port öppnas, och när hon förkrossad erkände det, lyste i detsamma en ljusstråle ner i avgrunden. Ljusstrålen kom med en kraft, som var starkare än solstrålen, som tinar opp snögubben, som pojkarna har gjort på gården. Och då - långt hastigare än snöflingan, som faller på barnets varma mun, smälter och blir en droppe - upplöstes Ingers förstenade skepnad, en liten fågel svingade sig i sicksack som en blixt opp mot människornas värld, men skrämd och skygg var den för allting, den skämdes för sig själv och för alla levande varelser och skyndade sig att söka skydd i ett mörkt hål, som den hittade i en förfallen mur. Där satt den hopkrupen och darrade i hela kroppen, inte ett ljud kunde den få fram, den hade ingen röst. Där satt den en lång stund innan den lugnat sig så pass att den kunde se och förstå allt det underbara där utanför. Ja, någonting underbart var det: luften var så ren och mild, månen sken så klart, träd och buskar doftade. Och så var det så trevligt där den satt, och den hade en så ren och fin fjäderskrud. Å, hur underbart och med vilken kärlek allting var skapat ändå! Alla de tankar som rörde sig i fågelns bröst ville ut i sång, men fågeln kunde inte. Den skulle så gärna ha velat sjunga som göken och näktergalen om våren. Vår Herre, som kan höra maskens tysta lovsång, hörde också fågelns lovsång, som steg opp i tankeackord, liksom psalmen klingade i Davids bröst, innan den fick ord och melodi.
I tankarna växte de ljudlösa sångerna och blev under flera veckor framåt allt starkare. Det första vingslaget, det första steget till en god handling, skulle ge röst och ljud åt sångerna - men först en god handling!
Nu kom den heliga julfesten. Bonden satte opp en stång vid husväggen och band fast en otröskad havrekärve på stången, så att himlens fåglar också skulle få en glad jul och en glad måltid.
Och solen gick opp på julmorgonen och sken på havrekärven, och alla fåglarna kvittrade och flög kring sin matstång. Då kom det också från muren ett "pi, pi!". Den översvallande tanken fick ljud, det svaga pipandet var en hel glädjehymn, tanken på en god handling var väckt, och fågeln flög ut ur sitt gömställe. I himmelen visste man nog vad det var för en fågel.
Vintern tog i på allvar, sjöar och vattendrag var hårt tillfrusna, fåglarna och skogens djur fick svårt att skaffa sig föda. Den lilla fågeln flög bortåt landsvägen, och där i slädspåren, sökte den efter sädeskorn och hittade också ett här och var. På rastställena hittade den några brödsmulor; av dem åt den lilla fågeln bara en enda själv, men lockade på de andra utsvultna sparvarna, så att de skulle få något att äta. Den flög till byarna och tittade sig omkring, och där en vänlig hand hade strött ut brödsmulor framför fönstret åt fåglarna, där åt den själv bara en enda smula och gav allt åt de andra.
Under vinterns lopp hade fågeln samlat och gett bort så många brödsmulor, att de tillsammans uppvägde hela det bröd som lilla Inger hade trampat på för att inte smutsa ner sina skor, och när den hade hittat och skänkt bort den sista brödsmulan, blev fågelns grå vingar vita och bredde ut sig till flykt.
"Där flyger en tärna över sjön!" sa barnen, som såg den vita fågeln. Än dök den ner mot sjön, än höjde den sig i det klara solskenet. Den glänste, så att det var omöjligt att se vart den tog vägen. De sa, att den flög rakt in i solen.

Ok, då klarnade det för jag känner bara till sagan lite ytligt, har aldrig läst den. Jag menade med liknelsen att den som använder Roundup av en del tycks betraktas som evigt förtappad och skall ner i helvetet. Jag bara ler åt detta och känner mig inte som nån martyr.

Det kan bara vara ditt eget dåliga samvete som får dig att tänka så. Jag tycker snarare att att Roundup verkar vara ett väldigt känsligt ämne för dig eftersom du ideligen tar upp det och har sånt stort behov av att försvara giftet, vilket du oftast gör genom att ogrundat förminska opponenternas kunnande. Ett typiskt sätt att försöka dölja sitt eget tillkortakommande.

Nu fabulerar du igen. Samvetet ligger och slumrar så sött. Det är alla påhopp inklusive personangrepp som gör mig övertygad. Inte känsligt för mig, men tydligen för motståndarna som ideligen tar upp frågan. Ännu har ingen opponent lyckats överföra labbens tveksamma experimenterande till verklighetens trädgårdsodlare.

Snacka om att kasta sten i glashus eller genom sig själv känner man andra skulle man också kunna säga.

Tack andersen för den trevliga sagan du publicerade. Farbrot HC - han var klok han en släkting kanske?

Nu har jag läst och läst denhär tråden och jag hittar ingenting om att någon skall hamna i helvetet eller halshuggas för att ha använt Roundup i trädgården Däremot hittar jag riktigt sakliga och kunniga inlägg från Azur, amaira och Tulipanaros. Det märks väldigt väl att det är människor med stor kunskap. Sedan hittar jag inlägg från Aqvakul om försiktighets principen - klokt och sansat skrivet som jag personligen kan instämma med.

Jag hittar också sansade inlägg med stor förståelse för att ibland finns helt enkelt inget bra alternativ. Inga pekpinnar eller nedvärderande omdömen..

Själv skrev jag inlägg om Monsanto och deras framfart i världen men ingenstans drog jag den slutsatsen som Ruda framförde - om Monsanto är farligt så är även Roundup farligt. Tvärtom var jag övertydlig att det ena handlar om etiska och moraliska problem, det andra av hänsyn till miljön.

Så hur jag än läser ser jag bara en person som står för nedvärderingar och förlöjliganden av personer som har en annan åsikt och det är gossen Ruda. Han tyckte tom att jag har en tråkig trädgård sådant är väl inte vanligt att skriva på ett trädgårdsforum annat än i avsikten att såra. Nåväl, min trädgård blir inte tråkig för att Ruda tycker det...så den pilen hade inte avsedd effekt

Personligen känner jag mig inte bekväm med dendär fega debattstilen - "vissa" "en del" "miljömaffian" "somliga" om man nu tycker något negativt om någons åsikter och känner sig så trängd att framföra detta så är det att föredra att vända sig direkt till vederbörande så inte tio personer till behöver fundera på om det är just jag som avses.

Återkommer när jag läst igenom årets trådar och sparat på alla nedvärderande omdömen om mig. Det tar lite tid för det är ingen rolig läsning och jag har en del annat för mig.

Nej, jag orkar inte leta igenom en massa trådar för att leta efter påhopp. JAG vet att så har skett och det räcker för mig och jag behöver inte försvara mig. Jag skulle kunna skriva vem eller vilka som är värst men det skulle nog direkt resultera i försvarstal. Nu kanske en del tycker att man inte har skrivit något elakt men det är mängden som är avgörande, till slut rinner bägaren över.

Jag har några gånger här läst om att eftersom Monsanto tillverkat Agent Orange så måste också Roundup vara farligt, vill inte skriva vem. Även om flera andra inte direkt pekat på sambandet så går det att läsa mellan raderna. Ideligen.

Beträffande glyfosatets påstådda skadeverkningar så är den viktigaste biten om resultatens av labbförsök går att överföra till verkligheten. Ett ämnes varkan, god eller dålig, börjar med en lägsta gräns, Sen stiger verkan upp till 100 %. Kommer koncentrationen inte upp till den lägre gränsen är saken inte mycket att orda om. Man kan möjligen hålla koll på koncentrationen. Än har jag inte sett några undersökningar som låg upp över lägsta gränsen men återkom gärna om det finns.

Nu skall jag gå ut i trädgården.