Varför inte anlita sjukvården? Ofta kan den lindra om än inte hjälpa i alla lägen. Men hur sjukvården fungerar vet du säkert bättre än mig.

Hänger ju som en galning i telefon, men alla dessa remisser hit och dit som intev har funkat som de borde utan att man får ta och förvissa sig om att allt kommer rätt......samtal som sedan inte kommer tillbaka och tiden går .......
Jag blir till stor del lämnad ensam under dagtid, han orkar inte vara hemma och jag kan inte tvinga/begära det heller......
sista alternativet är ambulansen till akuten här, där finns en oduglig utländsk hjärnkirurg som har förstört många ryggar ....... då försöker man, trots all gnäll, att stå ut med......
Jag hade tagit Strängnäs om nu inte minaq papper varit på väg till den samme som redan opererat mig innan och sett det som inte alltid syns i de olika rtg-.......

Men du skrev ju förut att du stod först i kön då är det ju bara att avvakta.

Jo, det gör jag och nu är jag first priority, skulle få svar idag, men kanske kommer det i morgon och de kommer inte i detta läge skicka en kallelse utan när de ringer så är det bara o åka.....
Det börjar bli akut när jag börjar förlora känseln fr. midjan o ner på bara under de senaste dagarna, därför försöker man undvika "hjärnkirurgen" här och komma till rätt lasarett o neurokir.
F´låt att man blir stirrig!
Ska försöka att lägga mig till ro .........

Angående medicinering så har jag provat hela långa listan med olika typer som man använder mot smärta. Från inflammationshämmande till psykmedicin (som jag ville typ dö av, jag som aldrig knappt varit deprimerad, dem slutade jag med ganska fort) till olika sorters läkemedel mot nervsmärta.

Ingenting har hjälpt mig, ingenting. Av morfin blir jag otroligt påverkad i skallen. Rentav drogad.
Så jag använde på sin höjd ipren.

Så jag har nu turen att slippa läkemedelsabstinens, om det varit så att jag hittat ett som fungerat och som var vanebildande så skulle jag ju nu ha ett helvete med det.

Genom åren hittade jag mitt sätt som fungerade för mig. Så fort jag kände att smärttoppar var på gång la jag mig och vilade. Det var viktigt att ligga på just ett sådant sätt som jag funnit att jag mådde bäst i att ligga, med exakt huvudvinkel och med exakt rätt tjocklek på kudden.
Nu fattar ju jag att det var i just den ställningen som nerven klämdes som minst. Men då visste jag bara att det var den ställningen som var bäst. Från någon minut upp till en halvtimme låg jag. Eller halvsatt i soffan i en ställning som var ergonomiskt rena döden, men för mig det bästa som fanns.

Kanske gamla arbetskamrater inom sjukvården kan ge dig goda råd, annars är det väl akuten som gäller för dig. Inte mycket mer att välja på för oss vanliga
Svenssons. Men hjälp finns alltid i någon form. Vi har trots allt en ypperlig sjukvård med bra läkare.

Jag vet inte riktigt om jag håller med dig där...
Jag gick med svår smärta i 3500 dagar innan jag fick hjälp... och då hade jag turen att hamna i en studie och bli opererad... Om jag sökt hjälp? Det ska gudarna veta att jag har. I synnerhet de två-tre första åren.
Jag är inte ensam. Det finns tusentals med samma skada här i vårt land.

Nej, sjukvården kan inte diagnostisera allt, det har ju du fått erfara den hårda vägen. Men lär o utvecklas sjukvården i samma takt som hittills, genom ibland patienter som du, så känner jag mig trygg med den. Blir jag sövd vill jag ju vakna igen men även en enkel operation kan ju gå fel. Men till slut kan ju en operation gå bara helt rätt, som i ditt fall. Tja, det är kanske livet i ett nötskal, lite upp o lite ner.

Jag blev inte ens sövd så jag behövde inte oroa mig för den risken.

Jag håller inte med dig. Söker t.ex hjälp för en åkomma sedan drygt 4 år, har inte fått hjälp än.

Väntade 2 år på hjälp för min onda rygg och först när jag inte kunde gå längre fick jag åka till Strängnäs. Men hur jag kom dit och hem efter operationen det fick jag lösa själv.

Min sambo går sedan 19 år tillbaka med svår whiplash, hjälpen är lika med noll

Elisabeth

Håller heller inte med dig där...
Trots 25 år inom sjukvården fick jag verkligen slita för att få hjälp/op av min rygg.
Ny op. planerades och efter sex -sju års väntetid, var det försent och jag ströks från listan...
Enda hjälpen är starka mediciner (morfin) när det är som värst...

Får göra en pudel och menade egentligen att det mesta går att lindra i varierande grad. Allt är väl en avvägning mellan verkan o ev. bieffekter. Svårt val utan tvivel. Dessutom vänjer sig ju kroppen o vill ha mer medikamenter.

Det är inte en hundraprocentig sanning att kroppen vänjer sig och måste ha mer. Det är olika från person till person.
Själv tillhör jag den lyckligt lottade gruppen som verkar ha väldigt svårt att bli beroende.
En läkare sa till mig en gång att om man har riktigt svår värk konstant och den smärtlindring man får bara hjälper en del, alltså inte tar bort smärtan totalt. Ja då är det stor chans att man inte blir beroende heller. Kroppen (hjärnan) får inte den typen av "belöning" som är beroendeframkallande då effekten är ganska liten.

Så säger min läkare också.
Har medikamenterna en smärta att arbeta med, uppstår inte ett beroende.
Det är när man överdoserar, eller tar dom utan att ha värk, beroendet kommer.

Det var intressant att höra att det finns någon mer än jag som faktiskt tänker redigare och är mycket klarare i huvudet när jag använder smärtlindring.
Med konstant huvudvärk, svår värk i resten av kroppen samt nästan ingen förmåga att sova, så tappade jag också förmågan att använda hjärnan ö h t, kändes det som.

Nu får jag inga jättestarka tabletter eller morfin, men om det skulle visa sig att de förkortar mitt liv väsentligt eller att jag skulle bli beroende av dem, så än sen då???
Det liv jag har helt utan lindring, det är inget liv att leva.
Jag lever hellre ett mycket kortare liv och kan känna viss glädje av att leva, än att jag blir väldigt gammal och att de flesta åren i mitt liv bara är pest och pina.

Jag är också lite nyfiken på vad ni "tablettvägrare" är så rädda för? Eller är det helt enkelt så att ni tycker att ni klarar er bra ändå? Livet är inte ett helvete?
Visst, det är jättebra att ni klarar er ändå. Bara ni själva tycker att det är värt det.

Har ibland hört av vissa att de tycker en "tablettvägrare" är en bättre person, som är beundransvärd, modig, stark mm mm. Jag förstår faktiskt inte varför?

Man får tycka vad man vill men jag skäms i a f inte för att jag använder mediciner p g a sjukdomar och skador som jag inte bett om.

Skruttis : Jag kan bara svara för mig själv, min kropp håller sakta men säkert på att säga upp sig p.g.a. dels olika reumatiska sjukdomar och bilolyckor. Värken blir värre för varje år och det jag är rädd för är att om jag börjar pilla i mig starka tabletter nu så kanske dom inte verkar den dagen jag inte kan andas av smärta.
En bekant knaprar dessa tabletter som om det vore godis och säger sig ha sådan smärta att det bara blir fler och fler hon tar och om hon skulle få ännu ondare så lär inga tabletter i världen hjälpa.
DET är jag rädd för, visst, det finns dom dagarna då jag faktiskt har svårt att ens andas p.g.a. smärtan redan nu och jag vet att jag är dum som inte ber om den hjälp som finns att få.
Jag känner mig varken beundransvärd, modig eller stark för att jag inte tar tabletterna som behövs, tvärtom faktiskt, man känner sig ganska värdelös.

Att vägra ta medicin är inte modigt, det är urbota dumt. Att avstå vid lätt huvudvärk är en sak, men att avstå vid svår eller konstant värk är ju inte vettigt. Vid denna årstid känner jag själv av lederna då o då . Några värktabletter och det blir strax bättre. Iprengubben ligger i skåpet.

Som sagt, överdoserar man, utvecklar man ett beroende istället för att få smärtlindring..

Håller med skruttis i, "heller ett kortare bra liv" med smärtlindring..., en ett långt värdelöst liv med svår smärta.

Men du måste ju inte börja med de allra starkaste tabletterna. Det finns en hel djungel av olika starka smärtlindrare att prova. Och du, tänk på att även läkemedelsutvecklingen går framåt.
Har du ingen vettig läkare att prata med om detta?
Du ska verkligen inte känna dig värdelös p g a dina värderingar. Det är ju helt och hållet ditt eget beslut bara. Finns inget rätt eller fel i den här frågan tycker jag.

Din vän kan jag inte uttala mig om men det verkar ju som om hon behöver hjälp av läkare med dosering och som Pejori skrev så är överdosering inget positivt och jag tycker inte att du ska ta din vän som ett bra exempel på smärtlindringens verkan.

För mig löste sig en del när jag äntligen fick tag på en läkare som engagerade sig i mina problem.
Jag blir också sämre för varje år och vet inte var det kommer att sluta men jag orkar inte bekymra mig om hur jag kommer att må om 5, 10, eller 15 år och huruvida det finns värktabletter som är perfekta för det tillfället. Vet ju inte ens hur länge till jag kommer att leva. Med min olycksstatistik så lutar det åt att jag inte kommer att sätta något nytt åldersrekord i a f. Det är dock inget jag är orolig eller rädd för.
Det enda jag vet att jag lever just nu och att jag vill kunna göra någonting.

Jag kommer att bli helt döv så småningom så därför passar jag på att lyssna på allt jag känner för, så länge jag kan. Så känner jag också med värken. En dag så kommer antagligen mina händer inte att lyda mig ö h t och då vill jag i a f ha försökt pyssla på så gott jag kan tills dess. Då har jag åtminstone minnena att leva på.
Att det innebär ett liv med mediciner, ja då får det väl vara så!

Tänk Pia, det förstår jag att du gör.
Det gör jag med, när jag har ont och det begränsar mig i min vardag, mer än jag står ut med.
JUST DÄRFÖR, tycker jag att du ska tänka över ditt beslut en gång till.

Det finns ett klart samband mellan kronisk värk och depression och nedstämdhet.
Du behöver inte ta det starkaste som finns på marknaden och kanske inte fulldos heller.
Men du kan få en bra lindring och känna dig mer tillfreds med dig själv..
Prova en vecka eller två, hjälper det inte, så kan du ju alltid sluta igen.

Jag har suttit och läst den här tråden, och vill bara säga att jag är såååå innerligt tacksam att jag hitintills har varit förskonad från den förskräckliga och plågsamma värk ni har fått och får utstå. Som frisk och smärtfri är det svårt att förstå hur ni klarar av det! Jag förstår Anmas lyckorus över sin lyckade operation och önskar att fler kunde få uppleva det ruset.
Inte för att det hjälper, men en stor "stå ut-kram" till er alla.

Jag har träffat alldeles för många som blivit fast i sina piller..... en vän op. sin rygg 1 mån efter mig i höstas, använde redan innan op 3 olika sorters morfin och inte blev det bättre efteråt när de försökte få ner doserna, klättrade han på väggarna och det gick inte alls.
Som jag, hade inte ätit starkare innan min op. behövde bara lite extra under 2 första veckorna, sedan kunde jag släppa dem.
Som Anma skrev, att bli bra efter op. och inte behöva använda starka saker, var ju en plus i kanten, hon slapp abstinenssen........
Skulle jag veta/ha obotlig cancer och en liten stund att leva, då skulle jag inte bry mig utan ta den lindringen jag skulle få......

Som läget är nu, kan jag trol. bli smärtfri om allt går bra. Dock är jag alltid nervös för narkosen efter det fallet då mitt hjärta stannade och jag flöt ur kroppen. ..... det var enbart skön känsla, men är nog färdig än att dö...

Det är heller inte vettigt att knapra i sig en massa piller när de knappt har en verkan...


Jag önskar också att alla smärtpatienter kunde få uppleva detta. Att efter så lång tid få uppleva en näst intill smärtfri dag. Och den värk man känner är av en art som inte hindrar en på något sätt att göra det man vill. Det är helt sanslöst härligt.

Det är Piss rent ut sakt n'är man är öm överallt och har värk knappt kan gå och såå gärna vill jobba i trädgården gå i skogen gräva mm ,man blir så himmla förbannad för man vill ju SÅ mycket men har ont .Alla tål inte att äta värktabletter av typ Ibouprofen och liknande själv är jag magsårsmänniska och Astmatiker så jag får hålla mig till Alvedon och liknande vilket inte hjälper ett skit när man har riktig jäkla ont ,när det är som jäkligast tar jag två Alvedon och en Ibuprofen med följden att mina fötter 'är svullna nästa dag rent bulliga !plus att jag får hjärtklappnin. " Distalgesik"var en värktablett som togs bort på grund av att man kunde bli beroende av den sas det ?Distalgezik eller hur det stavas var en tablett för dom som inte tål Acetylcalecylsyra .Vi som har dåliga magar och Astma för oss finns inga bra v'ärktabletter att köpa och inte att få på recept heller

Samma här, är mycket känslig för mediciner ----- dålig mage + astma.
Alvedon + citodon och även distalgesic, då den fanns, gick för gårt åt min lever (hade inte fel i min lever innan) och är nu "rödmärkta" i min journal..... ja vad finns det då? Använder Treo o hoppas att magen håller tills jag får något annat el. tid till op.
Maken har gett mig av sina värktabletter (hade njursen) och tar det till natten, så att jag får sova lite åtminståne, men behöver gå upp så många gånger till toa, så det blir svårt att somna om.

Fick lite insomningstabl. och Lergigan som lugnande i samband med de 2 dödsfallen en månad sedan, men nu hjälper dem inte heller. Trol. värken som håller mig vaken och att inte hinna i tid till toa, o det gör jag inte alltid heller ........känslorna börjar avta mer o mer även där.......

Kolla fass.se och återkom ifall ni hittar en bra medecin där utan en sjuhelvetes massa biverkningar. Piller gör dig inte bättre, snarare tvärtom dem förstör dina inre organ irriterande mot magen och lagras i levern. När levern är full, ja då börjar det hända tråkiga saker i kroppen.

Sjukvården är sjukt hemsk att beskåda, jag var iväg för mina magbesvvär fick det ena efter det andra utskrivet. (Tog ut det för det var jag tvungen för att få min ersättning, men använde inget av det). Nu vet jag vad felen är efter ett ultraljud och gastroskopi. Och ingen av deras medeciner skulle ha hjälpt mot desta. Man blir att må efter vad man stoppar i sig. Och inte ovanligt att man först får en medecin för sina besvär, vilket skapar nya besvär tex insomnings problem ja då får man en ny piller ask för det. Hur naturliga är dessa kemikalier tror ni...

Finns inga genvägar eller mirakel piller för bättre hälsa. Bra föda och motion/träning är det kroppen behöver, man kan fylla kroppen med skit och klara sig jätte bra jätte länge, men som för mig var det helt kört vid 25års ålder, har dock sen dess skippat medeciner och äter bara nyttigt, börjar sakteligen bli bättre och bättre. Framför allt har jag börjat återfå en ork jag inte haft sen man var sisådär 7år. Och mina sömnproblem har börjat försvinna helt också!

Vad skönt att du hittat hjälp!
Samtidigt finns det ju sjukdomstillstånd som behöver medicineras.
Själv provade jag många olika mediciner, men slutade med dem inom en månad för att jag inte fick hjälp mot smärtorna eller fick biverkningar som var värre än lindringen de gav.
Andra med samma typ av skada värderar annorlunda och många med nervsmärta blir hjälpt av tex lyrica.

Imitt fall till exempel, att ändra kosten hade inte hjälpt mot en nerv i kläm i bakhuvudet. Det är ett som är säkert.

Jag kan hålla med om att det finns sjukdomstillstånd som man kan känna sig hjälpt utav medecinering och även tillstånd där det är fullt nödvändigt. Samtidigt är det bra om man frågar sig själv vad är orsaken till smärtan, vet jag det? Om man inte vet vad felet är borde man omöjligen kunna medicenera mot det, sjukvården är av en annan åsikt...

Finns det medeciner som flyttar nerver? Eller får du leva med denna nerv i kläm? Ber om ursäkt ifall du svarat på detta har mest skummat igenom tråden som hastigast.

Lyrica är nått jag inte gillar det är ett av många "lagliga" narkotiska preparat som hamnar i överflöd på den svarta marknaden. Läkare i sverige skriver allt för lättvinneligt ut div medicinska preparat, vi går mot rasande fart mot en allt lägre hälsa ala USA som tycks vara den stora förebilden.

I januari 2003 blev jag påkörd när jag körde hem från jobbet och fick en whiplashskada. En svår sådan som gav smärtor dygnet runt, bla huvudvärk.
Ingen visste, varken jag eller läkarna ( i alla fall de läkare som jag träffat genom åren), vad som orsakade smärtorna.

Nu pågår en studie i Sverige som jag kom med i angående teorin att just klämda nerver skulle vara orsaken. Jag hade turen att komma i operationsgruppen och blev opererad i slutet av augusti. Jag garderar mig själv som 90% bättre. När jag tränat upp min kropp så kommer den siffran att bli högre.

Under denna tid har ingen kunnat förklara smärtorna. Behandlingen har varit inriktad på smärtlindring. Så är det ju när man inte vet orsaken.

Nej, det finns inte mediciner som flyttar nerver, inte vad jag vet i alla fall. Men det finns mediciner som lindrar nervvärk som hjälper många, inte mig dock.
För att få bestående hjälp måste ett operativt ingrepp till, men då måste man först och främst förstå orsaken till det onda.
Alla WAD-patienter har heller inte samma skada, det finns de med instabilitet också.





Man kan medicinera för smärtlindring även om man inte vet orsaken till smärtorna. Det är totalt onödigt att människor ska gå omkring med mer smärta än nödvändigt om ett piller hjälper att kapa topparna.

Vad bra att du fick komma med i den studien och fick rätt hjälp för dig! Det glädjer mig.

Angående medecinerna ja visst kanske blockerar smärt signalerna hos en del patienter, men till vilken nytta igentligen? Smärtan är där av en anledning tänker jag mig. Låt oss säga man blir smärtfri av sina tabletter och kan göra saker man normalt inte kan, är då ens kropp renoverad och lämplig att göra dessa saker bara för man inte känner smärtan? Med stor sannolikhet så över tid har man bara blivit sämre på flera sätt.

Mvh.

Att få smärtlindring, jag la mig och vilade minst 5 gånger om dagen, andra medicinerar, är a och o när man har långvarig smärta.
Någon som tyckte att en annan som hade långvarig smärta sjåpade, själv hade ju hen orkat en hel vecka med hemsk tandvärk. Värre än så kunde det ju inte vara.
Nä, det var säkert inte värre, men tänk då att de kroniska smärtpatienterna inte går med smärtan en vecka, utan i åratal.
Det är en ganska stor skillnad på att stå ut en vecka och ett sekel (som i mitt fall). En vecka kan man sitta på en pinne, gör det i tio år...
Då tycker man att mediciner som hjälper till att kapa det värsta är gudagåvor.

Det är just det som är problemet, det är ingen lösning på problemet utan bara en flyktväg, en flyktväg som kan leda till ett beroende som många gånger kan vara mycket värre än smärtan som man från början ville bli "kvitt". Smärtlindringen gör dig inte bättre, dem går ut på att blockera smärtsignaler i hjärnan och liknande.

Så du föredrar att vara sängliggande, eller ligga på golvet och vrida dig p.gr. av smärta, istället för att ta en tablett?

Med facit i hand så är det helt rätt uppfattat. Jag ser det såhär, det finns en anledning till att jag har ont. Är av den uppfattningen att det är bättre att gå till roten med problemet och börja ändra livsstil eller va det än kan vara för att bli bättre, och det är inget som händer över en natt. Smärta är ett varningssytem i kropen och finns där av en anledning, känns för mig konstigt att försöka blockera den för att kunna leva "som vanligt". Den är fortfarande där bara att du inte uppfattar den, vilket kan leda till att du gör saker som försämrar smärtan vilket du inte hade gjort om du kände den.

Mvh.

Så resonerar en, som aldrig haft ordentligt ont.
Förändrad livsstil är nog så bra men inte saliggörande på något vis.

Har inte orkat läsa alla 7 sidorna. Men dristar mig i alla fall att svara på TS ur mitt personliga perspektiv.

Ja, smärta och värk kan ha orsak i något fysiskt och sen smitta psykiskt. Men det kan gå andra vägen med att det börjar med stress, spändhet och så vidare och övergår i ren fysisk smärta och värk.

Sen är det ju lite skillnad på smärta och smärta så att säga. Det jag tycker känns ont kanske någon annan tycker är rätt normalt etc.

Sen är jag rätt övertygad om att ändrad livsstil och andra vanor bidrar till att mildra eller bota smärttillstånden. Bra så enkla ting som att lära sig slappna av och andas rätt mildrar de flesta smärtor jag upplevt (slå sig på tummen, huvudvärk, spänningsvärk, träningsvärk, skadad led, klämd nerv). Ökad bålstabilitet och kondition har bidragit till ökad smärttollerans och att upplevelsen av smärta mildrats.

Nej, ingen lösning på problemet. När ingen vet vad som är felet finns ingen lösning. Tillsvidare då är det fullt förstårligt att ta till den smärtlindring som finns.

Jag som haft svår smärta i nästan 10 år har full förståelse för att man gör det, även om det just i mitt fall inte fanns mediciner som fungerade.

Att ta mediciner mot smärta handlar precis just om det. Blockera smärtsignaler. Så där ger jag dig fullt rätt.

Ja, avslappning hjälper mot klämd nerv, men inte under tiden man faktiskt inte kan vara avslappnad, som att stå rätt upp till exempel. Pratar om mig nu. och min nerv i nacken.
Ang bålstabilitet.
Ett exempel.
Jag gick på basal kroppskännedom. Jättebra om jag fick stå som jag tyckte kändes bäst, lite framåtlutad med huvudet och lite hängande till vänster.
Men det tyckte inte sjukgymnasten som höll i det. Enligt hen skulle jag stå rak i ryggen och huvudet i normalposition. Det var bara det att om jag stod så fick jag ökad smärta. Det fick jag ingen förståelse för, då hette det att jag fick ont för att jag stod fel. Jag struntade i det och stod "fel" ändå. För det kändes bäst för mig.

Nu i efterhand förstår jag varför. Det berodde på att när jag hade huvudet en aning framåtlutad svagt till vänster så var stället där nerven var klämd mer avslappnat och lite utsträckt - nerven var under mindre press än annars.

Där ser man :-) Vi har lite olika erfarenheter. Devisen "ont ska med ont fördrivas" stämde in på mina klämda nerver, men då inte hos någon sjukgymnast utan på Ashtanga-Yoga som efter en tid lösgjorde nerverna så de inte var i kläm mer. Gjorde ont som attan i alla asanas men det var bara att andas sig igenom övningarna och ta det stegvis och försiktigt, vartefter gjorde det mindre och mindre ont och vips var allt onda borta efter halvår ungefär av daglig träning.

Det kanske beror på var nerverna var klämda och hur. Var och hur var dina nerver klämda, och hur fick du diagnosen?

Ischiasnerven, diagnos på ryggklinikens specialmottagning

Ok, det är så klart lite skillnad mot en nerv som är inklämd inne i muskelhinnan i bakhuvudet. Den hade vuxit fast där inne.

Jag håller helt med dig Pejori.

Chili Linkan, vad tycker du man ska göra då när roten till problemet t ex är någon form av operation och sjukvården vägrar att operera?
När man gör precis allt man kan, förändrad livsstil etc etc, och det ändå inte räcker?
Man kan helt enkelt inte få någon hjälp?

Det känns som om du inte förstår hur det är att ha sådana ständiga problem/värk redan från ung ålder, så att du upplever att du inte har något liv ö h t.
När man många gånger ligger ihoprullad på golvet och ber om att få ett nackskott.
Man tror att man bara har ett liv, det som är nu, och faktiskt vill kunna känna att det finns något positivt kvar i ens liv som gör att man kan vara på bra humör, le och finnas där för dina nära och kära.
Det enda man beklagar är att man har många år kvar att leva.

Jag talar bara för mig själv när jag säger att jag struntar fullständigt i om jag förkortar mitt liv, sliter på mina inre organ etc etc. Jag har inget värdigt liv om jag inte får någon lindring i form av olika mediciner.
Kan du förstå hur det är att leva på det här sättet?
Kan du förstå att man inte bryr sig om att leva på principen, jag vill inte ta värktabletter?
Kan du förstå att man vill ha ett liv, trots sjukdomar och skador?

Ja, jag är inte läkare, men visst kan nog säga att det är skillnad :-) Men som sagt, min bild är att majoriteten av smärttillstånd kan lindras eller botas av ändrat beteende och ändrade livsvanor. Har träffat på många som blivit hjälpta den vägen och har själv upplevt det genom flera olika smärt och värk-problem.

Tråkigt för de där inget hjälper vare sig det beror på att de inte hittat rätt livsmönster eller att smärtproblemen verkligen är obotiliga.

Precis!!! Jag lever i liknande situation som dig, utan mediciner skulle jag inte ha något liv alls. Hos mig hjälper ingen operation eller att jag ändrar min livsstil. Nu tar inte medicinerna bort värken men gör ändå att jag har ett liv!

Jag tycker kanske inte att det är helt ok att skuldbelägga människor för att de har värk. Vilket man ju gör om man säger att någon äter fel och därför har ont, när det i själva verket finns ett fysiskt fel som orsakar smärtan.

Nu säger jag inte att yoga inte skulle hjälpa många smärttillstånd, missförstå mig rätt...

Men hur många whiplashskadade har inte genom åren fått höra att det är psykiskt?
För att inte tala om fibro-patienter.

Det finns forskning om fibro på gång också. Det har visat sig att stående (eller om det var i rörelse) MRT visar att små taggar i ryggmärgen inne i nacken lägger sig som hinder så att ryggmärgsvätskan inte längre har fri passage, vilket den ju behöver ha. I liggande röntgen ser allt normalt ut. Jag har för mig att den kände smärtläkaren dr Bragée är inblandad. Vet att det finns klipp om det nånstans på nätet. Ska se om jag kan hitta för dem som är intresserade.

Skuldbelägga? Jag har väl aldrig påstått att alla som har ont äter fel eller lever fel. läs om läs rätt ;-)

Jag sa att majoriteten av smärttillstånd kan lindras eller botas med ändrade livsvanor. Alltså inte att de lever fel, men att ändrade vanor kanske kan hjälpa om inte bota. Inget patent sätt vid alla tillfällen.

För fungerar ändrade livsvanor är ju det bättre än att operera (inte riskfritt) eller proppa sig full med mediciner. Fungerar inte kost och livsförändring är det väl självklart att man ska opereras eller äta medicin.

whiplashskadade har säkert hört det du säger, men det har inte jag sagt ;-) Vet om flera whiplashskadade som mår bättre eller bra av Yoga, meditation, gymnastik, kost eller kosttillskott. Men känner även till flera där inget hjälper.... Så varje person och situation är individuell.... Så, som sagt, tror inte det finns patentlösning, men nog bättre att först testa om man kan lindra eller bota med livsförändring innan man proppar sig full med nervgifter och andra kemiska supstanser.

Hur vet du det???

kan väl inte vetenskapligt bevisa detta. Är inte forskare. Men känner till personligen att så är fallet i många fall och har genom bekantskapskrets även hört andras berättelser samt det jag läst och tagit del av via mina mentorer mm mm.

Men allt går inte att bevisa på en gång. Skolmedicinen har inte alla svar. En gång i tiden betraktades akupunktur som hokus pokus men är numer en allmänt accepterad metod även inom skolmedicinen. Så en vacker dag kanske det går att bevisa att det jag förespråkar verkligen fungerar. :-)

I mångt och mycket sätter jag tilltro till Indiska och Kinesiska metoder för vissa åkommor och tillstånd, skolmedicinen har jag tilltro till när det gäller andra tillstånd och åkommor. Men när vi talar om smärt-tillstånd och värk-tillstånd ger jag inte fem öre för skolmedicinen (går ju bara ut på att lindra och inte bota)

utrycker mig luddigt, jag vet, men det av den enkla anledningen att jag inte vill rekomendera något speciellt utpekat (enligt lagstiftningen som gäller i det här landet).

Tror ju man måste inse att det finns olika grader av helvete. Sen tror jag ju inte heller att om man lever med den högre graden av helvetets smärtor att man av ett par tabletter blir smärtfri så man skuttar runt och gör allt man annars inte kan göra....