Vad har din vilja med saken att göra? Varför ska personen ifråga dansa efter din pipa? Tänk om personen verkligen har migrän, det ser ju inte likadant ut hos alla människor. Förstår inte hur man kan misstro en människa som inte mår bra och prata bakom ryggen på vederbörande. Orsaken till det onda kan vi lämna därhän. Dessutom tycker jag inte att man ska lämna ut och diskutera människor som inte är närvarande på forumet.

Det är precis samma sak för mig. Jag är urless på människor som säger sig kunna se om en person har ont eller inte.
Om jag väljer att inte låta en person få se hur jag mår, ja då kan jag slå i vem som helst att jag är smärtfri. Det är bara en fråga om vilja att dölja det.

Angående migrän så har jag - haft - ett antal personer omkring mig som inbillar sig att man har mest ont från huvudet om man spyr. Snicksnack!
Själv har jag någon psykisk spärr som gör att jag nästan är oförmögen att kräkas. Det innebär inte att jag har mildare migrän för det, bara att mitt illamående åker upp och ner i halsen hela tiden istället.

Ja har sedan länge gett upp försöken att få vissa personer att förstå hur det är att vara jag.
De vill helt enkelt inte. Sjukt nog så verkar det som om det för många är en sorts tävling där den som är sämst/har mest värk vinner.

Japp Anma,
Det är inte lätt att ta ställning till något man inte känner till, men den vetskapen som jag har, stämmer och vi är inte ense om det, alla manipulativa människor inte har blivit botade.......

stintan:

Nu blidde det lite fel....... jag vill inte att hen g ska göra vad jag vill, utan att hen utnjyttjar dessa falska migränanfall för att få sin vilja fram hos mig/andra nära
Trots allt fattar hen inte varför ingen vill vara i närheten, det är endast andras fel, inte hens.....
Ex. hon är anorektiker och då MÅSTE även jag vara det hos hen. Gilla samma serie på TV, inte prata om annat än vad hen vill, inte ha en egen vilja.......för då blir det kalabalik ..... och vem orkar med detta?
Jag känner också till hur hon reagerar för faktiskt smärta/skada och då är det som vi andra, helt normalt....

Teorier kan det finnas många bakom sådant beteende, men det finns inget att göra när det finns inga fel hos hen, utan hos oss andra, vad det än må vara som hen hittar på.......

Att jag tar upp en tredje person, var meningen att få åsikter om vad som kan ligga bakom detta? Men det är inte migrän hen har.......o ge hen tillgång att besvara detta, vore rena katastrofen ........

Ugglemormor, jag förstår fortfarande inte varför man ska tjafsa med och om en människa som uppenbarligen inte mår bra. Om du nu tycker att det är så jobbigt så är det väl bara att strunta i att umgås. Hon kanske tycker att du är lika jobbig vem vet.

Stintan,

helt rätt, man håller sig borta..... var hos hen 5 år sedan efter min fotoperationen för att mor mådde inte bra, så det blev en kort visit hos hen.... min sista.
När hen inte kunde få mig ur balans, så drog hon till att jag borde fettsugas ex. ex. och när jag gick därifrån, frågade hen om/när jag kommer igen jag svarade att troligen aldrig mer för jag kanske inte kommer in genom dörren, så fet som jag kanske blir ........
Hen bjöd på fika ---- en mariekex med minimalt med ost på, jag sade att måste avstå, dina portioner är verkligen för stora för mig.......

Jag har släppt hen, hen kan inte få kontakt med mig heller, jag ansåg att detta skulle gå åt skogen.....
Då är det bara att glömma......jag orkar inte med det längre och fler har gjort det samma.

jag har kronisk migrän och det är ett helvete. bryr mig dock inte om vad andra människor tror sig veta om min smärta. förstår de som, för sin försörjning eller för att få rätt vård, måste bli trodda, det är ingen lek i dag.

Herkules,

Det har jag förstått när jag varit hos henne, som verkligen har ont och vilket helvete det för med sig....trots att de förebyggande tabletterna inte alltid hinner verka......
Jag känner mig så maktlös att se på hur hon har det. Nu äntligen har sjukvården fattat det och hon ska undersökas under hela hösten.
Jag vet inte om hon hade sluppit detta om hon ihte hade fallit så illa, men det är endast spekulationer vi båda har.
Mor hade en lättare släng av migrän så länge hon levde, men har inte hört om detta bland hennes syskon, om det kan följa med generna, eller?
Jag har endast haft spänningshuvudvärk, hjälpt med treo, och inte så ofta det heller, så då vet man inte riktigt hur det känns.

"Simulantens" attacker ger jag inget för........hon är som hon är och därmed basta, men får leva utan oss andra......

Så är det ju.
Det bästa man kan göra är att strunta i människor som vägrar att ens försöka förstå. Om det inte går att sluta umgås så kan man bara ignorera deras oförståelse. Vissa människor har bara inte förmågan att förstå...
Det var sällan jag klagade. Upplever att de flesta med värkproblematik sällan klagar. Det är mest ett konstaterande. "fan vad det gör ont nu". Inget ojande och hojande och ajande. I alla fall de flesta jag lärt känna med kronisk smärta är på det viset, och det är ju några stycken...

Sen finns det ju dem som faktiskt är väldigt gnälliga, jag tror att det är deras sätt att hantera smärtan. De har så starkt identifierat sig med sin smärta så de liksom blir ett med den... Sådana personer är sällan mottagliga till att söka hjälp, för tänk om de blev friska, hur skulle det då vara? Vad skulle de då klaga på.. Bygga upp en helt ny identitet, orkar man det?? Nej vad jobbigt! Bättre att gå i gamla välkända fotspår, även om det betyder att värken och gnällandet fortsätter... Lite så.

Blir många trådar och innlägg att läsa så ni får ursäkta om jag bara slänger in en "brasklapp" .Jag har själv mycket värk i kroppen i leder förkalkningar i axlarna förslitningar i nacken efter många många år som frisör .Just nu dras jag med en inflamation i vänster axel går hos sjukgymnast och kör TNS hemma men jag blir ändå inte av med det ,har fått Cortisonsprutor och Cortison kurer på tabletter inte har det hjälpt.Man får känslan av att det är så många som kommer till sin läkare med värk så läkarna bryr sig inte om att ta reda på vad som händer i ens kropp !enda svaret jag fått är "sjukgymnast ".Men har man inflamation i sina muskler och leder så botar ju inte sjukgymnastik det ! När jag ätit mina Cortisonkurer så har ju jag blivit smärtfri och väldigt rörlig men så fort jag slutar känns det som jag är tillbaks på 0 .Jo jag vet att Cortison är ett gift och att det har många biverkningar .

Motti, har du testat sjukgymnast? De är ofta väldigt duktiga på att avhjälpa muskelvärk med enkla övningar. Sen gäller det ju att göra dessa övningar...

Jag har fullt sjå med att komma ihåg att göra mina övningar nu dagligen. Ändå ska jag bara göra dem en gång om dagen. Tar max 10 minuter.

Anma !jag har en inflamation i axeln plus en förkalkning ! Tyvär är det ju så att man kan inte skriva och berätta allt här fär då skulle det bli en hel jäkla bok som ingen har lust att läsa

Jag upptäckte nu att jag läste ditt inlägg slarvigt, du går ju hos sjukgymnast.

Motti , har du provat akupunktur ? Fick det samtidigt som jag åt smärtstillande ,

Det hjälpte mig under en tid mot min värsta smärta. Provade TNS men den hjälpte inte mig alls.

Jag gick hos sjukgymnast som tog fram ett program med vattengympa, special bara för mig , och när jag gjort det i en halvtimme i 34-gradigt vatten så fick jag akupunktur.

Det gjorde att det som är skadat " domnade " bort som om jag fått tandläkarbedövning just där och det hände att jag somnade sittande med nålarna i mig.

Efter en sådan behandling åkte jag hem och sov avslappnat i fler timmar , något som var näst intill omöjligt annars. Först satt effekten i kanske 12 - 15 timmar men minskade vartefter.

Fick den behandlingen två gånger i veckan men sedan " tog " inte akupunkturen längre .

Det är tydligen så att kroppen vänjer sig vid akupunkturen och ger inte samma effetkt , samma som med smärtstillande egentligen , man får öka dosen om den ska samma effekt.


Ni som har smärta , har ni inte provat akupunktur så prova iaf. Jag trodde inte ett dugg på det från början men den gjorde att jag orkade med min smärta bättre så länge akupunkturen gav effekt.

Sedan fick jag öka det smärtstillande och använder numera sådana morfinpreparat som man ger till cancerpatienter i livets slutskede annars skulle jag inte ens få sova de c:a 3 timmar åt gången som jag gör nu .

Nöden har tyvärr ingen lag och jag har använt morfin i 11 år , Nu har jag fått mer problem , mer nervvärk än jag redan har p g a skadan , och går just nu på oerhörda mängder . Förhoppningsvis ska det senaste kunna avhjälpas med operation där chansen är iaf drygt 50 % att den ska lyckas och jag slipper bli förlamad från midjan och neråt.

Jag har provat akupunktur, men blev bara sämre av det. Hela överkroppen låste sig och jag blev stelare än vanligt. Men många smärtpatienter blir hjälpta så jag tycker visst att man ska prova. Blir man sämre så är det bara att avbryta behandlingen.

TNS hjälper jättebra !bara det att jag slarvar ibland men det hjälper .Och så är det så att jag bor på landet och har inget körkort så det funkar inte att åka till sjukgymnast flera gånger i veckan ,taxi härifrån och tillbaks skulle kosta mig 600 i veckan eller mer ,inte för vi inte har råd men ändå tänk er 1000 kr i veckan typ .Sen fattar jag inte varför de inte kan operera mighade en vännina som var Exportchef på FIX hon blev opererad och blev helt återställd och spelar Golf än.Måste man ha en viktig position för att få hjälp ? Det viktigaste i mitt liv 'är ju min trädgård och nu klarar jag knappt att rensa ogräset ,det handlar ju om livskvalitet

Motti , jag bor inte precis granne med lasarettet där jag fick min behandling och jag har körkort men kan inte köra så långa sträckor och fick nte heller köra bil när jag gjort akupunkturbehandlingen .

Du kan ju åka sjuktransport där landstinget står för den större delen av kostnaden. Här kostar det 75 kr enkel resa har jag för mig och så finns det ett tak precis som inom sjukvården , när man kommer upp till en viss summa för resorna så betalar man inget mer.

Kostnaden skulle bli 300 kr i veckan för resorna i kanske 5 veckor, sedan får du frikort , och behandling av sjukgymnast kostar där jag bor 100 kr per gång . Likadant där , efter 4 - 5 veckor får du frikort och betalar inte något alls under det återstående året.

Du skriver att ni skulle ha råd men ändå vill du inte gå på behandlingarna. Varför inte då ? Mår man dåligt och dessutom har råd så gör man väl vad som helst för att få må bättre .

Varför man inte blir oprererad när någon man känner blir det kan ju bero på att man inte har exakt samma problem och att läkarna inte bedömer att en operation skulle hjälpa dig.

Vi är alla olika och vi kan inte ha exakt samma sjukdomsproblem , en operation som hjälper den ena kanske inte alls hjälper den andra . Det kanske t o m är så att det skulle förvärra problemet om man opererar .

Har hört om personer med liknande skada som jag har som opererats och blivit bättre medan jag är opererad tre gånger och det har inte gett något bra resultat alls. Nu opererar man inte mer eftersom det tvärtom kan ge upphov till mer problem , vilket det redan gjort av de operationer jag gjort.


Ibland måste man " komma överens " med sin smärta och tyvärr få inse att man kan inte göra allt som man vill längre även om det är det som man vill allra mest.

Det är också något man måste lära sig att acceptera , inte bara den fysiska smärtan , utan också " smärtan " av avstå sina favoritsysselsättningar.

Man måste titta på det halvfyllda glaset och känna efter om det är halvtomt eller halvfullt , d v s ska jag gräva ner mig för det jag inte kan göra eller ta till vara det jag fortfarande kan och glädjas över det.

Jag har faktiskt inte fått det erbjudandet ! så vi har troligtvis inte dom erbjudanden i vårt Landsting i Nässjö !

Det finns nog i alla landsting så ta och hör dig för.

När vi diskuterade vilken behandling jag skulle ha så blev jag erbjuden sjukgymnastik" DÅ SA JAG ATT JAG BOR NÄSTAN 5 KIKLOMETER UTANFÖR nÄSSJÖ OCH HAR INGET KÖRKORT borde inte dom informera mig då om andra möjligheter ?Det tycker jag !

Visst borde de ha informerat dig men vi lever inte i en perfekt värld.

Kom på att jag vet ju inte om det finns någon möjlighet för dig att åka allmänna kommunikationer , t ex buss .

Bor man på landsbygden så brukar man kunna få åka med skolskjutsen , fråga om det också .

Motti du valde ju säkert själv att bosätta dig utanför samhället. Inte kan jag då förvänta mig att allt jag sen behöver kommer hem till mig.

Vad skulle jag ha sagt, jag fick åka till Strängnäs flera gånger. Var 43 mil enkel väg. Sen kom övernattningar till. Och vi fick bekosta allt själv.

Samtidigt som du alltid skriver att du har det så bra ställd ekonomisk, så är sjukresor för dyra.

Får inte att gå det ihop

När jag efter flera års väntan äntligen fick min axelprotes så fick jag efteråt länge åka 2x/veckan till sjukgymnastik. Från mitt hem till sjukhuset var det mer än 5 km

Elisabeth

Har man gjort allt, kollat sjukresor/buss eller vad det månne vara, men inte få ihop det så om man har hoppet att bli bättre så då är det för mig iof, ett alternativ att använda de pengar jag äger att få det jag behöver....

Det finns många som inte ha den möjligheten, tyvärr, inte ens att bekosta det som behövs för frikort .....
Sjukvården promenerar inte precis dit man bor, även att den gjorde för mig efter förra op. tills jag kunde bli körd till sjukgymn.

Att bli "vän" med sin smärta, ser jag inte som ett alternativ för min del, för att varit smärtfri efter en längre tids smärta, vet jag nu hur bra man kan må om hjälpen finns att få.....
Jag ser inte heller att de som inte klagar som "hjältar", möjligen en högre tröskel att tåla dem, och för "nällspikar" ser jag inte som "offer", utan de som inte klarar sig med sin smärta.

Har provat akupunktur, --- den värsta pinan i mitt liv! Kortison -- ingen hjälp alls, men fylls med vätska....
TNS --- förde mig till psyk.akuten, reagerade helt galet och sen är det bara att konstatera att man var allergisk för ström. Gjorde bara det enda försöket

Den som utjnyttjar oss andra med sin sk. migrän, borde ha kollats länge sedan, men förstår att då tappar hen möjligheten att kontrollera sin omgivning...... sorgligt, men sant!

Vad synd att ni inte får ihop det med resorna.

Att bli vän tills man får hjälpen gör livet mycket enklare att klara tror jag, men var och en väljer sina egna strider och sitt sätt. Vill man vara bitter, klagande gnällis eller så glad som möjligt, eller något annat, det väljer man ju själv. Visst, i akuta skeden fungerar man med reptilhjärnan, men i längden har vi faktiskt själva makten både över våra känslor och våra tankar. Men det kräver en del att bryta gamla mönster.
Man är varken hjälte eller offer. Jag för min del valde att må så bra som möjligt psykiskt när kroppen falererade. Andra gör annorlunda.

TNS och akupunktur gjorde mig också mycket sämre. Hamnade dock inte på psyk, men kroppen mådde skit.


Kan du snälla sluta tjata om hen och hens "låtsasmigrän" i den här tråden, det tillför ingenting. Tack!

Anma,

Även en "inbildningssjuk" är ett sjukdom, tror jag, men vet inte mer om det än vad som finns framför ögonen på mig.........

Ja, men inte ett smärttillstånd.

Idag kan man dessutom få jättebra hjälp med den biten genom kognitiv beteendeterapi.

Ja, så är det. Ser ju illa migränen gör med den jag talat om och försöker endast finnas till i tysthet när hen mår så dåligt. I det tillståndet är man nog inte kapabel att helt plötsligt börja "anfalla" sina nära att de inte gör som hen vill.
Jag har för mig att dev gjorde en del tester på hen efter olyckan och där hade det blivit mer skador än det mot huvudet. Hon har också svårt att leva med smärtan, även att hen inte gnäller, men jag ser det i hennes ögon att det är svårt.
Vår diskussion har varit om att ev. olyckan utlöste det hela, kanske låg något latent, men ingen av släkten utom mor som hade mindre attacker periodvis, finns det inte att hitta.
Få se vad hon kan få för hjälp mer än ytterligare mer piller ...... vimsig av det hon redan har.....
Jag söker efter ifall det kan finnas ärftligt? jag o maken har inga, men dottern kan få ett ordentligt attack och har medicin för det, men det händer så sällan, trol. stressutlöst historia....

Fick nyss besked om att jag står först i kön, får reda på senast i morgon när jag ska in.
Kanske slipper jag akuten .......

Anma även om du har mått dåligt så kunde du fortfarande resa, du kann gå ut med hunden osv. Kunde jag göra det, så skulle jag aldrig gnälla.

Vän kan jag inte bli med min dåliga hälsa men jag igonerar mycket. Att gnälla hela dagen hjälper inte mig.
Men när man inte längre kan göra nåt av det som man tyckte var roligt, ja då blir det inte lätt.

Stugan och trädgården sålde vi 2004, gick inte längre. Båda sakanr vi trädgården och stugan fortfarande.
Nu sålde vi också husbilen, gick inte längre. Det saknar jag också, vi gjorde underbara resor och det passade oss så bra efter stugan.

Som tut är så finns datorn här.

Elisabeth

Elisabeth,

Det var sorgligt att höra om ditt liv som den har blivit trots allt du försökt att få hjälp med. Jag tänte när jag läste ditt inlägg att hur orkar du med livet? En dag i taget?
Att inte kunna gå, även om man inte skulle bli en "hurtbulle" skulle ge mycket mer frihet att kunna ta sig lite mer normalt ut eller vad det månne vara.
Detta är min stora rädsla ---- att inte kunna gå mera utan bli sittandes, kan inte föreställa mig den tillvaron, men kan delvis sätta mig i det när jag satt i rullstolen endast några veckor i taget efter foroperationerna, men i höstas förlorade jag känseln fr. midjan o ner och nu sitter man i samma båt igen........
Hur mycket orkar man egentligen? Och hur länge orkar de som finns omkring en hela tiden?
Varifrån får man krafter till allt detta?

mamamaggan;

Jag visste inte att du har så jobbigt i din vardag. Sorry om jag sårat dig ........

Jag håller med dig... jag har samma inställning. Man väljer själv hur man vill förhålla sig till sina krämpor och sin värk. Man får lära sig leva med det helt enkelt och göra det bästa möjliga av sin situation och nyttja den hjälp till lindring som går att få. Försöka se det positiva i tillvaron trots värken. Att vara en bitter, klagande gnällspik som ständigt ältar sina sjukdomar mår ingen bättre av, allra minst omgivningen. Varför ska man utsätta sina närmaste för det? Risken är ju att dom drar sig undan för att man är så jobbig när man inte kan prata om något annat än sjukdomar och hur dåligt man mår. Så vill jag inte ha det och därför pratar jag sällan om hur jag mår. Mina närmaste vet det ändå.

Det är precis som vi har gjort när vi inte orkade med "jämmerdalens allla kval" inte stannar man där frivilligt när det går inte att göra något åt.........
Sen att man hör av gnäller gm omvägar gm andra, så påverkar det inte på samma vis. Hen har gjort sitt eget val o får stå ut med det, precis som vi andra som har olika skadeproblem och hjälper varandra så gott det går.
Trots det ska man inte sopa undan allt, gråter gör man men i ensamhet när det behövs.
Jag gör mina val med den erfarenheten och kunskapen jag har, även att jag tål inte smärtan, men bli beroende av medicin, det är inte en önskvärt alternativ heller............

Men ugglemormor du gnäller ju i var och varannan tråd här. Ursäkta mig men så är det ju.

Mediciner är ett måste för många och helt klart ett alternativ!

Att leva med kronisk smärta OCH vara anti emot starkare värktabletter är två inte så kompatibla faktorer vilket jag erfar varje dag och inte har jag ändrat inställning till smärtstillande för det, jag vet.....korkat när det finns så bra smärtstillande att få.
Men varje dag är den andra lik, klockan startar en timme innan barnen kliver upp för att komma iväg till skolan. Efter flera korta powernaps undernatten så känner man sig mer död än levande, känns som att kroppen fortfarande sover fast huvudet är vaket och man försöker kämpa för att röra kroppsdelarna och sakta men säkert så rör sig händer och fötter......bra, ingen koma då alltså.
Efter någon timme klarar man av att rulla sig mot sängkanten och pallra sig upp i sittande ställning, smärtan som kör igenom kroppen gör att man sitter 5-10 minuter för att inte svimma.
Kläderna ligger snyggt på stolen bredvid sängkanten, strumporna är ingen idé att försöka få på sig på morgonen, jag når varken ner till fötterna eller klarar av att böja benet för att få tag på foten, mjukisbyxorna på för att ens tänka tanken på att försöka kränga sig i ett par tighta jeans och dessutom knäppa knappen är ju bara löjligt.
Sist men inte minst innan jag försöker resa mig från sängen så måste ju det viktigaste på.......ansiktsmasken, den där positiva, glada, harmoniska som jag alltid bara måste ta på mig för att möta andras blickar, utan den skulle jag inte kunna andas p.g.a. smärtan.
För ca. 2 veckor sedan tappade jag min värdefulla mask och det slutade med att jag låste in mig i ett rum 5 dygn innan jag hade lyckats hitta den och reparerat skadorna den fått, smärtan kan verkligen spöka till psyket och fallet ner i hålet är så ohyggligt djupt och hårt.

Kan någon rekommendera något smärtstillande som hjälper att ta av dom värsta topparna på smärtan men som gör att man inte känner sig som en zombie och INTE är vanebildande och man inte skall behöva ta varje dag utan bara när smärtan bli FÖR stor?

Pia , vad säger man ?

Ingen kan förstå en annan människas hela smärta , både den fysiska och den psykiska , men hoppas du känner att jag till stor del förstår hur du har det.

Kan också förstå din inställning till smärtstillande , har haft den själv men efter 11 år med vanebildande preparat så är jag tacksam för att de finns.

Vad är det som skrämmer dig så ? Att de är vanebildande innebär att det är svårt att sluta med dem men kommer du någonsin att komma i den situationen ?

Jag har provat att vara utan och det var ingen trevlig upplevelse varken med värken eller vad som hände med min kropp för övrigt. Nu fick inte jag värre symptom än att jag inte kunde sova i stort sett alls på en dryg vecka mer p g a rastlöshet än av värken .

Den gjorde mig alldeles knäpp , jag kunde inte koncentrera mig på något utan klättrade bokstavligen på väggarna.

Avbröt det hela efter en dryg vecka när jag insåg att symptomen trots allt inte skulle bli värre och att de skulle ge sig inom en eller två veckor till.

Min värk kommer med drygt 99% säkerhet aldrig att ge sig och då kommer jag heller aldrig i den situtationen att jag ska sluta med smärtstillande.

Det preparat du efterlyser , ett att ta bara ibland , tror inte jag existerar. Jag tror heller inte på att bara ta ibland , det har jag lärt mig genom åren.

Den sitaution jag befinner i mig just nu har också lärt mig att jag behöver ta mindre smärtstillande om jag tar dem regelbundet. Att vänta tills man har så ont att man inte alls står ut gör att iaf jag måste ta 3 - 4 doser samtidigt i stället för att ta 2 doser ett några gånger per dygn.

Nej Elisabeth,

Nu missuppfattar du dig, jag har snackat om smärta, olika sorters diagnoser och div. i detta tråd. Även jag har vissa funderingar, men må så då vara ........

En viss del smärtlindrande kan nog vara bra, men det gäller att ha en bra läkare som man kan diskutera detta med, för man blir ju inte lika hjälpt om man använder samma medicin för jämnan.
Jag tänker på också de skador som mediciner gör i kroppen efter en längre tids användning.......

Att gå/sitta i morfinflummer är absolut inget alternativ till mig. Har sett alldeles för många som blivit beroende av det och att den rävgiften förändrar ens personlighet med tiden..
Det är som att välja mellan pest eller kolera.......... och tänker inte ta varken det ena eller det andra....
Jag är medveten om att dessa medel används, träffade i sjukg. tanter som bara snackade om sina olika morfintabletter/plåster och jämförde mot eller med...... upplevde det som ett mardröm.. men vet att det är så i vissa fall.
Här hemma, om jag blev beroende, skulle jag få se efter en plats i ett sjukhem/boende, där går gränsen vad som tåls av min omgivning. Det finns då inte så mycket val att göra.......
Jag vet, ingen har lovat mig en dans på rosor, så funkar inte livet o det begär jag inte heller.......

Pia L jag förstår dig såväl men den medicin du efterlyser finns inte

mamamaggan : Inser när jag läser ditt inlägg att min önskan kanske bara var en utopi, men jag vill inte gå omkring och vara luddig i handling och ord, jag vill vara klar i huvudet. Men tack för att du tog dig tid att svara så utförligt som du gjorde.

En inställning som jag delar - jag äter min medicin regelbundet, smärtan är ju inte borta för det, inte alls - men misstänker att den skulle vara betydligt värre om jag inte vore regelbunden i mina vanor. Jag är också motståndare till 'värktabletter' - men som det är nu kan jag inte vara det. Jag har ett liv och jag har anhöriga att tänka på.

Skriver nog dom flesta under på. Att prata om sina krämpor är aldrig fel men blir det för mycket av det goda riskerar man nog att verka tjatig. Skillnaden märks alltid efter ett tag.

Samma här men eftersom jag inte delar boende med varken barn eller sambo kan jag lägga bort masken närhelst jag är hemma.

Visst gör det. Har ett par bekanta som ständigt tjatar om sina sjukdomar. Allt kretsar kring dom och det blir vansinnigt tröttsamt i längden. Jag drar mig i det längsta för att ha kontakt med dom men efter att ha lyssnat på ältandet i flera år så orkar man inte.

Jo jag förstår ..... det är enklare att leva ensam med sina problem, vilka de än är än anpassa sitt liv efter andras tycke.
Det är ju inte roligt att höra "vad är du sur för" när man fått ordentligt ont ...... sånt gör mig pissförb.....
att behöva upprepa samma mening 511 ggr när man har ordentligt ont.......
Höra, att ännu en vinter "förstört" pga mig.......

Därför ser jag smärtan som en fiende och de starkare medicinerna skulle jag ändå inte få använda mig av....
Så vad gör man???????...

Nu kanske inte jag är den rätta att uttala mig om hur luddig jag är men jag anser att jag är mycket redigare med preparaten än utan. De tar bort den del av smärtan som gör mig verkligen luddig och ger mig en bättre sömn som också gör att jag är mer klar i huvudet när jag är vaken.

Det är olika hur man reagerar på smärtstillande . Jag har nog haft tur efter att ha hört om en del som äter samma sort som mig och deras reaktioner.

Jag har under åratal tagit preparat som säljs på gatorna som en sorts knark men har själv inte haft några " skumma " upplevelser av dem.

För att kunna ta sig ur sängen och få liiite mening i livet måste man ibland ta till riktigt starka mediciner. Så är det i mitt fall. Jag har inget att välja på om jag ska ha någon mening i detta liv med denna värk! Sen kanske mitt liv förkortas genom att jag tar denna medicin men ibland har man inget val!

Sen försöker man också hitta saker som underlättar livet...jag är så glad att jag har min fåtölj som funkar så bra med min rygg. Då kan jag ha datorn i mitt knä. Skulle jag sitta på en datastol skulle både rygg och axlar värka och bränna bara efter några minuter!

Vi verkar resonera lika du och jag Irene.

Har genom åren träffat vårdpersonal som uttryckt sig som så att du är värd att få din smärta lindrad så bra det går , var ingen martyr , det tjänar ingen på . Inte du , inte din familj eller andra .

Du har en skön fåtölj , jag har fått en anordning som gör att jag kan höja och sänka huvudändan på sängen med en liten dosa . Underbart , för jag kan inte sitta uppe för länge men kan då t ex titta på TV halvsittande i sängen.

Nej jag tror inte att du förstod. Varför skulle det vara enklare att leva ensam med sina problem? Anpassning ska väl inte bara den som har värk göra, det är ju en ömsesidig anpassning. Måste man vara sur för att man har ont? Vadå ännu en vinter förstörd? Hade någon sagt så till mig hade jag sparkat ut vederbörande. Å andra sidan så kan man ju inte begära att partnern t.ex. ska sluta leva och känna sig fastlåst bara för att man själv har krämpor.

Japp, inget resultat av någon, varken irl eller annat.........

Kanske lika bra att ligga i sin säng med den tilltagande förlamningen och sviktande kontrollen av vad som kommer ut ....... och ge fanken i allt ...... liknar rena långvården ändå så ...... inget blir gjort ändå....

Var det där ett svar på mitt inlägg så förstår jag inte vad du menar.

Du, Stintan, hann svara innan jag fick mitt iväg, då blev det så.

Det är bara så att när nu även det hö. benet hänger inte med så kommer jag inte kunna gå ur sängen.

Ja, så är det, jag är en bromskloss i vägen, och hur roligt är det då? Då vill man helst slippa höra om allt man bör orka göra, kunna resa som ingenting och massa annat. Jag har sagt att åk själv med polare, jag fixar hjälp själv, jag vill inte höra mer att vara "ett hinder", du förstår?

Just nu skulle jag inte kunna göra mer med kroppen full med morfin, det hjälper inte att man håller på att blir förlamad fr. midjan igen ----igen....fy katten!
Jag ser inget roligt i detta att kunna tänka positivt och le ---- det blir nog en smärtgrin istället.

Under min wiplash-värk reste vi mycket, hålla masken och stoppa i sig olika piller för att uppnå det man skulle.
Där förstår jag mamaggans resonemang om mediciner, men endast Citodonet tog mig akut till sjukhuset pga att levern inte tålde det, men den smärtan gav sig av bara så där, vilket jag är innerligt glad för.

Visst känns det att kasta ut den som kräver, men så enkelt är det inte, det blir i praktiken jag som får lämna detta för ett kommunboende.
Jag hoppas så innerligt att jag blir hjälpt och kan gå igen, men varje dag som går blir bara svårare......trots att nu finns alla pappren där de ska, men har inte fått tiden, vet inget......man känner sig liten!