Hej Felix matte...känner med dej...i min sorg efter mamma...som är så mycket mer omfattande än jag nånsin kunnat föreställa mej...så känner jag att där har han fel..dom vandrar inte ensamma utan spår..dom har hittat ett annat spår...och för oss som är kvar så lämnar dom spår som kommer att följa oss resten av vårt liv!
Lavendel

Jag såg ett ljus inatt
en fladdrande låga, vid en gravsten
Inget mer, bara mörker


Men ljuset var så mjukt
så levande och varmt


En människa bland alla andra
främmande för mig
förgänglig som vi alla
död nu
borta
begraven.

Livslågan förändrar sig och blir
till marken som vi går på
blir atomerna i mark och luft
formar nya liv i varje ögonblick

Någonting har gått sin kretsgång
det som tagits, har getts tillbaka
det borde vara slut så.


Men så brinner det ett ljus
en låga i en annan lågas ställe


Ur livet skapades något annat
något som inte kan lösas åter i atomer
en tanke och en medvetenhet

Ur det liv som gått en kretsgång klart
alstrades en kärlek
som strålar ur ett ensamt ljus
och värmer mitt hjärta.


amaira, 3 feb -88.

Tack amaira!!
Jag gråter och gråter...men känner ändå sån tröst av din dikt...den stämmer så bra med det jag känner!
Lavendel

En till, bara för att jag kan känna igen mig så i det som skrivs. Det är härligt att kunna skriva, att ha "makten" över den skrivna tillvaron, att vara "penn-världens Gud".
Tänk att ha en plats i universum, där jag, bara JAG, kan bestämma ALLT vad som ska hända och ske!



Glädjen att skriva, av Wislawa Szymborska.

Vart springer det skrivna rådjuret genom den skrivna skogen?
Ska det dricka ur den skrivna källan
som speglar dess mule likt en kopia?
Varför lyfter det huvudet, hör det någonting?
Det står på fyra ben, lånade från sanningen,
och spetsar öronen under mina fingrar.
Tystnad – det ordet prasslar också över papperet
och för åt sidan
de av ordet ”skog” föranledda grenarna.

Över det vita papperet lurar de på språnget,
bokstäverna kan hamna fel,
de ansättande meningarna,
från vilken ingen räddning finns.

I bläckdroppen finns en betydande reserv
av jägare med spejande blickar,
redo att rusa ner för den branta pennan,
omringa rådjuret och lägga an.

De glömmer att det här inte är livet.
Andra lagar råder här, svart på vitt.
Ett ögonblick varar så länge som jag vill,
det låter sig uppdelas i mindre evigheter
fulla av kulor hejdade i flykten.
För evigt händer, om jag så befaller, ingenting.
Utan min vilja kan inget löv falla
eller grässtrå krökas under hovens punkt.

Finns det alltså en värld
vars självständiga öde jag styr?
En tid som jag binder med skrivtecknens bojor?
En tillvaro ständigt på mina order?

Glädjen att skriva.
Möjligheten att föreviga.
Hämnden från en dödlig hand.


Wislawa Szymborska, nobelpristagare i litteratur 1996.



Edit ... nänä, jag har inte alls skrivit nåt fel...tro inte det! (sjuttsingen också!)

...och en kram till lavendel...

Jag har just tagit mig tid att läsa alla 7 sidor dikter och kommentarer!
Helt otroligt! Jag har tårar i ögonen!

Kram till er allihop!

Javisst lämnar de spår. Hon var ju jämgammal med min son...tvåbarnsmor.
Hon orkade inte leva längre och det var därför jag valde just den dikten.
För...I vatten hittar man inga spår.
Tröst-och styrkekram till dig lavendel.

Återkommer med min Höstdikt ... som faktiskt inte alls känns lika aktuell i år som förr... Tack vare denna sajt.

Hösten tycker jag inte om.
Den sveper in med sina iskalla vindar
Dödar allt som är vackert
Dödar det vi tycker om

Tar all värme ifrån oss
Trädens löv
buskar och blommor
dödar den
Inte ens en liten maskros
lämnar den kvar åt oss

Mörkret har den med sig
och släpper ner hos oss
Hos oss som haft midnattssol

Hösten
tycker jag inte om.

jag älskar våra årstider

MEN SNART SKA TRÄDEN DANSA

BLAND FROSTKNAPRANDE LÖV

STOLTA OCH VACKRA

SKA DOM

DANSA VINTERN IGENOM

STUNDOM KLÄDDA I BARA DE

VACKRASTE SMYCKEN

KUNG BORES REGALIER

just så vackert kan de vara
jag vet att jag upprepade mej nu men de e ju nu man måste komma ihåg
det vackra o höstens färger har ju just börjat

Den här höstdikten tycker jag så mycket om.

Hösten

Hösten är kommen hör stormarna gny
Svanen tar avsked, och svalorna fly
Blomman har bäddat i mossan sin grav
Vågorna brusa på villande hav.
Näcken mot klippan guldharpan slår
skogsbruden fäller sitt grönskande hår.

O.W. Uddén

Den var fin Betty! Tack.




Mmm just det Oldwolfie. Det är "bara förhöst" här! Fortfarande. På väg in i höghöst, men fortfarande går de flesta färgerna i grönt... även om gult och rött börjar komma in. Minusgraderna har inte dykt upp, frosten syns inte till. Till efterhösten är det en tid kvar.


Jag bidrar med två höstdikter idag. De är ordlösa .



och




/amaira.

"Vid himmelens grind där blåser en vind
från närmaste stjärna så sval mot din kind.
Vid himmelens port står tofflor i rad
när barfota änglar går molnpromenad.
I himmelens sal är väggarna blå.
Där leker vår herre tittut med de små”.


................................................................................
....................................

En natt hade en man en dröm.

Han drömde att han gick längs med en strand med gud.
På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.
Han märkte att vid varje period i livet

fanns spår i sanden av två par fötter:

det ena paret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde,

såg han tillbaka på fotspåren i sanden.

Då såg han att många gånger under sin vandring

fanns det bara ett par fotspår.

Han märkte också att detta inträffade

under hans mest ensamma och svåra perioder av hans liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta:
"Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig,
att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen.

Men jag har märkt att under de allra svåraste

tiderna i mitt liv har det bara funnits ett par fotspår.
Jag kan inte förstå att Du lämnade mig

när jag behövde dig allra mest"
Gud svarade: "Mitt kära barn, jag älskar dig

och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande.
När du endast såg ett par fotspår, då bar jag dig..."

Höstvisa.

Förtrogen hälsning låt mig vid ditt bröst
dig kärligt bringa, klara, blida höst!
Om dagen går du som en jaktgudinna
och blåser horn inunder björkars glans,
men som en ung och levnadslustig kvinna
du svingar het och yr på nattens dans.

Ja, du är glad, ty du är god och skön.
Av dig får sommarns legofolk sin lön.
Och vi som akta nyttans håvor ringa,
för oss du tänder dina färgers glöd
och låter stormens djupa strängar klinga
av allt ditt hjärtas stämningsöverflöd.

Från badstusvalen höres skäktans vin
och bråkans tuggning på det sega lin;
där drömmer flickan, agnig, varm om kinden,
om bröllopsrustning och om lakansväv.
Därutanföre rasslar ödsligt vinden
i backens rönnar och i vikens säv.

På vägen leder tiggarkvinnan stolt
sin unge, pösande i trasig kolt.
Nu vankas i var bondgård rik förtäring,
vid varje skördefest en tår på tand.
Knappt nog hon nickar åt en backstukäring
som rotar i sitt magra jordbärsland.

Lugnt sitta husets hjon i blåsig kväll
vid stängda dörrar och vid stängda spjäll.
Dem sommarns oro skingrat hösten enar
i hemmets vila, hägnande och ljuv.
Vem smyger ute unde gårdens grenar -
en blygsam giljare, en äppeltjuv?

- Ja, det är höst. Mitt hjärtas väna vän,
vad lust, att vårfödd kärlek lever än!
Vad lust att se din unga fägring mogna,
din barm bli hög, din kind bli äppelröd!
Stort är att älska, mer att vara trogna
i älskogs brusande och bråda glöd.

När hem jag kommer från en tidig jakt,
bak trappans jungfruvin du står på vakt,
och när från ljustring sent jag återvänder,
ur fönstrets mörker hälsar mig din röst;
din blick har följt mitt bloss längs älvens stränder.
Vad lust att älska i den kära höst!

Erik Axel karlfeldt.

Tack för kramar Felix matte...ger domsamma till dej!

Ännu en Karlfeldt...jag vet att det är bara valda delar av dikten Höstens vår..men det är några rader jag brukar läsa inom mej när jag ger mej ut i höststormarna...som jag älskar!


Nu är den stolta vår utsprungen
den vår de svage kallar höst
nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa!

Nu äro alla blombarn döda
som fötts av vårens skira lek
likt buskens rosentyll den röda
som första bistra natt gör blek
men alla starka känslor glöda
som snårens nypon,kullens ek
och ropa högt mot storm och nordan
om gyllne mognad och fullbordan!!

Lavendel

Åh lavendel så fin...
Den kommer jag också att "läsa inom mig när hösten stormar"

/amaira

Dagen i dag.

Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din.
Gårdagen föll ur dina händer.
Den kan inte få mera innehåll
än du redan har givit den.
Morgondagen vet du ingenting om.
Men dagen i dag har du.
Använd dig av det.
I dag kan du glädja någon.
I dag kan du hjälpa en annan.
Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din


Indisk dikt

Mmmm dagen idag är min

Läste en katttråd här på odla och då flög det här igenom mitt huvud!


Vad är en katt för mej
om den inte får leva sitt liv
får gå sina egna vägar i frihet
Vad är en trädgård...en skog..en stig
eller ens en gata i stan
utan en katt
en lösspringande katt
som visar oss friheten !

Men när friheten blir för tuff
då kan den komma hem
då finns det ett varmt välkomnande


Det är det jag önskar en katt
precis som jag önskar mej
men jag vet att måste jag välja
då väljer jag friheten!

Ord kan såra en människas själ.
Ord kan glädja ens sinne.

Ord kan göra en människa väl,
men sätter sår i ens minne.

Välj dina ord när du säger dem
så att ingen du sårar.

Ditt ord kan du aldrig ta igen
men lämna miljoner tårar.


Ruth Lindström Martinson, Motala.

Denna som jag skrev i en annan tråd, hör ju hemma här:


Ju mer tiden går
desto sötare var
ungdomens äpple

Så mycket större
Så mycket rödare
Och denna ljuva smak
av honung

Aldrig kan ungdomens
äpple
vara ljuvligare än
när vi själva mognat.

/amaira.

Ett fruset ögonblick.





/amaira.

Om förälskelse:

Jag trodde det var över
jag trodde jag var trygg
trygg i min lugna relation!

Men nu tindrar jag
nu vibrerar jag
av längtan efter den mannen
och vi dras ihop
fast allt är så fel
fel för mej och fel för honom!

Trodde jag kunde bli tant
en lugn liten tant
men uppenbarligen inte!

Och det är så härligt
fast det är då fel!
En nyförälskad Lavendel










































Men nu tindrar jag
nu vibrerar jag
av längtan efter den mannen
och vi dras ihop
fast allt är så fel
fel för mej och fel för honom!

Trodde jag kunde bli tant
en lugn liten tant
men uppenbarligen inte!

Och det är så härligt
fast det är så fel!

En störtförälskad Lavendel

Härligt! Det finns inget bättre än förälskelse. Jag ler igenkännande och önskar dig lycka till!

Tack Lotta!
Ja jag hoppas verkligen att vi kan hantera det här så att ingen behöver få lida av det...!!!
Lavendel

På ängar av maskros
och törnen
Dansar en flicka
en sällsam dans
Runt och runt
i cirklar
Men alltid på väg
någonstans
Mitt liv

Eva Dahlgren

Du är inte där du har dina skor - utan där du har dina drömmar.

*bumpar*

Mera! Den här tråden får inte försvinna in i skuggorna .

(har inget egen bidrag just nu )

Att dansa och att rida är samma sak.
Det handlar om förtroende och samtycke.
Man har gripit tag i varandra. Mannen leder,
men han släpar henne inte med, han försöker
skapa en känsla och hon uppfattar den
och hon följer honom.
Man är i harmoni och rör
sig till varandras rytm,
bara följer känslan.

Den här är inte så munter.. Men jag gillar Hjalmar Gullberg.

De slocknade ögonen, den stela munnen
och kindernas sorgset sköra gipsavgjutning...
Mjukt och försiktigt lyfte dina händer
från mitt ansikte vad jag trodde var mitt ansikte.
Jag protesterade, rör mig inte!
Varför petar du ett lik i ögonhålorna,
låt mig ha mitt ansikte i fred!
Djärva av medlidande lyfte dina händer,
utan att darra, långsamt och metodiskt
från mitt ansikte vad jag trodde var mitt ansikte,
ensamhetsårens grimas,
min dödsmask av frusna tårar.

Denna kanske inte heller verkar så munter , men jag tycker den VAR bra, KORT och koncis: och speglar livets skiftningar och till slut döden.
Någon upphovsman har jag inte hittat , men den fanns tydligen först publicerad i : Gunnar Emanuel Mattsons Visbok från omkring 1915.
Själv hittade jag den i :
Visor & Verser från Haven , kompilerad av Anders Björklund och Gunnar Nordlinder.
ISBN 91-38-05574-0

Livet är en långsam kryssning

Livet är en långsam kryssning
Vind i seglen mången stund.
Döden är ett slutligt skeppsbrott
på ett outprickat grund

...Dagen i dag...
Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din.
Gårdagen föll ur dina händer.
Den kan inte få mera innehåll
än du redan har givit den.
Morgondagen vet du ingenting om.
Men dagen i dag har du.
Använd dig av det.
I dag kan du glädja någon.
I dag kan du hjälpa en annan.
Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din
Indiskt ordspråk

våga vara patetisk
vägra vara cynisk;
säg att du är konstnär,
förälskad och rädd,
säg att du älskar
solnedgångar,
soluppgångar;
mata dina enhörningar.

våga vara poetisk,
vägra vara ironisk;
visa dina bottenlösa ögon,
berätta om det vackra
med stora ord-
reborn your darlings,
slå ut med armarna
och gråt;
säg att det gäller
livet.

våga vara idealist,
vägra vara realist;
säg att alla gränser är fel,
att vi kan leva utan pengar
bortom skogen, bergen och fälten,
skrik:

ÄLSKEN VARANDRA!
Frihet, fred och nektar-
kyss en humla,
bränn en karta,
älska en främling.

My pet!

She is the one..
who loves me for me.

she is the one..
who right through me see.

she is the one..
who comforts me when I´m sad.

she is the one..
who cares for me even though I´m bad.

she is the one..
who comes when I call.

she is the one..
who loves running after a ball.

she is the one..
who collects cones.

she is the one..
who barks at stones.

she is the one..
who gives me a big kiss.

she is the one..
who I really miss.

Så underbart cic....så glad jag blir av detta!
Lavendel

Tack.. Nu blir jag lite generad.. *skrapar med foten..*

Tack.. Nu blir jag lite generad.. *skrapar med foten..*

Åh...var det du som hade skrivit det..jag trodde det var nåt du citerat..nu blir jag såå imponerad...så nu får du skrapa med alla fötterna.....fantastiskt och inspirerande är det!
Lavendel

Kärleken är spontan och visar sig i glädje,
i skönhet, i uppriktighet men även i tårar.
Kärleken lever i nuet, den förlorar sig varken i
året som gått eller längtar till i morgon.
Kärlek är NU!

Leo Buscaglia

En jättefin dikt som jag fick av min bästa vän när livet kändes svårt..

TRO PÅ DIG SJÄLV

Varför är det så svårt
att tro att man är bra
att känna att just jag
är den jag helst vill va.

nån annans kvalitéer
är sånt man bara vet.
Men uppskattning från andra
tas emot med tveksamhet.

Tänk om vi bara kunde
byta plats ett litet tag
och genom andra ögon
se oss själva för en dag.

Då skulle du få veta
det du inte tror på nu
- att det är helt fantastiskt
att det finns någon som du.

Vilken fin dikt!
Jag brukar faktiskt tänka så, att man skulle se sig själv utifrån.
För man dömmer alltid sig själv så hårt....

Så vacker dikt du fick, flower

Knyckte den
Vill ha den inramad bland mina tankeord och dikter...... går det bra?

Hej Felix matte.. det går så bra så.. jag la ut den här för att alla skulle få njuta av den.. Hoppas den kommer till nytta för fler.
Kram Flower

Vill inte att tråden ska halka för långt bak.. Ska skriva i den senare..

du vet vad du har... men ej vad du får.
när du sitter och tänker..du fäller en tår.
är du nöjd med ditt liv...är du nöjd med din lott.
när du vet att ditt liv kan vara så kort..
vill du ha någonting som du inte kan få?
nej du har allt du vill,... men du gråter ändå.

Tänkvärt
knycker den också om det går bra...och sätter den inom glas och ram.

du får så gjärna ta den agnetha
det är min egen dikt

Tack! kánske har du fler... liggandes i byrålåda.

Den här tänkte jag skriva in igår, eftersom det var gårdagens sång. Men mitt internet ville inte igår, så det blir en dag försent .



Kortast och blekast vintersol
finns en decemberdag
Kallad för Thomas Tvivlaren
för att hans tro var svag.

Han skulle aldrig någonsin
trott på en sol, en vår.
Ändå förvandlas vintern till
sommar vartenda år!

Jag tror jag tror
på sommaren
Jag tror jag tror
på sol igen
Jag pyntar mig i blå kravatt
och hälsar dig med glada skratt!

Jag tror på dröm
om sommarljus
med lycka och
med vindars vindars sus,
en speleman med sin fiol
och luften full av kaprifol!



Med reservation för felskrivning, skriver ur minnet.
Är det Stig Ohlin som har skrivit sången kanske?

/amaira.

En borde inte sova
när natta faller på,
för tänk då blänker stjärnera
högt oppe i dä blå.
Dä ä så tyst å stilla.
Te sova vure illa.
Ja vandrar mina vägar över slätt å gynum skog
å stjärnera di följer mej, så sällskap har ja nog.

Dä säjs att di ä tusen mil å mer ändå från oss.
Än brinner di mä stadit sken, än flammar di som bloss.
Som silver å kristaller
nu deras gnister faller.
Så faller ho. Då blir dä som en strimma rök te slut.

En kan´le allri drömma så grannt och underbart
som själva natta ter sej, då stjärner lyser klart.
Dä ä som um dä hördes
ett silverspel som rördes.
En borde inte sova, när natta faller på!
En borde si på stjärnera ... En borde vara två.

Av:Levi Richson (Jeremias i Tröstlösa)


/amaira.

Jag tror på dröm
om sommarljus
med lycka och
med vindars vindars sus,
en speleman med sin fiol
och luften full av kaprifol!



Kaprifol...vet inte jag vad det är men hittar säkert på google