Luktar UNDERBART på sommarkvällar!

Va! ?? På riktigt ?? Vet du inte?
Växer inte kaprifol däruppe hos dig?

Här ikring är luften mättad av den ljuvligaste doft, ljumma sommarkvällar och -nätter i midsommartid.
Det är en av de underbarastse sommardofter som finns, doften är poesi i sig själv.

De sova ännu i jorden, de blommor som vi ska plocka,
en gång ska de vakna med glädje, när solvindar leka och locka,
när kärlekens gyllene solljus för dig, du kära upprunnit
då står i sin fagraste blomning, den lustgård vi själva oss vunnit.

Så tar jag dig till brud i vår
för många långa kärleksår,
ty lyckan kommer, lyckan går,
den som du älskar lyckan får.


De sova i våra hjärtan, de späda som vi ska ge livet –
de sova och drömma om våren, då kärlekens liv blir dem givet.
Och därför bor undran och oro i våra hjärtan och sköten,
och därför så drömma vi båda
om jublande kärleksmöten.

Så tar jag dig till brud i vår
för många långa kärleksår,
ty lyckan kommer, lyckan går,
den som du älskar lyckan får.


De sova i våra drömmar, de visor som vi ska sjunga,
när våra små barn ska sova i leende drömmar unga.
Du kära, en gång ska du minnas, den sången som nu har förklungit
när våra barn blivit stora och själva sin kärlek sjungit!

Så tar jag dig till brud i vår
för många långa kärleksår,
ty lyckan kommer, lyckan går,
den som du älskar lyckan får.


Text och musik: Martin Koch.

Japp! alldeles på riktigt tror jag väl inte att de växer här, men nu har jag sett bilder på nätet man lär sig så länge man lever.

Lev livet leende,
ha med varandra överseende.
Räck varandra handen
det är det som stärker banden.

F J, Rabbalshede

Mmm ... så sant som det är sagt...

Lev i nuet, vänta inte till i morgon; plocka livets rosor idag!

Drömmen

Om man inte drömmer blir man galen.
Men mitt i drömmen väcks man av förståndet,
som beställer en traditionell engelsk frukost.
Man får gå halvgalen en dag till.

Werner Aspenström

Jaha så sant som det är sagt, det också .

Så drivs vi...

Så drivs vi, vilsna själar, fram
från lägerbål till lägerbål,
vet ingenting om nästa rast
och ingenting om resans mål --
vet, att här växlar natt och dag,
tung kväll och väldig soluppgång,
och att vår resa än syns kort
och än för obarmhärtigt lång.

Jo, vi vet mer: en sömnlös natt
lyssnar vi tyst i hemlig skräck
in i vårt inre, till ett sorl
som av en underjordisk bäck
eller en snäckas svaga sus,
där ändå hela havet hörs,
och i vår bävan slutar vi
att fråga vilken väg vi förs.

Så drivs vi, vilsna själar, fram
från lägerbål till lägerbål,
vet ingenting om nästa rast
och ingenting om resans mål,
men känner att vårt hjärta dras
oemotståndligt utan val
in mot ett okänt hemmets hav,
som sorlar djupt i snäckans skal.




Karin Boye. Ur diktsamlingen "De sju dödssynderna".
--------------------------------------------------------------------------------

En vårvintersaga

av Jeanna Oterdahl


1.Fru Maja täcktes skicka
sitt första lilla bud hit opp,
en klarögd liten flicka
med sippor blå i knopp.
Hon hade hela famnen full
av barnafröjd och solskensgull
och snön smalt bort i hennes spår
och det vart nästan vår.

2. I ängens slitna tröja
hon satte gyllne knappar tätt
och björken fick en slöja
av luftigt violett.
"Nog visste jag vid sunnanstrand
att det var vår i Sveriges land.
Å kära ni, goddag, goddag."
sjöng lärkan. "Här är jag!"

3.Men sälgen så försiktigt
i pälsrock klädde sina små
och menade helt viktigt:
"än kan man vinter få."
Men vårens lilla flicka satt
på gärdesgårn och log så glatt,
och bäcken sjöng i solens glans
och myggen gick i dans.-

4.Men långt, långt bort i fjällen,
där bodde vinterns barske kung
mörk som decemberkvällen
och gammal, stel och tung.
"Det känns som skulle snön ha smält,
det doftar styggt från gröna fält,
Jag tror fru Maja rent av går
och tror att det är vår.

5. Om blott jag hade stannat
och vaktat själv mitt vita land!
Men hon ska se på annat:
stark är kung Vinters hand.
Jag skickar ned en liten en,
min yngste pys på flinka ben.
Hon ska få bud om att jag finns,
jag känner nog min prins."

6. Och svept i snöstormskappa
på nordanvindens breda rygg
han lyftes av sin pappa
och satt där, käck och trygg.
Och snabbt på majestätets vink
han sprängde som en norrskensblink
fram över slätt och berg och sjö
och höljde allt med snö.

7. Då vart det slut med solen ,
med gräs på äng och blom i knopp,
där prinsen ifrån polen
drog fram i vild galopp.
Ack, himlen stod så tung och mörk,
och snön låg tjock på asp och björk,
och vårens lilla flicka frös
och hostade och nös.

8.Den lilla gröna kjolen
som vävts av grässtrån från i fjor,
och tröjan av violen
och tunna näverskor
och krans i håret, det var allt.
Det blåste, hu, så rysligt kallt!
Fru Majas flicka satt och grät;
säg undrar du på det?

9. "Vad är det månn som låter
så sorgefullt?" sa vinterns prins.
"Det är visst en som gråter,
jag undrar var hon finns!"
Så fick han syn bland is och snö
på vårens frusna lilla mö.
"Å kära du, gråt inte säj,
om jag kan hjälpa dej!"

10. Han tog sin vargskinnströja.
"Här ska du få, min lilla vän!
Nu ska det inte dröja
förr'n du blir varm igen.
Jag gnider händerna, se så,
de är ju frusna rakt och blå.
Du är ju riktigt sommarklädd.-
Nej var ni inte rädd!"

11. Hans friska anlet' lyste,
hans kind var äppelröd och rund.
Och vårens flicka myste:
"Tack, jag blir bra på stund!"
Två klara ögon logo milt
mot vinterns käcke lille pilt.
"- Säg, kan du lägga is på sjö?"
"- Säg, kan du smälta snö?"

12. Och han begynte prisa
sitt underbara norrskensland.
Hon sjöng sin blåsippsvisa
och böljans sång vid strand.
Och bäst hon sjöng smalt drivan hän,
det droppade från svarta trän,
där susade en doftfylld vind
kring pysens röda kind.

13. "Vad är det? Nej se solen,
se solen där, och skyn står blå."
sa prinsen ifrån polen,
"då får jag lov att gå.
Farväl du lilla solskensvän,
till nästa år vi ses igen!"-
Han kysste bort en sisa tår
och det vart riktig vår.

Man borde inte sova


text: Jeremias i Tröstlösa

Man borde inte sova när natten faller på,
för tänk, då blänker stjärnorna högt uppe i det blå.
Det är så tyst och stilla.
Att sova vore illa.
Jag vandrar mina vägar över slätt och genom skog,
och stjärnorna de följer mig, så sällskap har jag nog.

Det sägs dom är tusen mil och mer ändå från oss.
Än brinner de med stadigt sken, än flammar de som bloss.
Som silver och kristaller
nu deras gnistor faller,
och en annan flammar till när hon har brunnit ut,
så faller hon, då blir det som en strimma rök till slut.

Man kan väl aldrig drömma så grant och underbart,
som själva natten ter sig när de stjärnor lyser klart.
Det är som om det hördes
ett silverspel som rördes.
Man borde inte sova när som natten faller på.
Man borde se på stjärnorna. Man borde vara två.

Man borde inte sova...

En av mina favoriter, mmmmm

Fast jag sover ju förstås som en gris på nätterna men sjunga det kan jag .
I alla fall för hög hals = hellre än bra .

VA??? Snacka i sömnen har jag hört talas om , men SJUNGA!!!???? i sömnen???



Kul att denna tråd lever... även om jag inte tillhör lyrikvännerna så tycker jag att den platsar fint här...

Åh... du skulle bara veta allt jag kan .

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja, visst gör det ont när knopapr brister
ont för det som växer
och det som stänger.



Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.



Då, när det är värst, och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar.

Glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin strösta trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.


Karin Boye, 1935.

Du säger att dikten är död

Du säger att dikten är död
eller åtminstone döende
Då glömmer du, välfödde vän,
att den lever som du
granne med döden
en halvtrappa ner
en knarrande halvtrappa ner
där i mörkret

Muraren sjunger
Snickaren sjunger
Kassörskan i snabbköpet sjunger
Ministrar och opposition
och du och jag och dödgrävaren

Alla sjunger för livet
Alla gapar och sjunger för livet
tills han där en halvtrappa ner
knackar i taket med käppen!

Lars Forsell

Ålen och brunnen.

I det gamla Skåne fanns en sedvänja:
I de svarta djupa brunnarna
satte man ner späda ålar ur havet.
Dessa ålar stannade sedan hela sitt liv
fångna i de djupa brunnarnas mörker.
De håller vattnet kristallklart och rent.
När någon gång brunnsålen kommer upp,
vit, skrämmande stor, fångad i ämbaret,
blind och ringlande in och ut
ur sin kropps gåtor, ovetande,
skyndar sig alla att sänka den igen.
Jag tycker mig ofta vara
inte bara i brunnsålens ställe,
utan brunn och ål på samma gång.
Fånge i mig själv, men detta själv
är redan något annat. Jag finns där.
Och jag tvättar det med min slingrande,
gyttjiga, vitbukade närvaro i mörkret.

Lars Gustafsson

Tacksamhet.

Börja var dag med en tacksamhetstanke
Tacksam för att du kan se
Tacksam för mat och husrum
för hjälp du till andra kan ge

Tacksamhet bör vi känna
varje dag du och jag
Fast livet oss inte bjuder
blott njutningar och behag

Vi bör också vara tacksam
i motgångens svåra stund
I mörkret finns alltid en ljusning
Allt ändras, det sker i en blund

Så börja var dag, var tacksam
Tacksam för var dag du fått
Fastän du ännu inte
livets höjdpunkter nått.

I livets villervalla


I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -

Vi dölja våra tankar,
Vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -

I livets villervalla
så nära vi gå
men så fjärran från varandra
ändå.

Nils Ferlin

Tack alla som bidrar....

själv KAN jag inget men jag är bra på att läsa och uppskatta!!!

Det finns en Sorg över Livet
- så är det –
en sorg inom mig
över all den samlade smärta
i Världen.

Min hjälplöshet inför
Verkligheten
är enorm
och ingenting kan jag göra
åt Livets Villkor.


Eller …

Finns det något
som står i min makt?
- det svåraste av allt –
har jag Rätten
att vara Lycklig
i denna värld
som lider?
Och därmed minska
Världens Samlade
Smärta…

Min tid (av smärta) har varit
- och kommer åter –
jag böjer mig
inför det.

och Reser Mig
i Lyckan
av Här och Nu.

© amaira, 29 april 2005.

En dag om året ...


En dag om året borde alla låtsas,
att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas
och ingen skjuts för fyra dollars skull.

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn det kan väl hända.
Jag bara säger: Vi kan låtsas så.

Stig Dagerman

Har suttit och läst dikter... Några svanar och gräsänder flög förbi strax utanför och då kom jag att tänka på Johan Ludvig Runeberg och sidan jag har sparad i min dator... sååå mysigt att blunda, lyssna och bara njuta.


Lyssna på dikter

Vad häftigt! Tack Agneta! Den ligger nu i mina favoriter.

Svarta Rosor.

Säg, varför är du så ledsen idag,
du, som alltid är så lustig och glad?
Och inte är jag mera ledsen idag
än när jag tyckes dig lustig och glad;
ty sorgen har nattsvara rosor.

I mitt hjärta där växer ett rosendeträd,
som aldrig nånsin vill lämna mig fred,
och på stjälkarna sitter det tagg vid tagg,
och det vållar mig ständigt sveda och agg;
ty sorgen har nattsvarta rosor.

Men av rosor blir det en hel klenod,
än vita som döden, än röda som blod.
Det växer och växer. Jag tror jag förgår,
i hjärtträdets rötter det rycker och slår;
ty sorgen har nattsvarta rosor


Ernst Josephson Paris 1884

Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din.
Gårdagen föll ur dina händer.
Den kan inte få mera innehåll
än du redan har givit den.
Morgondagen vet du ingenting om.
Men dagen i dag har du.
Använd dig av det.
I dag kan du glädja någon.
I dag kan du hjälpa en annan.
Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din

Indisk dikt

Att se med handen

Ser du bara en gång på en tavla?
Är du nöjd då du en gång betraktat
en blomsterbukett och känt dess doft?
Vill du inte upprepade gånger stryka
kattens lena päls eller klappa
hundens lurviga kropp?
Hur skall då en blind kunna nöja sig
med att en enda gång få känna ett
föremål eller enbart vid ett
tillfälle låta händerna förmedla
vänners och bekantas utseende?
Tänk om vi människor kunde komma
varandra lite närmare och som man
säger, bjuda på oss själva.

Ur Titthålet... Dikter av Per - Axel Bengtsson

Slut på sommarlovet.

Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
en egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva, sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runt omkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.

Gunnar Mascoll Silfverstolpe

Hösten.

Hösten tycker jag inte om.
Den sveper in med sina iskalla vindar
Dödar allt som är vackert
Dödar det vi tycker om

Tar all värme ifrån oss
Trädens löv
buskar och blommor
dödar den
Inte ens en liten maskros
lämnar den kvar åt oss

Mörkret har den med sej
släpper ner hos oss
Hos oss som haft midnattssol!

Hösten
tycker jag inte om.


Agneta

Dagen du dog glömmer jag ej
Dagen du dog svek du mej
Dagen du dog bestämde jag mej
Dagen efter var jag hos dej

Denna lilla dikt skrev min dotter då 11 år efter det att hennes pappa tagit sitt liv, hon foljde inte honom men önska fanns och det var många (är fortfarande) tuffa dagar

Livet är ingen fotbollsplan som skall forceras utan en trädgård som skall vårdas

Så mycket sorg och smärta dotterns dikt innehåller!
Skönt att hon stannade kvar och alldeles sant att livet är en trädgård som skall vårdas med mycket kärlek

Det här är ingen dikt men så vacker tycker jag

känner igen eftersom syrran m make fick bli föräldrar till sina barnbarn 8 och 11 år gamla då deras mamma och 3 månader senare ...pappa tog livet av sig.

Kramar

Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...

Edith Södergran

Det finns en levandets vilda fröjd.


Det finns en levandets vilda fröjd.
Det finns ett rus som är varandets.
Varje dag är en älskarinna för min oändliga åtrå.
Mitt blod är ett ungt salt hav som dånar för livets storm.

Livet är ett bröd som vi smular sönder och kastar på
marken för fåglarna.
Ack, ett hårt grovt bröd, men dock så ljuvligt i smaken - och
det enda vi har för vår oändliga hunger!

Artur Lundkvist

Låt inte mörkret hindra
dig att söka ljuset.
Och när du funnit det
låt andra se, pröva,
övertyga sig.
Vill du att ljus skall
leva, tänd då hos
andra samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus i
rädslans mörker,
tänd rättens ljus i
korruptionens mörker
tänd frihetens ljus i
ofrihetens mörker,
tänd Trons ljus i
förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus i
förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus i
dödens mörker.
Tänd ljus !


Bo Setterlind

Om jag fick leva ett liv till...

Om jag fick leva ett liv till då skulle jag vilja göra fler misstag.

Jag skulle vilja koppla av mer och vara mjukare, jag skulle vilja vara dummare än jag varit på den här resan.

Jag skulle vilja ta saker och ting mindre allvarligt, bestiga fler berg och simma i fler sjöar.

Jag skulle vilja äta mer glass och färre bönor...

Jag kommer kanske att ha fler verklige bekymmer, men jag skulle ha färre inbillade.

Ni förstår...
jag har varit en sån där människa som lever försiktigt och sunt timme efter timme, dag efter dag.

Oh, visst har jag haft mina fina stunder
och om jag fick göra om det
skulle jag försöka att bara ha stunder
en stund efter en annan
i stället för att leva så många år i förväg.

Jag har varit en sån där person som aldrig går någonstans utan termometer, varmvattensflaska och fallskärm.
Om jag fick leva om mitt liv en gång till
skulle jag packa mindre i väskan.

Om jag fick leva en gång till
skulle jag börja gå barfota tidigare om vårarna
och fortsätta med det längre in på höstarna.

Jag skulle dansa mer, åka mer karusell
och jag skulle plocka fler tusenskönor...

Nadine Stair, 85 år, Louiseville, Kentucky

Jag är 61 år ung och de åren jag har kvar vill jag
göra bort mig ännu mera
skrika högre
skratta oftare
ljuga bättre
släppa ut mina inre demoner genom min konst
dansa med den onda sidan inom mig när jag behöver
säga vad jag vill utan krusiduller

hoppa mera i vattenpölar och lövhögar
lipa åt dumma och elaka folk
veta med mig att jag har en äkta egoist och galning inom mig som
vill komma fram

slänga bort mitt fånigt flinande mask av "en ängel" som tror att hon
älskar alla

släppa ut den instängda giftiga kärringen som kan spruta eld

och mycket mycket MEEERA av det som jag inte vågat göra under livet utan att få dåligt samvete

När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag --
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag --
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!
(Karin Boye, "Moln")

Längtan heter min arvedel.

Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.

Säg, hvadan kväller du, klagande ström,
djupt ur de skumma gemaken,
du som mig sjunger om dagen i dröm,
sjunger om natten mig vaken?

Hvem är den själ som i suck och i ton
andas från hemliga strängar,
ljuvligt som doften från humlornas bon
flyter på gulnande ängar?

Somrarna blekna och solar gå ner,
timmarna varda mig tunga,
rosorna dofta i vissna kvarter,
minnena hviska och sjunga.

Klinga, du klagande strängaspel,
sällskap i drömmarnas salar!
Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.

Erik Axel Karlfeldt