Mmmm...

Döden är inte stum.
Den talar om hemliga rum.
Den viskar till mig och manar,
gå försiktigt på jorden
du lämnar spår min vän.

- - -

Livet är påtagligt om än kort eller långt
det växer och blommar och ler
växlande mellan kraft och kraftlöshet.
En vila, ett ljus, en dröm.
Döden är inte stum.

Clary Bengtsson

Dikter kan väl ofta sägas vara ett uttryckssätt för djupa känslor.
Några få ord kan ge mer känslomässig respons än många långa invecklade förklarande meningar.

Men var finns dikterna, som både "suger tag i en", och uttrycker livets starka lyckokänsla och livsglädje?

Ger sådana känslor inte behov av att skriva? Behov av att uttryckas? Behov av att synas, på samma vis som de djupa mörka känslorna gör?

funderar amaira...

edit:stavfel (som vanligt)

Men var har alla diktare gått och gömt sig.... ?????
Denna Dikt är skriven av Maria Wine.
Den ingår i samlingen Utan längtan - Inget liv. 1997



Fantasin respekterar
inga lagar
far fram som
en skenande häst
den spelar schack
med det goda och det onda
den bjuder dig på en glädje
där önskedrömmar uppfylls
den strör salt i
dina redan
blödande sår
den tänder
begärens eld:
släcker den med
vardagens gråa
aska
Fantasin planterar
en fara bakom
varje gathörn
skrämmer med sina djupa
hemlighetsfulla skratt
Fantasin är modig
den fångar in sina fiender
med snabba lassokast
utmanar avgrundens
sugande djup
den balanserar
på dess linsmala rand
slungar ut en triumferande lovsång
till Livet!




Snodde jag rakt av från:
http://www.folkbibliotek.lund.se/html/Last.../dikt/03maj.htm

en av mina dikter

o en till

o en till

en till

Jag är här.
Jag är åter här.

/amaira

Ändå tror jag....
att nånstans i den djupaste grunden...
är alla människor där...
vetskapen kan vara djupt begravd..
begravd under normer och krav!
Och den skenbara tomheten...
den är alltid ett försvar!
Det gjorde för ont att hävda
hur livet och världen borde va...
då blev du inte accepterad som barn..
och det är döden för ett barn!
Så du anpassade dej efter normer och krav..
och skaffade dej ett skal...
Ju mer dina grundläggande instinkter förnekades
desto hårdare blev ditt skal!
Men under detta finns ändå vetskapen kvar!

Här kommer en liten hyllning till alla underbara mammor därute. Själv blir jag alldeles varm i själen varje gång jag läser den och tänker på min underbara mamma!

Mamma

I din kropp har vi börjat
vårt liv kära mor.
Du är platsen där kärlek
och omtanke bor.
I din närhet fanns alltid
en plats som var varm,
när som små vi fick tröst
vid din hulda barm.

Du baddade knän
och plåstrade sår,
och smekte vår kind
när vi fällde en tår.
Du har strukit och lappat
och tvättat vår byk.
Du har tjatat och skällt
men aldrig gett stryk.

Du har varit en klippa
en fristad i hamn.
När det stormat fanns ständigt
din vidöppna famn.
Vi har aldrig förvägrats
nån nödtorft i livet.
Du har alltid sett till
att det blivit oss givet.

Du har stretat och slitit
och givit din rygg,
och har alltid sett till
att familjen var trygg.
När motvinden ven
tog du strid mot densamma.
Vad hade vi varit
utan vår mamma?

Tanklös och glömsk
och förvirrad ibland,
ja till och med pinsam!
Men det gör detsamma.
Vi kan lugnt konstatera
med facit i hand
att du är och förblir
världens finaste MAMMA!

Författare okänd

Fina dikter, roligt att tråden lever. Tycker också om de "egna dikterna".

Dikten till "mamma" ... hylling till alla fina mammor, ja de är värd all aktning och hyllning, för denna sortens mammor ... är inte självklara... och det är så sorgligt...

Fjodor, din dikt är fin, men känns så negativ för mig. För mig är fantasin en positiv kraft, inte källan till ont utan till gott. Inte ett medel för balans gentemot sina egna medel. Fast det förstås ligger en hel del i det också.
Man kan använda fantasin på många vis. *trasslar in mig*

Oldwolfie, det är dina egna dikter förstår jag. Så fina! Tänkvärda, känslonära. Och så fint att du sätter in dem här, tycker jag.

Lavendel, det där tyckte jag om! Tycker om "ögon som ser".
Och jag tror också på det, att "vetskapen finns kvar", även om den kan vara så djup begravd att den kanske inte går att gräva upp igen...


Har inget eget bidrag denna gång, tycker om att läsa era!

/amaira.

En till skriven av Solja Krapu

Sådana människor

Det kryllar inte
av sådana människor
som man skulle kunna
ha den där
direktkontakten med
där bara ett ögonkast är en stålvajer
i darrning

Kanske det inte gick nån sån
i din klass i grundskolan
eller stod och spanade en fredagkväll
på Blå Dragonen
Inte en sån människa så långt ögat når

Sådana människor är slumpspridda
i längden i tid
och på tvären i världen
Kanske någon hade det som
sitt livs projekt att söka efter dig
fast för tidigt
eller för sent
och på en alldeles för avsides plats
från dina fötter räknat

Och du sitter där
på en gulmålad stol
i ett ensligt hemman i kanten av ett kalhygge
Det kanske finns en sju åtta stycken
för dig lämpade människor som
just nu springer upp och ned i ekande trappuppgångar
med var sin tomma kaffekopp
och inte skulle kunna tänka sig
att låna veteströ
av någon annan
än dig

Och han den där som är så lyckligt parbildad
Han kanske valde så där som man väljer mellan olika
tvättmedelssorter .

Ja, ren lycka kan man nå fram till, med flera olika medel

"Söt" dikt.

Jag lyfter årans våta blad ur vattnet efter allra sista aftonrodden över sommarens lugna sjö.
Ser hur årans sista vattendroppe tveksamt faller. Sista vattenlinjen tonas ut till ingenting.
Sakta driver nu min ekstock in mot höstens kalla stenar. Ingen ser den väg jag färdats, ingen vet i morgon att jag rodde över sjön.

Ivar Bengtsson

Livet

Förälskelse - plötsligt och övergående
Kärlek - värdigt och bestående
Ilska - går över om en stund
Åtrå - svårt att få en blund.


Dikter kan man aldrig få för mycket av

Sensommardag..
och nu inser jag...
älsklingsbikinin finns kvar..
den blev inte utsliten detta år...
av bad och bad och bad!
Ställer om perspektivet..
med fokus på..
grönskan som nu finns kvar..
det är vackert så..
och badar ....
det gör jag ett annat år!
Lavendel

Snart är de här
de kyliga höstdagarna
de färgsprakande höstdagarna
den intensivblå himlen
den friska luften
de bästa dagarna för min själ!

Hallå!!! var är ni ????

alla diktälskare, fyll på vet ja!!!

Slut på sommarlovet.

Det var den tid då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kylig klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
en egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva, sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.

Gunnar Mascoll Silfverstolpe

en till av mina

DET BLÅSER EN MILD DECEMBERVIND

DET KÄNNS VEMODSGRÅTT O LITE

SORGDISIGT

NATUREN HAR TAPPAT ALL SIN

PRAKT

OCH INTE ENS SOLEN LYSER

UPP

VATTENDROPPSDIAMANTERNA

SOM BRUKAR SKYLA TRÄDENS

NAKENHET




MEN SNART SKA TRÄDEN DANSA

BLAND FROSTKNAPRANDE LÖV

STOLTA OCH VACKRA

SKA DOM

DANSA VINTERN IGENOM

STUNDOM KLÄDDA I BARA DE

VACKRASTE SMYCKEN

KUNG BORES REGALIER




snart är det dags

en till dikt av mej,,eller va det kallas

här ligger en del av min adikter samlat

Tack för att du delar med dig.
jag har läst dem då o då och hittar alltid något nytt.

Årets skiftningar

När ljuset stilla falnat
till höstens första kväll
och solens varma strålar
försvann till kyligt regn.
Då vandrar mina tankar
från sommar sol och hav
till årets första höstregn
där nu stormen gripit tag.
Vem har målat alla färger
varje årstid bjuder upp.
Vem förvandlar sol och värme
till kylig vinterdag.
Alla underbara blommor
troget vaknar upp var vår.
Du vem som gett oss livet
ett tack för att du finns.

När skogens gröna fägring
förvandlat sig till guld
och stormen den har piskat
sista bladet ner till mull.
Naturen då sig bäddar
i ett täcke vitt av snö
för att än en gång till våren
vakna upp när det blir tö.

~~J.C. Ericsson~~

Tillsammans med tiden.

En dag stängdes dörren till mitt rum
och ödet sa mig; var stilla.
Det var då jag upptäckte tiden.
Den hade legat gömd under ett lock
av händelser och brådskande beslut.
Det var då jag lyfte på locket.
Så märkligt! Där låg ju tiden
helt obegagnad, helt sig själv
slät och frisk, som i vila.
Jag såg på tiden med vördnad.
Jag såg mig ny, jag sjönk i
en underbar händelselöshet
tillsammans med tiden
lyssnade till att jag lever:
ett knappt förnimbart sorl.
Erik Lindegren

*Tycker om den här tråden!*

Mera! Lavendel också, mera av samma sort!!!
Både egna och andras alster.
Jag återkommer också tids nog, rätt som det är.

/amaira

Har tappat bort den.. stillheten..
där allt var enhet och ro..
just nu är det jobb och dagligt liv..
det mal och mal och mal..
fast jag vet nånstans att den finns där.
jag kan lita på den..den finns..
då när det dagliga blir för tufft..
då söker den mej..då hjälper den mej.
det litar jag fullständigt på!
Lavendel

Tallbarr på stigen
doftande solvarma tallar
havet framför mej
vågor mot klipporna
svalkan..lenheten..självklarheten i havet
varje sommar samma nåd..
just nu är allt som det ska vara!
Lavendel

Höst.

Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Hur smal blir den gyllene strimman,
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften är tung att andas.

Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten.

Hur snart står popplarna höga
och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga
som löv i den muntra bäcken.

Stig Dagerman.

Vem du älskar - det är intet.
Att du älskar - det är allt.
Skönhet sveper nog din kärlek
kring den älskades gestalt,
mera eller mindre mäter
blott ditt eget hjärtas halt.

Fråga icke varför hjärtat
brinner, blott det ej är kallt.
Vem du älskar - det är intet.
Att du älskar - det är allt.

Jarl Hemmer

Hösten

Hösten är kommen hör stormarna gny
Svanen tar avsked, och svalorna fly
Blomman har bäddat i mossan sin grav
Vågorna brusa på villande hav.
Näcken mot klippan guldharpan slår
skogsbruden fäller sitt grönskande hår.

O.W. Uddén

just den dikten fick jag av min dotter i en diktbok hon köpt åt mej
o markerat den
visst är den fin

Hela dikten är fantastisk!! Innebörden är så enkel..

Språket, ljuvligt..

Han lyfte mig ...

Han lyfte mig ur det förvirrat slappa
och strök mitt hår tills det blev ångervitt.

Jag lade pannan mot hans sträva kappa
och allt blev längtanslöst och skrämselfritt.

Jag mötte Gud en afton i min trappa
Och efteråt fanns inget som var mitt.

Gulli Lundström.

Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.

Säg, vadan kväller du, klagande ström,
djupt ur de skumma gemaken,
du som mig sjunger om natten i dröm,
sjunger om natten mig vaken?

Vem är den själ som i suck och i ton
andas från hemliga strängar,
ljuvligt som doften från humlornas bon
flyter på gulnande ängar?

Somrarna blekna och solar gå ner,
timmarna varda mig tunga,
rosorna dofta i vissna kvarter,
minnena viska och sjunga.

Klinga, du klagande strängaspel,
sällskap i drömmande salar!
Längan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.

Erik Axel Karlfeldt

Har du nån skog
i din himmel, du Gud,
att gå i en vacker kväll?
En sån där gammal skog,
du vet,
med smörsopp och kantarell?

Säg, har du nån skog
i nån utkant, du Gud,
så vill jag gå där,
i ensamhet.
Och lyss på en bäck
och på fågelsång,
nära dig,
i all evighet.

(Vet ej vem som skrivit)

/amaira

Hej alla (som vill)!
Här kommer en låååång dikt.


Mellan 1858 - 1908 levde Langdon Smith, som var amerikansk krikgsreporter och författare.

1906 trycktes denna hans dikt för första gången. En strof hade kommit till lite då och då.

Den är en hyllning till hans hustru, en kärleksförklaring med miljardårs-perspektiv, som samtidigt beskriver evolutionens och livets grepp om samhörigheten mellan könen.

Jag tycker dikten är ljuvlig, med sin förmåga att fånga djupet i kärlekens förtrollning och magi.



När du var en grodlarv.


När du var en grodlarv och jag var en fisk
- i Paleozoicum -
och intill varann
vid en långgrund strand
vi spratt genom slam och skum,

eller slog en snärt
med en smidig stjärt
genom dy i devonisk å -

var kroppen min full
utav livsglädjens gull
för jag älska´ dig redan då.


Ej omvärdens retande
nådde medvetande -
våra liv var i blindo ett letande
ända tills döden oss hann.

Djupt i slam
i en permtidsdamm
vila vi fann hos varann.

Men världen vreds runt i en tidens svarv
och bergen maldes till grus,
och när kretsloppen hade löpt runt några varv
såg vi åter dagens ljus.


Så blev vi kräldjur och kröp upp på land
med ben och lungor och fjäll.
Huden blev torr som en mumiehand,
bland lummerträd fann vi vårt tjäll.

Mitt spår kan ses än
där jag ses med min vän
som avtryck av tretåig fot -

men ingen tanke var klar
ingen kurs uppenbar,
ej fanns mål som vi strävade mot.


Och lyckligt vi levde och lyckligt vi dog
och bäddades in igen,
och än idag
kan ses våra drag
som gjutna i kolnad skog.

Eoner kom och eoner flög
och den död som i oss gripit tag
blev sköljdiväg av livets lög
och än en gång blev det dag.

Sen lätt och snabbt genom djungels träd
vi svängde oss elegant,
eller vlade skönt
på en bädd av grönt,
eller drucko vid källans kant.

Det var allt härliga år det där,
då vi i flockar höll ihop.
I den gröna sal
vårt första tal
växte fram ur tjut och rop.


Så kom det sig att vår kärleks makt
fick oss loss ur dödens tvång
och gång på gång
i en utvecklign lång
vi fördes från akt till akt.

Tills det kom en stund
då själens blund
blev bruten av himmelskt ljud,
då skuggor bröts,
i våra hjärtan göts
en dunkel blid av Gud.


Jag satte mig ned vid min hyddas vägg
och knackade yxan slät.
Bland skogens trän
jag högg en gren
och fäste den på min egg.

Jag la mig på pass
bland säv och vass
dit mammuten styrde sitt fjät.
Genom skinn och ben
drev jag in min sten
och jag minns än hur hemskt det lät.


Från öst och väst
till en blodig fest
vår stam
ur snåren kom fram.

Vi smorde vårt krås
med mammutsås
tills käken gick nästan i lås.

Mången objuden gäst
snodde till sig en rest
när festen led mot sitt slut,
för näst efter häst
smakar mammut bäst,
det var nog därför som den dog ut.


Och jag ristade sen
i elfelben
för oss två
så du skulle förstå.
Jag snidade allting, scen för scen,
hur mammuten föll för min sten.

Och min lyckade jakt
i än större prakt
på en grottvägg jag ock beskrev:
Där i rödockarns färg
genom ben och märg
kan man se hur min yxca jag drev.


Våra spår
de går
i miljarder år
genom Spring Tree och Bitter Springs.
I en stenkolsflöts
har vi kvävts till döds,
men i Trias vi återfötts.

Vi har skilts ibland
uti fjärran land,
men till lsut vi åter mötts.


Så fall ej i gråt
med en sorgens låt
ifall döden sklijer oss åt.
För vi vet att vår mull
på nytt ska bli full
med liv av gudomlig kraft,
och att denna gång
i en levnad lång
vi lycka och framgång haft.



Jag vill höja en skål
efter detta mål
som nu blivit till smutsig disk.
Låt oss sdricka nu
för den tid när du
var en grodlarv, och jag var en fisk.

amaira...så vacker dikt Den är skriven av Gunnar Ehne
på "mål"
................................................................................
......................
Kvällsböna

Har du nôn skog
i din himmel, du Gud
Te gå i en finen kväll
En tocken där gammel skog, du vet
mä smörsôpp å kantarell

Vi hörd fôll ôm gröna änger
ôm söer mä vita ull
Musik ifrå harpas stränger
å gater gjord uttå gull

Men ja skull nock int trives
mä dä där, du Gud
Du vet ja ä blyg å rädd
Dä låter sö fint på nô vis, du Gud
å ja ä int tocken klädd

Kanske du tycker ja tarjer å fråger
men dä här ä noga för mej
Fast slepper ja unna ellbrann å plåger
ska ja ta´t sôm dä ä ôppnär dej

Men har du en skog
i nôn utkant, du Gud
vill ja gå där i ensamhet
å ly på en bäck å på fôggelsang
när dej, i all evihet
............................................................................

Kvällsböna (översatt)

Har du nån skog i din himmel, du Gud
Att gå i en vacker kväll
En sådan där gammal skog, du vet
med smörsopp och kantarell

Vi har hört om gröna ängar
Om lamm med kritvit ull
musik ifrån harpans strängar
och gator gjorda av gull

Men jag skulle nog inte trivas, du Gud
du vet jag är blyg och rädd
Det låter så fint på något vis, du Gud
och jag är nog inte rätt klädd

Kanske tycker du jag tjatar och frågar
Men det här är viktigt för mig
men slipper jag eldbrand och plågor
ska jag ta´t som det är där hos dig

Men har du en skog i nån utkant, du Gud
vill jag gå där i ensamhet
Å lyssna på en bäck och på fågelsång
nära dig i all evighet

..............................................

Tack för den lååånga dikten amaira

jag har en sån skog fast de e här på jorden

FELIX

Du var en liten värnlös
söt ulltuss i vitt
När jag tog dej i min famn
smälte hjärtat mitt

Sen den dagen vi fick dej
är inget sej likt
Varje timma på dygnet
är för dej vikt

Ha en hund i sängen
Nej - Usch, fy och skam
Just så tyckte vi alla
tills vi dej fann

Dina blöta pussar
och en blick så varm
Får hjärtat att dallra
i varje barm

Alla människor älskar du
förbehållslöst
Och allra bäst lyssnar du
på mattes röst

Du kommer för alltid
vara vår skatt
Som sover hos matte
och husse var natt.
Agneta 23/5-1999

*ler stort, varmt och igenkännande åt Felix egen fina dikt*

Herre, gör mig till ett verktyg för din fred

Där det finns hat, låt mig utså kärlek;

Där det finns oförrätt, nåd;

Där det finns tvivel, tro;

Där det finns förtvivlan, hopp;

Där det finns mörker, ljus;

Där det finns sorg, glädje.



O, gudomlige mästare, gör det möjligt för mig att

Inte behöva söka så mycket efter

att bli tröstad som att trösta,

att bli förstådd som att förstå,

att bli älskad som att älska

För det är i givandet vi får;

Det är i benådningen vi blir benådade;

Det är i jagets död vi föds till evigt liv.

Franciskus av Assissi

Ett barn


Ett barn som får mycket kritik lär sig att fördöma

Ett barn som får uppleva fientlighet lär sig att slåss

Ett barn som görs till åtlöje utvecklar blyghet

Ett barn som ständigt får uppleva skam lär sig att känna sig skyldig

Ett barn som behandlas med tolerans lär sig tålamod

Ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende

Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta

Ett barn som får lära sig rent spel lär sig rättvisa

Ett barn som accepteras och möts med vänskap lär sig att känna kärlek i världen.

Djupt i mitt inre,
där själens skatter förvaltas,
hör jag en ängel, en större lärdom nalkas.
Men vill jag sjunga en sång,
som alla kan sjunga,
kan blott vad hjärtat svarar lösa min tunga


Bo Setterlind

Allt vad vi har kan vi mista,
fort som en vind drar förbi.
Hjärtan vi älskat kan brista,
vad är väl mer bräckligt än vi?
Så älsken varandra på jorden,
så länge som liv kan bestå.
Så länge som pulsar kan bulta,
så länge som hjärtan kan slå.
Må kärleken leva på jorden,
hur liv än gestaltas för oss.
Tills vår själar befrias,
i Nirvanas flammande bloss.


Arne Axel Dahlgren, Eksjö

MARIONETTERNA

Det sitter en herre i himlens sal,
och till hans åldiga händer
gå knippen av trådar i tusental
från vart människoliv han tänder.
Han samlar dem alla, och rycker han till,
så niga och bocka vi som han vill
och göra så lustiga piruetter,
vi stackars marionetter.

Vi äta och dricka och älska och slåss
och dö och stoppas i jorden.
Vi bära den lysande tankens bloss,
vi äro så stora i orden.
I härlighet leva vi och i skam,
men allt som går under och allt som går fram
och allt som vår lycka och ofärd bådar
är bara ryck i trådar.

Du åldrige herre i himlens sal,
när ska du tröttna omsider?
Se dansen på dockornas karneval
är sig lik i alla tider.
Ett ryck på tråden - och allting tar slut
och människorsläktet får sova ut,
och sorgen och ondskan vila sig båda
i din stora leksakslåda.


Bo bergman

Hej felix matte!!
Det är så sant det här...och jag tror faktiskt att man även kan påverka vuxna människor genom att tänka på detta!
Lavendel

Till min mamma:

Jag visste det nog..
det skulle ske snart..
men du har ju alltid funnits!
Som pappa fanns..
min älskade far...
min saknade..saknade far!
Men nu är du borta..
så lätt det gick..
du fanns..och så var du borta!
Jag ser er nu i min fantasi
på utflykt på motorcykeln
det finns kort på det...det är 30-tal
ni sitter där unga och kära
så ser jag er..men vad vet jag
vad som händer efter döden
men jag vet ändå att det är nåt gott
för det vet jag att ni är värda!

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra —
ensam, utan spår.

Pär Lagerkvist

Igår kom sorgens fågel med bud... en systerdotter finns inte längre bland oss.