Det är för j*****t helt enkelt! Det dras in mer och mer på sjukvård, skola och äldreomsorg...snart finns det inget kvar! Och vart tar alla pengarna vägen? Till EU kanske!

Det tar minst ett halvår för en 8 årig liten tjej att få komma till barnpsyk med sitt sårade inre efter en förlust av sin mamma. Det är inte alltid pappa duger i såna lägen, det är lätt att känna sig både värdelös och uppgiven då i sin egen sorg. När tårarna kommer så fort man får ögonkontakt med barna eller när nån nämner nåt om orsaken till våran sorg. Förnekelse måste va´ett djävulens påfund, det tär på kroppen både psykiskt och fysiskt, man är totalt utmattad. Jag känner med Micke D. men också för hans familj som kommer fortsätta bära lidandet.

Det är ju fördj minst sagt att det ska ta så lång tid, kan hon inte prata med någon på kyrkan sålänge de har väl oxså kuratorer o folk man kan prata med Jag tror att röda korset oxså har folk man kan prata med eller bris, de har barnpsykologer.
krister

Mina erfarenheter också.

Jag tänkte samma tanke som Krister. Diakoner finns ju och kyrkans folk brukar vara mer benägna att ställa upp snabbt och vilken tid som helst. Det är skandal att hon ska behöva vänta så länge.
Vet att du bor nånstans i Sundsvall, är det i närheten av Timrå så vet jag att herden där är en underbar människa som är villig att hjälpa till att hitta rätt kontakter. Om du vill ha hjälp att ringa runt och forska lite i det så vet du vars du har mig!

Har aldrig påstått att jag skulle äga en empatisk förmåga.

Suck......

Är det själviskt att vilja befria världen från en värdelös parasit som inget duger till, som bara är ivägen och som ingen ändå tycker om?Varför ska man ens stiga ur ssängen när det ändå inte finns någonting värt att stiga upp för? En svart själ i en grå värld utan färg, lukt eller smak.

Försök förstå, ni som pratar så fisförnämt om "själviskt" och allt vad det nu kan vara.

När man funderar på självmord beror det på att man anser sig vara det sämsta av det smästa, den mest värdelösa ynkedom till människa som någonsin levat.

Det handlar inte om familjen. Det handlar om en djupt deprimerad människa som slutit sig för omvärlden, som inte längre orkar bry sig om resten av världen. Det finns ändå inget i världen som är kul, roligt, intressant eller värt att leva för.

Alla runt omkring den deprimerade människan, jag är ledsen att såra era egon men ni betyder mindre än inget just då.
Om ni inte klarar av att bryta igenom skalet.

Ingen bröt igenom Mickes skal. Han dog. Ensam, förtvivlad och full.

Det är när man sitter där, ensam mitt i nattens djupaste timmar och slits mellan den ena sorgen efter den andra som det är som värst. I minnet går man igenom den ena hemska händelsen efter den andra, det ena hårda ordet efter det andra. Allt som bekräftar den egna självbilden av att man är värdelös, ingenting, en sopa som bara förtjänar att dö.

Om tillräckligt många hårda ord och argument samlas på hög tar man steget att försöka ta sitt liv och då är det bara turen eller en räddande ängel som kan göra något. För inte gör vårdcentralen något. Inte så mycket för att de inte kan eller vill som för att de inte får. När man tagit beslutet att ta sitt liv är man inte intresserad av hjälp, ens om den finns att få.

Man sitter så djupt nere i det svarta att den verkliga världen inte syns eller finns. Allt är bara desperation, ångest och sorg.

Det är grymt och okunnigt att tala om egoism när det gäller en människa som mår så dåligt.

Hur mycket smärta tror ni en människa måste samla på sig och leva med innan hon väljer att ta sitt liv?

Ursäkta LadyG, det är säkert inte din avsikt, men det där kändes inte som en spark i rätt riktning direkt. Det stämmer så bra och känns mera som att det skulle kunna va ett bra alternativ till sorgen och maktlösheten.

Jag blir bara så förbannad på alla som tror att man, när man sitter där mitt i natten med gråten i halsen, tänker på plikt och vad andra ska tänka. Det är det sista man bryr sig om just då.

Hade jag inte haft en räddande ängel hade jag inte suttit här idag.

Det jag försöker säga är att det inte handlar om "själviskhet" eller något annat än att det är omgivningen som måste ta kontakt, bry sig om, älska och krama. Det är omgivningen som måste försöka ta sig inanför skalet och nå fram. För den som mår så dåligt att döden verkar lindrig jämfört med livet är inte särskilt benägen att bry sig om att be om hjälp.

Det finns ett ljus, men det kan ta tid att hitta det och framför allt behöver man hjälp. Men när man sitter där, då tror man inte att det finns något eller någon som kan hjälpa.

Det är där omgivningen MÅSTE ta vid och vara den deprimerades överlevnadsinstrinkt.

I efterhand förstår jag att ingen hade blivit hjälpt av mitt självmord, men det tog mig månader av terapi innan jag förstod att livet går vidare och sorgen faktiskt lättar. Att det finns ett liv åt mig med.

mitt i prick.......
du förklarar sååå bra vad det handlar om...

Överhuvudtaget så tror jag inte att en som inte "varit där" kan förstå vad som rör sig inuti huvet på den som mår dåligt. Därför är det också helt omöjligt att kunna göra tvärsäkra uttalanden om vad och hur den sjuke borde agerat istf att ta sitt liv.

Min lillebror var glad, positiv och visade inte med minsta tecken att han mådde dåligt.
Ändå fick vi sedan veta (brev) att han lidit under lång tid. Lidit av sådant som vi "friska" inte ens kan förstå att man kan må dåligt av.
Så knepigt kan livet vara ibland... och inte kan väl någon av oss påstå att den som gjorde valet att ända sitt liv.. var egoist... han gjorde ju det för att skona oss efterlevande.. låta oss slippa smärta som han kände och som han trodde skulle drabba oss om han blev kvar.

Du uttryckte just allt jag velat säga. Tack!

det värsta är alla komentarer från omgivningen, när man säger att man mår dåligt.
"ryck upp dej...gå ut och träffa folk...börja med en hobby...ut och promenera...o.s.v."
DET ÄR JU DET MAN INTE ORKAR!!!!!!!
till slut så säger man inte mer, utan ler och nickar medhållande...tills allt brister....

...eller de där som kommer fram och säger "Men du ser ju pigg ut!..." och inte verkar fatta att man kämpat i en timme för att ens ta sig mod att gå utanför dörren... Som om de skulle SE en de dagarna man mår dåligt - när man inte klarar att ens gå till affären. Och de dagar då man målar på sig masken och ändå går ut - möts man av misstänksamma människor som tycker att "man ser väldigt pigg ut, för att vara sjukskriven..."
Det hjälper inte direkt, att bli misstrodd...

Folk är så rädda för psykisk ohälsa. Jag har konstaterat att det är ingen idé att prata om såna saker med människor som visat att de inte förstår. Då är det bättre att söka professionell hjälp för annars blir man bara mer nertryckt.

Ibland är det nästan mer knepigt att få prata med någon professionell om det. Det är liksom enklare att bara ge upp när man inte ens fått en telefontid efter 8 månader. Då är det inte så roligt att försöka...
Men det finns folk som bryr sig - man kan ju inte lasta av sig alla sina bekymmer på en intet ont anande ytligt bekant, bara - då skrämmer man dem väl från vettet, och så är man två vettlösa, plötsligt.

Det är det som är så fel! Vården är skräp! Egentligen skulle alla som mår dåligt behöva ett ombud som tar hand om kontakterna, för när man är sjuk orkar man ju inte ta itu med det. Det finns ju som sagt andra vägar än sjukvården också. Själavårdande samtal kan man ju få hos kyrkan t.ex. Vet inte om jourhavande medmänniska finns nu? Jag var inne på att volontera för dem förut.

Ja - jag måste säga att jag inte är så himla nöjd med hur man bemöts inom vården.
Tyvärr - för det blir en ond cirkel. Till slut förväntar man sig att bli negligerad, och blir antingen för mesig (=överkörd) eller sur (=snäsigt bemött och bortrationaliserad) och så fortsätter spiralen nedåt...
När man väl lyckas få någon hjälp, är det ju ofta väldigt trevliga människor, dock, så jag vill inte klaga på de arbetande inom vården - utan på politikerna som inte har vett nog att prioritera vård, äldrevård & barnomsorg - utan hellre lägger pengarna på annat konstigt.

Det kosntigaste i en sån här situation, är hur många av de man trodde var ens vänner som bara försvinner. Inte för att man klagar, utan för att man inte orkar hålla kontakten, själv. Det är ingen rolig erfarenhet...

Men det finns gott i världen, också, om man bara orkar försöka se det.

Vi finns ju här!

Kanske är det ändå så att de verkliga kompisarna är de som stannar kvar i vått och torrt, alltså även under såna perioder då man inte mår så bra och inte orkar hålla kontakten.

har en vännina som försökt begå självmod.
hon lider av ångerstatacker, och henne tar jag alltid på den nivå hon är för tillfället.
glad och pigg, då åker vi ut och fikar.
är hon dålig sitter vi hemma och fikar på hennes vikor och pratar, pratar pratar i timmar, tills honkänner sig bättre.
jag lämnar aldrig henne i en akut kris, utan försöker lindra ångersten och få henne att se på ett annat sätt utan att vara fördömmande, hurtfrick eller översittare.
vi har kul i hop, men vi kan också sitta och fika tysta, var och en i sina tankar.
det hjälper mer än man tror att bara vara där, hur ledsen och sjuk hon än är.

Den här tråden väcker så mycket känslor så jag
nästan kvävs. Borde låta bli att läsa, men kan inte.

Det är så otroligt konstigt hur livet kan te sig olika.
Och jag kan förstå de flesta reaktionerna här då jag
sett och upplevt dem på väldigt nära håll.

I vår släkt finns mycket depression. En del säger att det finns
i generna, men här finns också alldeles för tunga ryggsäckar.
Ingen släkting har dock tagit sitt liv.

Ändå finns i min omedelbara närhet två självmord. Jag har
sett och upplevt sorgen och vreden hand i hand. Jag har
mött den totala förståelsen för den enes självmord och
den fruktansvärda vreden över den andres.
Den ene var ung och hade mått dåligt i hela sin uppväxt.
Den andre var medelålders och far till en tio års son. Sonen
såg dessutom sin far som sin enda trygghet. Den vreden
som flera av de anhöriga fortfarande har verkar inte ge
med sig.
Vi kan inte, hur gärna vi än vill, sätta oss in i den enskildes
depression och sätt att tänka. Min och din depression, ter
sig inte likadan. Du kan aldrig säga att du förstår. För det
gör du inte. Du kan möjligtvis föreställa dig smärtan, men
du vet inte.
Säg aldrig till en deprimerad människa att du förstår hur
han/hon känner sig. Det är nedbrytande.

Ja, det finns hur mycket som helst att säga, men då finge jag sitta
här och skriva tills i morgon.

kram på er alla deprimerade/Gillan

Aww...! Vad fint sagt! Tack!

Och du har nog rätt - och jag vill heller inte klaga för mycket. Jag har medvetet valt att försöka hålla mig undan en del av mina kompisar - för att jag inte orkar med att vara "glad och rolig att umgås med", sådär som jag brukade, och då blir de bara förvirrade och allt blir konstigt...

Man blir bara ledsen, ibland... Men som tur är blir man ju glad ibland, också.

Instämmer. Som jag instämmer med det mesta som skrivs här.

Men jag blir förvånad över slutsatserna som dras "per automatik", av det som jag skriver.

Tänk, bara tänk, om det är "något mer" som jag försäker säga?
Och om det är så, att jag inte alls "per automatik" anser/ beter mig, så som ni tror, i sådana svåra situationer?

Slutsatserna är era egna, inte mina. Fast ni "sätter dem" på mig.

Tänk, bara tänk, om det skulle vara sant, att jag "inte DÖMER"?
Fast "ni" inte kan förstå "hur"?


Då blir det ju så, att den som anklagar andra för att "döma", själv är den som dömer ... ???

Skriver den "fisförnäma" amaira (som "bjöd" på det )

Och KRAM till er alla, både ni som själva är deprimerade, ni som har någon anhörig som är deprimerad, eller ni som "varit" eller "haft", och alla ni andra (om någon sådan finns här).

Själv håller jag på med att minska och avsluta min medicinering, efter flera års användande av depressiv medicin.
(Men eftersom jag nu skriver som jag gör, så förstår jag att det inte räknas i sammanhanget och att mina erfarenheter inte är värda något i det här sammanhanget.)

Det är väl klart att du räknas! Givetvis är dina erfarenheter lika viktiga som någon annans.
Att vi inte alltid är ense på forumet, betyder ju inte att vi inte respekterar varandras åsikter och rätt till egna tankar...

Du är en smart typ, Amaira - och du uttrycker dig väl. Du kommer ofta med skarpsinnigheter som får mig att reagera på din klokhet - men för den sakens skull är jag inte alltid ense med dig.

Bara för det mesta...

Jag drar inte några slutsatser av det du skriver amaira.
För jag tror att det flesta som skriver här i grund och
botten är ganska överens. Vi pratar inte samma språk
hela tiden bara.

Jag tror, att om vi skulle sitta runt samma bord och
prata med varandra, skulle det i slutänden visa sig
att vi är ganska överens, men att det trots det, skulle
finnas nyanser.

Du ska inte skriva som du gör om dig själv i ditt sista
inlägg. Även om jag förstår att du gör det med viss
självironi.

Jag personligen tycker defenitivt att dina tankar och
åsikter räknas. Du skriver ju av erfarenhet, precis som
jag och fler med oss.
Klart det räknas.

Kram/Gillan

Du skriver så kloka saker Amaira
Du lyckas vara både inifrån och utifrån på samma gång

Jag tror bara att vi har olika glasögon på oss-fast
Amaira har två par :)eller fler

Jag har bara ett par e med distans -utifrån tittande... - i just denna diskussion i alla fall
Medan många som skriver -beskriver ett inifrån- perspektiv =andra glasögon på
Men de talar förbi varandra -för de beskriver inte samma sak .
Inget av dem är Fel sätt" eller "Rätt sätt -de är bara olika .

Precis som känslor aldrig kan vara "fel känslor"
Man kan aldrig veta hur någon annan "känner"


Vill man hjälpa -måste man försöka sätta sig in i VAD nån känner -
men inte uppslukas av dessa känslor -så att du också- står bredvid isvaken och ropar på hjälp...
-istället för att slänga ner en livboj

Empati och sympati är inte samma sak .

I sådana här fall när man ser att någon mår riktigt dåligt är det inte bra att "visa hänsyn" och inte våga prata om det dåliga i tron att vi ska "lägga oss i".
Vi går runt på tå och vågar inte ställa den frågan som vi ändå funderar på: "Har du funderinagr att ta ditt liv". Men ställer vi den frågan, måste vi också vara beredda att ta svaret!
Hjälpa och stödja och få den sjuke att söka hjälp. Men det är ju så att den sjuke kanske inte självmant orkar tar sig till hjälpen, hon/han mår kanske för dåligt. Då måste vi ta henne/honom i armen och säga: Nu går vi till psykakuten!! Och så följer man med och sitter där och väntar.

Jag vågade knappt läsa allt som skrivits i detta tråd. Min egen inre mörker gör sig då påmind och det gör ont men samtidigt har det kännts bra att läsa era tankar

Jag kan tacka min "inre pysseltant" och mina mediciner för att jag kan leva ett schyst liv idag och mina "mörka" stunder brukar alltid efteråt ge ny kraft till min konst och viljan att leva för fulla maskiner

Mitt eget liv är ett evigt dans i känslornas värld:då och då blir dansen riktigt "djävulskt" tillsmmans med mina inre skuggor och demoner och andra stunder är jag på rosa moln med änglarna och ibland trippar jag tyst med det gråa "inre skogens" troll.

Men att det finns andra människor som tar sina liv finner jag fruktansvärt tragiskt och sorgligt men att de ser just då endast en bottenlöst mörker är jag säker på.

Att leva med depression och ångest ständigt närvarande är ett rent h-e. Jag vet. Jag lever med detta varje minut av mitt liv. Och ovanpå detta dessutom svår social fobi som lett till i det närmaste total isolering. Varje dag är en kamp för att inte ge upp. Varje minut en kamp för att ta nästa andetag. Jag tror inte det går att förklara vad det innebär att leva med detta mörker inombords för den som aldrig upplevt det.

Ger dig en kraaaaaaaaam!

Norrbottens-Magdis, tack snälla du. *rörd*

tillbaka.

Många upp-med-svansen-kramar härifrån också!!

Tack snälla Sylvia!

Exakt!!!

Du som är frisk får vara den sjukes förlängda arm och röst. Du får vara den sjukes styrka när han/hon själv inte har någon kvar.

DET är en riktig vän det.

Men det är inte lätt att hoppas eller ens tro att någon skulle orka göra det för en - särskilt inte när man själv inte tycker att man är värd den ansträngningen...

Det blir ett tveeggat svärd, alltsammans.

Och sedan finns det de som inte har några vänner. Och de få släktingar som finns blundar och vill inte ta i det.

Nej, självfallet kommer den sjuke inte tro sig vara värd en sådan ansträngning, men det ska man bara ignorera. Den som är frisk måste ta tag i situationen, för den sjuke kommer kanske inte att göra det själv.

Det är så man bryter igenom och visar att det finns saker värda att leva för. Sådana saker som vänskap, tillgivenhet och uppmuntran.

Det kan till och med komma dit hän att den sjuke motsätter sig vård, men om situationen är allvarlig (en snara i källaren t ex tycker jag talar sitt tydliga språk) bör man allvarligt överväga tvångsvård. Åtminstone tills den värsta krisen är över.

Å andra sidan är tvångsvård också vnaskligt att ta till, om det är så att depressionen är just bara en depression och inget annat. Men som en sista utväg, för att rädda ett liv.

Ush, jag lämnar den här tråden nu, det river upp alldeles för mycket som jag trodde jag var färdig med sen länge. Jobbigt.

Jag hoppas ingen är arg på mig, jag har lite väl bestämda åsikter ibland, men jag vill ingen illa. Framför allt vill jag inte såra någon.

För min del: Inte alls arg och inte heller sårad. (Och även jag är emellanåt lite "drastisk" i min framtoning)


Sulawesii:
*kram!*

Zarah:Det är bra det*belåten* Vill inte ha mig själv "totalspeglad"

En stor varm uppskattande kram till alla här, som skriver med sådan stor omtanke och så mycket bry-sig-om! Sånt värmer! (även när inte alla är "överens" med mig )

Forget-me-not! En extra kram åt dig.

Mitt i prick!!

Ja....det är tyvärr så. Det sker vid en tidpunkt där det inte komma mer olägligt.

Kanske kan man lära sig något av det hela men finns ju betydligt trevligare sätt att lära sig på.

Jag vill bara tacka för alla era intressanta inlägg i denna tråd, ingen nämnd, ingen glömd!

Låt oss ta hand om varandra, bry oss om varandra. Det räcker med småsaker, som att säga hej till ens sjukskrivne granne, ringa ett samtal till en vän med problem och visa att man bryr sig, hälsa på en ensam person och komma med fikabröd, kanske även ta med en ensam person ut med bilen till något uppskattat. Ja, det finns mycket man kan göra, som inte kräver så stor uppoffring.

Tack!

Det har du absolut fullständigt rätt i!!! Jag ska inte skriva så om mig själv.
Så hädanefter kommer jag inte göra det.

(du ser, jag klurar ibland på sånt som skrivs här, och det påverkar mig också, och GER mig en massa )

Bara att hoppas att SVT repriserar Angne och Svullo snart. Det var urkul!