Jösses.....troligtvis bedöms situationen vara så illa att man inte ORKAR be om hjälp. kanska har man bett om hjälp men ingen lyssnat.

Idiotiskt att sitta och resonera här och nu. Ta resonemanget, när ni som anser det vara en självisk handling där man anser att människan i situationen borde anse sig ha ett val, befinner er I situationen. jag själv kan ju inte påstå att jag ansåg mig ha det valet i våras. I dagsläget kanske men ser fortfarande inte någon speciell anledning till att leva. Tycker det skulle vara ganska skönt att få dö. Sedan har JAG familj men de har haft sitt val och jag gör mitt.

MM! där klämmer skon!
Om man inte orkar själv, då måste f--n nån annan ta tag i saken!!

Om inte psykvården kan, eller familjen kan, då förstår jag att man blir ensam med sin desperation.

Kan till viss del förstå det där med att man vill att det ska ta slut men det är inte säkert att det är för sin egen smärtas skull. Smärtfasen har man nog redan passerat då. Det kan vara för att man tänker att de runt omkring får det bättre utan mig.

När man är så långt på väg ner i den bottenlösa brunnen så tänker man inte en enda vettig tanke. Man kan tänka: ALLT är mitt fel, jag ställer bara till ett helvete för alla så om jag försvinner ger jag omgivningen ett bättre liv och jag har ingen rätt att finnas till.

Jag har sett en nära anhörig stå och slå pannan med full kraft, om och om igen, i en stenvägg så att blodet sprutade. Detta för att han hade sån ångest som han försökte få stopp på - eller rättare sagt för att det onda i huvudet skulle vara en starkare känsla än ångesten.... Om man inte själv upplevt rejäl ångest eller sett det på nära håll förstår man nog inte kraften i den....

/Stina

Jag är och kommer alltid vara en självisk person tills den dagen jag dör. Har insett att när det brinner i knutarna så ska man inte förvänta sig att back-up finns. Skiter fullkomligt i om jag skulle såra andra om jag skulle ta mitt eget liv. Det är MITT liv och anser jag att det är den enda vägen att gå, ja då tar jag den.

Här har själviskheten använts som något negativt. "stackars alla andra som fortsätter leva" tycker det är förbannat befängt och idiotiskt uttryckt!

När det gäller självmord är jag helt kluven.......
Jag älskar livet, har haft turen att få ett sådant liv jag vill ha. MEN döden-
självmord har alltid varit en trygghet, för skulle mitt liv av någon anledning bli outhärdligt har jag alltid valet att avsluta...... Just det att ha ett ett val ger en otrolig styrka.
Å andra sidan kan självmord vara den ultimata hämden, ex. "Lämnar du mej tar jag livet av mej", jag tror att man i det fallet är ganska medveten om att den som lämnar aldrig blir fri.
Birgit Ek

Det var hans rollfigur som hette Svullo - och han gick ut i början av nittiotalet och bad att få slippa kallas det...

Just det. Bra skrivet.

Som jag redan skrivit så vad är skillnaden mellan olika sjukdomar?

Att som Birgit säger få bestämma själv (kommer jag att göra) tycker många är helt OK när det gäller en fysisk sjukdom men när det gäller själens sjukdomar då ska man bara ta sig i kragen och komma igen?!


Man är SJUK! Och de tankar man möjligtvis tänker är helt konstiga fast det förstår man inte. Tycker att man är sååå klar i skallen.

Precis. Skulle man ha förmåga att "tänka rätt" så skulle flertalet säkerligen söka hjälp istället för att välja och dö.

Det absolut värsta kommentar man kan säga till en självmordsbenägen person är att be en sådan människa att, typ ta sig i kragen, eller något annat klämkäckt. Det är ett direkt hån mot människans mående och definitivt inget positivt tillrop. Tvärtom! Att sedan kunna få höra att man skulle vara självisk och inte tänka på andra vore som att slå i spiken i kistan.

Ja, man är sjuk, och tankarna är instängda.Man är även mycket arg.
Arg på livet , sig själv ,kanske på andra med.

Naturligtvis är man inte hjälpt av att" HÖRA" att man är självisk -men kanske av att få VETA att det finns människor som bryr sig om, ifall man lever eller dör ?

Men handlingen i sig är ändå ,djupt självisk och egocentrerad.
Inte sällan mår de anhöriga -särskilt barn, så dåligt av en förälders självmord, att de väljer samma "problemlösningsmetod" som vuxna .

"Det är förbjudet för föräldrar med små barn att ta livet av sig" -skrev en författare -jag håller med
(och NEJ , jag menar inte att det ska stiftas några lagar om det -mer ett filosofiskt inlägg)

Vad som är djupt tragiskt är den nedrustning inom psykiatrin, som på senare år nått de yttersta lågvattenmärket
-Att sända hem en person som har uttalat klara självmordstankar -tom -berättat hur det ska gå till -det är bara inte klokt!
På så vis är det bra att kända människors självmord uppmärksammas -kanske det kan bli någon ändring
Vi lägger ner massor av skattekronor för att få noll skador i trafiken -medan 1500 personer om året avslutar sina liv -under pågående livskriser/depressioner -som det finns väl beprövad bot för ...
det är väl ganska sjukt det med..

Och så har ytterligare bördor lagts på axlarna på människor som mår grymt dåligt.

Varför ska en person som mår så dåligt behöva läggas på ytterligare bördor som exempelvis " jag måste tänka på alla andra omrking mig som jag upplever inte hinner/kan tänka på mig". Varför ska alltid psykatrin behöva stå i centrum för slagskott. Jag ger mig fan på att om minst hälften av de som begår självmord skulle få stöd av sina nära och kära, vänner och folk omkring, skulle frekvensen sjukna betydligt. Tyvärr är attityden i Sverige att "det där får andra (vården) ta hand om". Tänk om man någongång kunde ängna sin medmänniska en tanke extra som man märker börja bete sig undflyende. Man behöver inte vara någon expert utan bara våga lyssna och finnas till. Själviskhet coh egocentriskt beteende borde istället beteckna dem som backar undan och hoppas på att "andra" tar hand om eländet. Visst är det roligt att umgås med roliga vänner, en deprimerad person är ju inte alls skojig.

Man kan gå runt i flera år och vara självmordsbenägen utan att någon vet om det......

De som har åsikten att det är själviskt att begå självmord hjälper ju till att göra psykiska sjukdomar "fult".....

I övrigt håller jag med Kerstin om att de sjuka behöver få höra att det finns människor som bryr sig (om någon nu ser tillståndet). Som deprimerad utvecklar man ett hemskt självförakt....

Och att söka hjälp blir ofta inte mer än ett recept i handen.

Nej , jag håller inte med dej där -som anhörig och vän , kan man vara ett stort stöd , precis som man kan vara det för någon med en fysisk åkomma -men ibland räcker det inte till.
Ibland behövs både läkemedel och inläggning oavsett vad man är sjuk i
:cancer, magsår eller depression .

Ofta behövs bägge lika mycket -både professionell hjälp och ett kontaktnät av vänner och anhöriga som bryr sig om MEN .. ...ibland finns inte orken , möjligheten heller .
Många vågar inte -av rädsla för att göra ont -värre ont..

Vänner som är riktiga vänner flyr inte när det kniper, men kanske inte heller vet vad, eller hur de ska göra
Psykiatrin står inte in centrum för slagskott, utan de resurser som de tilldelas.
Vilka enligt min åsikt är alldeles för magra, i förhållande till de ohälsotal vi har i Sverige inom detta område .

Jag förstår delvis dina tankar, fastän jag aldrig själv varit i den sitautionen att jag ens snuddat vid tanken att inte vilja leva. Var och en har rätt till sitt liv och sin död förutsatt att man inte har barn. INGEN har rätt att lägga en sån fruktansvärd börda som en förälders självmord innebär på ett barn
Har man valt att skaffa barn har man tagit på sig ett ansvar som man helt enkelt inte kan komma ifrån, och att ta sitt liv innebär då ett oerhört svek.
Birgit Ek

Jamen ta då en till funderare på hur dåligt en människa måste må om man kan lämna sitt barn.

Om du hamnar i den situationen är jag helt övertygad om att du skulle tänka och yttra dig helt annorlunda. Om du överhuvudtaget skulle säga något.

Tack!
Det här inlägget borde ramas in ovanför varje frukostbord, och läsas varje morgon. Skönt att se att det finns folk med så mycket empati.

Har Du mågra barn? Om du har, hur tänker du då om ansvaret gentemot dem?
Birgit Ek

Betyder "att ta ansvar för sina barn" att man inte har samma rätt som barnlösa att bli sjuk?????? Att man till varje pris måste vara frisk? Gud nåde då den förälder som tex understår sig att röka, äta fet mat eller hålla på med någon äventyrlig sport....

Hm..... det märks att du aldrig varit i den situationen.... man är ju så långt bortom ansvar och övrigt rationellt tänkande.......

håller med dej.
tycker det är meningslöst att försöka förklara för någon som aldrig varit i närheten av depression, hur man mår och känner sig.
det är ju för att dom ska slippa ha en så värdelös förälder
att sedan säga att man är självisk och inte tänker på sina barn, är att lägga mer sten på bördan som man redan knäar under.
det ända som man har i huvudet då, är alla misstag man gjort och allt man utsatt sina barn för tidigare. hur värdelös man har varit som förälder.
när livet är svartare en helvetet, finns det inget som kan lysa upp vägen för en, och något ljus ser man inte. bara döden som sista utväg...

Förstår inte vad du menar, "rätt att bli sjuk". Skjukdom är väl inget som man väljer, varken fysisk eller psykisk. Tycker ändå att det ÄR egoistiskt att välja självmord om man har barn, eftersom man då sätter sig själv främst och struntar i konsekvenserna för barnen. Om en förälder dör av sjukdom eller olyka är ändå något helt annat, då har barnet inte blivit bortvalt.
Birgit Ek

Väldigt tydligt att du aldrig mått dåligt. Man VÄLJER inte självmord, det är en sista utväg.

Jag har barn. Och jag har varit i verkligt djup kris. Det var bara något som kom emellan annars hade jag inte kunnat skriva det här.

Jag trodde på fullaste allvar att mina barn skulle ha det så mycket bättre utan mig så det var det bästa för dem.

Tycker fortfarande inte att det verkar som ni tar till er att man är sjuk, precis som i vilken annan dödlig sjukdom som helst.

Man kan ALDRIG garantera sina barn att man ALLTID ska finnas där. Det är den krassa verkligheten. Ingen, säger ingen är garanterad detta.

Älskar mina barn över allt på denna jord men jag kan ändå inte garantera dem att jag inte förr eller senare går bort i någon dödlig sjukdom.

Frågar för tredje gången : Om du ligger på sjukhuset som ett paket och har minderåriga barn ska man då hålla liv i dig för dina barns skull?
För det är så jag vill beteckna den situation du befinner dig i när du tar beslutet. Finns inte en enda vettig tanke i din skalle, fast det tror du. Du tror att du äntligen ser klart. Och framför allt DU BERÄTTAR INTE DET FÖR NÅGON.

Det som skrivs om hur omgivningen ska agera måste komma in tidigt. När sjukdomen redan brutit ut på allvar då uppfattar du alla goda ord som hån. Så där säger hon/han bara för att hon/han kan läsa dina tankar och hon/han vill bara dj-vlas med dig. Allt omkring dig talar bara om för dig vilken eländig människa du är och alla bara önskar att du ska försvinna så att allt kan bli bra igen. Du känner dig som en cancersvulst rent ut sagt.

Var inte så rädda för denna sjukdom. Den finns på riktigt som vilken annan sjukdom som helst. Och har du en vän som inte verkar vara helt på topp, ta kontakt. Du behöver inte säga något speciellt. Ta med lite fikabröd och sitt och prata om vad som helst en stund. Om vännen vill så kommer det förr eller senare fram att den mår dåligt och då behöver du bara lyssna.

För den som inte har egen erfarenhet, är det faktiskt helt omöjligt att förstå eller helt sätta sig in i situationen.

När man kämpat sig upp (om man nu klarat sig därifrån), är det en tillgång, för mig i alla fall, att lättare kunna leva sig in i och kanske kunna hjälpa/vara hos andra som mår skit.

Hän sökte hjälp, men lyckades lura läkarna, att han mådde bra..

Exakt så är det Boxer! Man kommer ut som en mer stärkt men mycket , mycket ödjmukare människa. Ödmjukare inför det som verkligen betyder något, att hjälpa sina medmänniskor, och inte stjälpa dem genom att skuldtynga dem.

nej det gör dom så bra själva så.

Just det pejori, det är skuldkänslorna som får dem att fatta det avgörande beslutet.

Så gör någon glad i stället. Heja på din granne eller på någon annan som du aldrig hejat på förut så glädjer du en männsika. Tänk på det.

Jag kan tala om för dig att om jag hade haft barn och jag hade mått så vidrigt som jag gjorde för ett år sedan och tidigt i våras så hade jag säkert gjort samma sak som jag skulle ha gjort om jag inte fått hjälp av en arbetskamrat och min terapeut. Jag hade dött! Tyckte inte att det fanns något kvar av mig av värde varken som kvinna eller människa.

Ta du en funderare på hur en människa i sådan situation ska kunna klara av att tänka förnuftiga tankar när man själv anser att man tar upp oförtjänt plats på jorden. Jag kunde för min själ se att min familj överhuvudtaget ens skulle sakna mig som inte fanns där när jag satt ensam i helvetet.

Det är vad jag hade gjort, med eller utan barn!

Jag har lite funderingar: Är självmord ärftligt på så sätt att barnen alltid eller ofta tar efter föräldrar som begått självmord?

Vad är det för slags sjukdom som drabbar personer som begår självmord?

Har personer som FÖRSÖKER begå självmord samma sjukdom?

Varför begår män oftare än kvinnor självmord?

Kan man hamna i depression eller få depressiva tankar utan att se självmord som enda lösningen?

Biologisk känslighet för att råka ut för depression kan vara ärftligt.

Men sen spelar det sociala arvet också in. D v s att om man erfarit att en förälder eller annan släkting tagit livet av sig, och man själv hamnar i en svår kris så har man ju "lärt sig" genom dessa erfarenheter att självmord kan vara ett alternativ till att få slut på smärtan inom sig.

Det finns också ett socialpsykologiskt fenomen som kallas "Werther-effekten" där man forskat och sett att antal självmord ökat kort efter att massmedia spridit information om någons självmord (som nu med Dubois). Men det brukar handla om folk som redan innan hade planerat självmord, men att det är den massmediala informationen som är den utlösande faktorn att man verkställer det hela. Teorin och forskningen kring sambandet är inspirerad av boken "Den unge Werthers lidanden".

Om självmord

Självmord hos unga

Generellt om självmord

Det mesta man vet om orsaker och varför går att läsa sig till, men det är så indivuduellt att det är omöjligt att generalisera.

En viss ärftlighet finns.

För det mesta finns det depression/psykos eller missbruk (alkohol el annat) i bakgrunden, som utlösande faktor men inte enda orsak. Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, som utlösts av någon traumatisk händelse; krigssituation, övergrepp, misshandel eller liknande kan till exempel ge självmordstankar.

Självmordsförsök är cirka tio gånger vanligare än fullbordade självmord, men siffran varierar kraftigt mellan olika åldersgrupper och mellan könen. Självmord är två gånger vanligare bland män än bland kvinnor. Självmordsförsök är däremot vanligare bland kvinnor än bland män. Självmord som inte lyckas betraktas ofta som ”ett rop på hjälp” i stället för en önskan att dö. Det är dock tio gånger större risk för personer som har gjort ett självmordsförsök att till slut ta livet av sig. Risken är som störst under de första sex månaderna efter ett självmordsförsök.

Självmord är två till tre gånger vanligare bland män än bland kvinnor. Självmordsförsök är däremot vanligast bland kvinnor. Varför är omöjligt att svara på utan att veta varför de som begått självmord valt som de valde.

Vill du veta mer om depression och dess olika uttrycksformer kan du gå till

Depression på Netdoktor

Jag har inte läst allt vad ni sagt i den här tråden,
men jag vill ändå ha sagt , att i vissa omständigheter,
så vet man ju inte ens om att man borde söka hjälp.

Om du tex tittar dig i spegeln, och upptäcker att du ser en
människa som ser ut som du, är duschad, sminkad och
tjusig i håret, men du har inte en aning om när, var eller
hur det hände. Då mår du inte bra. Men hur ska du kunna
veta att du inte mår bra? Du vet ju inte ens om att du har gjort
dig i ordning.
Det kan hända att du öppnar kylskåpsdörren och ser att där
är fullt med mat! Men, vem faan har handlat? Kanske är det
du själv, kanske är det nån annan?. Men hur ska du kunna
veta?

Jag får nog lov att säga att det är en otrolig skilnad mellan att
ha "ont i halsen" och ha ont i "psyket". Det finns tyvärr
inget pennicillin som hjälper mot det. ( psyket alltså)

Jag kan i alla fall tacka "min" läkare för mitt liv. Hon "gav " sig inte.
Hur många undanflykter psykvården än försökte använda sig av.

/Gillan

Det var den empatiska förmågan det!

Mitt i prick, Magdis!

Jag valde med flit ett lite tokigt ort "rätt" för att kolla din reaktion. Och den blev som jag trodde - du högg direkt på det ordet......

Skönt att vi är många här som förstår.... och att vi förstår varandra.

Ändå blir jag ledsen av de som ser på förakt på denna handling. Att de inte ens kan tillstå att de inte förstår....

Jag fattar inte varför man medvetet provocerar en annan här, och i en sån tragisk tråd också. "Svullo" mådde skittaskigt och tog sitt liv, jovisst, det va´en självisk egotrippad handling. Jag har dom senaste veckorna förstått att jag inte är så egotrippad som några försökt påskina, av hänsyn till barna och andra i min omgivning så väljer jag att fortsätta leva, inte för att det är min högsta önskan dom flesta dagarna. Ibland så kommer det en liten ljusglimt så man ser att det faktiskt kan finnas nåt att leva vidare för, men det finns också mörkare dar som inte känns så roliga och det skulle vart skönare att bara få somna in. Det enda som skulle kunna klassas som en "rätt" här är rätten att välja att lämna jordelivet eller kämpa vidare, inte så konstigt att så många väljer att ta sitt liv, dagens samhälle är kallt och empatilöst för dom som söker hjälp.

Dubois såg säkerligen ingen ljusglimt.....

Här ska man vara mycket försiktig, om man vill uttrycka en annan sorts tankar ... om man inte vill bli "stämplad" som oempatisk och totalt oförstående.

Ändå tassar jag in, fast jag nog borde låta bli.

Jag håller med dig Kerstin!
Jag håller med dig Farbror Blå, Netaave, m.fl.


... och så "ser jag tydligen med förakt" på psykiskt sjuka människor...
???
Eller ???

Eller ser jag med förakt på människor som har psykisk SMÄRTA?? (utan att vara "sjuka")

??

Ja, slutsaterna är redan dragna, så jag säger inget mer om det, inte mer än: Varsågoda, jag bjuder.
(JAG vet i alla fall själv var jag står)

Inte heller tänker jag skriva om mina egna erfarenheter - för jag har sådana jag med, tro det den som vill, och det är erfarenheter som räcker till en bok eller två.
Jag tänker inte skriva om dem, för de berör inte bara mig.


Varför måste det bli "två läger"?
Visst finns det olika vinklar att se från? UTAN att det behöver klankas ner på den som ser från annan vinkel?

Man KAN se "inifrån" (med smärtan) och man kan se "utifrån" (utan smärtan). Båda synsätten BEHÖVS!


Att som anhörig vara den som ska hjälpa ... kan många gånger vara mer svårt än möjligt. Man står helt enkelt "för nära"! Det berör en själv för mycket.
Gäller i alla fall ABSOLUT psykisk sjukdom, som kräver läkarvård på samma vis som en öroninflammation...

Och de som tar livet av sig, ÄR psykisk sjuka, eller?

Ni jämför med cancer. Okej.
Men skulle någon TRO sig kunna bota någon med cancer, genom att "älska" och "bry-sig-om" denna frisk?


Ååh, det är så mycket olika "komponenter" invävda i den här tråden, jag tror jag slutar här.
Ville bara säga min åsikt. Vill inte lämna "er andra oempatiska" utlämnade i kylan.

till ALLA

Det är inte jag som provocerar i den här tråden!!!! I alla fall så var det inte min mening. Jag blir bara så fruktansvärt upprörd när någon fördömer en sjuk människas handlingar. Tycker att man ska vara väldigt försiktig med sådant på ett allmänt forum där man inte känner till deltagarnas bakgrund, erfarenheter osv. Men nu lämnar i alla fall jag den här tråden för gott, den gangnar ingen och leder ingen vart.

Det där är en generalisering, det är inte sant.

Vi är flera i den här tråden - och jag ansluter mig - som har vittnat om läkares och vårdens ovärderliga HJÄLP!

Vården ÄR underbemannad och i kris, och risken finns att hamna "fel", det är sant. Det är också tyvärr alltför sant, att man inte alltid får den hjälp som man behöver, NÄR man behöver den.

Och jag kan på rak arm räkna upp namnen på tio stycken OVÄRDERLIGA "hjälppersonal" (av lite olika sort), som är totala motatsen till "kall och empatilös"! Och jag kan ge (några färre) erfarenheter av "hjälppersonal" som bara blev för tokigt...

Jag har mött så mycket KOMPETENT, klok, hjälpsam, engagerad, vänlig, "övertidsarbetande-för-vår-skull" mm mm mm personal
som för mig är mer än guld värda,
och jag kan aldrig tillräckligt uttycka mitt tack
och min BEUNDRAN


Det är helt enkelt inte sant...

Vad gott kan det komma ur vinkeln "självisk självmördare"? Det kan jag bara inte förstå! Speciellt inte när dessa människor redan är så skuldbetyngda att de inte orkar resa sig upp.... det gör ju bara att de hamnar ytterligare en bit närmare marken.

Vad gott det kan göra?

Distans, kan det ge, distans.

man behöver inte "mata" någon med det, eller stoppa ner det i halsen,
och ABSOLUT INTE skukldbelägga,
men


Det ÄR "själviskt" - och den som "väljer" självmord som utväg, "upptar hela rummet" med sin smärta och plåga -

(jag säger inte att det är fel, jag säger inte att det "borde" vara på något annat vis, men så blir det)

- men de som är kvar FINNS OCKSÅ, med samma rätt att leva och känna smärta! trots att de efterlevande inte är "sjuka", och DE har rätten till sin egen VREDE över det som inträffat, och den vreden är nödvändig för att inte fastna i Det Dåliga Samvetens garn.

Observera att jag INTE skriver om "rätt" eller "fel" här!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag DÖMER INTE!!! Jag dömer inte för att jag påtalar hur det ÄR.

Jag säger inte att den som tar självmord gör ett "fel", eller den som tyngs av skulden "gör fel", eller tvärt om, jag värderar inte det jag säger.

jag utgår ifrån "mänsklighet" ...

Jag kan bara instämma i det Amaira säger -Inte heller tror jag att någon av oss lider brist på empati
-Jag förstår precis hur ni menar , men
Vi försöker bara se det utifrån en annan synvinkel.

AMAIRA! Du är som vanligt så duktig på att uttrycka dig att jag bara skulle vilja citera hela ditt inlägg!

Precis! P.g.a ett litet ord blir man klassad som totalt empatilös. Trots att jag inte skrivit ett dugg om att jag inte förstår de desperata handlingarna. Det låter som att jag inte gör annat än trycka ner ordet "självisk" i halsen på alla potentiella självmördare hela dagarna!
Varför måste man se allt i antingen svart eller vitt?



Det gäller mig också! Jag skrev redan tidigare att jag hade erfarenheter av att leva i helvetet i åratal och vet precis hur det känns. Ser ni inte att man kan ha empati trots att man kan se på saken från olika perspektiv? Jag VET att det är synd om dem som tar livet av sig men jag tycker ändå synd om dem som lämnas kvar med tanken att "det kanske var mitt fel".

Psykvården måste bli bättre på att ta hand om dessa människor. Den måste vara lyhörd för de anhörigas rop på hjälp. Har man barn så har man garanterat nån som bryr sig om en.

Kontentan är väl att det alltid är lätt att vara efterklok...?

Visst skulle Micke D fått både mer och bättre hjälp, ingen tvivlar väl på det?

Samtidigt måste sjukhusen sålla så mycket de kan, efter den förmåga de har... Och då begås det misstag, tyvärr..

I slutändan handlar det väl om pengar, hemskt nog?

Ja visst är det synd att när det gäller människor, den mest värdefulla tillgången i samhället, då saknas pengarna....

Kunde inte sagt det bättre själv!