Håller med men måste få påpeka att det akuta behovet behöver inte betyda barn. Man kan ha sjuka föräldrar eller sjuka kompisar som man måste ställa upp för. Man kan ha föreningsuppdrag, tvingas ha extraknäck eller vad som helst annat som gör att man inte kan ställa upp i alla lägen. Hur det än är så betalar arbetsgivaren mig för den avtalade arbetstiden och inget mer och sedan har jag min fritid som jag måste kunna planera själv hur jag vill. Sen har ju givetvis arbetsgivaren rätt att beordra övertid men det har man rätt att få reda på dagen innan har jag för mig så att man har en chans att få det att fungera. Sen är det ju givetvis så att det dyker upp saker med kort varsel jämt och ständigt (inte minst på mitt jobb) och eftersom man är en ansvarstagande arbetsttagare så ställer man upp men då får alla dra sitt strå till stacken.

Jag tycker att det är farligt om man börjar värdesätta att någons behov och tid är större än andras. Man får väl hjälpas åt och ställa upp för varandra och försöka få en jämvikt.

Jo, det där har man som ensamstående utan barn gått igenom sisådär 2000 gånger under sin karriär! Fast jag stod på mig. Svarar t ex aldrig på frågan vad jag ska göra under semestern eftersom andra tycks anse sig ha rätt att värdera och väga sådant och ta beslut utifrån det.

Min fritid är min och vad jag gör på den (semester, barnhämtning, hängmatta, städning, kurser, etc) har ingen på mitt jobb med att göra. Ingen!

Var och en måste ta ansvar för sin planering och sitt liv. Om hundar, barn och samordning av flera personers ledigheter ingår där eller inte är ingen annans problem. Om min sambo och jag har svårigheter att få ihop vår tid är det väl rimligen inte min ensamstående kollegas problem?!

Nä - lika rätt för alla måste gälla. Alla har faktiskt inte fått lyckan att hitta någon att älska och/eller fått barn och ibland känns det nästan som om man "straffas" för det. Bra diskussionsämne som tål att tänkas på!!!

Kakaduan

Absolut! Allas akuta behov ska behandlas lika. Alla borde ställa upp så gott de kan och hjälpa varann tycker jag. När jag börjar jobba igen kommer jag att ställa upp på byten och extra så mycket jag kan, precis som jag gjorde innan jag fick barn. Jag skulle inte tycka det skulle kännas rätt om andra ställde upp på mig hela tiden och jag aldrig gav nåt tillbaka. Man får bygga upp en liten osynlig "bank" med uppoffringar som man sen kan ta ut av när man behöver. Jag har nu ganska mycket på den "banken" att ta ut sen alla år innan jag fick barn men det vet tyvärr inte de om som finns på min nya arbetsplats.


Tillägg: Jag har aldrig någonsin känt mig diskriminerad på någon arbetsplats för att jag inte haft barn. Ingen har ifrågasatt vad jag gör på min fritid eller förutsatt att jag jämt skulle ställa upp bara för att jag inte hade barn utan jag blev fullkomligt respekterad. Jag har lite svårt att tro att det skulle vara bara på mina arbetsplatser det är så.

Förstår du inte mitt resonemang.då får väll jag vara tydligare, I Sverige har vi lagar som är till för att värna om barn och småbarnsföräldrar, det kan gälla lagar som det har tagits beslut om i riksdagen,det kan gälla lagar som arbetsgivare och fack kommit överrens om.

Ditt resonemang ang att en föräldrer skall vara hemma är som tur är inte politiskt möjligt med dom partier som sitter i rikdagen i dag, och det tror jag många är tacksamma för,för vem vill ha en lägre lön totalt sätt och vem vill ha mindre pengar den dagen när man går i pension.

Mvh andersen

Vilka lagar är det nu du tänker på? Jag vet att man har laglig rätt att gå ner i arbetstid som småbarnsföräldrar och att man har rätt att ta ut föräldraledighet precis vilken dag man vill under förutsättning att man är ute i tid men vilken lag menar du reglerar att om övertid behövs så skulle småbarnsföräldrar slippa eller vilken lag reglerar att småbarnsföräldrar ska ha förtur att välja sin semester?

Ps. Det måste vara himla dåliga lagar de där du pratar om Andersen med tanke på att både barn och småbarnsföräldrar verkar må sämre än någonsin i vårt samhälle.

Ja tycker att lagarna är dåliga, småbarns föräldrar borde tex ha rätt att vara hemma till barnen börjar skolan med en rimlig lön under tiden lönen kunde tex vara samma som det kostar staten att barn är på dagis.

Ja, det är också en intressant fråga. Min mamma var hemma ända tills vi barn började skolan så vi levde på pappas lön som inte var mer än normal. Ändå klarade man sig.

Hur kommer det sig att man inte gör det idag? Har vi större krav på standard, statusprylar, semester etc. eller är penningvärdet helt annorlunda idag?

Vi klarar oss på en lön.

Tänker mera på att arbetsplatsen skall utformas efter individen och där ingår att man skall ha möjlighet att sköta arbete och föräldrarrollen, lika väll som när man blir äldre kan gå ner i tempo mot när man var 25år.

Ja du, det är en utopi!! Nu är ju verkligheten närmast tvärt om.
Anki

känner igen det där

hos oss är det först till kvarn som gäller med vissa undantag,
sen är det ett stort förhandlande med chefen som domare...
det brukar alltid lösa sig så att alla blir nöjda.

krister

Först till kvarn säger jag bara,
om en ensamstående bokar en resa i god tid
och talar om det skall de då bli tvungen att avboka pga att någon med barn helt plötsligt säger att jag ska vara ledig på sportlovet för jag har barn som är skollediga
verkar ju inte klokt.
krister

Jag har svårt att tro att det funkar på det viset på någon arbetsplats. Uppstår ett sånt problem så blir det ju nån annan som får ställa upp istället, någon som inte har resplaner eller barn sittande ensamma.

Tillägg: Det finns ju oftast inte bara två anställda på en arbetsplats menar jag!

Du har så rätt så rätt så Krister.

Vi har en dam här på jobbet som inte längre är småbarnsförälder eftersom hennes barn är vuxna men under hela tiden som hennes barn var mindre så skulle hon vara ledig sportlovsveckan. Jag brydde mig inte eftersom jag inte hade några önskemål om att vara ledig den veckan. Men trots att hon inte längre är småbarnsförälder så propsar hon på att vara ledig sportlovsveckan för nu är hon ju farmor så nu ska hon vara ledig av den anledningen.

Hursomhelst, min man råkar fylla år i anslutning till sportlovet och för två år sen så nollade han och då skulle vi åka utomlands. I god tid (flera månader) så meddelade jag mina arbetskamrater att nästa år vill jag vara ledig under sportlovsveckan och jag nämnde också varför. Då hör det till saken att under mina 20 år här på företaget så har jag ALDRIG varit ledig sportlovsveckan. Då kröp den här damen till korset, lite rödflammig i ansiktet, och erkände att hon - utan att fråga oss andra - redan hade bokat en skidresa tillsammans med barnen den veckan. Dålig stil att bara utgå ifrån att man kan vara ledig. Tänk om alla skulle göra så!

De andra kollegerna tyckte också att hon hade agerat väldigt märkligt men vi blev lediga båda två och de andra fick jobba häcken av sig.

Magdis! Vi är ganska många anställda på min arbetsplats men vi är bara ett fåtal som kan täcka upp för varandra eftersom det är väldigt specialiserade arbetsuppgifter det handlar om. Och det är inte heller så lätt att lära upp någon annan som tillfälligt skulle kunna hoppa in eftersom det tar år att lära sig mitt jobb och du måste jobba med det kontinuerligt för att inte tappa kompetensen. Så det uppstår verkligen problem när mer än en person inom samma yrkesgrupp vill vara ledig samtidigt. Och på sommarsemestern infaller sådana problem. Speciellt, som jag tidigare skrev, som jag är den enda i min yrkesgrupp som jobbar heltid. De andra är lediga en eller två dagar i veckan eller slutar tidigare varje dag men vi måste ändå alltid ha heltidsbemanning.

Jag tänker att arbetsgivare är korkade, som inte vill anställa vuxna kvinnor 50+
fast de inte längre har sjuka småbarn, utan kan jobba för fullt, men anses "gamla".

Ja på sådana arbetsplatser blir det ju problem. Men nu är ju som tur är inte alla småbarnsföräldrar så egoistiska som den kvinnan du beskrev (även om hon inte var småbarnsförälder längre) Jag fattar inte hur hon lyckades få ledigt alla sportlov trots att hon hade vuxna barn...att ingen protesterade! Så kan man ju inte bete sig!

Som sagt, jag har aldrig upplevt några problem med sånt här. I min yrkesgrupp finns det oftast gott om yngre personer som mer än gärna jobbar extra. Även småbarnsföräldrarna har ställt upp extra eftersom det ger en del extra pengar. Har man bara barnomsorg under tiden så...

När jag läser det här är jag glad åt min uppehållsanställning. Vi som familj har ju mått väldigt bra av det. Jag är lite förvånad att det inte finns i fler verksamheter än skola/förskola, det är billigare för arbetsgivaren. Man får offra några procent av lönen men det märks knappt. Man kan aldrig ta semester på t.ex. sportlov.
Men det är aldrig något snack om mina ledigheter, jag är alltid ledig 10 v på sommaren och 2-3 runt jul. Det är klart värt det.
Som småbarnsförälder tycker jag man skulle kunna löneförhandla om denna anställningsform under viss tid, t.ex. lika länge som man har rätt till tillfällig fp.

Nu är jag medveten om att alla arbetsplatser inte har nedsatt verksamhet under sommar och jul som ju vi har på dagis. Jag fick ju iaf ta med mig anställningsformen till kontoret.

nej men det kan finnas många med barn som ev skulle vilja vara lediga sport/påsklov eller nåt annat lov
krister

Håller med om det, inga barn oftast friska (om det inte är ett tungt slitande jobb förståss)
nuförtiden är man ju gammal när man fyller 40 lite underligt resonemang från arbetsgivarna.
krister

Ja, jag förstår att det måste vara helt underbart men det hade inte fungerat på min arbetsplats. Som jag skrev så är det väldigt svårt att anställa en vikarie på mitt jobb eftersom det tar år att lära sig. Det är så pass så att om någon är föräldraledig ett år eller mer så går det inte att anställa någon vikarie utan resterande kolleger får jobba hårdare under tiden.

Och tänk då det scenariot att småbarnsföräldrarna fick lov att vara lediga 10 veckor på sommaren .... Då hade ju jag inte kunnat få semester överhuvudtaget eller gått på knä så mycket jobb som jag hade haft. Jag har aldrig ens haft fyra veckors sammanhängande semester eftersom det inte funkar riktigt här på jobbet då. (Även om jag har rätt att ha det.)

För att ni inte ska få fel uppfattning så trivs jag bra på mitt jobb, vi har det väldigt väl förspänt här på alla sätt och vis men det är en väldigt nischad bransch, det är svårt att lära sig jobbet och det är inte lätt att bara helt hastigt ta in en ersättare så vi som faktiskt kan jobbet måste hjälpas åt så gott det går och då hade det inte funkat med 10 veckors semester. Dessutom ligger det mesta av jobbet och väntar på mig efter semestern. Bara det som akut måste åtgärdas har åtgärdats av andra under min semester. Så man får alltid först jobba in semester och sen när man kommer tillbaka jobba IGEN semester ....

Delvis tror jag det beror på att vi har högre krav idag. Men, kraven är inte alltid dyrare. Jämför TV och video nu, med för 25 år sedan. Enormt mycket billigare idag. Om man inte köper värstinggrejor, och det gör ju en del. Men inte de flesta.
Vi reser kanske mer, men det går också att resa billigare. Kostar ju "ingenting" att flyga utrikes längre. Bilar är också billigare, relativt sett. Inrikes kollektivtrafik är visserligen dyrare idag än för 30 år sedan.
Det enda som blivit markant dyrare är väl boendet, såväl husinköp som löpande kostnader (el, sophämtning, etc). Kläder har nog blivit billigare, men jag gissar ändå att folk lägger ner mer pengar på kläder nu än på 70-talet.

Kort sagt, jag tror att folk är mer "slösaktiga" idag, men också att de stora fasta kostnaderna gällande boendet gör att det blir svårt att klara sig på en inkomst idag.

SCB har säkert nån fin statistik om vad hushållen lade pengarna på för 30 år sedan (då vi hade jämförbar standard med idag i många avseenden) och vad hushållen lägger pengarna på idag. Att jämföra med ännu äldre tider, 1930-talet etc, blir nog väldigt svårt. Då var, av förklarliga skäl, folk i gemen mer sparsamma än idag.

OBS! Notera att det såklart fortfarande finns grupper som är, och måste vara, extremt sparsamma. Jag vill inte peka ut ensamstående föräldrar som "slösare" exempelvis.
Känner en person som är både ensamstående och förälder, och STUDENT (dvs, knappt fullvärdig medborgare ens), och det är sannerligen ingen dans på rosor.
Skulle vara om man är barfota och törnerna sitter kvar på stjälkarna dådå...Sådär, då fick jag in en trädgårdsaspekt på det.

På mitt jobb är det ingen skillnad på om man har barn eller ej. Ingen har rätt att avgöra vems fritid är mer värd. Men visst försöker jag tillmötesgå allas önskemål om ledighet så långt det är möjligt och det brukar sällan vara några problem.

För övrigt så kan jag svara Andersen om att det inte alls är en självklarhet att arbetsplatsen skall anpassas efter individen. På vår arbetsplats anpassas arbetsschemat utefter hur verksamheten ser ut och behovet ser ut.
Vi kan ta ett exempel:
För några år sen så hade jag en medarbetare som var barnledig och skulle sen komma tillbaka till sin arbetsplats. Hon hade då enbart möjlighet att jobba dagtid och hennes tidigare schema var ett rullande schema med mycket kväll/natt och helgtjänstgöring, eftersom vår verksamhet ser ut så.
Det fanns ingen möjlighet att erbjuda henne ett schema med dagtid eftersom det inte fanns något behov av en sån tjänst.
Hon blev då erbjuden en dagtid på en annan arbetsplats inom företaget, men tackade nej pga resvägen.
Hon fick alltså söka nytt jobb.

Varför är det viktigare för en småbarnsfamilj att åka till fjällen tillsammans än för en ensamstående att åka till fjällen tillsammans med vänner? Många yngre som arbetar har vänner som studerar och bara är lediga dessa veckor.

För några år sedan åkte jag och mina vänner alltid på semester tillsammans. Eftersom jag var ensamtående utan barn så fick jag ju se till att ta ledigt då. Annars blev det ingen semester för mig det året, alternativet att åka helt själv. De jag umgicks med då arbetade mycket inom industrin och hade då industrisemester. Hade jag då tagit min semester i juni eller augusti hade jag gått hemma själv i 4 veckor.

De första åren jag arbetade ställde jag alltid upp för att jag var ju själv. Men det har jag slutat med. Nu är jag sjukskriven, men när jag arbetade ställde jag givetvis upp och jobbade extra om så behövdes, flyttade semestern en vecka också. Men ser det inte som en självklarhet att jag ska göra det för att jag inte har några barn. Jag har andra saker som jag tycker är viktiga.

Att barnen är viktigast för föräldrarna är självklart, men som förälder bör man också inse att deras barn inte är viktigast för mig.

Det beror nog på var man arbetar det.

På många arbetsplatser har alla fullt upp att göra och så fort någon ska vara ledig så innebär det extraarbete för alla andra. På den arbetsplats jag pratade om tidigare i den här tråden gick det inte att ta in extrapersonal då arbetsuppgifterna var specifika och krävde en längre tids upplärning för att kunna utföras självständigt. Vi fick t ex heller aldrig vara lediga över ett månadsskifte för då var det så mycket att göra att det inte ens gick att vara sjuk för då föll allt. Semester fick vi därför endast ta max 3 veckor i taget.

Ja jag orkar inte tjafsa om det här mer för det verkar ju ha kommit att handla om semesterresor och lyxledigheter nu. Jag pratar om de akuta nödlägena då man som förälder blir satt i en situation att ingen ser efter ens barn medan man jobbar. Jag har aldrig i hela mitt liv varit med om att någon småbarnsförälder fått ledigt vartenda skollov och åkt iväg på resor medan någon stackars ensamstående fått jobba häcken av sig och aldrig fått ut semester vare sig ena eller andra perioden av året. Självklart ska en ensamstående också få semester och det får de också, man kan inte nekas till att ta ut sin semester! Men jag kommer aldrig att tycka att en skidresa/solsemester ska få gå före att någons barn blir sittande utan tillsyn, vare sig den som tänkt resa bort har barn eller inte. Har jag uttryckt mig tillräckligt klart nu?

Självklart har du helt rätt Magdis! Och som jag skrev så måste man ju kommunicera sinsemellan på arbetsplatsen.

Visst har man rätt till semester men man har inte rätt att välja NÄR man ska ha semester. Det semesterlagen säger är att man har rätt till ett visst antal veckor i sträck under juni, juli, augusti men arbetsgivaren kan förlägga semestern när det passar arbetet under de här månaderna. Och om man då har en arbetsgivare som tycker att man bör ha lättare för att ta semester på mindre attraktiva tider "bara" för att man inte har barn så blir det ju ett stort problem. Men jag har inte själv varit med om att det är på det sättet men visst kan det förekomma.

Och nej - ingen kan säga att en semester ska gå före att någons barn blir utan tillsyn. Vem kan tycka det? Men samtidigt är det kanske inte MITT problem om min kollega inte kan skaffa barnvakt. (Speciellt om barnvakt kan fixas jä*ligt snabbt när det rör sig om trevliga firmautflykter, firmafester etc.)

På mitt jobb brukar höstloven vara populära semesterveckor för småbarnsföräldrarna och jag har ingenting emot att de tar ut sin semester då. Själv brukar jag inte vilja vara ledig just då och man minns ju själv när man var liten - man ville ha mamma och pappa hemma när man själv var ledig! Men om jag hade velat vara ledig då så hade vi säkert kunna lösa det. Som sagt - jag har turen att arbeta tillsammans med småbarnsföräldrar som verkligen ställer upp för mig - och jag för dem.

Du har nog haft tur då. Jag beskriver bara den verklighet jag levde i.

Exakt!


Det hade inte jag. Det var bara jag som förväntades ställa upp hela tiden. Och med en svag chef så får sådant beteende fortsätta utan att något görs åt det.

Jag har faktiskt varit med om när jag var ung att min chef när det behövdes minskning av arbetsstyrkan tyckte att det var jag som kunde gå ner i tid för jag hade ju inte barn att försörja, som tur är så visste jag trots min unga ålder att jag hade vissa rättigheter och den jag vikarierade för hade varit anställd ganska länge så skulle jag gå ner i tid så skulle även den jag vikarierade för gå ner i tid vilket facket inte gick med på.

På min senaste arbetsplats hade vi en fungerande och solidarisk metod vid semesteransökningar - vi fick söka de veckor vi ville ha, och körde det ihop sig och blev för liten bemanning så tittade chefen helt enkelt i semesterhistoriken från förra året och hur semesterbeviljningarna hade varit då. De som fått bästa veckorna året innan fick stå tillbaka med samma krav nuvarande år. Punkt slut. Alla godtog detta också. Vi var 5 pers som skulle semesterkoordineras ihop. 3 hade barn, 2 hade inga barn.

Detta gällde sommarsemester. Att rycka in för varandra kortvarigt, och vem som gjorde det beroende på barnsituation kan jag inte uttala mig om. Vi behövde aldrig jobba över, och behövde någon vara borta någon dag hjälpte vi andra till i akuta fall (detta var en skadeavdelning på ett försäkringsbolag). Det löste sig alltid fint.

Andersen, gamle trätokompis, för en gång skull är jag fullkomligt överens med Dej. Självklart har jag som inte har småbarn lättare att ställa upp på oplanerad övertid och schemaändringar, det har väl inget som helst med mitt "värde" att göra. Självklart också att arbetsgivaren vänder sig till dom som inte har små barn i första hand.
Birgit Ek

Den där inställningen gillar jag! Glad att se att någon inser att en människas värde inte sitter i hennes livssituation.

Än en gång får man känna sig som passerad "bäst före datum", vad tänker man med när man fäller en sån kommentar? Och dom som aldrig vart småbarnsföräldrar då är dom helt värdelösa dom då? Jag är en "före detta småbarnsförälder" flera gånger om, men inte har jag kännt mig förmer än andra för det. Arbeten får man juh söka efter den familjesituation man har, inte ska man förvänta sig att arbetet ska anpassas efter individen. Håller med Rossi där, att om man nu inte har några barn så brukar man va´rätt uppbunden med andra åtaganden som är minst lika viktiga för den personen som barna vart för mig. Som småbarnsförälder så gäller det att ha ett ordentligt socialt skyddsnät, som att barnvakter kan behövas vid övertider eller schemalagda helgdagar då dagisar är stängda. Jag får säkert på skallen av alla er småbarnsfailjer nu, men jag anser inte att andra ska anpassas efter hur ni vill ha det med barnafödandet och ledigheter. Allas lika värde ska väl ändå gälla även på arbetsplatserna? Annars så är det juh diskriminering som heter duga, och diskriminering är väl ändå inte tillåtet på arbetsplatserna. Hur faen skulle det se ut om vi ansåg att t.ex. alla icke svenskar skulle jobba på julafton, för dom firar juh ändå julen den 25/12 i sina hemländer Kommer ni med såna idéer så klassas ni snart som rasistiska och diskriminerande. Som småbarnförälder har jag alltid tagit mitt ansvar, det är mitt barn och mitt ansvar, ingen annans.



alltså, det är inte Birgit Ek som sa så från början, det va´Andersen som skulle citeras.

Men vad är mest praktiskt då? Att de som har möjlighet att ställa upp lättare ställer upp, eller att de som har barn ska försvinna från arbetsmarknaden för gott? Vi är så bortskämda i det här landet, ingen tycks nånsin vilja ställa upp på nån annan. Det är bara jag, jag som gäller och ååå vad orättvist o.s.v.

PS: Jag tycker Birgit Eks inställning till det hela är precis som jag tänker, inte har det nåt med ens värde att göra att man har lättare att ställa upp. Jag hade ju inga problem med det innan jag fick barn, men så analyserar jag ju inte heller hela tiden allting för att leta efter orättvisor gentemot mig.

...och att jämföra det med rasism är väl ändå att gå lite väl långt? Ska vi börja dela upp människor på det viset skulle man ju kunna dra det hur långt som helst in absurdum. Långa-korta, glasögon-icke glasögon, smala-tjocka, blonda-mörka m.m. Man skulle säkert kunna hitta en orsak till att skrika diskriminering var som helst om man verkligen vill.

Snälla Magdis, tänk om alla ofrivilligt barnlösa skulle säga så om alla småbarnsföräldrar, att ni bara tänker på er själva. Det är ju vi barnföräldrar som valt att skaffa barn, inte alla andra, då gäller det att anpassa sig därefter. Jag säger inte att småbarnsföräldrarna ska bort från arbetsmarknaden, jag menar bara på att under föräldraledigheten så bör man juh rimligtvis ha hunnit planera såpass mycket så man skaffar sig ett socialt skyddsnät för alla eventualiteter som kan uppkomma.
Och eventualiteter som kan uppkomma är: taskiga semesterveckor då barnen tvingas va´på ett annat dagis (vilket dom flesta barn ser som ett nytt äventyr med massa nya grejer, alltså inget negativt)
Övertid (det är då det sociala skyddsnätet behövs (kanske i form av en granne, eller annan bekant, brukar uppskattas av de flesta småbarn)

Dom enda som ser det riktigt negativa i den här diskussionen är småbarnsföräldrarna, istället för att försöka se det ur barnas synvinkel, med nya spännande områden att utforska. Nu är juh inte alla barn lika heller, men dock så är dom flesta barn possitiva till omväxlingar.

Det är nog _oftast_ så att icke-föräldrar, och singlar, har lättare att ändra planering än föräldrar, i synnerhet ensamstående sådana.
Men inte ALLTID, och det är ju det som är så dåligt: att man som barnlös singel "förväntas" kunna "ställa upp" bara eftersom man inte tros ha något annat viktigt/vettigt för sig.

För mig kanske exv en kvällskurs är jätteviktig. Om det dessutom bara är 6 undervisningstillfällen så kanske man MÅSTE gå på en viss kväll. Eller så kanske det är jätteviktigt för mig att kunna åka med kompisarna, speciellt den där söta tjejen som jämt har stickad mössa, på skidresa till Alperna. Precis på sportlovsveckan.

Självklart försöker man "ställa upp" för goda arbetskamrater eller vänner i övriga livet, men det är FEL när det så ofta "förväntas" att man ska ställa upp, ofta med undermeningen att man ändå inte har något viktigt för sig.
Känner flera ensamstående som gladeligen jobbar storhelger, pga pengarna, men lika gärna kan en ensamstående ha rätt att vägra jobba "extra". Kanske är lika viktigt att äta julmiddag med mormor 92 år som med Vind-Tindra 2 år? Det kan ingen på förhand säga att det ena automatiskt är viktigare.

Reserv I arbetsmiljölagen står att arbetet ska anpassas efter individen. Så det är bara att få arbetsgivarna att följa lagen.

Men Reserv, är det verkligen så att ensamstående måste ställa upp jämt då? Eller är det bara själva orättvisan i att många tycker att de oftast har lättare att ställa upp? Inläggsskaparen har ju till och med medgivit efteråt att hon inte är så fruktansvärt diskriminerad som det lät, hon vara bara upprörd över attityden.

Ska man skylla sig själv om man skaffar barn alltså? Och om man inte har släkten i närheten eller grannar som man inte ens umgås med privat och ännu mindre kan vänta sig att de ska ta hand om mina barn när jag jobbar?

Det är ju för barnens skull man kan ha svårt att ändra om i schemat. Jag skulle ju knappast börja bråka om mitt schema för att jag hellre ville göra nåt skojigt. tur att inte alla har den där attityden, det är tillräckligt svårt för alla yrkesarbetande småbarnsföräldrar ändå idag.

Varnånstans står det då i din lag att arbetskamrater ska anpassa sig efter småbarnsföräldrarna? Arbetsgivaren kan juh inte tvinga ut barnlösa för att det finns småbarnsföräldrar som tror att systemet ska anpassa bara efter dom. Barnlösa är också individer om du inte visste det redan.

Magdis, jag sa inte att alla hade möjligheten att ordna för sig, men om man kan så tycker jag inte att barnlösa nästan jämt ska förmodas ta alla övertidspassen

Och du Reserv kom inte med något dravel om att småbarnsföräldrar och deras synsätt här kan klassas som rasistiska, sådant dravel hör inte hemma här på forumet punkt slut!

Det va´juh inte småbarnsföräldrarnas synsätt jag drog paraleller om, det va´ditt synsätt, småbarnsföräldrar är inte mer värda en nån annan människa på en arbetsplats.

Det stå inte ordagrant i vilka sitvationer som det gäller, och det behövs inte heller. indevider är vi alla eller hur och då skall arbetsplatsen anpassas efter oss.

Ja ha då menar du att jag är rasistiskt? skall fråga min invandrade fru om hon tycker samma sak.

Vill du Andersen, ta och läsa det inlägget en gång till. Och du, läs lite långsammare så kanske du också fattar va´det står också.

Min erfarenhet är att småbarnsföräldrarna ställer upp så mycket de kan för att kompensera de gånger de behöver nån som täcker upp för dem och att de är väldigt tacksamma över den hjälp de får. Varje gång har jag känt en värme i hjärtat över att kunna hjälpa någon som satt i rejäl knipa.

Om flera ägnade sig lite mindre åt att känna efter vilja orättvisor de utsätts för och tänkte efter lite kanske de skulle märka att småbarnsföräldrarna också ställer upp när de kan.

Jag har ju som sagt inte jobbat ännu sen jag fick barn men nu inser jag att jag nog borde dra tillbaka min ansökan och gå och dra nåt gammalt över mig för gott och grubbla över hur dum jag var som skaffade barn

Ja du säjer mitt synsätt som du drar paraller med, är det inte så du menar?

Det är det här som Andersen tyder som att jag anser att småbarnsföräldrar är rasisktiska