Intressant diskussion
Eftersom jag vet att jag kommer att kvävas när lungorna inte längre orkar (om jag inte hinner dö av annan orsak innan det är dags) så hoppas jag att slutet inte blir panik utan att jag får morfin i doser så jag somnar.

Har varit med sista dygnet min mamma levde, hennes orga orkade inte längre... hon fick sluta värdigt, morfin i små doser med jämna mellanrum.

Gör nu skillnad på morfin och morfin skopolamin. Den ena är smärtlindrarnde som även "friska" får. Den andre ger man slemmiga patienter så de slipper ångesten över att inte kunna andas.

Anki, din mamma måste ha varit en kämpe. Jag hoppas att du inte tar illa vid dig, men jag har arbetat på en sådan avdelning och sett detta du säger. Livsvilja kallas det visst

Jag förstår vad du menar men förstår ändå inte riktigt vad du ville ha sagt. Kanske det beror på att jag är både trött och hungrig nu. Menade du att jag sagt att man ger morfin utan anledning eller att jag sagt att morfin ger patienten obehag? Hänger inte riktigt med.

Ofelia -Jag hoppas att det är en ofarlig knöl du har -men förstår att du är fundersam - Fast jag tror som du att det är en ben eller fettknöl
Du får väl veta snart hoppas jag ?

Jag tolkade ditt inlägg med att det skulle vara till "nackdel" eller att patienten skulle "må sämre" av att man ger morfin. I det läget man ger Morfin mår de ju redan "väldigt dåligt"
Och där av ....att vi aldrig ger Morfin utan anledning.....

Jag tycker att många gör en så stor "grej" av själva morfinet. Som att det skulle vara "gätte farligt"

Därför skrev jag att det finns läkemedel som är långt farligare, men som folk stoppar i sig "hur som hellst" eller "fuskar med"


Hoppas att du förstår nu vad jag menade

Ok, då förstår jag vart du ville komma. Nej jag menade inte att de skulle må sämre av morfin. Morfinet ger man ju i lindrande syfte. Jag antar att du syftade på mitt svar till hon som undrade om hennes pappa dött av morfinet? Jag försökte bara svara på om morfinet kan ha hjälpt till skynda på döden.

Nej morfin är ju inte jättefarligt. Jag fick det ju till och med efter kejsarsnittet fast jag ammade. Och det är ju absolut inte så att alla slutar andas av det genast, men en av dess effekter är andningsdepression som förstås blir mer eller mindre pga hur hög dosen är och i vilet skick patienten är i (en KOL är ju känsligare). Det är en biverkan alltså. Man ger inte morfin för att man vill att patienten ska sluta andas utan syftet är ju förstås att lindra smärtan.

Jag kan inte säga att jag är för dödshjälp, men jag är helt övertygad om att vi övervårdar och glömmer att döden faktiskt är en helt naturlig del av livet. En natt vårdade jag en gammal man som var döende i sin prostatacancer och som satt och grät. Han sa med bestämdhet att "om jag hade varit en hund hade jag fått dött värdigare". Jag tror att vi har en otydlighet när vi föreställer för människor vilken chans dom har att faktiskt bli botade och framför allt berättar vi inte vad som händer om dom inte bli botade. Dessutom har vi nog en tendens att vilja försöka till det yttersta utan att ta hänsyn till vilket lidande patienten utsätts för. Och anhöriga som ber oss prova lite till - inte för att det gagnar patienten utan för att dom är rädda att mista mor/far. Morfin kan skynda på döden men då pratar vi om timmar - timmar som varit en smärtsam plåga eller timmar av ångest för den döende. Ingen sjukvårdspersonal ger morfin bara för att det ska ta slut fortare.



/Åsa

farmor kom till mej inatt i drömmen
Där i drömmen fick farmor vara
hos mej dom sista dagarna
I drömmen behövde jag inte sitta brevid
med beskäftiga sköterskor som rusade runt
o passade tider o mätte ,
ett kolli för dom
I drömmen fick farmor en vacker död hemma
o då var hon glad
doktorn sa
Vi spelar inte gud här
o höll farmors själ fången många dagar
farmors kropp var slut
maskiner slangar o mediciner
fick hjärtat att slå o lungorna fyllas med luft
fast hon inte ville
farmors själ var klar att resa vidare
men läkaren som sa
vi spelar inte gud
spelade gud o förlorade

så skrev jag för många år sedan då farmor råkade ut för en läkare som absolut skulle rädda liv

jag satt där o visste vad hon ville
men de va de ingen som brydde sej om
i me respiratorn bara tjoff

nää
jag e helt klart för att man ska få bestämma över sin egen vård

och död om man så vill

Kan man på något sätt redan nu meddela hur man vill ha det om man hamnar i en sådan situation som kräver livsuppehållande åtgärder? Meddela sjukvården menar jag?

´Men är inte det det värsta man som anhörig
kan vara med om?

Om jag nu ligger där och inget hellre vill än att få
avsluta detta liv och ni endast bryr er om att rädda
ett liv som aldrig mer kommer att levas. Bara andas.
Ni ger mig mat som jag aldrig kommer att känna smaken av,
Ni ger mig nyheter som jag aldrig hör, ni kysser mina kinder,
men jag känner inte era kyssar.

Tycker ni då fortfarande att jag lever et drägligt liv.
bara för att jag fortfarande "lever"?

/Gillan

farmor försökte o lyckades flera gånger själv dra ur slangen till respiratorn men då kom alltid nån o satte dit den igen fast både hon o jag som satt där visste o jag sa till bad dom fråga henne så skulle dom få svar men dom behandlade henne som en liten unge
nej men ojoj så där ska vi inte göra fy fy

nej jag vill inte ha de så jag vill bestämma själv så e de

Där kan man nog inte skylla på personalen, det finns ju lagar som styr...

Visst är det så stina, men det behöver ju inte inebära
att det är rätt

Ingen som vet?

Nej -det är som sagt först och främst en medicinsk bedömningsfråga,som styrs av lagar .
Men att prata med närstående, om hur man vill ha det är alltid bra.
Liksom donationskort om man vill det .

Tack för ditt svar.

Mina närstående, d v s mina föräldrar som är mina närmast anhöriga, vet min inställning. Problemet är att jag inte tror att de kommer att följa min önskan om jag skulle hamna i en sådan situation. Jag befarar att de kommer be om att jag ska hållas vid liv så länge det är möjligt trots att min önskan inte är det.

Donationsregistret finns jag anmält hos så den biten är klar.

Jag förstår , om du drabbas av svår sjukdom -är det ju alltid möjligt att ta upp denna fråga med din läkare . Både för samtalets skull och för ev införande av din önskan i din journal.

Det måste ju vara väldigt svårt för personalen att avsluta även om de vet att den sjuke och anhörigt vill det. Vilka hemska tankar man måste få tänk om....
Vad händer om någon anmäler det efteråt.

Instämmer.

Om läkaren gjort en bedömning som innebär att man är fullt psykiskt frisk borde det vara självklart att man själv får bestämma hur man vill ha det...

"Det måste ju vara väldigt svårt för personalen att avsluta även om de vet att den sjuke och anhörigt vill det. Vilka hemska tankar man måste få tänk om....
Vad händer om någon anmäler det efteråt."

Just därför finns lagar -tex den om hjärndöd /resp Hjärt död ,
och det finns en ganska stor skillnad i att INTE sätta in mer livsförlängande åtgärder i ett ändå hopplöst läge , och att faktiskt -ge dödshjälp-vilket alltså är förbjudet i Sverige -tack och lov

Håller med om att det är tokigt!!!

Självklart skall man ha rätt att bestämma själv.
Birgit Ek

Man kan ju alltid besöka doktor Död......

tror att de va så då min farmor va på väg över

o det hade inte pratats så mycket då om dödhjälp o att inte sätta in livsuppehållande åtgärder utan då gjorde man ALLT hela tiden

tror o hoppas att man inte är lika vild på att kopla in apparater idag

Nej , förhoppningsvis har de flesta kliniker sett över sina etiska ställningstagenden i förhållande till lagar och relgler och utvecklat en bra policy för detta svåra ämne .

Nja...det är det inte. Annars hade det varit en baggis

Har följt tråden men vet inte vad jag tycker. Det är en svår fråga utan något självklart eller enkelt svar.

Aktiv dödshjälp (överdos sömnmedel e dyl) är jag inte säker på att jag tycker låter vettigt, men passiv dödshjälp (inga livsuppehållande åtgärder, smärtstillande och ingen hlr) kan vara på sin plats i vissa fall.

Men det är så otroligt individuellt att det är omöjligt att säga att "så ska det vara".

En jobbig fråga, men även jobbiga saker måste man ta ställning till. Om inte annat för att familjen ska slippa ångesten över att undra hur man skulle ha velat ha det.

Min enkla åsikt är att alla skulle kunna skriva på ett dokument, om man vill få dödshjälp. D.v.s. ; skriva på medan man är klar i huvudet..
Jag vill ha hjälp att slippa lida, om jag är obotligt sjuk.

När jag var i 20-års åldern hamnade min farfar på långvården. Satt i en rullstol och var allmänt förvirrad.

Jag var där många gånger med min pappa och hälsade på och några ord pappa sade har etsat sig fast:
"Om jag blir sittande så, så kom ihåg att det bara är en bit flagglina jag vill ha"

Min far ville dö, men fick ej hjälp--så han matvägrade o drack ej--han dog efter 3 dygn.

För 21 år sedan fick min kusin en hjärntumör. Han fick 2 alternativ att välja på.

1. Operation och kanske bli ett liggande kolli eftersom de inte kunde garantera att något annat blev skadat.

2. Att låta bli operationen och dö inom snar framtid.

Han valde alt. 2 och fick då skriva på ett papper att han valt att inte opereras. Därmed är ju läkarna fria för ansvar.
Han var ungkarl och hans föräldrar var gamla så han ville inte belasta dem med det problem som skulle uppstå om han blev en sängliggande ovetande son.

Jag anser att om man har eller får en garanterad obotlig sjukdom och är klar i huvudet så skulle man få välja själv, men jag vet att lagen inte tillåter detta än om man ligger på sjukhus.
Man har ju ett alternativ det är att INTE åka till sjukhuset när man har fått reda på diagnosen, utan klara av det på egen hand i hemmet om man nu är så stark, för det krävs ju ett stort mod också skulle jag tänka mig att avsluta sitt liv om man hamnar i den situationen.

Ofelia -även om det är en elak" knöl" betyder det inte att den inte är behandlingsbar .Många tidigare svåra" former har numera bra behandlingsresultat. Jag önskar dej allt gott och tänker på dej
K

Jadå...jag har inga egentliga tankar på att den skulle vara "farlig" när jag är vaken och jobbar så är det inget speciellt. Tankar kommer i drömmen och det går ju inte att styra över. Även om röntgen påvisat en obetydlig artrosförändring (och knölen är betydligt större) så är jag övertygad om att ny röntgen visar sanningen Det ÄR en artrosförändring (börjar bli gammal ) och inget annat (har jag bestämt).

Tack för peppandet, det är alltid bra att få

Men ändå så när man stöter på knölar, människor i ens omgivning, egen ålder och vad det nu kan vara, som drabbas så illa att det kanske bara går åt ett håll full med smärta, då skulle jag önska för min egen skull att jag fick dö i lugn och ro. Likaså om jag skulle bli liggande som ett kolli.

Den önskan delar du med många -även jag tänker så -jag är inte rädd för döden -utan att tiden fram till den , ska vara plågsam .

Detta blev mycket bättre sedan jag själv, var med om en mycket allvarlig sjukdom, där det egentligen lika gärna kunde ha tagit slut, det var inte svårt och det gjorde inte ont heller -konstigt nog.

Det gäller att leva och njuta medan man kan -blev min melodi därefter -
Därför sår jag alla frö jag har lust med, köper de rosor jag vill ha nu och försöker njuta av livet varje dag så gott det går .

Snart skiner solen igen Ofelia !
Kram K

Solen skiner redan. Tänker inte låta mig nedslås av något jag inte vet något om

Tar ett steg i taget och just nu står jag stilla på ett steg och det fungerar bra. Visar det att det inte rä något farligt så har jag ju sluppit må dåligt när jag jobbar och är vaken (och säkert haft värre mardrömmar). Visar det sig att det är något negativt...ja då får jag ta det då. Är det väldigt negativt...ja då vill jag inte lida om det inte går att behandla.

Detta kommer dock att fixa sig. Har alldeles för fulltecknad kalender (både privat och jobbmässigt, har ju inplanerat besök på Alnarp i sommar ohc Älvsjömässan ).

Jocke hette Sussis man SVT2 söndag 22 januari kl 20.00

Dokumentären följs upp av ett samtal "Döden - en rättighet" kl 21.20

Deltagare i samtalet är:
Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik
Lennart Koskinen, biskop i Svenska kyrkan
Georg Klein, författare och cancerforskare
Carl-Johan Fürst, överläkare på Stockholms sjukhem

Samtalet leds av Marianne Rundström

Det står om det här också:
Aftonbladet
Ett gripande öde!

Jag såg den första dokumentären om honom "Jocke heter Sussis man" för några år sedan, ska bli intressant att se den här också!

Man ska inte behöva åka utomlands för att få den rättigheten att avsluta när man själv vill

Har inte läst er diskussion om dödshjälp, men tittade nyss på dokumentären om Jocke... blev otroligt gripen...

Kan bara tycka att det enda som Jocke hade kvar var rätten att bestämma själv...

allt annat hade han mist, sin rörelseförmåga, att kunna andas själv, sin frihet att leva som han ville...

jag förstår honom i hans val även om jag lider förfärligt med de efterlevande:(
(främst hans förra fru, hon verkade vara en fantastiskt fin människa)

Man blir mer tacksam för varje minut av sitt eget "vanliga" liv, när man blir påmind om hur det kan ändras på en sekund!

Jag/vi såg också programmet och har även sett det första som sändes 2003 (tror jag det var) Väldigt gripande, tårarna rann... precis som förra gången.

Frågan som vi nog alla bär inom oss kommer upp igen... Hur vill jag ha det när/om jag hamnar i situation som Jocke var i.
För min egen del skulle giftdryck inte komma i fråga, inte heller giftspruta... men så har jag det inte heller som Jocke hade.

Jag kan inte hjälpa att jag ställer mig samma fråga som en läkare i det efterföljande diskussionsprogrammet.
Ville han verkligen det här?
Var det inte ett rop på hjälp för att resurser saknades?
Var han deprimerad? Om han var det och fått hjälp/behandling för den, hade han då tagit samma beslut?
Kanske hade han det!

Dessutom, var det ingen mer än jag som reagerade för att exfruns "gråt" saknade tårar? Okej att man kanske skärper sig inför en kamera, eller rent av blir "regisserad" men Tom Ahland brukar inte regissera i sina dokumentärer.

Det var intressant att se. Bra program.
Det svåra är väl, om anhöriga ska tvinga en, för att få ett tidigt arv...

Nämen visst hade hon väl tårar... exfrun. (tror jag)
Inte för att jag kan förstå varför hon valde skilsmässa eftersom jag fick intrycket att hon hade kvar en stark relation till Jocke intill hans död.

Tror inte att någon kunde regissera henne... för mig kändes hennes reaktion helt äkta...men ärligt talat så kan jag inte säga om jag såg tårar eller inte... jag ser mest till ögonen... de kan aldrig dölja sanningen.

Visst grät hon väl... såg inte så regisserat ut fast jag var kanske halvblind av mina egna...

Varför hon valde skilsmässa kan man ju undra... men visst förstår man ju att det är ett annorlunda liv, som tar på krafterna!
Speciellt om man förstår att den man gift sig med vill dö... då kanske man vill försöka distansera sig själv från det hela innan det är dags.

Kanske blir det självdestruktivt att leva tillsammans med någon som vill dö?

Svårt att känna vad som är rätt och fel i Jockes fall, men jag hoppas att han verkligen ville det själv... det är huvudsaken, sen kan experter få diskutera bäst de vill!

Jag så inte hela programmet, hann bara med att se sista delen av det.

Jag kunde inte hjälpa det.....men tårarna kom på slutet. Så gripande....så starkt av Jocke i hans beslut och hans ord "Det räcker nu".
Och Sussie som fanns vid hans sida in i det sista, även om de var skilda.

Jag vet av erfarenhet hur få sekunder det kan skilja på att leva och att vara död. Och jag blir mer och mer ödmjuk inför det livet jag fått till gåva.
Inget är självklart.

Själv hade jag inte orken mentalt att titta på programmet idag. Men jag spelade in det och ska se det en annan dag.

Många gånger är det väl så att den så kallade expertisen tror sig veta vad "den menige" vill ... och man åsidosätter och förringar den berördas åsikt och vilja.

Precis.

Underskatta aldrig den enskilde individen. Det är ju trots allt han/hon som är expert på sig själv.