Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka i denna fråga. På ett sätt vore det mest barmhärtigt att låta folk somna in i vissa fall. Det finns ju många som önskar det själva, när den tid de har kvar bara består av smärta och lidande. Till och med djur behandlas ju barmhärtigare och får somna in när det inte finns mer att göra.
På ett annat sätt vore det lite läskigt om det blev allmänt vedertaget, hur ska man sätta gränserna? Det känns lite väl dramatiskt med tanken att ge överdos av nån medicin så att de somnar in t.ex....rena avlivningen.
Men många gånger borde det tänkas över vilken behandling som ges. Istället för att sätta in ännu fler slangar, dropp och mediciner så kunde de inrikta sig på att göra patienten smärtfri och så bekväm som möjligt och inte göra några livsuppehållande åtgärder som kanske förlänger livet med nån vecka men därmed också lidandet. Om det är vad patienten vill alltså! Det viktigaste är ju att följa var och ens önskan så långt det går tycker jag.

Men det är ingen fråga jag direkt kan ta ställning för eller emot. Svårt tycker jag.

Jag har sagt det förr och säger det igen, jag är helt klart för dödshjälp, gärna då i form av typ avlivning (överdos av sömnmedel). Och om det inte skulle gått igenom tills den dan man ligger där och är i behov av vård och hjälp för att klara sin personliga hygien, då hoppas jag innerligen att jag åtminstånde är kapabel att själv kunna ta mitt liv

Tur att vi inte har avlivning av människor i Sverige!!!

Utveckla gärna lite mer hur du menar! Intressant att veta tycker jag.

Men milda tid, andersen, det var ju också ett sätt att uttrycka det! Låter som om någon tar slaktmasken. Som Magdis säger:
"Det viktigaste är ju att följa var och ens önskan så långt det går"

Jag är alltså för, men medger förstås att det är en jättesvår fråga. Om jag inte kan själv - ska någon anhörig "tvingas" hjälpa? Tycker i alla fall att om man är bortom all hjälp och själv vill somna in ska man få göra det.

Tur att människan har en egen fri vilja att avsluta när h*n vill, förutsatt att kroppen är kapabel att göra nåt åt det.

Ja själva ordet avlivning är i min värd något hemskt när det gäller människor ,nazisterna höll på med det, och dom kallade det den slutgiltliga lösningen. Dödshjälp är något annat och det tycker jag kan vara ok om den sjuka själv vill det och kan besluta om det.

caprifol Ja det är ett hemskt ord jag lånade det i från Reserv.

Har du börjat jobba på nya jobbet ? Eftersom funderingen kommer just nu ?
För mej är bilden helt klar -vi ska hjälpa patienten att leva sitt liv tills det är slut och inte något annat .

Däremot är smärtlindringen, (som ibland leder till en snabbare död förvisso) trots alla utbildningar och larm, ett ibland eftersatt område.
Det är bedrövligt.
Likaså skräcken för döden -eller lusten att hjälpa" från sjukhuspersonal , läkare tex -Vilken leder till att med alla medel försöka hålla kvar livet , när det inte längre är etiskt eller ens medicinskt motiverat , tragisk.

Men det är helt andra frågor ,än dödshjälp tycker jag.

Men det var ju ingen dödshjälp som nazisterna ägnade sig åt, det var ju massmord! Dödshjälp ska ju naturligtvis inte vara nåt man tar till för att man får för sig att människor med ett visst handikapp inte är värda att leva. Det ska ju vara i de fall någon har en obotlig sjukdom och bara ligger och väntar på döden med hemska smärtor. Djuren blir ju bättre behandlade i de fallen.

Ja det är det jag menar, vem beslutar det? så jag tycker att avlivning är hemskt och jag tror inte att det var Reservs tanke när han skrev att han var för det eller?

Tack för den passningen du!!! Jag är knappast ensam om att använda ordet, om du läser lite bättre, och vi andra verkar ha en större förståelse i vad som skulle avses med ordet. Men så stör vi oss heller inte på ordpetitesser. Om jag säger avlivning så menar jag det också, jag vill inte ha s.k. dödshjälp som dom får i vissa stater i USA, där dom får ligga och svältas till döds. Näe, ett fint och värdigt avslut där man får somna in i stillhet och med värdighet, och det skulle ske med en överdos av sömnmedel, m.a.o. avlivning.

Jag håller fullt och fast med Reserv i denna frågan.
Jag har funderat mycket över just detta, när jag var 36 år och min man skulle fylla 40 drabbades han av en propp i hjärnan som slog till så hårt att om han överlevt den skulle han varit ett vårdkolli för resten av sitt liv. Ja till vilket liv kan ju diskuteras.
Så mycket hade vi hunnit prata om livet och dess värde innan detta hände så jag visste att det var det värsta han skulle kunna råka ut för, att vara ett vårdkolli, inte kunna klara sig det allra minsta själv.
Trots att det var en svår chock för både mig och barnen att mista sin man och pappa så tidigt i livet har vi många gånger efteråt när barnen blev större pratat om att hur svårt det än var för oss alla då så är vi ändå tacksamma för hans skull att han fick somna in direkt då. I vårt fall behövdes ingen aktiv dödshjälp.
Jag har däremot full förståelse för att det finns de som inte på något sätt kan tänka sig aktiv dödshjälp.
Jag håller också med Magdis att djuren har den klara fördelen att det finns någon som kan ta beslutet att de inte ska behöva lida in i det sista, rätt om det är ett svårt beslut att fatta som djurägare.

Jag har inte börjat jobbet än men det är något jag blev ställd inför många gånger när jag jobbade tidigare. Frågan dök upp nu för att jag hört med halva örat på TV, vill minnas att det var i nån delstat i USA de funderade på att lagstifta.

Jag tycker det känns som att nåt mellanting mellan att uppehålla livet till varje pris och att avsluta det tvärt, vore det bästa. Jag har ofta upplevt att läkarna gärna vill göra så mycket som möjligt, stora åtgärder som alla vet är lönlösa, medan sjuksköterskorna går mer på patientens upplevelse.

Ett starkt minne är när jag fick in en gammal, multisjuk man. Tror att det var nån infektion han kom in för och jag såg direkt att han var döende. Proverna som togs vid intagningen visade helknas så akutläkaren ringde och ville att jag skulle ta nya. Jag sa att patienten håller på att dö, jag har skaffat hit anhöriga, det blir inga fler prover på honom.
Försök få nya prover! tyckte doktorn. Jag sa att hans hjärta slår knappt såpass ofta att blodet pumpas runt, jag tar inga mer prover!

I det fallet var det ju ingen dödshjälp det var frågan om iofs och det gick ju snabbt också. Men i vissa fall mår man verkligen dåligt över patientens situation, som med en gammal, svårt sjuk kvinna som låg i respirator i ett halvår hos oss. Bara ligga i sängen dag efter dag, inte kunna meddela sig, få mat genom en slang, inte andas själv, känna hur slangen i halsen fylls med slem och måste sugas varannan timme, vändas varje timme för att inte få liggsår m.m. Vilket hemskt liv!

Men snälla Reserv man använder inte ordet avlivning när det gäller människor.

Det är väl det som är kruxet, att det inte är så lätt att avsluta en påbörjad behandling.... Däremot var det inte sällan när jag jobbade på sjukhus som aldrig någon behanling startades.

Jag är inte så fin i kanten, om det är så det heter för djuren så varför ska det behöva heta nåt annat den dan jag själv vill ha det?

Hm ... Ja precis ..som jag skrev .man är så inne i sin rädda livet till varje pris inställning att man inte ser människan .
Där ska vi stå på patientens sida -dom du gjorde !

Den frågan har väl diskuterats nu och då. Själv vill jag inte leva i ett samhälle där det är tillåtet att avliva människor vare sig det är för "en god sak" eller för att de mördat och våldtagit små barn.
Mvh
Fenja

Ja i just detta fall var det en oerhörd apparat, jag är inte ens säker på hur det började. Det var ju iallafall så att när hon väl lagts i respiratorn så kunde man inte ta ur henne, men det pratades en del om att det var ett misstag att lägga henne i den från början. Resp. patienter ligger ju egentligen på IVA men detta blev så långvarigt att hon till slut blev tvungen att flytta till ett kommunalt vårdhem där hon dog så gott som direkt. Hon låg 1 år hos oss på Medicin förresten, tror jag skrev ett halvår förut. Och dygnet runt krävdes det extravak hos henne, 3 extra personal per dygn alltså.

Är det inte tillåtet redan att göra så här?
Det är i alla fall rätt likt vad som gjordes när min mor låg för döden. Maximalt med smärtlindring, minimalt med livsuppehållande åtgärder. Endast dropp.

Jag jobbade en gång på ett vårdhem för mycket gravt utvecklingsstörda barn. Vissa föräldrar hade skrivit ned anvisningar för oss vårdpersonal hur de ville att vi skulle agera om deras barn blev livlöst. Vissa föräldrar ville inte att vi skulle göra så mycket livsuppehållande åtgärder, t ex inte ge syrgas. Undrar om man egentligen får kräva sådana önskemål som förälder till ett svårt sjukt eller handikappat barn? Vad tror ni?

Det är ju vid sådana tillfällen man hoppas att det tillstöter någon komplikation, lunginflammation eller något som man aldrig börjar behandla utan bara lindrar....

Jo det är tillåtet men det görs inte så ofta. Ibland verkar det som att det är prestige att läkarna ska göra så mycket som möjligt. Bäst är när patient och anhöriga själva säger hur de vill ha det.

När det gäller de handikappade barnen så tycker jag det är en helt annan sak. Det är knappast deras önskan att få avsluta sitt liv. Det är i såna lägen det kan bli väldigt fel med dödshjälp, skulle det finnas en lagstiftning så måste den ju vara väldigt tydlig om vad som gäller. Det är det jag känner skulle kunna bli svårt om det fanns en sån lagstiftning.

Där jag jobbade (på en medicinavdelning) hade vi i våra patientlistor ett litet x för de patienter som vi inte skulle starta livsuppehållande åtgärder på. Om något hände skulle vi alltså tex inte starta hjärt-lungräddning.

Hade patienten själv önskat detta? Eller de anhöriga? Eller bägge?

Ja det fanns ju vissa fall. 0 HLR! Det var dock nästan alltid vi sjuksköterskor som fick ta upp med läkaren om det skulle stå så i journalen, stod det inget var man tvungen att kasta sig över den stackars döende 100-åringen som kom in med massiv hjärtinfarkt eller nåt och göra hjärt-lungräddning!

Och det gällde bara just hjärt-lungräddning, inte alla de övriga åtgärder som går att hitta på.

Detta är intressant tycker jag. Jag jobbar inte och har aldrig jobbat inom vården och kan ingenting om mediciner m m. Men jag har haft en fundering sedan min pappa gick bort. Han låg på sitt absolut yttersta och jag hade suttit och vakat hela dagen och hela kvällen. Han hade varit lugn men det verkade som om han började få smärtor på kvällen. Jag kallade på sköterskan och hon skulle tala med doktorn om smärtlindring sade hon. Han fick det, och det tog ungefär en timme efter det, sedan var han död. Jag har funderat efter det; kan personalen medvetet ha givit "för mycket" smärtlindring? Gör man så? Det är inget anklagande, det är tacksamhet för slutet var givet. Det vara bara frågan om när slutet skulle komma, 1 timme, 5 timmar, 1 dag.

Det var ofta en kombination av alla tre ,men sällan var patienten i det skicket att de kunnat uttala sig -men kanske berättat innan för anhöriga...
Medicinska aspekter -dvs möjlig överlevnad efter återupplivning och samråd med anhöriga -
Aldrig överlämnat enbart till anhöriga att måsta bestämma om återupplivning ej skulle ske.
Fungerade värdigt och bra på min gamla arbetsplats

Det var alla berörda där det var möjligt. I vissa fall var patienten i sånt skick att dess åsikt inte gick att få, dvs dom var inte kontaktbara.... Där man alltså bedömde att det var det mest barmhärtiga. Så hoppas jag att man gör med mej den dag jag är i den situationen. Däremot är jag tveksam till aktiv dödshjälp (alltså jag vet inte vad jag tycker - svår fråga). Men att låta naturen ha sin gång när jag är svårt sjuk - ja tack!!

Nu skrev vi samtidigt -och samstämmigt Stina

Varför skulle man inte få kräva det när t ex Jehovas Vittnen vägrar sina barn blodtransfusion? För mig är det dödshjälp.
Konstigt att en del kan få bestämma om deras barn/anhöriga ska leva eller dö, eller hur?
Kanske finns fler som har den rätten redan idag,inte vet jag , men varför är det så?

Ja detta är en svår disskussion För oftast är det när man är frisk man säger att "Blir jag svårt sjuk eller ett vårdpaket vill jag få hjälp att dö"
Men jag som möter döende personer nästan varje dag har lärt mig att många ändå vill fortsätta leva Så länge som möjligt! Och när jag säger leva menar jag att de vill ha LIVSKVALITE = LEVA tills de dör. Här i omfattas smärtlindring, omvårdnad och andra insatser
Sedan kan vi blanda in olika diagnoser och trauman och olika behandlingar, vad man SKA göra eller INTE ska göra.
Människor som inte själva har varit med om eller varit i denna situation har VÄLDIGT bestämda åsikter. Kan och vet allt tydligen. Men när "deras dag" kommer då tänker de annorlunda

Men jag håller med den som skrev att vi redan idag brukar undvika att sätta in behandlingar som bara förlänger lidandet. Dropp/ sondnäring är en sådan sak.

Jag vet ju inte men min gissning är att han fick en liten dos Morfin och det är ju andningshämmande. Troligen var det en väldigt liten dos han fick för det brukar det vara, men om han redan var döende så kan det ju räcka. Fast det är omöjligt att säga om det berodde på det förstås, eller om han skulle ha dött snabbt ändå. Ganska säker är jag dock på att de inte medvetet givit en för stor dos.

Det är inte så . Föräldrar kan vägra blodtrans av religiösa skäl , men om det verkligen inte går med ersättningsmedel får barnet tranfusion ändå -föräldrarna fråntas vårdnaden under tiden transfusionen pågår
I fallet med gravt utvecklingsstörda barn handlar det om samma princip som beskrivits i inläggen ovan -alltså en medicinsk motivering och med föräldrarna informerade om att så skall ske .
Inte pga av att de är barn och inte pga att de är utvecklingsstörda .

Om läkaren bedömer att barnet behöver blodtransfusion tar man helt enkelt av föräldrarna vårdnaden och "tvångs" vårdar barnet tills det är friskt.

Ops! Kerstin hann före

Det vore ju fruktansvärt om det skulle bli så att patienten får dödshjälp vare sig hon vill eller inte! Så finns det väl ingen som vill ha det hoppas jag. Patientens önskan i fokus måste det vara!

Det tycker jag är helt rätt att man gör, för i de fallen är det inte p.g.a att barnet är så sjukt att det inte skulle överleva i vilket fall som helst och det är näppeligen barnets önskan att få dö heller. Då handlar det om helt andra saker än vad dödshjälp borde handla om.

Ja håller med! Jag och min sambo har sagt till varandra att om den ene blir ett lidande vårdpaket ska vi hjälpa varandra - och ta straffet. Men bara om vi är 100% säkra att det är vad den andre vill. Men hur ska man vara 100% säker???????

funderar
Stina

Förresten är det dags att ta bort myten om att MORFIN är dödande...........
Det finns många andra mediciner som man dör av MYCKET snabbare
Vanliga värktabletter är LIVSFARLIGA att överdosera för att inte tala om diabetes medicin i fel dos

På tal om Jehovas Vittnen och vägran till blodstransfusion så kan jag berätta att min mor (som jobbade på förlossningen) var med om att en mamma avled av blodförlust efter att ha fött sitt barn p g a att maken vägrade låta vårdpersonalen ge henne blodstransfusion.

Ett moderslöst barn.
En änkeman.
Djup kris bland vårdpersonalen som kunde men ej fick rädda livet på en människa.

Ja insulin eller värktabletter kan döda en frisk person men lite Morfin kan ta ganska hårt på en redan döende patient som kanske även har andningssvårigheter. En hög dos Morfin dödar förstås vem som helst.

Nej Lotta, det tror jag inte -i minuter räknat kanske -men ingen överdos gavs -utan man gjode det så smärtfritt och skönt som möjligt för din pappa .
Man gör aldrig så.
Skönt att höra att vården fungerar som den ska i alla fall på en del ställen

MEN redan låga doser av värktabletter tar död på en "svag" person
och en "dos" insulin dödar vem som hellst!

Har samma erfarenhet vid min mors död. Men känner också bara tacksamhet, för ingen återvändo fanns.

Nu ger vi ju ALDRIG Mofrin utan anledning! Det gäller ju att väga för och nackdelar mot varandra. Och när det gäller andningen så vet du lika väl som jag att då ger vi även Scopolamin, så för patienten blir det inget "obehag"

Ja Hamilton -så är det . Och Morfin är ett utmärkt preparat i livets slutskede
-ger lugn , frihet från ångest , och smärta .

Min mamma fick en hjärnblödning och åkte in till KS där dom akutopererade henne. När jag kom dit ett dygn senare (var tvungen att resa från Öland när jag fick beskedet) förklarade läkaren för mig att dom opererat och lagt henne i respirator, men att dom under operationen upptäckt att blödningen var så omfattande att hade dom vetat, hade dom inte opererat. Läkaren berättade att hon skulle aldrig repa sig utan förbli "kolli" tills hon dog. Hon sa också att dom beslutat ta bort respiratorn och att hon nu fick andas själv och kunde dö närsomhelst. Hon fick endast näringsdropp.
Hon låg i 9 månader. När det inte fanns fler blodkärl att ge näringen genom fick hon sondmatas. Till slut gick inte det heller utan hon fick inre blödningar av slangen och dom kunde då inte tillföra henne någon näring. Hon fick alltså ligga och svälta ihjäl. Det tog 2 veckor.
Det var många gånger under dom 9 månaderna jag önskade att jag hade modet att lägga en kudde över ansiktet på henne eller att man kunde gett henne något så det tog slut. M.a.o. avliva henne lika barmhärtigt som jag gör med mina hundar när det är dags.
Anki

"Sovdropp" finns det ju också något som heter. Kände en människa som hade så svårt dödsångest de sista dagarna i sitt liv att han begärde och fick ett dropp med sömnmedel och sov hela tiden tills han avled.

Ja jag vet vad du menar.
Vi har använt oss av "liknande" Men vi lät patienten "vakna till" mellan injektionerna. För att ge honom möjlighet att fortsätta välja om han ville "sova". För tänk om han ändrat sig Eller kom på något som han ville ha sagt till anhöriga. I hans fall valde han "varje gång" (ca var 3:e timme) att sövas igen. Han "sov" i nästan 1 vecka innan det "var över". Problemet var att anhöriga nästan krävde att vi skulle "söva" honom igen DIREKT han visade tecken på att vakna till.

Intressanta inlägg.

Har själv funderat lite på detta. Om jag skulle bli så svårt sjuk så skulle jag önska att jag slapp lida och "tvingas kämpa" med hjälp av allehandla hjälpmedel. Har nu påbörjat en utredning gällande en knöl på halsen (i nyckelbenet) som växt snabbt. Förvisso har jag bestämt att en röntgen har fel och att det är en artrosförändring. Men det kvittar för tankarna på att det kan vara något "farligt" kommer ju ändå på nätterna. Har därför själv funderat och kommit fram till att jag inte vill genomgå en massa jobbiga livsuppehållande insatser för själva sakens skull.