Visst kan läkemedel påverka vikten. Bara ett exempel i raden och som de flesta förmodligen har hört talas om är p-piller. Vissa går ju upp en hel del i vikt av dem.

Tjock eller smal, so what? Det är i slutändan ändå personligheten som räknas. Vad jag betyder för andra människor. Jag är jag och bra på vissa saker, fokusera på det. Vissa saker är jag mindre bra på, konstatera det, dra lite lärdom, men fastna inte i det utan gå vidare.
Det har blivit lite av, vem är det mest synd om tjocka eller magra, i den här tråden. Det är helt fel tänk! Ingen får kredit av att tycka synd om sig själv! Det är hårt uttryckt, men det ända sättet att utvecklas och må bra är att lära sig att tycka om sig själv och gå vidare.
Hälsningar
Anders
(snarare tjock än mager)

Så du gick upp av träningen? Om det är målet, så hoppas jag du lyckas med det då.
Biffmagdis nästa då eller?

När jag ibland ser de där monstermusklisarna, undrar jag hur mycket annat än mat de stoppar i sej...

Ja men sen blev jag gravid och gick upp ännu mer, slutade träna och gick sen ner till min tidigare vikt. Men numera bryr jag mig inte om vikten längre. Jag tittar i spegeln istället.

Bra filosofi=)

en nackdel med att vara smal som mjag kom på igår,(efter firmans julbord) var att det märks snabbt när man är fullproppad med mat... två hål i skärpet...

Men annars blir det ju billigt (när man betalar maten själv)

Själv KAN jag inte vräka i mig en massa fet mat längre - min mage har kanske glömt hur man tar hand om den för jag får kramp i gallgångarna direkt. Och det gör ont - jag lovar!!!!

Jo. Det finns många mediciner som påverkar.

I helgen blev jag upprörd, vi var på julbord och jag gick ut för att få lite luft och prata med några andra vänner som också visade sig vara på samma ställe.

Så säger en av killarna i sällskap när jag kommer tillbaka:
"Haha, jag såg allt hur du var ute och rökte" och innan jag hinner säga något säger tjejen intill mig
"Nä, hon var ute och kräktes hur ska hon annars kunna hålla sig så smal"

Vad säger man då? Jag skulle ALDRIG säga till henne att hon borde tänka på sin vikt eller något liknande...

Yes vännen, jag skulle väldigt gärna vilja vara med i smalisklubben.Ska bara banta 30 kg först.
Visseligen har jag hållt på med det de senaste 30 åren men vem vet..........man går väl i mål till sist. Är väl lite träg ibland kanske

Hur ska vi göra, bilda styrelse och stadgar eller? Måste bara få veta inträdeskraven

Va säger du klubbkompis

Vi kan ha en harporkester o spela harpa på revbenen kanske.

Bookhousegirl: Det där var ju ett klockrent exempel på hur folk tror att det är OK att trycka ner smalisar hur som helst. Jäkla idioter!

Skönt att någon förstår, känns jobbigt att behöva skämmas för att man är smal....

Nämen fy f... hur kan man göra så?
Vilket otroligt elakt påhopp!!

Såna påhopp på en persons vikt kan ALDRIG vara okej!
Flätade du till henne sen?

Avundsjuka tjejer är nog bland det elakaste som finns.

torvan

Det finns tydligen alla varianter (och då har jag inte heller läst hela tråden).

Själv behöver jag nog gå ner i vikt, men det finns de som lider av sin låga vikt också.

Och kommentarer har en smal kompis till mig fått höra från personalchefen (som för övrigt är tämligen överviktig) att hon kanske har problem med anorexi. Det kan inte heller vara så kul att höra. Min kompis och jag går ibland och äter på ett ställe där de serverar jättehamburgare med allt flott på, men ändå äter jag hälften och hon äter upp sin portion och halva min. Ändå är hon smalare än jag.... Tror att det inte är så kul alla gånger att vara smal heller.

Det är verkligen inte kul att vara smal alla gånger.
Det är SÅÅ skönt att höra att man inte är ensam!

Lagom är väl idealet i samhället. Det är en konsekvens av jantelagen.

Lagom åt det smala hållet då... Men gud nåde den som är lite lite lite för smal!
Många tar för givet att smala, magra, beniga, slanka (eller vad ni nu vill kalla det) är stolta över sina kroppar.

Jag har hört och läst människor rekomendera andra att öppet kommentera folk som man tycker ser undeviktiga ut, bara för att de representerar ett sjukt ideal.

Personligen är jag extra noga med att visa att jag äter när andra ser, för jag kan inte låta bli att notera hur de försöker kontrollera om jag äter normalt eller "smusslar undan/ slänger delar av portionen" (vilket man skulle antyda om jag inte åt upp allt).

Jag vågar inte heller gå på toaletten för nära inpå en måltid (om jag är bland folk), eftersom jag har fått frågan "Har du spytt" så många gånger. Det är ju inte alla som vågar fråga så jag utgår ifrån att minst lika många bara tänker tanken, och om de inte frågar så får jag aldrig chansen att säga som det är. Att fast jag är smal/mager så kan jag behöva gå på toaletten.

Däremot känner jag till en tjej som kräks regelbundet men som alla ignorerar. Man tycker helt enkelt att det inte gör så mycket att hon kräks eftersom hon är överviktig och gillar godis verkar det som...

Det stör mig verkligen!
Hon behöver hjälp, men folk stör sig mer på mig.

Tänk hur vidrigt det skulle vara om folk sa "Du borde kanske gå och spy nu" till männsikor som är överviktiga på samma sätt som man utgår ifrån att jag gör det och vill hindra det.


http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/vikt/article561505.ab

Helsjukt! Alltså bryr sig folk enbart om utsidan och skiter fullständigt i hur man mår inuti.

Jag kan skriva under på att folk verkar tro att alla som är jättesmala är det med flit för att reta sin omgivning. Jag har också varit i den sitsen att jag i princip måst bevisa för folk att jag faktiskt äter mat. Tack och lov har det inte varit något tjat från skolhälsovården el. dyl eftersom de tydligt sett att jag följt min egen viktkurva hela livet. Född pétite...alltid pétite, helt enkelt.

det gäller nog inte riktigt alla..
..var 44 cm o vägde 2044 g när jag föddes..
men som jag tagit igen det
ja inte längden den då...
tror nog mer att det handlar om hur den
enskilda individen förbränner maten

Ja det är klart det är individuellt. Men jag menade inte enbart att jag föddes liten, utan jag har ju följt min egen kurva hela tiden. Det har aldrig varit något jättekliv vare sig uppåt eller neråt. Om man plötsligt avviker från sin tillväxtkurva, det är ju då det åtminstone finns viss anledning att reagera.

Kommer att tänka på när min dotter var liten.
Vi hade en barnsköterska av den "gamla stammen"
som alltid gav mig dåligt samvete vid vägningen.
Dottern följde inte idealkurvan utan låg i topp
på vikten och i botten på längden.
Alltid fick jag klagomål tills en dag sköterskan tittade
på mig och sa " ja, jag ser ju vem hon brås på ".
Det blev slut på tjatet iallafall torvan