Vad menar du, vilket argument?

Och det var det långt in på 80-talet, sedan hände något.
Du är för härlig Gunilla

Thomas, vi tar det en gång till:

Nej, jag är inte lärare. Jag är utbildare.

Det enda jag behöver göra för att få fullgod lärarbehörighet är att läsa in 40 poäng pedagogik på högskola, men det har jag inga som helst planer på att göra.
Däremot är jag utbildad svetsutbildare, via min Svetsspecialistexamen (som låter mer än vad det är), med 15 års yrkeserfarenhet på nacken varav de fem sista har bestått av att utbilda både ungdomar och vuxna. Jag har därmed bättre behörighet än t.ex Kalle Jansson, magister i svenska som har tillbringat större delen av sitt liv på universitet och som svetsar lite hemma i garaget på fritiden.
Fråga gärna igen om jag är otydlig.

Problemet är väl att vi skattebetalare inte tycker att skolan ska prioriteras. För hade vi tyckt det hade väl politikerna känt större incitament att stärka skolan än att sänka skatterna? Skatterna har ju sänkts jättemycket, så pengar finns det ju gott om.

ok Grå jag är med, fattar, samma läge här, eller i vart fall liknande, jag läser till yrkeslärare.

@Pirum
Har du hört det någonstans? att skolan inte skall prioriteras?

Inom vilket område?

Ja det gör det ju ?!

Och man skär också ner på antalet platser på universitet/högskola. Kostar för mycket !!

Kan det månne vara så att vi i fortsättningen ska betala för utbildningen ? Eller att bara de som redan har råd ska få tillgång till utbildning över huvudtaget ?

Vi betalar ju via ett av världens (hela jordklotet) högsta skattetryck.

Kanske det ,men skattesänkningen måste ju ha tagits någonstans ifrån , eller hur ? Samtidigt som vi inte har råd att satsa på utbildning?!

Låter konstigt i mina öron !

Det är sorgligt hur lite högskolestudenter/forskare ska tvingas leva på. Min dotter doktorerar och har en lön som ligger lägre än en McDonalds-anställd (inget ont om dem) men om man vill behålla kompetens och forskning inom landet måste man förbättra villkoren för de som satsar all sin energi på forskningen, annars försvinner de utomlands, men det kanske inte spelar nån roll?

Studenter (högskolenivå) är den grupp i samhället som tappat mest ekonomiskt de senaste 15 åren. Det enda rimliga vore att höja bidragsdelen och ta bort räntan på lånedelen menar jag. (Då kan man dessutom hävda att lönegapet mellan högutbildade och genomsnittsbefolkningen ska minska och inte öka)

Så resonerar jag också . Att först som student tvingas leva på c:a 6.500 :-/mån och sedan betala av på sådär 500.000:- är inte kul. Nu har ju reglerna ändrats så att man ska betala en fast summa oavsett vilken inkomst man har även om det innebär att man inte ens får existensminmum kvar . Vad händer då ? Jo man får gå till socialen och då ökar de utgifterna för samhället !

Inte speciellt smart tycker jag !

Det finns en klyfta mellan en forskare som doktorerar, och en lokalvårdare (lönemässigt alltså) som är till lokalvårdarens fördel, visst är lokalvård viktigt men jag tycker att vi ska ta hand om de som faktiskt i mångt och mycket vigt sitt liv åt att forska i mänsklighetens intresse. Jag kanske är partisk men om det inte fanns såna eldsjälar som min dotter så skulle mycket ha blivit ogjort här i världen,..

Håller med dig. Många som studerar / doktorerar tvingas leva under knappa förhållanden . Varför ?

Menar inte att de ska leva i överflöd men de är värda en " dräglig " tillvaro.

Men sedan tycker jag precis som Pirum att man ska ha mindre lånedel på studiemedlen . Då behöver inte lönerna dra iväg så att klyftorna blir större och större . Många har ju andra förmågor som kommer samhället till del på andra sätt så jag tycker inte man bara ska premiera just de som studerat och om de har mindre skulder så behöver de ju lönemässigt inte kompensera sig för att ha råd att betala tillbaka lånet.

En sak är bra med lånade studiemedel.
Studenten ansvarar för det ekonomiska fiaskot om man väljer att plugga i många år utan att det leder någon vart.
Jag menar, det gäller ju att tänka till både en och två gånger innan man sätter sig i skolbänken.

Men visst, man borde få låna mer och till bättre ränta.

500 000 kr i studieskulder hör kanske till ovanligheterna. Det borde väl bli 1o månader x 6500kr= 65000kr/år
500000 skulle räcka till 8 år på universitetet, då hinner man bli läkare 2 gånger, nästan.

Jag tror att man bara får låna i fem år.

Nehej..bristande resurser är ett så uttjatat argument så den som öht säger nå´t sån´t bör rodna och ställa sig i skamvrån eller...?

Trots allt är det en realitet för alla som arbetar i den offentliga sektorn. Den nationella ekonomin och den kommunala ekonomin är verkligen inga kommunicerande kärl - det handlar om politiska prioriteringar och såvitt jag vet är det endast ett politiskt parti som vill öka resurserna till den offentliga sektorn.

Men resurser är inte allt - de som var inne på forskningen här - det ligger mycket i detta hur Sverige har värderat ungdomar som vill söka kunskap. Att satsa på forskarutbildning i Sverige är detsamma som att leva i fattigdom i många år. Många har flyttat utomlands av den anledningen.

Jag slänger in en brasklapp - i Sverige prioriteras teoretisk kunskap inte särskilt högt.....eller?.. och är detta i så fall vad vi ser i skolorna idag?

Jo det är fem år man får låna. Men , det är inte 5 år à 65.000 du får räkna med . Räntan , som är 4,5 - 5 % , börjar att räknas från första dagen så efter fem år har det växt med ränta på ränta på ränta.............. Vår ene son som har studerat maxtiden har drygt 420.000:- i skuld . Den räntan är ju heller inte avdragsgill någonstans .


Tillägg: Håller inte med om att teoretiska kunskaper värderas dåligt i Sverige i dag. Tycker att det många gånger är tvärtom , att den övervärderas. Varför ska en som är skicklig praktiker ha så mycket sämre ? Det borde väl vara så att man värderas efter vad man bidrar med oavsett om det är teoretisk kunskap eller praktisk.

ett citat ur läroplanen om idrott:
"Att utveckla allsidiga rörelseaktiviteter är centralt i ämnet och en allsidig rörelserepertoar kan lägga grund för en aktiv och hälsofrämjande livsstil. En positiv upplevelse av rörelse och rytm är i sin tur en grund för individuella och kollektiva övningar och främjar på så sätt såväl den improvisatoriska och estetiska som den motoriska förmågan. Detta ger möjligheter att utveckla tanke och känsla, rörelse- och idrottsfärdigheter samt träna kondition, styrka och rörlighet."

Allsidiga rörelseaktiviteter? - ja det kan jag gå med på att det är alldeles utmärkt, men om det måste innebära att idrottsläraren kan kräva att man för en "idrottsdagbok"?

Personligen har jag aldrig varit intresserad av idrott, har alltid hatat allt vad bollsporter heter och gymnastiken på högstadiet kostade mig fyra tänder eftersom jag inte klarade av det läraren tvingade mig till.

Som tur är har mitt "hat" mot skolidrott inte fört med sig allt för stora men. För något år sedan var jag på en läkarundersökning med tillhörande provtagningar och tester på företagshälsovården. När läkaren skulle gå igenom resultatet med mig frågade hon om jag idrottade mycket. "Inte alls" svarade jag - för det gör jag inte och har aldrig gjort. "Men vad gör du på fritiden då?" -"Tja... simmar ibland, cyklar lite ibland och så är jag månskensbonde" -"OCH DU SÄGER ATT DU INTE IDROTTAR??"

Det här tycker jag beskriver problemet ganska väl? Om jag inte varit född och uppvuxen på landet med allt vad det innebär av fysisk aktivitet, hade säkert mina idrottslärare genom åren sett till att jag inte rörde på mig alls!

Jag kan iofs förstå att man som idrottslärare behöver bilda sig en uppfattning om elevernas olika intressen för att kunna uppmuntra rätt saker - det viktiga är ju inte vad man gör - utan ATT man gör något?

Däremot att skriva dagbok, som skall bedömmas? det blir ju en press, och kan lika gärna hindra eleven från aktivitet som det kan sporra till det. Jag tror inte att jag skulle ha idrottat mer om jag varit tvungen att skriva dagbok, och jag skulle säkert inte skrivit att jag varit ute med ekan och rott när jag fiskat (efter att ha cyklat 5km till sjön) för det är ju ingen idrott?

utveckla tack!!


Betalar andra länder Högskola ??
Vägar?? Har vi vägtullar (förutom i 08)
Sjukvård ?? Vad betalar andra länder
Semester?
Högkostnadsskydd?
Semester?
???


b

Henriks , det där diskuterade min man ( som varit idrottslärare i ett par år i sin ungdom ) för ett tag sedan. Vi tycker likadant , vad ska det nytta till att utföra en massa saker som ska bedömas , det viktiga är väl att man befrämjar rörelse över huvudtaget?!

@gammelnalle

Jag fattar ingenting, utveckla

Håller med fullkomligt, det är ett jätteproblem i Sverige idag, att skola, vård och annat skall variera beroende på i vilken kommun och vilket landsting man bor i.

Sen vet jag inte om det BARA är brist på resurser som är problemet.


Det tror jag det att det gör - för med den utbyggnad som varit dom senaste 10 åren eller så finns det numera i vissa lägen 2 platser till varje elev. Sen finns det ju givetvis populära utbildningar som det är stort söktryck på - men hur ser det ut på arbetsmarknaden efter utbildningen?


Jag anser att du har helt fel - ju tidigare du får reda på vad det är du behöver jobba mer med för att lära dig - ju större chans har du att vända en "nedåtgående trend" - med det menar jag inte att man skall såga förstaklassare, men att man MÅSTE börja i tid med att hjälpa elever i svaga ämnen, och kanske till och med inse att alla inte är lika och inte har samma förutsättningar.



Här kan jag fylla på lite, jag var anställd som ämneslärare på högskolan under ett antal år. Under dessa år tyckte jag mig märka allt sämre förkunskaper från gymnasiet och ett allt mindre söktryck på dom tekniska utbildningarna. Vi diskuterade mycket om varför, och vad man skulle göra åt det. Att informera mer på gymnasiet om teknisk utbildning är helt meningslöst - då är det redan försent. Vi kom fram till att det som skulle behöva göras var att väcka teknikintresse redan på dagis/förskola/lågstadiet och sedan förvalta intresset väl. Tyvärr är det väl ganska ovanligt med tekniskt intresserade förskollärare? och hur skall du väcka intresse för något som du själv inte är intresserad av?
Jag får tyvärr erkänna att jag gav upp - och avslutade min akademiska karriär och kommer troligen aldrig mer att jobba med utbildning av ungdomar. Däremot tycker jag fortfarande undervisning i rätt miljö, i rätt ämne och med rätt elever är kul - vet bara inte var jag skall hitta dom!

Jag tror vi båda har samma mål, såklart, att barn i ämnen de är "svaga" i ska få mer stöd. Men jag tror som sagt inte att betyg alls är bra i det fallet. Jag hade på lågstadiet en ganska varierande prestationskurva, hade jag fått låga betyg i ämnen jag tyckte var tråkiga så hade jag ju ännu mer tappat intresset. Illa nog med kvartssamtal.

Men inte måste man väl sätta betyg för att inse att någon behöver mer stöd och hjälp i ett ämne ?! Där håller jag med dig Pirum.

Ett dåligt betyg gör bara att man känner sig ännu mer värdelös. Däremot så bör ju föräldrarna informeras så att det kan bli ett samarbete mellan skolan och hemmet.

De senaste åren har jag kommit fram till att betyg är bara till att skada eleverna. Vad händer om inom skolväsendet tar man bort BETYG. All energi bör satsas på att väcka intresse i eleverna istället för en gammaldags skadande system med betyg.

Var kan vi börja? Så tidigt som möjligt. Alltså ta bort betyg som system och ersätt det med intresse för att lära sig.
Rahmat

Mina barn gick i Montessoriskola. Där fick dom jobba självständigt. Det var mkt nyttigt för dem och det har gått bra för dem senare i gymnasiet.

Betyg eller ej, kan ej yttra mig om dem men när tex Friskolor och o vänliga skolor ger höga betyg av olika skäl så gör dom eleverna innerst inne en otjänst.
Jag har hört talas om högskolor där man fått börja med gå igenom HELA gymnasiematematiken, inte bara enkel repetitionskurs alltså. Högskolorna får ju betalt per elev och slänger inte ut elever i första taget....

För övrigt tycker jag det är roligt med Finland
*Där börjar ungarna skolan vid 7 års ålder, inte 6 eller fem.
Få barntvprogram är dubbade
Barnen i Finland har högst andel läskunniga innan dom börjar skolan (faan jag får ej till denna mening, men ni klykar nog vad jag menar eller hur va?). Denna goda läskunnighetsresultat följer även med i högre årskurser.

Jag tycker inte att någon "skall ha det så mycket sämre"...jag bara tror att det krävs såväl vägröjare som trädgårdsmästare för att få det att fungera.

OK då är vi överens.

Jag plockar bara ut en liten bit av denhär diskussionen, den om BETYG. Oftast låter det som om man inte kunde se tidiga betyg som

• en möjlighet att ge en differentierad bild av ett barns starka och svaga sidor
• en möjlighet att belöna barn för att de har ansträngt sig att förbättra sina kunskaper
• en möjlighet (som har påpekats i forumet) att tidigt se var barnet behöver stöd, t.ex. vid dyslexifall
• en möjlighet att visa att barn är olika, är duktiga i olika ämnen, har personlighet

Alltför ofta ser man betyget som ett sätt att med en enda siffra eller bokstavskombination visa att ett barn misslyckats, är "dåligt". Som om det fanns bara ett enda ämne att bedöma.

Men om betygen ges tidigt och i alla ämnen, så har väl alla barn något de är duktiga i och något de behöver jobba mera med. Är inte barnen på lågstadiets första klasser i allmänhet ivriga att lära sig och vill gärna veta att de lyckats med det? Börjar man med betyg långt senare, då de redan blivit efter när det gäller t.ex. läsning eller matematik, blir betygen bara en otäck påminnelse om allt man missat.

Jamen varför måste det just vara betyg som talar om att barnet är svagt i ett ämne? Läraren upptäcker det ju , förhoppningvis , iaf och kan se till att det sätts in resurser för att stödja , eller hur ? Det är väl bättre med en dialog med hemmet i st f att bara lämna ut ett papper ?

Sedan så tycker jag att vi som föräldrar kan hjälpa och pusha våra barn i ganska stor utsträckning.
Pratar vi positivt om skolan och all lärdom den ger oss, då går också barnen dit mer motiverade
än om vi börjar klanka på dåliga lärare, onödiga uppgifter och prov osv.

Det ena behöver inte nödvändigtvis utesluta det andra. Betyg talar ju inte heller enbart om i vilka ämnen barnet är svagt utan även i vilka barnet är duktig.

Eftersom det nu är barn vi snackar om så är jag inte helt säker på att de förstår att ett lågt betyg inte är en bestraffning, om ett högt betyg samtidigt är en belöning. Det mest logiska är väl att tolka det låga betyget som en bestraffning. Det är nog bara vi vuxna som förstår vitsen med att sätta IG på 8-åringar...

Dyslexi? Det sista en dyslektiker behöver på lågstadiet är väl ett IG i svenska.


Så behöver det alls inte vara. Det är säkert många barn som av olika orsaker skulle få väldigt många låga betyg. Det är oftast personer med bra betyg som verkar tycka att betyg är bra.

Men visst, kanske ska man förbereda barnen på den värld vi lever i. Den fattige/"svage" ska motiveras med bestraffningar och piskor, medan den rike/"starke" ska motiveras med belöningar och morötter. Fast nu glider vi väl in på en annan politisk diskussion.

Vad får dig att tro att Den fattige/"svage ska ha lägre betyg än den rike/"starke ...
det tycker jag, är att ha förutfattade meningar.

Jag tillhör ingen "rik & stark" klass ... men barnen har aldrig känt sig eller varit "fattiga/svaga"
De har alla uppmuntrats till att gilla skolan, studera vidare. Två är akademiker med högre utbildning
medan en har bra jobb och den fjärde just nu funderar på ansökan till universitetet.

Jag menade den fattige eller "svage", för det är ju just så det är när det gäller betygen. De som är "svaga" i ett ämne får lägre betyg. De som är "starka" får högre. Jag menade inte att fattiga är värda lägre betyg, såklart. (Även om de ofta får det, men det är en annan diskussion)

Men tycker du inte att det är bra att de svaga får svart på vitt om att de behöver kämpa/få mer stöd i ämnet/ämnen de är svaga i.
Jag tycker inte att man ska ta lågt betyg som en bestraffnig el stämpel på "hur dålig man är".
Tycker att det hellre är visat intresse för eleven och önskan att hjälpa den så mycket som möjligt för att de ska nå
godkänt.

Vet inte hur mycket personliga erfarenheter är värda för er på tråden men jag väljer att berätta iallafall:

När jag gick i fyran sa läraren på årets sista dag Du stannar kavar efter lektionen Hade ingen aning om vad som väntade. Senare hänvisade hon mig till en sal,där kände jag igen rektorn och några till från skolans ledning men även två välklädda män med mörkblåkostym och färgade slips.

Vi elever var två personer. Jag och en till. De läste upp den andra killens namn och de närvarande applåderade. Sedan läste de mitt namn och samma applåder följde efter. Vi fick var sitt Akvarellsats inslagen i landets flagga som band. Den killen hade blivit först och jag kom andra i skolan räknat efter betyg.

Dagen därpå var det sommar och jag hjälpte en Livsinnehavare med sin kreditbok över grannarnas skulder. Hela den dagen grät jag. Jag var bara 10 år och var beskymrad över att jag blev andra och inte först i skolan.

Nu när under 2000-talet har jag funderat och även skrivit lite om betyg och dess roll i lärandet hos elever, tycker jag att även när skolan ville uppmuntra mig skadade de mig. De väckte en känsla som jag inte hade förut. Att vara nummer ett iskolan. Men samtidigt saknade jag ekonomiska resurser till det.
Rahmat

Detta kan väl ändå inte hänt i en svensk skola ... eller?

Betyg gör samma skada oavsett geografisk punkt.

Nej, det bör man ju försöka att inte göra, men nu är det ju inte vuxna personer som får betyg, utan barn.

Men jag tror betygstolkningar är väldigt indivuduella. För en del kan de säkert vara bra. För egen del har jag upplevt betyg som negativt.

Jag är inte övertygad om att betyg enbart är av ondo. Får ett barn IG i ett ämne kommer det säkert inte som en överraskning bara för att det står på ett papper.

Men varför ska det behövas skrivas ner på ett papper , graderat i någon skala ?


Inget blir väl bättre av att få det på ett papper ? Varför räcker det inte med att ge den som är svag i ett eller flera ämnen en möjlighet att bli bättre ? Dessutom med en dialog med föräldrarna om hur läget är och vad man kan göra åt det.

Är en papperslapp bättre än det ? Förstår inte argumenten för betyg i lägre åldrar !

Ett argument kan vara att föräldrarna vill ha nånting att skryta med inför andra föräldrar. "Titta här så bra betyg lilla Lisa/Kalle/etc fått!"

Jag är helt och tvärt emot betyg i årskurs ett till tre. De åren ska man enbart fokusera på att ta vara på barnens lust att lära - för det är då de har den. Det är också då man ska jobba jättemycket med läsa,skriva,räkna,tala. Det är där lärararesurserna ska finnas i överflöd.
Från årskurs fyra och uppåt kan man gott och väl ha betyg, för då börjar barnen förstå sin förmåga till kunskap inom olika ämnen och det är spännande att få ett utlåtande om var man befinner sig.

OK - jag kan hålla med om att graderingen av betyg kan vara lite känslig - men om man hade ett skriftligt omdömme istället för betyg? ett par meningar som talade om vad eleven var bra på, mindre bra på, och vad som behövde göras för att bli bättre i det aktuella ämnet? Visst - mycket mer jobb för den lärare som inte engagerar sig, men jag tror nog att de flesta lärare skulle tycka att det var lättare att skriva några meningar om elevens kunskaper än att sätta ett betyg?
Personligen tycker jag att det är nästan lika viktigt att ge starka elever en utmaning så att dom inte tröttnar på skolan, som det är att ge svaga elever extra stöd, så att dom kan lära sig i sin egen takt.
Därmed inte sagt att jag tycker att man skall börja hur tidigt som helst med att dela upp elever efter hur duktiga dom är, så jag är fullt medveten om att det är en delikat balansgång.
Som jag tidigare var inne på, och flera av er andra har diskuterat, borde man börja med att "leka fram" ett intresse tidigt, och då är det säkert bättre att hålla en dialog mellan lärare-förälder-elev för att få samma effekt som ett betyg eller skriftligt omdöme får senare i skolgången.
Ett betyg, som inte motiveras med varför man fått just det betyget, och framförallt vad man skall göra för att förbättra det, fyller inget syfte - alltså är jag nog mer inne på omdömen än betyg


Hoppas jag verkligen inte - och har svårt att tro att det används till det också? för då har man verkligen inte förstått vad betyget är för något? Rätta mig gärna om jag har fel....


En egen kommentar också - som inte är fortsättning på ett citat från någon annan:
Åtminstonde tekniska Högskolor är nästan alla betyg baserade på till största delen poäng på tentamen - enkelt, förutsägbart och rättvist?
Säkert inte, det är allt annat än säkert att den som var bäst just den dagen tentamen var, är den som tillägnat sig kunskapen bäst.
Det jag vill komma fram till är att hela skolgången, från förskoleklass till Högskola är (eller borde vara) en förberedelse för livet i övrigt, och förr eller senare är det "hårda" bedömningar och jämförelser som gäller - om inte förr så när skolan är slut, och det första jobbet skall sökas.
Jag är ingen förespråkare av betyg i dom första klasserna, men definitivt ingen förespråkare av att ta bort betygen helt från grundskolan heller.

Jag tycker det ska vara betyg i åk 3 alternativt ska man göra en test för att se om man nått de kunskapsmål man ska nå. Man ska inte bli uppflyttad till åk 4 ifall man inte lärt sig grunderna i att läsa, skriva och räkna, som jag tidigare har sagt i denna tråd det finns studier som visar att barn som inte har fått grundkunskaperna som man flyttar upp i åk 4 har man förlorat, de klarar sig inte speciellt bra utan att ha grundkunskaperna i de fortsatta studierna. Tyvärr verkar många skolor inte ens ta upp denna fråga med föräldrarna utan flyttar bara upp barnet till nästa årskurs ibland med orden han/hon växer nog ifrån problemen, det är väldigt lätt idag att bli av med "problemen" genom att lämpa över dem på andra ex. godkänna elever i grundskolan som inte borde få godkänt, sedan blir det gymnasiets uppdrag att lösa problemet, men det är ju inte i gymnasiet man ska lära sig grunderna i att läsa och räkna så ofta skiter det sig även där med studierna. Jag tyckte det var vanligt när jag gick i skolan att någon/några hade gått om någon årskurs för att de behövde mera tid att lära sig grunderna det ansågs inte som något konstigt, numera verkar detta vara ovanligt. Jag tycker det också är konstigt att inte föräldrar kräver oftare att deras barn ska få gå om ifall de märker att ex. läsförmågan är urusel.

Och NÄR ska man sätta gränserna? NÄR är det rimligt att man bör ha lärt sej läsa, tycker ni?
Släpper man barnen fria och låter dem leka fram sina kunskaper, så finns det flera som klarar detta kanon.
Min erfarenhet är dock att de som har störst problem i skolan idag, dom har problemen, därför att dom -just- INTE klarar att "välja och vraka", planera sin skoldag själv mm , sånt som är så populärt i skolorna idag.
Det dom behöver är en fast och tydlig struktur, där någon berättar vad de ska göra, ger dem stöd när de gör detta och utvärderar med dem.
Tappar de under de första åren /året fotfästet i struktur och disciplin är de för alltid efter sedan.
Det här finns det belägg för, vetenskapliga studier.
Aldrig har vi i skolan haft SÅ stor andel ickeläsare, SÅ stor andel bokstavsbarn, dvs barn som man diagnosticerat har stora, avvikande behov. Har undervisat klasser, där tre fjärdedelar av barnen har individuella behov, som alltså behöver stödundervisning i flera ämnen, inte klarar att vara i större grupper, inte kan läsa och skriva ( i åk 7!!)

Detta kan bara innebära att deras behov aldrig tillfredsställts, de har gått på en skola, där alla fått göra som dom ville, "planera sin egen tid"..

... ställde du någon fråga till mig nu, eller var det allmänt ställt?
Din text är faktiskt ett eko av vad jag skrivit i tidigare inlägg här, så jag är inte riktigt säker på varför du svarar mitt citat, med samma åsikter som jag själv framfört?

Jag håller med till 100% om detta.

När jag började min utbildning på universitetet var min första kurs "Diskret matematik", läraren blev helt chockad över de dåliga baskunskaperna majoriteten av oss hade, hon var tvungen att sätta in extraundervisning i gymnasiematte för att vi överhuvudtaget skulle kunna tillgodogöra oss kursen. Det är svårt för en lärare att lägga upp sitt arbete när de basala kunskaperna som förutsätts inte finns där. Var felade det hela...jätteglapp mellan gymnasiet och universitet och otydliga kunskapskrav antagligen.. man räknar ju poäng när man söker till universitetet och om man sen har fått poängen för att man fått MVG i en Aerobicsklass eller matte, det spelar ingen roll liksom..tycker att det är fel.

//Mollis

Ja, det är för mycket valfrihet i skolorna, både val av skola och i undervisningen.


Betygsförespråkare hävdar ofta att betyg är så bra eftersom det kan användas si eller så, motståndare hävdar ofta att det är dåligt eftersom det används si eller så, vilka som har rätt kan man väl diskutera men helt självklart kommer många barn att känna sig pressade av betygshets även från sina föräldrar - det räcker att titta på idrotten för att se hur föräldrar pressar sina barn, och då ofta för att skryta inför andra föräldrar. Även om ingen väl erkänner sådant högt.