grycken : Jag tänkte samma sak, men hennes mamma bodde väl i finland, ryssland eller norge, dom kanske inte har samma regler som vi....eller? Är det någon som vet?

Som sagt, du har alltid rätt till din laglott! Dessutom, din mamma dog för någon vecka sedan bara, är arvsskiftet klart redan? Det var riktigt snabba ryck i sådana fall, snabbaste jag hört någonsin, faktiskt. Bra jobbat!

Hon var väl inte bara död, det var väl ungefär en vecka sedan hon var på begravningen, men det kanske är annorlunda i finland/ryssland/norge, vad vet jag.

Den har man inte hört förrut va?...
Du låter som en äkta slipad (höger)-politiker...

Beskrivningen på bondesamhället förstår jag vad du menar till fullo och det tror jag att många med mej är helt införstådda med. Även att de som har en något nedsatt kapacitet också borde få plats i arbetslivet - självklart!
Men beroende på utifrån vilket perspektiv man ser det har man åsikter om hur det ska lösas. Är man dessutom lite inskränkt och bara räknar i kronor och ören alltför kortsiktigt så finns det risk att man biter sej själv i svansen

En som har en sjukdom som har svårigheter att få det dagliga livet att fungera även utanför arbetslivet, kanske skulle behöva sina extra % som reserv för att klara vardagslivet på hemmaplan och dessutom få lite livskvalitet också.

Tar jag mej själv som exempel så har jag MS och har lyckligtvis inte så mycket rörelseförhindrande symtom och sjukdomen syns inte så mycket "utifrån", men kan vara riktigt besvärlig ändå.
Tidigare ansåg jag själv att så länge benen fungerar så ska jag naturligtvis fortsätta att springa i korridorerna (jobbar i sjukvården) och gjorde också det, envist som en åsna.
Efter jobbet var jag så utmattad att jag inte orkade göra ett dugg mer den dagen. Hemsituationen funkade inte heller. Inte gjorde det speciellt gott för självkänslan heller precis att gå omkring och känna att man inte "klarar någonting". En ytterligare black om foten var att även om jag hade "tvingat mej" så fungerade det inte i längden. Jag var tvungen att tänka på att "ladda" inför att orka nästa arbetsdag och då fick hem och familj stå tillbaka. Allt blev till ett ekorrhjul och jag vet inte hur många gånger jag körde slut mej fullständigt och var tvungen att sjukskriva mej igen. Ofta under en längre tid.
Efter flera år på det sättet med läkarbesök, psykologsamtal och till slut även en vända på ett rehabcenter till syfte att lära mej att acceptera mina egna begränsningar, så jobbar jag numera bara 25%.

Vad vill jag då ha sagt med det här?

Jo, när jag väl är på jobbet gör jag precis samma arbetsuppgifter som mina kollegor, hemma klarar jag i stort sett samma sysslor som friska människor gör. På fritiden orkar jag t.o.m att gräva i min trädgård.

Ibland funderar jag på vad "grannarna" egentligen ska tänka när dom ser mej göra det när jag gör det. "Leva på bidrag...och ändå kunna gå där och gräva!!" kanske? Vilket är jobbigast- att promenera i sjukhuskorridorer eller att gräva? -Svaret är egntligen enkelt....men ändå inte så enkelt.

Grävandet ger mej livskvalitet även om det är tungt för kroppen. Det är en enorm återhämtining för själen när man känner sej "värdelös" och dessutom bär på sina rädslor för sin sjukdom. Att känna att man trots allt duger någonting till även om man inte längre spelar i samma division som innan man blev sjuk.

(Någon skrev här om en granne som trots att han var sjukskriven kunde hugga ved - vad vet du om hur hans livssituation ser ut för övrigt? Nu tänker jag både på det fysiska planet och det mentala)

Sedan kommer det här med att omplacering alltid vore bästa lösningen in.

Mitt fall igen: Jag skulle säkert kunna jobba lite, lite mera om jag istället för att gallopera runt i korridorerna placerades på en kontorsstol men jag tror inte att det skulle vara en hållbarare lösning för mej.
Jag älskar mitt jobb, har underbara arbetskamrater, en mycket bra chef och allt detta är min motor och motivation när de dåliga dagarna kommer. Eftersom jag inte alls skulle trivas med ett skrivbordsjobb så tror jag att det skulle kunna kännas mer frestande att stanna hemma när de jobbiga dagarna kommer. (sjukdomen gör att man lever i en bergochdal-bana med symtomen. Den ena dagen är inte den andra lik, inte ens från timme till timme. Nyckfullt är bara förnamnet)
Får jag bara vara kvar där jag "hör hemma" så kommer att jag att fortsätta att gå till jobbet "på ren vilja" även om det skulle vara motiverat att få stanna hemma...och nu snackar vi inte en talle i näsan.

Jag berättar inte detta för att jag ska tyckas synd om eller att jag själv ser mej som något stackars offer utan för att få förståelse för att allt inte är så enkelt i en bedömning om man borde kunna jobba mer än man gör, bara man omplaceras...eller ens alls. Jag tror t.ex. i mitt fall så finns det risk att jag skulle komma att kosta samhället ännu mer genom att tvingas gå med på att omplaceras.

Varför blev det så tyst??

Har ni som tycker att det är rätt att det är vi sjuka som ska ta ekonomiska bördan för vad vi kostar samhället själva inget att säga?
Eller att det är ok att misstänkliggöra alla sjuka för att det finns rötägg som utnyttjar välfärdssamhället på ett grisigt sätt?
Eller att bara för att man är sjuk inte har samma arbetsmoral som er som "sliiter i ert anletes svett"?

Nog tusan är vi precis som er andra, det är bara det att ödet har slagit till mot oss på ett brutalt sätt.

"Är man frisk kan man ha många önskningar, är man sjuk har man bara en" .... glöm aldrig det!

Blev tyst för att det inte finns mycket att tillägga!

Eftersom jag håller med dig så håller jag mig tyst och väntar precis som du på om någon svarar.

Det finns inte mer att tillägga, borde begripa själv att man kommer ingenstans när man snackar om politik, och för min del är det lite av ett "svart hål", Så det var nog inte klokt att ens delta i den diskussionen, men jag är optimist, kanske en del fick något att tänka på, inte illa ment för dens skull. ....fuchian...

Jag tycker att du ska prova på ett "skrivbordsjobb" (som om man kunde klumpa ihop dom till en egen yrkesgrupp??!!!), du kan nog uträtta en helsikes massa bra utan att behöva galoppera runt i korridorerna, och även få trevliga arbetskamrater och en bra chef, men om du inte ens kan tänka dig att försöka så får du ju ha det som du har det. (Nu får jag nog en smäll på käften).

Du verkar iallafall inte ha fattat vad Cacki skrev.

Pia L,

Det är trygt en vecka sedan jag var med på den "föreställningen". Jag ska inte säga mer än att jag tar avstånd från syskonen.
Jag har rätt, enl. svensk lag till min laglott, men i testamentet har mor motsatt det så att syskonen ta det som ord från mor som ska efterföljas.
Det hela är inte helt över, detta var enbart att visa mig på plats. Jag kommer inte ta nån strid om detta, brorsan får dricka upp pengarna och syrrorna få bli lurade på falska kopior av märkesvaror. Jag ingår inte i det livet och detta än nu äntligen över, så länge mor levde köpte vi till henne allt hon behövde. Mina syskon delar nu det sin si mellan. hoppas dom blir saliga på köpet.

Vi har det juridiska framför oss, men jag har avböjt min närvaro.

När mor blev riktigt dåligt, tömnde yngsta syrran hennes bankfack och hade flyttat pengarna över nån ananstans, Hon hade haft den virriga gamlingen att skriva på en fullmakt som gjorde detta möjligt.
Vi barn visste att det som fanns löst i facket skulle bekosta hennes begravning, enl. min andra syrra, som har varit bankanstäld, hade mor visat allt och sagt hur allt skulle gå till. det fanns 7 000 euro i rena pengar och om resten vet jag inget om.
Jag blev sååå systerligt tillfrågad att betala begravningen och få ut det i efterskott, men min andra syrra varnade mig och jag hade inte en tanke att betala detta för om Lillan stal pengarna, så hon har fått räkningarna vad kalaset kostade.
Jag och maken både kom och gick precis i samband med begravningen, stannade inte kvar och inte ens min bror höll sig nykter under den tiden. När pappa begravdes, var han så full att vi fick anlita en annan att bära kistan, för han syntes inte till och efter ett par dagar hade nyktrat till och undrat om när han ska komma..
Hallejujaaaa.....Nog om detta, vill lägga det bakom mig och det känns som lättnad att mor äntligen slapp ifrån den sista meningslösa tillvaron. ... fuchian...

Nej, vi har inte allt klart, men för min del är det nu en avslutad kapitel. Skrev om detta i ett inlägg längre fram, så jag vill inte repetera det, men du kan få den infon ändå. ... fuchian...

Cacki jag känner så mycket igen från min tid på jobbet. Många, många gånger grät jag i bilen på vägen hem från jobbet. Men ändå gick jag nästa dag dit igen.....

Ett liv vid sidan om hade jag inte. Men jag gillade ju mitt jobb, hade så mycket kontakt med människor och fick också mycket beröm för det jobb jag gjorde. Och det var nästan lika bra som en tablett mot all det hemska.

Jag började förut att sortera alla mina papper och då kom ett kuvert fram som jag fick när jag slutade. Tårarna kom fram.....
Jag hade in skickat inte det, det låg här.....

Fuchian, din brevkorg är full. Du måste tömma den.

Vilken brevkorg menar du? ....fuchian....

vet inte varför jag kom att tänka på det men gick det inte en engelsk serie som hette skenet bedrar. Hyacint tror jag våpet hette.

Fushian, om du går in i din profil så ser du PM.

Står nog helst för "smällen på käften själv". Det du skriver beror på att du inte fattat mitt budskap. Egentligen spelar just mitt fall inte så stor roll i det stora hela varför allt inte alltid är så enkelt, men visst, vi kan använda mej som pilotfall igen.

Ett skrivbordsjobb skulle innebära att jag fick sadla om helt och hållet eftersom jag inte har någon som helst utbildning åt det hållet.
Min sjukdom gör att efter en viss arbetsbelastning (mental ingår) så blir jag "trött i mössan" och får koncentrationssvårigheter snabbare an andra. Jag skulle inte klara ens så många timmar på skolbänken som jag i dagsläge galloperar runt i korridorerna. Skulle helt enkelt inte kunna tillgodogöra mej undervisningen.

En ytterligare aspekt är att min sjukdom är nyckfull och kan när som helst slå till med full kraft om jag får ett svårt skov.

Öppna sinnet och tankeförmågan nu!
Att satsa på att omskola mej kanske skulle stå samhället dyrt eftersom jag absolut inte är något vidare säkert kort att satsa på. Kanske omskolningen skulle vara helt bortkastad eller i alla fall en väldigt kortsiktig investering. Min plats på skolbänken borde kanske hellre lämnas öppen åt någon annan med ett (förhoppningsvis) långt arbetsliv framför sej. = bra ur samhällsekonomiskt hänseende.

Förstår du lite bättre nu vad jag är ute efter? När du skrev ditt svar så hade du inte hela bilden klar utan bildade dej en åsikt om vad jag ska göra annars kan jag skylla mej själv.
Det är att göra det för enkelt för sej att döma innan man tagit reda på alla omständigheter. Man kan inte generalisera på det här sättet som det görs ute i samhället. Det finns ingen nyckellösning som fungerar för alla.

Om jag nu skulle påstå att jag vet bäst utav mej och dej i den här frågan och att du ska hålla truten, vad skulle du säga då? Att du inte verkar fatta någonting?

Du har väl förmodligen aldrig ens haft en sjukdom liknande min? Håll då truten och låt då mej göra ett expertutlåtande. Jag är expert på mej själv, jag vet alla omständigheter runt min situation och fr.a en insikt i
vad det vill säga att vara sjuk.

Sensmoral: Låt oss sjuka tala för oss själva och sätt er inte till doms utan ta till er vad vi säger. Ni har inte en susning hur det känns att utöver slaget av att bli sjuk dessutom bli mistänkliggjord och fråntagen trygghet i den politiska anda som råder i dagsläge.

den var kul!

Du är bara så klok du Cacki

MS minns jag från då jag sommarjobbade på långvården, långt tillbaka i tiden. Unga människor som var sängliggande på långvården pga MS. Deras sjukdom var då mer utvecklad än jag förstår att din är. Dom skulle inte ha klarat av att sitta framför en dator. Jag beundrade dom, minns jag och jag beundrar dig.

Jisses, du har MS och galloperar runt korridorerna!
Snacka om att inte utnyttja systemet

Ja, har kollat. Mitt PM är stängt nästan för jämnan, och jag tittade vad som fanns sen gammalt, så har jag utnjyttjat endast 18% av det totala, vilket jag tolkar att 100%, då är PM fullt.
Var det nåt annat mer? ..fuchian...

Som en uggla, klok alltså.
Jag sitter lite i liknande sits, fast jag har inget arbete alls att gå till och min sjukdom inte är så nyckfull, jag vet på ett ungefär vad jag klarar och vad inte, men det är svårt att efterleva, för om jag ska slippa bli mer smärtfylld än "normalläget" kan jag inte göra så mycket annat än sitta upp och ner och byta ställnig med jämna mellanrum, och det är ju inget liv, så därför tar jag att jag får ondare med dagens gång och om jag gjort något speciellt får extra jobbigt både på natten och dagen efter. Extra jobbigt kan vara en tur till strostaden, 14 mil i bil och ett antal timmar utan att kunna vila.

Tyvärr fungerar inte att låstas vara frisk heller, jag har testat med katastrofalt resultat.

Såna som oss, som gör saker ibland fast vi inte borde, buntar de ihop som fuskare. Om jag klarar att kratta min gräsmatta i 2 timmar en dag, ja då klarar jag att jobba. Men jag kan lova er allihopa att de dagarna jag krattat min gräsmatta i två timmar, den dagen och dagen efter blir inte ens disken lyft i maskin av mig.

Egentligen vet jag inte varför jag fläker ut mig så här, men nu är det i varje fall gjort.

Tack för att du gör det! Jag tror att det behövs för att få människor att förstå, speciellt alla "förstå sig på:are" som egentligen inte har en aning eftersom dom inte har några egn erfarenheter att relatera till.
Tack gode gud för alla dem som trots uteblivna egna erfarenheter ändå står upp för oss som hamnar i kläm tack vare sin goda empatiförmåga. Vi är evinnerligt tacksamma!

Skvallra inte, jag säger det bara till dig: Det är jag på bilden.

Jag är ledsen tjejer. Kan verkligen tacka livet att jag inte har den diagnosen. En affärskompis till maken har det och dessutom har han en underbar familj, men vad hjälper det. Han avvecklade sitt företag över ett år sedan när det blev för jobbigt att ta sig ur och in i bilen och sen till rullstolen. Killen har inte ens fyllt 40, och på allt har de ett handikappad barn.
Många av gänget slutade ringa el. besöka honom, men det har inte min make gjort. De har sina egna stunder karlar emellan och annars funkar tel. och mail, men vi ser detta med sorg, även att personen är en riktig solstråle till sättet än så länge, men han har sina stunder som är allt annat än positivt. Ekonomiskt är de oberoende än så länge, har inte pejling på den sidan.
Frun är en ängel och jag beundrar hennes stora go go - stil, trots allt. ........fuchian....

Jag antar att det kanske är bl. a mej du syftar på och jag är tacksam för att du visar din empati!
Men för att inte tråden ska halka iväg så vill jag poängtera att jag absolut inte var ute efter något medlidande med mitt utlämnande av mej själv. Det är egentligen det värsta jag vet eftersom det kan trigga igång självömkan och i den fällan vill jag inte gå. Syftet var att få igång en diskussion kring ämnet och jag är glad att ni som skrivit i tråden hakade på. Som ni säkert förstår är det ett ämne som ligger mej väldigt varmt om hjärtat.

Tack Cacki, och Anma för att ni fortfarande orkar försöka förklara.

Det sägs ju att: "Spottar man tillräckligt mycket på en sten så blir den blöt."

Har man aldrig varit i den situationen, eller haft nära anhöriga som drabbats; och lever man dessutom ett liv i total avsaknad av empati=förmåga att sätta sig in i hur andra har det, måste nog många fler spotta innan det har någon effekt.

Mina sjukdomar är inte av samma allvarliga art, som din, Cacki, men de medför en kraftigt nedsatt rörelseförmåga och ständig, nästintill outhärdlig värk.

Min trädgård är min terapi, min dröm och tankeflykt, när värken gör att jag inte kan sova. Utan den skulle mitt liv vara ett helvete.

Där kan jag hålla mig sysselsatt för att skingra tankarna från värken och i trädgården finns inga måsten eller deadlines.

Jag låter alla ironiska, spydiga kommentarer rinna av mig. Jag vet vad jag klarar och mår bra av.

Eftersom min koncentrationsförmåga, pga ständig värk, är +- 0, kan jag inte utföra mitt ordinarie "skrivborsarbete". Det finns inte någon arbetsgivare, som vill anställa en 60+are, som inte fungerar fullt ut och kanske uteblir från jobbet långa perioder. Därför har jag inget arbete.

Jag har föreslagit att jag kunde få prova på att jobba i t ex handelsträdgård eller blomsteraffär, men bara mötts av gapskratt.

"Vem vill anställa en kärring över 60, som inte klarar av att jobba fullt ut och dessutom är glömsk?"

Har haft lyckan att vara frisk i större delen av mitt liv och haft glädjen att ha ett jobb att gå till varje dag; ett jobb jag älskade.

Under mitt yrkesverksamma liv har jag aldrig behövt utnyttja varken sjukförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring, men har under hela tiden betalat min del av skatt och försäkringsavgifter, och på så sätt varit solidarisk mot sämre lottade medmänniskor.

Att nu, när även jag drabbats av en livslång= kronisk sjukdom, få slängt i ansiktet att jag och mina olyckssystrar och bröder, är parasiter och bidragstagare står mig ärligt talat upp i halsen.

Dessutom instämmer jag helt med dig Cacki. Det är inte synd om mig heller. Jag vägrar att bli "tycktsyndom".
Jag vill bara att jag och andra drabbade ska få den ersättning från den allmänna försäkringen, som vi rätteligen ska ha.

Alliansens eviga tjat om utanförskap och bidragstagare och inte minst arbetslinjen, har lett till ett samhälle av "vi och dom".

I mina mörkaste stunder hör jag Hitlers stöveltrampande gestapomän.

Även i dåtidens Tyskland smög sig teorierna in i människors hjärtan.

Vi "den friska ariska människorasen" mot dem "de handikappade, oliktänkande, sjuka, judar, romer etc. etc.".

"Arbeit macht frei" arbete ger frihet eller arbete ska befria dig.

Jag sänder en tacksamhetens tanke till alla er, som trots alla påtryckningar, fortfarande har kvar er empati och solidaritetskänsla.

Tack själv Red Top! I mina mörkaste stunder tror jag att den där förbaskade stenen är vattenavstötande och snabbtorkande.

Cacki,
Det var inte min tanke heller, men hade en känsla av att hade nog trampat er på tårna igår, men när jag läste detta i lugn och ro, så kom jag att tänka på vår vän och den situationen han lever i.
Jag respekterar dig i det du säger och vet med mig att här hjälper inte att börja tycka synd om någon, men empatin slog till, så den kan du ta.
Du behöver inte vara orolig för min del, har sagt och berättat det som kom upp. Det är helt i sin ordning att jag ska förstå detta på rätt sätt, så jag känner att det är rätt för oss båda. ....... .fuchian...

Ja, man börjar undra.

Hörede ni Reinfeldt? 440 personer är tydligen en stor grupp människor som kommit ur utanförskapet i och med nya sjukreformen. De resterande 45000 människorna då? De får leva med 550 dagar trygghet och tre månader med otrygghet, i bästa fall. Dessa tre månadre grumlar tryggheten under de 550 dagarna också.

det måste ju finnas BÄTTRE sätt att få 440 långtidssjuksrivna i arbete än att låta 45000 lida. Nästa mandatperiod räknar de med 75000 utförsäkrade, vilket innebär ännu fler som lever i otrygghet.

Jag satt och rös när jag hörde honom och det var inte av välbehag!

Lyssnade en stund på honom ... men sen fick jag nog och "stängde av" ... orkar inte.

Jag ryser ännu mera när jag hör kommunisten Lars Ohly eller Mona S. Då mår jag riktig dåligt.

Jag skullle ville plocka lite här och lite där för det finns inte en enda parti som ja gillar allt hos

Inte var det statsministerns bättre framträdande,det erkänns. Men han ingav ändå det förtroende han ju har.
Inget hycklande som ju är en paradgren hos en del politiker. Förhoppningsvis kan sveriges starka ekonomi o tillväxt leda till fler reformer under nästa mandatperiod. Om alliansen får förnyat förtroende vill säga. Framförallt sjukersättningssystemet borde ses över. Men det verkar inte något parti särskilt intresserade av. Intressant är vem som kommer efter Mona Sahlin. Får hoppas dom inte dammar av någon utan får fram en fräsh o taggad politiker så det blir lite spänning i debatterna.

Rödgröna säger:
"
En ny aktiv sjukförsäkring med fokus på individens möjligheter. Vi vill avskaffa den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, omförsäkra de utförsäkrade som saknar försörjning, höja taket och fokusera på rehabilitering tillbaka till arbete."
Det tyder ju på att de vill ta i frågan.

Du kan väl inte veta hur mycket jag rös.

Rysa, rös och ett stadigt rus.

Ruset överlåter jag åt andra.

Jo men han skötte sig väl ganska bra, lugn, sansad och saklig. Tycker att hans starka sida är att han avstår från alla skrikiga övertoner och pajkastande på sina politiska motståndare. Valrörelsen skulle säkerligen ge mycket mer om alla hade något av hans stil.
Gita

Det är sånt här som får mig att gå igång o koka.
"Alla ska med" skanderar den friska eliten i samhället.
Oavsett krämpa/sjukdom skall bara alla in ngnstans och prestera sitt maximala.

Jag tror inte ens 50% av befolkningen mellan 18-65 är kapabla att arbeta och prestera 40 timmar i veckan under högtryck.
Låt folk läka ifred under så trygga ekonomiska medel som möjligt. Det får skatten bekosta av dem som arbetar.

OT! Nä men, jag som just tänkte bjuda dej på ett glas vin!

tack men min mage pallar inte fast en annan gång kanske

Inte min heller så vi får ta det en annan gång.
Jag var ju själv sjukskriven några år, blev utförsäkrad till sist och det hjälpte inte vad överläkaren skrev om min sjukdom det struntade dom i.
Eftersom jag känner att jag inte orkar jobba heltid så har jag nu gått ner i tid till 75% sånt märks nog ingenstans i alliansens protokoll.
Jag ska försöka att klara mej på den lönen, barnen är ju fullvuxna så jag har bara mej själv, huset och bilen som kostar.

Oj--detta var maffigt!

Säger så här !der finns många sjukskrivna som mår
bättre än jag.