..

Jag retar mig på såååå mycket när jag lyssnar på TV men det som retar mig "bland det mestaste" (jo jag vet.. helt galet) är nog när de säger mammer och papper istf mammor och pappor

mammer vet jag inte vad det är---- men papper får jag i överflöd.......





men varför bytt bild????

Orden "rök fritt" och "rökfritt" är av motsatt betydelse!!

Ett återkommande språkämne i vårt tågforum är ordet orange. Det finns nämligen bara 4 Rc-lok kvar i den ursprungliga orange färgsättningen och det upplyses titt som tätt var dom befinner sig för hugade fotografer.

Nu är det så att orange skall normalt inte böjas. Det heter ett orange lok, två orange lok, det orange loket och dom orange loken. Trots detta böjs det stackars ordet hit och dit. Orangea och oranga är vanligt och lika vedervärdiga.

..

Eller när Mona Sahlin börjar prata om kvinner!!!

Ingen sport. Jo, vad man skall kalla färgen har varit uppe till diskussion flera gånger. För många gånger. Ibland undrar jag hur en del människor är funtade när man kan hålla på att gagga om skitsaker i evighet.

och hur har ni det med Bränder (en brand flera bränder.... bräNdergult ?????
)

OCH MED RÖKNING ???

Absolut

"Ettikettsbrottet" (fniss) var faktiskt inte medvetet. Kan iofs de flesta reglerna i "Vett och etikett"

Språket är till för att vi ska förstå varandra och då måste vi har någorlunda lika regler för att undvika missförstånd.

Visst är vår förmåga att hantera språk varierande, men jag har en känsla av att om man gör sitt bästa blir det oftast begripligt även om det inte är helt korrekt. Men för att de som inte är så bra på språk ska kunna hänga med så måste de som uppfattas som auktoriterer i skrift, TV och Radio försöka följa reglerna. Hur ska annars det uppväxande släktet kunna förstå att det t ex är skillnad på pappor och papper.

Leve Språkpoliserna!

Apropå "Vett och etikett" (nu hamnar jag utanför ämnet) så kom jag att tänka på hon...adelstanten... som brukar synas på TV ibland där hon försöker lära tittarna hur man för sig i "finare" kretsar.
Herregud vad fjantigt. Vem sjutton bryr sig om man t.ex råkar ta fel gaffel till fisken vid en middag

Jag funderar mest på om det är nåt att hänga upp sig på???
Alla är inte belevade och utbildade...många läser knappt...MEN skall man för den sakens skull behöva känna att man inte ska öppna truten eller våga skriva nåt.....bara för att man inte kan reglerna....VA FAN..säger jag då...det viktigaste är väl ändå att alla känner sig lika betydelsefulla och att deras åsikter är lika mycket värda även om dom framförs på knackig svenska..talad eller skriven...
Detta skulle väldigt lätt kunna bli en klassfråga eftersom det ofta handlar om utbildning....ALLA äger inte språket automatiskt....

Och många "felsägningar" har säkert dialektal bakgrund....vi har t.ex ett ställe här som heter "Morsesaué"....fast det stavas Mårtensrödssågen....men det första är vad det heter...eftersom det är så vi säger här....vad är det som säger att "rikssvenska" är mer rätt än annat???

Instämmer i att reglerna ALDRIG får användas för att tysta någon.

Men nog kan man ställa krav på att de som vet bättre inte ska slarva så att det sagda blir dubbeltydigt och svårförståeligt.

När jag samtalar med en person som talar knackig svenska har jag det dubbla ansvaret att anstränga mig att förstå och att jag inte använder språket fel så att jag vilseleder den som jobbar på att lära sig svenska.

Felix matte, är det Magdalena Ribbing, du syftar på?
En del regler, tex ditt exempel med besticken är kanske lite fåniga (iofs ger det en viss säkerhet att kunna) andra är ganska viktiga för att umgänget med andra ska gå smidigt.Tex stör det mej när man inte presenterar sej i telefon eller när man är otrevlig mot kassörskor, servitriser och växeltelefonister m.m
Tesa, språket ÄR en av de få klassmarkörer som finns kvar, så skulle det inte behöva vara. Nio år i skolan borde räcka för att ge alla ett bra språk.
Hur som helst verkar ämnet intressera många.

Javisst var det M Ribbing jag tänkte på
Att kunna hantera besticken i rätt ordning... vad skulle det ge för säkerhet?
Vår gamle kung... Gustav VI Adolf.. han tillhörde "finfolket" men han var "folklig" ändå.
Han hade till och med en så "ickeadlig" ovana som att doppa vetebrödskivan i kaffet och det uppmanade han andra att göra... Doppa är gott sade han.
Här hemma använder jag samma gaffel till både kött och fisk och det tror jag faktiskt att större delen av befolkningen gör

Att inte presentera sig i telefon... det stör också mig... lika mycket som att vara otrevlig mot kassörskor, servitriser m.fl

På tal om kassörskor så får de (tror jag) precis som jag fick då jag satt i kassan (40 år sedan)... lära sig att kunden alltid har rätt. Alltså ska de utan att blinka
ta emot all "skit" och ändå vara lika trevlig och le mot kunden.

Att språket skulle vara klassmarkör... vet jag inte om jag håller med om

På tal om kungen, så tror jag nog att han kunde regelboken, dvs visste när det var OK doppa bullen och när det inte gick för sej.
Det är litegrann det jag menar med säkerhet, det där att veta när man kan bryta mot reglerna.
Naturligtvis dukar man normalt inte med en massa bestick hemma, men råkar man hamna på en middag med full dukning så tycker jag att det är en artighet mot världfolket att följa reglerna. De har trots allt lagt en massa arbete på att göra det fint.
Etikett är väl egentligen att anpassa sej efter omständigheterna.
Inte går man väl på en fin middag i jeans, även om det råkar vara favoritplagget.

Absolut... men vad skall man anpassa sig till tycker du?
Samtidigt måste jag få säga att jag aldrig skulle komma på tanken att gå på en middag om jag i förväg visste att "etiketterarna" = adelstanter och farbröder skulle hålla mig under uppsikt och se och rapportera utifall jag råkade använda fel bestick.

Apropå jeans och mat.....vad är "fin middag"?

Vi har ganska ofta middagar med många gäster och jag måste ärligt erkänna att jag aldrig någonsin har inspekterat någon av gästernas klädsel.
Jag ser mera till människan än dennes yttre.

Är uppvuxen med farföräldrar som jobbat stora delar av sina liv på fina resaturanger. Min bror och jag fick massor av lektioner i bordsskick... både i vilka bestick och glas som används till vad, hur man sitter, vilken ordning man går runt julbordet, hur man serverar... men de var inte särskilt stränga, det var oftast roliga lektioner. Nu kan jag det mesta fortfarande, vilket är trevligt när man hamnar på en fin middag - men det betyder inte att jag inte öser ner hela lunchen i en djup skål och sen äter den med en sked (och samtidigt har armbågarna på bordet och läser en bok ) när jag är ensam i lunchrummet på jobbet...
Säkerheten tycker jag är att veta när det är ok att vara "ofin" och när man måste anstränga sig.

Men jag tycker nog att det viktigaste i alla lägen är att använda sitt sunda förnuft och att vara trevlig - det brukar man komma långt på

Jag har en kär väninna, så där 92 år. Hennes yrke har i stort sett varit profesionell värdinna.

Hon har lärt mig massor. Bland annat att man aldrig behöver vara rädd för att bryta mot etikettsregler.

Etikettsregler är till för att folk vet vad de har att vänta sig så att man känner sig bekvämare på middagar och andra tillställningar. Man kan se på besticken tex hur mycket mat som kommer att serveras så man vet att spara sig ifall det kommer många rätter osv.

Etikettens gyllene regel är att om någon inte känner till etiketten så skall man omärkligt försöka hjälpa personen tillrätta utan att denne känner att han/hon har gjort bort sig.

Om man inte gör det så visar det att man själv har otroligt dåligt ställt med vett & etikett.

Alltså, jag plaskar helt oberörd in på vilken tillställning som helst. Är jag bland mäniskor med etikett så tar de hand om mig. Om inte så kvittar det vad jag gör.

Den här tråden blev en riktig soppa.
Här blandar och ondgör sig olika "poliser" inom skilda områden:

Att skriva "dem", men att placera det fel är en överkorrigering. Det vill säga att skrivaren vet att "dem" är skriftspråk och önskar använda det, men råkar placera det lite tokigt. Och? Är det någon som missförstår budskapet?

Att Mona Sahlin säger "flicker" är ett exempel på att hon använder det talspråk som är gängse i den trakt hon är uppvuxen - det vill säga hon använder sin dialekt. En dialekt kan väl aldrig vara fel? Det är ju lika fånigt som att uppröras av tungspets "r" och tungrots "r".

Användningen av "ett" och "en" är också ofta geografiskt orienterat. Men det brukar finnas en språklig rekommendation. Och det gäller att vara konsekvent: säger man ett apelsin, ska man säga apelsinet i bestämd form.

Om Konungen doppar sitt bröd i kaffet, då ska man veta att han vet hur det SKA vara i en given situation. Han sitter förmodligen inte och doppar i kaffet under Nobelmiddagen. Och skulle han göra det vore han nog den ende som gjorde det. Det är ju så att de som besitter alla koder för hur man ska bete sig också kan bryta mot dem. Det är "överklassens" privilegium. Men torparen kan aldrig bli förlåten för att han stoppar kniven i mun.

Men har vi inte kommit längre? För vem är alla etikettsregler viktiga? För de socialt osäkra? För de som vill distansera sig?

Att folk orkar bry sig!

för att hoppa tebax en bit upp i tråden....

På tal om de och dem och dom och annat sånt.... Har läst flera gånger här i forumet ihopblandning av orden enda och ända - det ända jag sår är rovor. Även om det är dialektalt att säga ända så borde ju skrivaren veta/förstå att det heter enda, därför att det handlar om en enda frösort t.ex.

Jag har en enda ända.

----------

tefixat...:
det ända jag sår är rovor borde väl vara det ända jag sätter är rovor...

Underbart värdefullt Bettson, att ha 92-åriga väninnor .
Av såna får man lära sig mycket värdefullt.


"Översatt" till den här tråden om "språk-etikett", borde alltså de som anser sig ha etiketten, istället för att ondgöra sig övervissa språkfel, upplysa om hur språket används i just de här fallen... ??

Att skilja på när man ska använda "de" eller "dem" i skriftspråket, är inte det lättastes faktiskt. När använder man de olika formerna? Vem kan enkelt, lätt och tydligt förklara det? (jag kan, men behöver då tänka till ordentligt, och vill inte det just nu)

Dessutom, finns det inte lite dubbelmoral i att hävda, att "etikett" inte är något att bry sig om, medan skriv-etiketten är mycket att bry sig om.


Alla människor har inte korrekta skrivregler som högsta intresse eller prioritet, behöver människor ha det?

Själv försöker jag oftast skriva korrekt, eftersom det är ett intresse jag har. Språket intresserar mig, och jag älskar att skriva.

Ibland får jag inte ihop meningen med det jag försöker säga. Då bryr jag mig inte. Tror att "folk" begriper min andemening i alla fall.

Det kanske de inte gör, men jag vill inte varken låta det få mig att låta bli att skriva mitt inlägg, eller tillbringa för mycket tid med att göra inlägget korrekt.

Dessutom, har jag börjat, så kan de som inte förstår vad jag menar, fråga. Vilket faktiskt har hänt när jag varit otydlig vid ett flertal tillfällen, just här på Odla .

Men när andra människor vill säga något, så försöker jag lyssna, istället för att märka ord. Det ger mig liksom mera. Kommunikationen i sig känns viktigare.


Men även kommunikation är en konst!!! Som kanske till och med i sin fulländade form, är lite svårare än fulländat skriftspråk ?

Fast "kommunikation" i fulländad form, och i ordets extrema betydelse, tror jag inte existerar. Alla människor ser genom sina egna ögon.



Kramisar från amaira (som inte retar sig på hur människor skriver eller pratar. Men som däremot ibland inte delar innehållet i det andra människor skriver eller pratar.)

PS. Jag menar inte, att "ordmärkningen" här, skulle vara på bekostnad av kommunikationen, för det tror jag inte)DS

kände mig så gammal och tänkte då att om jag bytte bild till en yngre variant så kanske jag också blir yngre i sinnet

Lite trotsig 14-åring över det hela! "Jag kan men jag vill inte!"



Beror nog lite på vad man använder sitt språk till. Jag tycker det är viktigt när man som journalist (på en stor eller liten tidning spelar ingen roll) ska återberätta nånting för t.ex. mej som inte var med när det som hände hände.

Saxat ur dagens lokaltidning - skrivet så innehållet lätt kan missuppfattas.

"En manlig förare krockade med en mörkröd Volvo på länsväg --- mellan --- och --- på onsdagskvällen. Inga personskador uppstod på grund av olyckan, men den manlige föraren hade diabeteskänningar och fördes därför till --- sjukhus. Den röda Volvon bärgades från platsen."

Här kan man ju fråga sej:
Körde den manlige föraren Volvon eller körde han en annan bil som krockade med Volvon?
Uppstod personskador på grund av nånting annat, eller fick mannen inga skador alls?

Nu är det ju inte en händelse som är så viktig så jag nödvändigtvis måste veta exakt vad som hände men lite mer korrekt återgivning vore trevligt.... Så petig är jag.

Inte bryr jag mig om att någon här inte skriver alldeles korrekt svenska !
Huvudsaken är att man förstår vad andra skriver.

Men jag tycker att det är skandal ( Ok,överdriver lite )
när journalister inte kan använda korrekt svenska !
Vad lär dom sig på Journalisthögskolan ?

Ja, ja ! Jag vet att det ska stå de och inte dom !
Eller hur ska det vara ?

Det händer ibland att jag mailar tidningar om jag tycker att någon notis el. artikel är alldeles "åt skogen" ...
journalisterna blir inte alls sura ...jag har fått flera vänliga svarsmail.