Glömde säga mitt opp i alltihopa att jag aldrig ångrat en sekund av mitt matteliv......... Så mycket glädje och tillgivenhet har jag aldrig fått och kommer aldrig att få, det gav mig så mycket som jag idag inte skulle vilja vara utan, trots sorgen.........

Stor varm kram till dig Agneta, och till din man, och till er alla här som bär på sorg efter ett älskat djur.
Det ÄR sorg - men det sorgligaste av allt, att läsa här, är "aldrig mer" ...

Så hemskt det måste vara att uppleva sorg på det viset ...
...så mycket det tar ifrån en, tänker jag...

det är ju livet - som är till för att ta till sig ... inte "skjuta ifrån sig" ...

Måste förklara varför det känns så för oss... men nej det kan jag inte... bara att vi inte orkar....som du vet så är min hälsa inget att skryta över och makens är inte heller helt OK... därför orkar vi inte.... alltså vi orkar inte med fler ev. sjukdomar mm Inte för att vi inte vill...om du förstår hur jag menar... eller kanske virrar jag till det ännu mer.. men vore jag inte i skick som jag är så skulle vi inte tänkt likadant...
du vet... när ens egen hälsa är sån, att det i djurliv hade klassats som "lidande" och ansetts som plågeri att ha kvar... då börjar man fundera lite djupare. Med det inte sagt att jag lider, för det gör jag inte.

Självklart är vi tacksamma och glada över att vi fick ha Felix hos oss och vi sörjer och saknar honom jättemycket
vet inte hur du menar... men vi "skjuter inte ifrån oss"... nä nu kanske jag tjorvar till det helt

Jag förstår hur du tänker, Felix matte. När min förra bullis gick bort så bestämde vi att inte ha hund igen. Men efter ett par dagar var vi fast för en ny bullistik, en avelstik som skulle paras och sedan skulle bli vår. Men vi löste ut henne, ville inte vara ifrån henne under valpningen. För tre år sedan skulle vi vara dagmatte åt en åtta veckor gammal borderterrier. Bandet mellan honom och vår då sju år gamla bullis blev så starkt att han blev vår egen. Så nu sitter jag med två hundar. Jag vet ju att det är en tidsfråga med den gamla, hon har diabetes sedan ett år tillbaks, ger henne spruta varje morgon. Men med tanke på mina dåliga höftleder och vår allt högre ålder så kommer hon inte att ersättas. Där får inte egoismen ta ut sin rätt, har jag svårt att gå får det inte drabba min hund. Min man är glad för att promenera, men kommer han att vara det om tio år??? Jag tror att det är så du också resonerar. Det betyder inte att man inte helst av allt skulle vilja ha en hund igen.

Felix matte, jag vet inte vad jag skall skriva... men din hund har varit väldig fin och har alltid tittat på bilderna av honom som det jämt har varit fart och fläkt över. Om du tar ett beslut att inte skaffa en ny hund så förstår jag dej man blir låst i många år framåt och finns orken och hälsan för det? du kanske kan låna någon hund över helger och sånt.

MVH andersen

Okej, jag förstår faktiskt!

Tack ja vi har ju alltid möjlighet att umgås bl.a med dotterns labrador.

Sänder många många tröstekramar till dig och maken först nu.

(har varit bortrest de senaste veckorna)

Tack för omtanke

Hur var resan? Får vi se några bilder?

Tänkte berätta lite mera senare och också lägga in bilder. Men det dröjer ett tag ..... måste hämta mig från alla intryck jag har med mig hem från Venezuela!

OK...väntar