Jag menade att jag inte har "såna" i min bekantskapskrets. Och jag skulle såklart inte säga upp bekantskapen bara så där, eller bara för det. Jag vet inte hur det skulle utveckla sej, kanske fortsätter vi att umgås.... kanske rinner det ut i sanden.

Och så vill jag bara säga att här får det vindla hur det vill det kommer fram så mycket intressant så fortsätt bara.

Alla människor är ju olika-men en Medmänniska kan vara ett bra stöd för många...Kanske en präst har lite av det kunnandet.

Men! är inte jag en medmänniska då? Eller en kusin, eller moster, eller granne, lärare, sophämtaren, brevbäraren, gamla mormor....? Alla är väl medmänniskor?

Eller är det nån slags förening? "Gå en kurs och bli Medmänniska."?

På www.hbl.fi (http://hbl.fi/text/inrikes/2007/11/10/d7451.php) kan man i dag läsa en intervju med krisprästen som var med då de anhöriga till offren i Tusby fick veta att deras nära hade dödats. Ur artikeln framgår det dessutom att de drabbade också själva ville samlas i just kyrkan. Även om kyrkan i det här fallet var den första samlingsplatsen betyder det inte att prästerna och kyrkan hade monopol på krishanteringen, utan det fanns också andra krishanterare på plats. Åtminstone i Finland finns det krispräster som har fått extra utbildning för att kunna stöda i särskilt svåra situationer.

Jag är inte troende, men för mig känns det helt rätt med kyrkan som krishanteringslokal.
Jag går då och då in i en kyrka ,sitter ner en stund bara för att byggnaderna i sig oftast är så vackra och rogivande.
Och så tror jag att kyrkan är en symbol för tröst för många, även icke-troende.
Gita

Intressant artikel, och några intressanta tankar han hade...

- "För Drumsöprästen Kaj Engström har Jokelatragedin varit väldigt konkret. Det är han som, tillsammans med polisen, gått med sorgebudet till offrens familjer."


- "Grannar har tagit ledigt från arbetet för att stöda de drabbade familjerna. De har hämtat mat till dem och skött om dem."


- "Likaså har Jokela - precis som tsunamikatastrofen - åter väckt liv i ett latent behov av andlighet.

- Jokela är ingen ort som är känd för sin kyrklighet. Men när det här skedde var det i kyrkan folket ville samlas.

Engström jämför finländarnas religiositet med en försäkring.

- Vi har försäkringsbrevet i arkivet men läser det väldigt sällan. När något sedan händer så tar vi fram det. Och det är viktigt att vi gör det.

För traditioner, säger han, har en bevarande kraft.

- Så enkla saker som att tända ljus, den eviga livslågan. Det är en enkel och tydlig tradition vi finländare har."


Tydligen är det så i Finland också, att prästen kallas in tidigt i krisarbetet. Och här står det ju att prästen tillsammans med polisen meddelar de anhöriga.

så tryggt!

hoppas at min pastor är med när jag får höra hemska nyheter!
känns tryggt att nån kan be för en, när man själv inte orkar.

Vem skulle du inte vilja kom och meddelade dej en sån nyhet? Borde ju finnas nån som du inte vill ha där just då.

Ja iaf som kan visa sin medmänsklighet och stötta dig. En som är utbildad för det, mjölkbudet och andra outbildade skulle säkert kunna säga helt fel saker och förvärra saken.

Det är sånt här som jag blir så förundrad över. Varför skulle inte mjölkbudet och andra "outbildade" kunna visa sin medmänsklighet och stötta i svåra stunder?

Hittills har det bara sagts vilka som kan stötta och vilka som inte kan det, men ni har inte förklarat var skillnaden ligger mellan dessa olika människor. Det måste ju vara nåt mer än att dom i botten har olika yrken eller sysselsättningar.

Jag vill gärna veta det ni vet.

jo man undrar ju om empatin för andra sitter i prästkragen?

Så illa kan det väl ändå inte vara? Att bara för att en person bär en prästkrage så uppfattas automatiskt den personen som kompetent i krisfrågor? Låter ju som... som... ja som vad? Hjärntvätt?

En troende person har en djupare förståelse om liv och död, känslor , medmänsklighet.
En person som via sin tro vill jobba för andra människor(präst och liknande) har en djupare insikt om folks sökande efter livets mening än en som valt ett annat yrke, som baserar sig på bara utbildning och lön.
För oss troende är detta självklart, för icketroende inte.Så är det bara. End of discussion.

Men självklart så kan väl de alla flesta visa empati, men konsten att hålla sej någorlunda saklig och att inte "dras ner i kolmörkret" själv kräver en viss utbildning. Jag tror inte att man kan hjälpa någon ifall den man talar med sitter och gråter värre än man själv. Skulle nog inte inge någon trygghetskänsla för mej i alla fall. Det handlar ju också om att de som ingår i krisgruppen själva ska klara av det mentalt också. För inte vore det väl särskilt smart heller om man skulle vara tvungen att ordna en krisgrupp åt dem som ingått i krisgruppen sedan? Varför ifrågasätter ni att inte en präst skulle klara att ta till sej en sådan utbildning lika bra som någon annan? Fast det skulle vara kul att höra vilken yrkesgrupp som ni som är anti skulle vilja ersatte kyrkans personal. Någon mer passande än "sockerbagaren i staden" alltså.

en krisgrupp bör ha handledning och spegling efteråt.

Det där lät fruktansvärt auktoritärt!!! hoppas du slant på tangenterna och formulerade dig olyckligt så du inte tror så på riktigt Menar du verkligen att en icketroende person skulle sakna djupare känslor och medmänsklighet????




Jag har svårt att se varför en präst enbart i egenskap av sitt ämbete skulle vara mer lämpad än mjölkbudet, sockerbagaren ,psykologen, kuratorn eller någon annan att hantera kriser?

Jag vet flera präster som själva har drabbats av djupa kriser pga sitt arbete så de är inte på något vis annorlunda mot andra "vanliga dödliga".

Jag har genomlevt fyra nära anhörigas död. På något underligt sätt upplevde jag att en del människor undvek mig eller åtminstone inte talade om det som hänt. Vi har pratat om det efteråt och de har berättat att de inte vetat vad de skulle säga, känt sig otillräckliga...

Och så är det väl ... tror att de flesta av oss inte riktigt vet hur vi skall hantera sorgen, vad vi skall säga, rädda att göra det hela värre osv ... fast en säger mer än tusen ord,

Därför tror jag att det behövs en viss utbildning och i all synnerhet för de människor som ofta genom sina yrken ställs inför död och annat elände ...

Nu örjar det bli lite märkligt här. Det är väl ingen som direkt sagt sig misstro att en präst kan vara bra på krishantering, men däremot har det ifrågasatts varför dom alltid skall vara med. Och varför det oftast är kyrkor inblandade. Nog kan vem som helst, nästan, ställa upp på krishantering bara man får rätt utbildning. Om det nu är så att troende personer inklusive präster skulle vara fulla av empati undrar jag hur man förklarar alla katolska präster som utnyttjat småpojkar sexuellt?

Så bra - nu antar jag att det kommer att vara lång kö av sökande till utbildningar i krishantering efter detta! Förstår att det här på Odla finns många volontärer som vill ställa upp i krishanteringsgrupper utan inblandning av personer med anknytning till något religiöst samfund.
Go for it - eller????

och ja - jag är utbildad i krishantering! och nej - jag till hör inget religiöst samfund av något slag.

Självklart! Men man kan nog ha lite nytta av en viss erfarenhet av att delta i detta också. Inte helt okomplicerat det heller.

Markus_H, av de yrkesgrupper som du räknade upp ser jag psykologen och kuratorn som lika eller egentligen ännu viktigare än prästen i gruppen. Och självklart kan även en präst hamna i en personlig kris lika väl som andra. Det är ju det som gör även präster mänskliga och har förmåga att visa empati lika bra som sockerbagaren. Det är bara det att prästen har fått utbildning i hur man kan stötta andra människor i kris. Varför prästen skulle uteslutas p g a sitt yrke förstår jag inte riktigt. Det är väl alldeles utmärkt att utnyttja de resurser vi har i samhället.

Det var det jag menade. Att det finns de som är mer kompetenta och givna att deltaga i en krissituation som psykologen och kuratorn. Prästen är i första hand utbildad i teologi. Eftersom präster båda kan väcka sympati och motvilja hos personer så tycker jag att de inte borde ha så framträdande roll och jag förstår inte varför de ses som en nödvändighet i sådana sammanhang. Man borde överlåta det till kompetenta och mer neutrala aktörer i första hand.

Jag jobbade länge som barnskötare, tyckte jag gjorde samma jobb som förskoläraren och förstod egentligen inte skillnaden i våra yrken.
Så fick jag chansen at gå utbildningen med lön och gjorde det.
Jag fick då för första gången i mitt liv läsa bl.a. metodik och förstood då skillnaden i våra utbildningar. Förstod också helt plötsligt varför jag skulle göra saker på ett visst sätt gentemot barnen.
Innan resonerade jag lite som du, varför skulle inte jag, eller dagbarnvårdare lika gärna kunna....
Där har du väldigt enkelt förklarat skillnaden i utbildning, att förstå hur och veta varför man ska göra så och säga så.

Så bra förklarat.

Mycket bra beskrivning Neta!

Undrar varför Farbror Blå inte svarade på det här?

....utan istället svarade så här.

Undrar också varför ingen säger att det här är bra skrivet? Håller inte ni troende med honom i det här? Är det inte bara ni som har en djupare förståelse för liv och död och känslor och medmänsklighet?

Väntar med spänning på svar från alla troende här.

Tummen upp för detta inlägg.

Men om vi återgår till verkligheten så är det få förunnat att få denna krishjälp och då kan både Berit, mjölbudet och alla andra som har lust komma och stötta, fast tyvärr finns ju risken att det blir fel och om det är en vänn som stöttar kan vänskapen brytas.

ingrid som talar av egen erfarenhet

Vill absolut inte påstå att jag, som troende, har djupare förståelse eller större medmänsklighet..
Men... jag tror visst att t.ex präster och kuratorer besitter större kunskap och har förmåga att stötta och hjälpa människor
som av olika orsaker hamnat i nöd/kris/stor sorg.

I min fam föll det sig så att när dotter råkade ut för stort trauma så var det en kurator som först kom till plats
Därför var hon den som gav bästa hjälp under den första kaotiska dagen och också fortsättningsvis under flera
månaders samtal.

När jag hastigt miste två bröder, var det däremot kyrkoherden som var ett stöd.
Aldrig någonsin har jag upplevt att präster varait annat än just medmänniskor.. ingen har pratat om Gud... om vi inte själv fört det på tal.

Det är så sant det du säger (eller skriver). Därmed är ju prästen överflödig i en krisgrupp så vida ingen efterfrågar en präst i en sådan situation. Givetvis är det inget fel i att en krisgrupp har kontakt med en präst om behov skulle uppstå men jag kan inte förstå varför kyrkan och prästen ska vara det centrala. Det var väl det som var den ursprungliga frågan i tråden?

Läste här http://studera.johannelund.nu/public/katal...tProgram_id=718
verkar som om krishantering inte är ett obligatoriskt inslag i prästutbildningen. jämfört med kuratorer och psykologer vilka faktiskt är utbildade för att arbeta med människors psykiska hälsa så har inte en präst mycket att tillföra förutom den religiösa biten då.

Ett mjölkbud eller granne, eller likväl din bästa vän kan visst vara en alldeles utmärkt stöd i kris. Men lika ofta (oftare) är de det inte. Jag har, precis som någon annan skrev, varit med om att människor man ansett vara ens vänner låtsats inte se en på stan bara för att jag varit mitt i en sorg, människor som kallat sig ens vänner som inte ringt en endaste gång och inte svarat i telefon, en gång testade jag. Ringde om direkt efter med osynligt nummer, då svarade de.
Dessa sk vänner är inte i min krets längre, även om beteendet beror på deras egen rädsla ska inte jag behöva tåla det.

Sen har jag vänner som var ett stort stöd, men som sa "fel" saker, som sårade, självklart omedvetet. Men ändå. Och som grät mer än jag och som jag fick trösta istället. Dessa personer är ändå fortfarande mina vänner.

Sen fanns de som tog kontakt, men inte i syfte att vara ett stöd (som det verkade i varje fall) utan i syfte om att få reda på så mycket "skvaller" runt händelsen som möjligt. Och för att gotta sig i vårt elände.
Och de som ifrågasatte mitt sätt att tänka och känna om händelsen. (nästan värst efter de som undvek)

Självklart fanns det de som faktiskt var ett stort stöd, i mitt fall var det en enda privatperson förutom min närmaste familj som kunde "ta" min sorg på ett sätt som kändes bra för mig.

Det är detta som är så svårt för en outbildad. Hur ska man bete sig? Hur kan man hjälpa? Allas sorg och chocktillstånd ser olika ut, alla reagerar olika. En professionel person, om det nu är en präst eller kurator eller vem som helst som har "inbyggd" empati och utbildning i krishantering vet (bore veta) hur man hanterar alla dessa reaktioner.

Att det finns andra förutom präster i ett kristeam är för mig självklart, men har svårt att förstå motståndet till att det finns präster med. Alla har ju egen vilja, välj bort att prata med prästen då!

Sen är det faktiskt så att de allra flesta människor i sverige har någon slags tradition med kyrkan, krsiten eller ej, de flesta vet att kyrkan är en lugn och fridfull byggnad. Då är det jättebra att kunna utnyttja detta faktum och samlas i kyrkan, mitt i kaoset blir det något bekant och lungt runt en.

Sen finns det faktiskt inget som helst tvång till att ta sig till kristeamen. Många drabbade väljer ju bort dem.

*raderat*

"Givetvis är det inget fel i att en krisgrupp har kontakt med en präst om behov skulle uppstå men jag kan inte förstå varför kyrkan och prästen ska vara det centrala. Det var väl det som var den ursprungliga frågan i tråden?"

Precis. Jag kan heller inte förstå det, och det var just det jag undrade över. Jag hoppas att jag inte har sagt att prästen inte ska vara med alls, h*n behövs säkert för en del. Men inte för mej! Och därför vill jag inte ha med honom/henne i min svartaste stund.

En del rör till det ännu mer för mej när jag ber om förklaringar, men andra försöker verkligen få mej att förstå. Tack till er!

*raderat*

Vad händer när du eller Jesus ber? Jag menar, vad händer dej som inte händer mej i en fruktansvärd situation där vi behöver en krisgrupp? Vad i situationen ändras?

Hört talas om tro, hopp och kärlek?

Vi har glömt en sak här tycker jag. Mång människor, även de som normalt inte skulle kalla sig "troende", har ett behov i en krissituation be eller få hjälp att be för sina anhöriga....

Mycket sant elle. Det är det ingen som tänkt på tidigare i tråden.

Prästerna har den mest gedigna utbildningen i krishantering i livets olika skeden.

To be or not to be... Att be är som att skicka ett mail till en obefintlig mailadress med fejkad avsändare. Det försvinner i cyberrymden men avsändaren är nöjd och tror att det kommit fram.

Mycket tänkvärt inlägg. Hur ska man egenligen göra som outbildad när man känner empati och vill stödja någon, men inte riktigt vet hur? Är det alltid bra att försöka så gott man kan, riskera att det blir fel men ändå visa att man bryr sig? Eller kan det vara bättre att låta bli, så att man inte riskerar att såra personen? Vad anser ni andra?

Det behövs verkligen personer som kan hantera sorg och krissituationer. Jag är definitivt inte bättre än någon annan på sådant bara för att jag är troende. Hamnade jag i en sådan situation skulle jag säkert inte bry mig om de stödjandes tro så mycket heller. Då skulle jag behöva förstående människor med hjärtat på rätta stället.

Olle

Mycket bra och tydligt skrivet om varför människor med utbildning i krishantering är att föredra före en lekman i en krissituation.

Jag har aldrig bett och kommer säkerligen aldrig att göra det heller. Ursäkta att jag är påstridig men jag vill ha svar.

Om du och jag är med om exakt samma traumatiska situation, och du ber till Gud och jag inte gör det. Vad händer då? Det kan ju inte vara så svårt att svara på, eftersom ni ber för att få resultat antar jag.

Om vi säger att vi mist våra familjer i en olycka - blir det färre offer i din familj om du ber efteråt? Blir skadorna mindre? Till exempel.

Vad är skillnaden på våra situationer om du ber och jag inte gör det?

Hittills har jag inte fått något svar, men det vore intressant att verkligen få veta fördelen med att be.

Jättebra skrivet! Fram för fler krishanteringsutbildade tidningsbud, kassörskor, bagare, lärare, sömmerskor, frisörer, busschaufförer, journalister, målare, snickare... Alla borde vara med!

Kan bara svara för mig själv, vad jag tror, tycker och känner:

Om du och jag är med om exakt samma traumatiska situation, och du ber till Gud och jag inte gör det. Vad händer då? Det kan ju inte vara så svårt att svara på, eftersom ni ber för att få resultat antar jag.
Det som händer för min del är att jag känner att jag är inte ensam i min sorg, Bönen inger mig en sorts inre trygghet. Förstår inte vad du menar med orden "ber för att få resultat".

Om vi säger att vi mist våra familjer i en olycka - blir det färre offer i din familj om du ber efteråt? Blir skadorna mindre? Till exempel.
Naturligtvis inte! Vilken fråga!

Vad är skillnaden på våra situationer om du ber och jag inte gör det?
Situationen rent fysiskt är densamma för oss båda - men jag känner mig tryggare, mindre ensam, om jag ber.

Så här ser jag på det. Om man har ett behov av att be, och ber, ensam eller kanske i sällskap med andra. Då känns det kanske lite bättre för en själv? Nu vet jag inte hur det känns att be som kristen, är inte det själv, men atar att det är en stor tröst. Och kanske tror man sig också få svar?

Medan du som okristen med ett motstånd att be kanske hittar ett annat verktyg att släppa på smärtan en stund. Meditera, försöka läsa, ta ett lugnande bad eller prata med någon som förstår. Eller vad det nu kan vara.

Skillnaden som jag ser är att den som ber har det som hjälp medan du tillexempel förhoppningsvis har något annat.

Någon kristen får också förklara sin syn, för detta är intressant!

Men Berith, vad spelar det för roll vad vi troende upplever när vi ber egentligen? Det handlar ju om tro och du tror inte. Du kommer inte att tro på våra upplevelser heller för du vill inte tro.

Men jag kan ändå svara. Jag ber för att jag vet att Gud hör mina böner. Ja, jag behöver inte ens be för han vet vad jag tänker och känner, men när jag ber så riktar jag mig direkt till Gud. Jag ber för jag vet att Gud är god och kärleksfull och lyssnar. Han ger mig trygghet och han kan vara "mitt upp i allt elände" och ändå ge mig en slags ro. Han finns där.

Och jag tror även att Gud är så pass stor och mäktig att han faktiskt kan gripa in i våra liv och förändra situationer!

Jaa det är verkligen intressant. Och skillnaden mellan att be eller att inte göra det borde ju "visa" sej på nåt sätt. Tycker att Betty förklarar bra.


Det blir alltså ingen skillnad om jag ber eller inte, precis som jag trodde, eftersom jag inte tror och inte har nån/nåt att be till.

"Ber för att få resultat" menade jag att ni ber väl för att det ska bli annorlunda, annars är ju vitsen borta. Eller...?

Hur vet du det om du aldrig provar?

Nej rent fysiskt är det ju så: Har vi mist våra familjer så har vi - min kommer inte tillbaka för att jag ber.
Och vitsen med bönen är inte borta för att man inte får ett fysiskt resultat av den, om jag bett och därmed känt mig tröstad och känt mig trygg i att "någon högre makt" hört min bön så räcker det en bit i sorgearbetet för min del.

Jaha och när får prästen den utbildningen då Det centrala i en prästs utbildning verkar ju vara teologi. Jag tycker att människor i behov av hjälp ska få ett professionellt omhändertagande, samtal och stöd kan man få av en kurator, diagnos och behandling av svåra psykiska trauman som posttraumatiska stress symptom ska utföras av en legitimerad psykolog. Diskutera gamla testamentet gör man lämpligen med en präst. Inte tvärt om. Förstår inte detta vurmande för präster i svåra situationer de kan väl inte göra mer än att prata och eventuellt bistå med svar till de som har religiösa grubblerier i den stunden.

Skulle man bli allvarligt skadad eller insjukna vem vänder man sig till då? en läkare eller en bilmekaniker som har gått en första hjälpen kurs?


det handlar väl mer om placeboeffekten skulle jag tro. Böner och sockerpiller har nog samma effekt...

Som vanligt, kan jag bara tala för mig själv...

Det värsta nästan är att undvika, bättre att göra fel än inte alls, om din omtanke och empati är genunin och inte något påklistrat för att få veta så mycket som möjligt, vi människor har ju en konstig förmåga att vilja snoka och ha reda på allt om tragedier (det är därför sådana dokumentärer är så poppis). Själv är jag sådan också, läser böcker och ser på varje dokumentär jag kan hitta om stora och små tragedier, senast igår om den fallande mannen vid 9/11.

Hur ska man då göra då? Hör av dig, ring eller besök. Kräv inte att få prata, men lyssna om det finns behov av att prata. Se till att de drabbade får mat i magen, det brukar glömmas bort... Om du ringer, fråga om den drabbade vill prata, om inte, acceptera det! Säg att de är välkomna att höra av sig när som helst om de behöver prata. Om du inte hör något på ett par dagar, ring igen! Ofta orkar man inte ringa fast man säger att man ska... Samtidigt känner man sig bortglömd om ingen hör av sig.... Så konstigt kan det vara!
Säg aldrig att du förstår om du inte varit med om samma sak själv! För då förstår du faktiskt inte. Anklaga inte den drabbade för att vara konstig, tänka fel, osv... Konstiga tankar är helt normala i en kris!
Ofta behöver man faktsikt inte säga någonting, ge en kram och säg att du tänker på den/dem. Det räcker.

När det gått ett tag, tänk på att för dig är händelsen avlägsen, men inte för den drabbade. Det tar lång tid innan behovet av stöd är över... Tycker du att det är jobbigt med samma tjat efter 4 månader, stå ut, det går över!
Men försök ändå få den sörjande med på saker efter ett tag om denne blivit apatisk. Ut och äta eller bara en promenad.

Som sagt, detta är mina tankar, ingen regelbok!

Nu du Berith, nu börjar jag bli riktigt nyfikten här. Jag skulle vilja veta hur du beter dig i en riktigt svår situation? Vad du gör, hur du tänker? Ja, vad som helst. Håller du tummarna kanske?

Personligen travar jag förmodligen av och an, kanske sliter jag mitt hår i ren förtvivlan och ber, ja, ja ber förmodligen för brinnande livet, till gud, till högre makter till vad som helst som ev skulle kunna hjälpa mig i min situation. Jag tror inte ens man är medveten om vilka böner man faktiskt ber. För ber, det tror jag de flesta gör, om än inte till nån specifik gud.

Och inte skulle jag bry mig om vem som ev skull komma till min tröst så länge jag får den tröst eller hjälp jag beehöver.