Gossen Ruda: tack för tipset och länken.

Men jag tycker ändå att om man skriver såna saker får man ha med översättning. Det är ju extremt osmidigt om man ska behöva leta runt på nätet varje gång någon får lust att skriva på ett annat språk än svenska. Tycker jag.

Hittade lite jag vill fråga om, eller bara kommentera...

Det här tex - är han inte där i egenskap av präst?


Ja tyvärr.


Jaa varför inte...? Det skulle såklart inte vara där alla springer runt för att låna böcker.

När jag föreslog idrottshallen så var det såklart inte för att idrottsledare eller tränare skulle utöva sin sport där just då. Ok, det kan ju uppfattas som samma sak för dom som jag skulle uppfatta kyrkans medverkan för mej.


Ok . Det dröjde faktiskt länge innan jag uppfattade kyrkan som byggnad, att det ju var människorna runt kyrkan som skapade det religiösa. Nu ser jag den fina byggnaden och inredningen där istället och tycker om att besöka kyrkor. Och jag har inte varit med om nåt traumatiskt eller otäckt där utan kände bara att det var nåt som tog emot.


Aha, så prästerna utbildas alltså i krishantering.

En till som pratar om att prästerna utbildas i krishantering...


Vilken annan hjälp är det?

Kan du utveckla det där sista - kommunal och statlig krishantering - finns det olika krishanteringar...??

Tycker det är synd om det finns "opartisk" hjälp och den inte märks.

Det är så jag också tror, att en präst är en präst oavsett situation.

***
Ja det var väl allt... Hoppas att ni hittar ert citat där inne om ni känner för att svara vidare.

"en präst är en präst, oavsett situation". Hur menar du? Jag tror inte att en präst sätter igång och mässa över en person i chock och sorg. I så fall är den prästen oerhört oproffsig som inte klarar att hålla isär yrke och privatliv och faktiskt inte lämplig för sitt yrke.
Men du kanske menar att h*n har sin tro? Eller nä, det kan du ju inte mena eftersom det finns läkare som tror på Gud också.

Faktum är att kyrkans representanter som finns på sjukhuset där jag jobbar, är helt suveräna på att möta patienterna efter dennes inställning till Gud. Och tilläggas bör att de INTE finns där bara för att predika Guds ord. Jag vet inte hur många gånger vi fått hjälp med att sitta hos oroliga och förvirrade äldre patienter när vi varit för få personal för att själva hinna med det. Och inte utnyttjar de tillfället med att pracka på patienten sin egen tro heller, det kan jag lova. Gjorde dom det så skulle dom nog inte gamla inom sjukhusets väggar...

Hej!
Det är jag som är den skyldige. Den jag debatterade med hade ett latinskt citat, vilket flera har, längst ner på sitt inlägg.
Lite elakt tänkte jag testa om det var så att personen i fråga behärskade latin eller om det bara var något att "glänsa" med.
Lite barnsligt av mig, naturligtvis. Diskussionen har i alla fall visat att rteligion och kyrka är något som engagerar.
Mvh
Anders

Ärligt talat så vet jag inte riktigt. Jag vet bara att varken staten eller de olika kommunerna lyckades särskilt bra efter tex. estonia, gbg branden och tsunamikatastrofen. De som lyckades hyfsat var kyrkan och de drabbade själva som tog tag i saken och startade egna stögrupper.
Självklart finns det undantag. Mina källor är dels berörda människor (utom i Gbgfallet) och tidningar och böcker.

Jag uppfattade aldrig att du debatterade med mig. Så dum är jag. Jag erkänner, behärskar inte latin, har heller aldrig påstått det. Men har lärt mig en del citat, gillar latin och om det uppfattas som att jag vill "glänsa" med mitt latinska citat så kan jag bara säga att det inte är tanken. Tråkigt att det uppfattas så. Skulle jag vilja glänsa med mina kunskaper i språk skulle jag bli tvungen att använda mig av finska eller engelska. Hur kul är det?
Personligen gör jag som de flesta andra (så många är det inte som behärskar latin...) Och GOOGLAR.

Och tur att vi inte vet när.




Åh Tezzla så bra du skriver. Jag instämmer helt.

Inte i det fallet vår familj behövde stöd vid ett självmord inom familjen. Utgick från min egna personliga erfarenhet.

Varje kommun har ett kristeam som rycker ut vid katastrofer, i större städer som bl.a. Uppsala finns det ett grundteam sen finns övrig personal runt i kommunen som deltar om något händer i närområdet.

Teamet består av sjukvårdspersonal, Alltså läkare, sköterskor, narkospersonal och kuratorer, personal från räddningstjänsten, tekniska kontoret (elektriker m.m.), polisen, röda korset, traumaenheten, vägverket samt diakon och präst.


Beroende på krisens art ska man alltså kunna täcka upp och agera snabbt. Var och en i teamet har sin uppgift och alla behövs säkert inte alla ggr.

Vad beträffar uppsamlingslokaler har vi iaf i Uppsala förutom kyrkorna även tillgång till samtliga bygdegårdar.

Sen vill jag skriva en sak angående präster, som i alla andra yrken finns naturligtvis bra och dåliga präster, präster som begår tjänstefel o.s.v.
Får man höra av en präst i svenska kyrkan att man ska "brinna i helvetet" tycker jag man ska agera direkt och anmäla vederbörande till högre instans. Ingen ska någonsin behöva höra sådant.

Jag håller med. Så säger man inte! Präster i allmänhet går inte omkring och säger sånt, det är synd att folk drar hela prästkåren över en kam på grund av ett uttalande som EN person har gjort. Man måste komma ihåg att präster är individer de också. Alla är inte exakt likadana, stöpta i samma form och uttalar sig likadant. Alla har inte gått i samma skola heller.

Angående utbildning i krishantering så måste jag fråga maken om det ingår i utbildningen. Det tror jag att det gör under den 5 år långa utbildningen. Maken är med i en krisgrupp här och enligt honom är det som medmänniska han agerar då. De börjar alltså INTE mässa om Guds mening o.s.v som nån här trodde.

Edit: o med tanke på att det är väldigt många som hör av sig och ber att få själavårdande samtal med honom så torde han göra ett ganska bra jobb på den fronten.

Intressant ämne att läsa om - begrundar vad som står i länken.
Hittat några relaterade länkar om någon är intresserad.
http://www.krisberedskapsmyndigheten.se/
http://www.svenska-humanistiska-forbundet.a.se/hem/hem.html
Det bästa är ju om samhället kan erbjuda obegränsade resurser och bra krisutbildad personal tycker jag.
Men när det inte räcker till? Då måste man ju lita till de enskilda människornas goda krafter!
Inom eller utom olika trossamfund. Annars är man ju illa ute.
Tyvärr finns det ju personer i kyrkor, vården mm som inte är på rätt plats i livet.
Personer som inte borde arbeta med människor.
Hur man kommer tillrätta med det är en annan fråga.

Tror du syftade på mitt inlägg där... Det är ju svårt att anmäla en präst för en högre instans för att han följer den teologi som är central för hans religion?
Han sa det givetvis inte så uttryckligen, men vi diskuterade innebörden av ett bibelcitat och man behöver inte läsa så mycket mellan raderna för att förstå att det är så det menas. Dessutom sa han inte emot att det skulle sluta illa för mig (och andra) som inte ville efterleva det bibelordet.

det är ändå fult. det finns så många bibelord o det finns ingen som inte bryter mot något. o det är fortfarande inte någon mänikska som ska döma.

Men det är ju nåt helt annat än du skrev.
Diskussioner kan leda till antaganden och missuppfattningar att man tror att man menar så o,s,v,
Och en präst i sv. kyrkan har inte den teologin så då förutsätter jag att det var ett annat samfund du hade att göra med.

Jag konfirmerades i Svenska kyrkan, och det var egentligen inte mycket till diskussion heller. Vi fick inte diskutera religion när vi läste för vi skulle läsa och lyda. jag minns inte citatet ordagrant men det var något med att om man vänder sig från gud så är man evigt dömd, eller förlorad eller något i den stilen.... Jag frågade vad det uttryckligen innebär? men det vägrade prästen svara på. Sen undrade jag vad det innebär i deras syn på ateister, agnostiker och de som tillhör andra religioner, är de oxå evigt dömda och förlorade själar utan räddning?

Säga vad man vill om gud men någon större humanist har väl aldrig varit. Jag har väldigt svårt för den människosynen som kyrkan har därför skulle inte jag tycka att en präst skulle vara till någon större tröst vid något tillfälle.

MarkusH: vilken hemsk präst ni råkade ut för!!! vi hade en stökig konfirmationstid så fick vi hade tre olika präster. men ingen var så extrem som den du hade.

Jag menade så här - en präst är en präst, alltid. Jag tror inte att h*n kan koppla bort sitt yrke. Eller yrke förresten, det är väl egentligen ett sätt att leva. Antar att dom inte bara är präster mellan vissa tider, vissa dagar. Vet inte vilket annat yrke jag skulle kunna jämföra med. Läkare kanske, som du säger. Men oavsett om läkare tror på Gud eller inte så är dom ju läkare först och främst.

Återigen, så tror jag inte att prästen ingår i en krisgrupp som privatperson. Om sen privatpersonen "tittar fram" mer än prästen så är det ok såklart.

Ok. Ska kanske säga att jag har ingen aning om hur det fungerar i min del av landet, har inte funderat på det förut. Och här drabbades såklart också människor av tsunamin och Estonia, och en bussolycka för ett tag sen. Men som sagt, jag vet inte hur kommunen gick in där, eller vem som gjorde vad.

"Och vad jag behöver då är en människa med hjärta!"

Tror inte att en bagare t.ex. saknar hjärta. Eller busschaufförer, eller tjejen i kassan på ICA, eller killen på macken. Tror inte att det har med vilket yrke man har, om man har hjärta eller inte.

Känns nästan som att ni glorifierar prästerna, och då är vi tillbaka till mitt inledande inlägg. Jag skulle absolut inte uppskatta om en präst tog hand om mej i en traumatisk situation om ni eller prästerna själva inbillar sej att dom är dom enda med hjärta.

Egentligen är det ett j-a tjat om dessa krisgrupper, som stödjer vid stora grjejer. Är sorgen större/kraftigare då för den enskilda individen i dessa fall än andra enskilda olyckor?

För några år sen lästa jag om en tjej i 20-års åldern med ett litet barn. Hennes kille hade dött i en olycka under natten o hon blev väckt på morgonen av 2 poliser som sade att killen omkommit. Thats it... Hon fick ingen mera hjälp sen. Hon mådde skit med för att få hjälp av en psykolog så måste du antigen vara svårt sjuk eller stå länge i kö hos landstingent. Givetvis efter att först ha gått till vanlig läkare först o allt vad som sker där.

Om man läsre på krisberedskapmyndighetens hemsida kan man se en definition på kris:
"Vad är en kris?

Med kris menar vi en händelse som drabbar många människor och stora delar av vårt samhälle. En kris hotar grundläggande funktioner och värden som exempelvis elförsörjningen eller vår hälsa och frihet.

För att lindra konsekvenserna av en kris måste kommuner, länsstyrelser, centrala myndigheter, organisationer, näringsliv och ytterst regeringen agera tillsammans. Det handlar om att vi måste kunna fortsätta att leva så normalt som möjligt även om vårt samhälle är hotat.

Misslyckas de ansvariga med att lindra effekterna av en kris kan allmänheten förlora förtroendet för landets regering och för myndigheterna. Det kan i sin tur hota den nationella säkerheten och vår demokrati.

Extraordinär händelse

En extraordinär händelse är en händelse som avviker från det normala och innebär en allvarlig störning eller en överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga funktioner. En extraordinär händelse kräver brådskande insatser. Enligt lagen Kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap har dessa skyldigheter att särskilt förbereda sig inför detta slags händelser"

Personliga kriser, är något annat, drabbar ju personen men oftast inte samhällsfunktionerna! Det är en stor skillnad. Skillnaden- tycker jag - är att större händelser som drabbar flera får mer medial uppmärksamhet- på gott och ont. Den enskilda upplevelsen av en kris är ju helt unik och en persons behov kan inte jämföras med en annan persons.

Eftersom inte samhället resurser räcker till för människor i personlig kris kan det ju vara
läge att informera den som är intresserad att det finns möjlighet att söka stöd och hjälp hos kyrkans diakoner och präster. En del, jag vet inte hur många, har dessutom fördjupat sina utbildningar med psykoterapeutisk kompetens. Ofta kostar denna hjälpen inte något*, jämfört med vad en timme hos en leg psykoterapeut kostar ute på stan.
Detta var lite av mina tankar av idag. Rättså stor plats tog de! / Myskmadra

* Inte för den enskilde. Kostnadens bärs av de som stödjer svenska kyrkan.

Och om man inte e religös o tycker präster e "dumma", vad ska man göra då??

Nej, jag uttryckte mej nog lite slarvigt när jag skrev privatperson. Naturligtvis har du alldeles rätt i att prästen är där å yrkets vägnar! Det är kanske bättre att kalla det privata värderingar. Det vore oproffsigt att låta sina privata värderingar gå ut över någon annan (helst i en situation som denna då de som behöver hjälp är mer sårbara än någonsin). Ta t ex en lärare som är mycket politiskt engagerad. Hur skulle det se ut om h*n försökte pådyvla sina åsikter på eleverna?

Sedan om man jämför privatliv och yrkesliv, så tror jag faktiskt att även en präst precis som t ex en läkare, måste hålla isär dessa roller för sin egen skull. Kan man inte koppla bort allt grymt man ser genom sitt yrke är risken nog ganska stor man går under själv. Detta ligger kanske lite utanför diskussionen, men det klargör kanske lite bättre vad jag menar med att jag uttryckte mej slarvigt i förra inlägget.

Det tycker jag är en bra fråga!
Kanske det är dags för ateisterna att organisera sig, bygga alternativa byggnader
med allt igenom goda ateistiska livsrådgivare.
Mycket snack men lite verkstad är det ibland!
Om man har åsikter och kraft( ett tecken är ju att man kan uttrycka sig)
är det ju bra om man tar tag i och förändrar det man tycker är fel! Mera sånt.

tycker det är självklart att det är kyrkan som samlingsplatsen är...
kyrkan står ju för "friden" "lugnet" "sinnerligheten" och så vidare...
hur kul och okänsligt skulle det inte vara att ha krishanteringen i simhallen?

sen kan man tycka si eller så om präster, men den som ofta möter mäniskor i sorg och kris är ...just präster.
dom vet vilka tankar som rör sig i huvudet på t.ex. en mamma som förlorat sitt lilla barn...
hur man tänker och mår när ens käraste omkommit i olyckor eller våldsdåd.

är man i akut kris är det nog det sista man tänker på om lyssnaren är präst eller rörmokare.
då vill man att någon lyssnar eller bara finns med...

Och HUR kan du få det till det när jag faktiskt skrev:

...skulle det någon gång ske något så fruktansvärt att jag behöver akut krishjälp så struntar jag i om det är en präst, muslim, en frikyrkopastor eller whatever som hjälper mig.

Jag har INTE glorifierat präster och jag har INTE påstått att de är de enda med hjärta.

"Alternativa byggnader" - menar du speciella byggnader där krisgrupperna och de drabbade samlas? Räcker det inte med alla andra byggnader, andra än kyrkor alltså?

Personifierar inte du Gud med det rötägg till präst du råkat på nu?
Och vad är det för speciell människosyn du syftar på, sånt varierar ju överallt i samhället och man kan inte dra alla över en kam.

Som sagt... Jag förstår inte det självklara i att ha kyrkan som samlingsplats. Tror knappast att en katastrof blir mindre av att man går till kyrkan. Och när alla drabbade samlas, alla dessa förtvivlade föräldrar och barn och andra är det nog svårt att finna frid och ro. Just då, det kommer säkert senare. Kanske veckor och månader senare. Men just vid första samlingen är det nog mest gråt och kaos. Eller tror ni att dessa förtvivlade anhöriga sätter sej i bänkarna och bara slutar gråta och lugnet infinner sej....?

Och om du jämför simhallen och kyrkan så förekommer det nog inte varken bröllop, barndop, begravning eller konfirmation i kyrkan samtidigt som krisgruppen samlas där. Precis som det naturligtvis inte förekommer handbollsmatch eller gymnastikuppvisning i idrottshallen (som jag föreslog tidigare) om det skulle samlas en krisgrupp där. Ganska dum jämförelse tycker jag.

Jag tror inte att präster är dom som oftast (ofta - men inte oftast) möter människor i sorg och kris. Tänk bara på alla poliser som är först på plats vid trafikolyckor, tillsammans med räddningskåren. Till exempel. Dom får nog ta hand om större sorger och kriser än prästerna, när dom kommer in i bilden.

Och dom enda som vet vad som rör sej i huvudet på andra i vissa situationer är bara dom som varit med om nåt liknande.

Neej det håller inte, pratet om att det är självklart att det är kyrkan och personalen där som ska hålla i krishanteringar.

Berith, nu saxar jag lite citeringar ur ditt inlägg eftersom det bara är vissa delar jag vill kommentera. Jag vet inte hur man gör för att få in fler än en citatruta i varje inlägg.

"Tror knappast att en katastrof blir mindre av att man går till kyrkan. Och när alla drabbade samlas, alla dessa förtvivlade föräldrar och barn och andra är det nog svårt att finna frid och ro."
Men en viss inverkan har nog miljön man befinner sej i ändå. Vid intervjuer med människor som varit utsatta vid liknande hemskheter framkommer det ju ofta att man upplevt kaoset runt omkring som mycket traumatiskt. (ex. tsunamin). Kan man underlätta med så små medel som att välja en lugn miljö så självklart gör man det.

"Jag tror inte att präster är dom som oftast (ofta - men inte oftast) möter människor i sorg och kris. Tänk bara på alla poliser som är först på plats vid trafikolyckor, tillsammans med räddningskåren. Till exempel. Dom får nog ta hand om större sorger och kriser än prästerna, när dom kommer in i bilden."
Fast där tror jag nog att yrkesutövarna är tvugna att prioritera att rädda liv i första hand. Visst, att "hålla om" en liten stund tar dom sej nog tid med om det går, men det behöver man ingen utbildning för att göra. När nästa skede i katastrofarbetet påbörjas så är det helt andra yrkesgrupper som tar vid. Det är här tex prästerna kommer in i bilden.

-----------------------------------

Och en annan sak. Lek med tanken:
Om man ser det från andra sidan. En del ifrågasätter att behöva vara tvungen att gå till en kyrka om man behöver hjälp. Så till den grad att man t o m skulle känna sej förödmjukad av det. Man ska kanske ta sej en funderare på varför kyrkan överhuvudtaget är villiga att ställa upp på att hjälpa till att ta hand om människor som en gång för alla vänt kyrkan ryggen. När man nu skiljt kyrkan från staten alltså. Vi borde nog faktiskt försöka vara lite tacksamma för att kyrkan ställer upp med lokaler och personal istället för att klanka ner på dem.
Och som sagt så är jag ju själv ingen trogen kyrkobesökare i vanliga fall, men jag föredrar nog att få kvida ut min sorg inför en prästkrage än framför en polisuniform med batong. Jag skulle nog känna mej lite tryggare i det.

Jag gick och funderade på det här förut när jag grejde i köket dök en liten tanke upp i skallen på mej. Den hur attans bra vi egentligen har det i den här delen av världen som kan unna oss lyxen att ifrågasätta varifrån hjälpen kommer!!
Tänker då på alla stackare som inte ens kan få lite hjälp med ett par filtar för att inte frysa ihjäl eller någon dl ris till familjen för att inte svälta ihjäl. Hm...vi är nog bra bortskämda egentligen....
Men det är bra attt sådana här frågor kommer upp så att man är tvungen att tänka efter lite grann.

edit stavfel

och som vanligt tolkar du inlägg som fan tolkar bibeln...

har inte sagt ett ord om att krishantering och övrig verksamhet ska ske samtidigtvare sig i kyrka eller simhall.
men jag tror fortfarande inte att en kal och avskalad miljö med tusenwattslampor är särskilt sorgedämpande

övrig personal inom rädningstjänsten har helt andra uppgifter än att trösta sörjande...
dom ska släcka bränder i första hand....stoppa våldsbrotten i första hand....rädda liv i första hand och transportera till sjukhus i första hand....anhöriga får en "andrahandsplacering" i det läget.
sedan förekommer också krishantering på andra ställen än i kyrkan...
även på sjukhus förekommer det, men inte nödvändigtvis i sjukhuskyrkan utan i andra lokaler.

och fortfarande vidhåller jag, att när du drabbas av svår sorg, bryr du dej inte ett skit om vem som lyssnar och tröstar dej.
det är ditt minsta bekymmer....då

Tillbaka till mitt första inlägg om att jag skulle känna mej förolämpad om en präst skulle trösta mej i en sån situation. Och jag håller fast vid det, jag skulle känna så.

Jag har ingenting med kyrkan att göra, går bara dit om jag blir "tvungen" dvs vid begravningar. Barndop och bröllop kan jag ju välja bort, men hittills har jag inte gjort det med begravningar. Jag umgås inte med religiösa/troende, jag deltar inte i verksamheter hållna av kyrkan. Jag förstår inte varför skolavslutningar ska hållas i kyrkan heller. Mitt förnuft säger mej att det inte finns någonting som kan kallas Gud. Det är för mej en uppdiktad figur, fantasifigur eller vad ni vill kalla det. Sen att andra kan bevisa dess existens eller inte är en annan fråga.

Om en sån person, en som tror att denne figur finns, ska trösta och stötta mej i en svår situation skulle jag som sagt bli förolämpad. Det som hänt är det mest fruktansvärda jag råkat ut för, hela min värld har rasat samman, allting är bara svart. Och så kommer en person som tror att en fantasifigur finns, och ska hjälpa mej på fötter igen. Jag skulle nog aldrig komma över det...

Javisst är det så. Man kan inte ha några större bekymmer här i världen om man funderar i de banorna.

Hej Berith! om du läser vad jag tidigare skrivit så ser jag inte kyrkor som något allena rådande som byggnader att samlas i vid kris.
Det jag menar är att trots välvilja från samhällets sida så finns det begränsningar idag, i möjligheten att ta hand att ta hand om människor som hamnat i personliga kriser av olika skäl. Små som stora.
Jag tror inte man ska ha allt för stor tilltro till att samhället kan lösa allt.
Det kommer aldrig att räcka till. Och räcker inte till.
Kyrkan kan ge ett alternativ när det inte räcker till.
Bra är om andra krafter i också tar tag i frågan. Jag menar är man kritisk mot det kristna och inte far väl av det
så får man nog själv ta initiativ till att ordna alternativ.
Eller hur tänker du?
Inte kan ju mirakel vara ett alternativ?

Jag tror inte heller på Gud men går på kyrkliga förättningar mycket av respekt om dem som valt detta rummet att hålla bröllop/dop/begravning i. Jag hoppas att de troende som jag känner respekterar mina val.

Att kyrkan väljs som plats vid krishanteringar beror väl ofta på att kyrkan ligger "mitt i byn". Alla vet vart den finns, den är lätt att nå. I kyrkan kan alla samlas som är bra på krishantering, många vill säkert tala med en "präst", andra har andra behov, tex att tala med varann, bara vara med andra människor som drabbats och har samma funderingar och frågor. Så tänker jag ialla fall.

Hej!
Det handlar om att visa respekt för alla människor och då är inte kyrkan ett bra samlingsställe. Eftersom de flesta människor i Sverige är medlemmar av någon kristen församling så är det naturligt att präster deltar i krisgrupper men det måste naturligtvis finnas andra kompetenta deltagare också. Varje kommun är skyldig att ha en planering för krissituationer. Är man intresserad kan man be att få den från kommunen och sedan ge förslag till förbättringar. Det är viktigt att vi vanliga människor hjälper politikerna att hitta lösningar på olika problem. ( Ibland kanske inte politikerna begripit att det är ett problem.) Det är inte lätt för alla att fatta att det finns många olika trosinriktningar i Sverige nu för tiden. (inga skämt om trosor nu)
MVH
Jan Lindgren

*raderat*

Jag har inte råkat ut för nåt, försökte bara förklara hur jag skulle känna om jag hamnade i den situationen.

Försökte hitta uppgifter om krishantering på min kommuns hemsida men fick inget napp. Borde ju finnas iaf. Däremot hittade jag Räddningsverkets sida - kurser i krishantering.

Japp det borde finnas alternativ, men så länge det finns en verksamhet som fungerar så finns väl inte behov av att skapa nåt nytt. Det som funkade förra gången funkar väl nästa också...

Nu blir det mer en teologisk diskussion här och inte krishantering.... men jag vidhåller att jag inte tycker gud är något humanistiskt föredöme. bibeln är full av krig, folkmord, etnisk rensning, terror, förföljelse etc sanktionerat av den "gode guden".

Angående människosynen så tror jag inte det är ett specifikt rötägg som har den utan en stor del av prästerskapet i Göteborgs stift. Givetvis är inte alla sådana men allt för många.

Den här tråden vindlar hit och dit så en anekdot om att försöka utnyttja en situation passar nog. Den utspelas efter jordbävningen i Tokyo 1923. 70 000 dog och många tusen skadades. Sjukvården var väl i det närmaste utslagen så dom japanska myndigheterna blev glada när ett sovjetiskt sjukhusfartyg med många läkare ombord anlände. Fast när dom fick höra att läkarna enbart skulle behandla japanska ARBETARE och att behandlingen dessutom skulle innehålla stora doser kommunistpropaganda fick fartyget återvända hem.

Men? Vad ska Gud vara föredöme för? För oss människor? Humanismen skapades av människor, inte av gud!

Det är vi människor som skapar krig, elände och oreda. Inte Gud!



Sant. GT innehåller mycket sånt. Men utveckla gärna och förklara vad du menar...

....att det är en dålig moralisk förebild med mordiska gudar.

Berith: Håller helt med det du skrivit!

OK

Säkert har präster utbildning i krishantering ... men jag tror att man glömmer bort diakonerna som verkligen har lång utbildning i möten med människor i olika situationer. De verkar mera i det tysta men ger mycket tröst och hjälp till de som behöver.

Måste fråga. Väljer du medvetet att inte umgås med människor som är troende... eller menar du att du inte har såna i din bekantskapskrets?
För ... om du blev god vän med någon, och det senare skulle visa sig att denna var troende... skulle du då säga upp bekantskapen?

Undrar jag också