Nu var jag tvungen att saxa lite från Johannelunds hemsida:
Alla kurser vid Johannelund ryms inom kunskapsområdet Teologi. Från och med hösten 2007 delar vi upp detta område i följande ämnesområden:
A. Exegetisk teologi, som handlar om frågor som rör Bibeln, dess innehåll och tolkning.
B. Systematisk teologi, som består av religionsfilosofi, dogmatik (kristen troslära) och etik.
C. Historisk och praktisk teologi, ett stort ämnesområde med flera underavdelningar:
- Kyrkans historia, som även bearbetar frågor om den kristna kyrkans identitet och mission,
- Religionspsykologi, själavård, psykiatri och kurser i kristen spiritualitet.
- Praktisk teologi omfattar exempelvis predikokonst, kommunikation och liturgik.
- Religionspedagogik behandlar allmän pedagogik, ledarskap och pedagogik med kyrklig inriktning.

Allt detta kallas alltså teologi, så när man ser på kursplanen att de läser teologi så vet man inte exakt vad det innebär. Precis som att under min utbildning läste vi en faslig massa Omvårdnad, och det innefattade ju hur mycket som helst som man inte räknar upp i kursplanen. Själavård är en jättestor del i prästutbildningen.

Präser arbetar lite överallt i samhället där människor i kris befinner sig. Sjukhus är ett ställe och sedan har vi fängelse - de du!

[quote name='Anma' date='14-11-2007, 22:03' post='702298']
Markus, psykologer jobbar faktiskt också med andra saker än bara krishantering. Krishantering är en väldigt liten del av deras arbete. Psykologers huvudsysselsättning är att hjälpa psykiskt sjuka och deprimerade människor. Inte att ta hand om människor i kris.

/quote]
Instämmer, det är långt i från alla psykologer som är lämpade att ta hand om människor i kris. Om alla präster är det - det kan jag inte svara på.

ingrid

http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=77-AV_ID=683740,00.html

Intressant. Och där sägs inte ett ord om att det är kyrkan som ska hålla i krisgruppen.

Men det brukar ju inte vara kyrkan som håller i krisgrupper, däremot ingår präster i krisgruppen och samlingsplatsen brukar ofta vara kyrkan.
Nu vet jag inte om jag är ute och cyklar men jag tror att det är kommunen som håller i gruppen och är sammankallande??

Edit: Läste nu länken till unt. Det kanske är Länstyrelsen som håller i krisgruppen?

Vad är då kriterierna för att en krisgrupp ska kallas in. Är det ett visst antal dödsfall? Är det olyckhändelse av viss art eller vad ?

Hus stor ska krisen vara för att krisgruppen ska börja jobba. Jag menar många gånger så är den som drabbats av sorg, trauma, olyckhändelse, brand,storm,naturkatastrof så himla nedslagen att de inte är kapabla att söka reda på en krisgrupp. Var finns dessa krisgrupper. Har de någon koll på omvärlden och hör av sig till människor i kris eller sitter de på något kontor på kontorstid och väntar på att männsikor ska söka hjälp?

Ibland kan man rent av vara utan både telefon och telefonkatalog om en olycka inträffar.
Vad är det för kriterier som gör att en krisgrupp träder i arbete.


Jag har själv nämligen inte träffat på någon, bara hört talas om i medierna. och ändå har jag nog själv varit med om en hel del traumatiska händelser.

Hade en bekant vars arbetskamrat förolyckades i jobbet. Krisgruppen på arbetet tog väl hand om arbetkamraterna på arbetsplatsen. Men änkan och arbetkamratens barn var det ingen som frågade efter hur de mådde. Frun var så deprimerad efter beravningen att hon knappt tog sig ur sängen. Och hon var ensam vårdnadshavare åt deras minderåriga barn. Vem bryr sig?

Existerar verkligen dessa krisgrupper?

Det enda jag känner till är väl olika telefonlinjer som jourhavande präst, jourhavande kompis osv. Och då måste du åtminstone vara i så bra skick att du ringer själv.

Om livet skiter sig så pass att du inte orkar ringa själv. Vem bryr sig?

Det tycker jag är en mycket angelägnare fråga än vem som ingår i en krisgrupp.

Kan instämma i Bettsons inlägg. Krisen för individen är väl inte mindre för att man är "ensam" drabbad än om det är 100 drabbade? Kanske det tom är så att man behöver stärre stöd om man är "ensam" drabbad än om man är drabbad tillsammans med andra. En människa som dör hastigt orsakar lika mycket kris för en enskild anhörig oavsett om den dör ensam i en bilolycka eller i färjekatastrof. Eller tänker jag fel?

Jag håller också med Bettson. Det viktigaste är ju att den drabbade blir omhändertagen. Jag vet inte exakt hur förfarandet är, jag vet bara ett par exempel från hur det gått till här. T.ex en gång var det en tonårskille som tog livet av sig här i Piteå och då kallade skolan in krisgruppen (där bl.a min man är med)

Krisgruppen där min pappa ingår på Holmen paper kallas automatiskt in om det har hänt en olycka med personskador.

Håller med dig Magdis. Det viktiga är att de som behöver blir omhändertagna.

Men många ramlar ändå genom stolarna.

Exempelvis Det händer en bussolycka: Det kanske betraktas som så stort att en kommunal krisgrupp sammankallas. Säg att tjugo perosner från en samhälle skadas eller dödas. Stora krisgruppen OK.

En kille tar livet av sig och skolan kallar samman sin krisgrupp. För skolkamraterna. Men killen kanske inte umgicks med sina skolkamrater ( kanske rentav var mobbad) och hade andra närmare vänner på annat håll .Vem bryr sig om dom. De kanske sörjer djupt och känner det som ett hån att krisgrupp sammankallas för skolkamraterna som inte var vänner och inte brydde sig. Obs jag tar det bara som ett exempel. Och vem tar hand om föräldrarna

Eller min bekants arbetskamrater blev omhändertagna på jobbet. Den omkomnes fru jobbade på samma arbete men blev sjukskriven för depression. Det fanns inte så mycket kvar av mannen utan man fick skrapa bort kroppen för att kunna begrava den. Eftersom frun var sjukskriven så släppte arbetsplatsens krisgrupp henne och menade på att det var sjukvården som skulle ta över. Men hon fick bara sjukskrivning och antidepressiva piller, ingen att tala med.

Eller när en anhörig går bort. Det kan säkert fungera olika på olika ställen i landet men när min mina anhöriga gått bort så hörde inte prösten av sig, Vi fick kontakta honom ang begravning.

Eller som när vårt hus brann. Kyrkans personal gick förbi utanför i tio veckor. Inte någon gång stannade och frågade hur vi mådde eller om vi behövde hjälp med något. Bara att kunna få prata med någon som lyssnar och inte bara var ute efter skvallermaterial att föra vidare hade varit till stor hjälp.

Maken mådde dåligt, sönerna mådde dåligt och jag fick försöka finnas till för dom så gott jag kunde. Efter fem veckor med nästan dygnet runtjobb, ångest, dålig sömn, pengaproblem och annat började jag själv må skitdåligt. Ringer till doktorn och får en tid tre veckor fram. Efter det besöket hemskickad med ett recept på blodktrycksmedecin. Det var den enda kanal jag kunde vända mig till och hjälpen var i mina ögon inte så stor.

En människa i det läget som bara kunnat lyssna och frågat hur man mår utan att föra skvaller vidare hade varit guld värd.

För mig så skulle verkligt krisarbete fungera helt annorlunda. Sedan bryr jag mig inte ett skit i vem som genomför det eller i vilken lokal.

Tex daglig genomgång av polisens brott och olycksrapportering.
Brandkåren kunde också vara en källa till information av trauamtiska händelser som kanske inte står i polisrappporterna.
Har det skett en allvarlig trafikolycka, har någons hem brunnit ner, har någon utsatts för ett allvarligt brott eller har en arbetsplatsolycka skett.

Man kontaktar de drabbade och kollar upp ifall de är i behov av hjälp, om de vill ha hjälp och slussar vidare till de kanaler det gäller att här behöver någon bli kontaktad.
Eller andra kanaler som kan fånga upp. Tex självmord som kommer polisen eller sjukhusens kännedom.

Kanske slussar man vidare till krisgrupper på arbetsplatser eller skolor. Eller att man förmedlar kontakt med Präst, kurator, psykolog eller något annat.

Det jag efterlyser er en basstation för ett genomgripande nätverk av resurser och samordning av dessa. Inte något som fungerar väl på vissa avgränsade ställen och kanske inte för de som behöver mest, utan något som försöker fånga upp så mycket som möjligt.


Ett trauma för den enskilde behöver inte vara mindre smärtsamt för att det drabbar en person eller en familj.

Jag känner mera som att bli för farao inte så dålig att du inte klarar dig själv, och råka inte ut för några olyckor för du kan gå under utan att någon lyfter ett finger.

Håller med om att det skulle vara önskvärt om det kunde fungera så. Men hur skulle man kunna fånga upp människor utan att nagga på intrigiteten? Jag vet t ex en kvinna vars make dött hastigt och där man gick in och erbjöd stöd. Hon kände sej rent av kränkt eftersom hon menade att man ifrågasatte att hon nog inte hade några vänner eller släktingar som ställde upp för henne.
Efteråt har hon berättat att det förmodligen var krisreaktionen som gjorde att hon reagerade så, men det visar ju faktiskt på att det är jättesvårt att veta vad som passar just denna person eller när i tiden det är lämpligt att agera. Det gäller ju att personen ifråga är mottaglig för hjälp och inte vänder taggarna ut och "smäller igen dörren för gott". Alla är inte redo att ta emot den hjälpande handen vid samma tidpunkt.
I hela den här diskussionen tycker jag att vi glömt en jätteviktig sak. Nämligen att man medmänniska / vän / granne / jobbarkompis, you name it, borde vara bättre på att reagera och agera. Ofta är det ju så att "omgivningen" har ganska bra koll på om det är läge att fixa hjälp. Då är t ex prästen en bra person att vända sej till som ett första steg. I sjukvården är det nog tyvärr större risk att falla mellan stolarna eftersom organisationen där är så komplicerad och det är svårt att veta var man får tag på "rätt person". Detta tror jag en präst har ganska bra koll på och kan därför hjälpa till med det också utan att för den skull utöva något "prästeri".

Jösses, har alltid haft många vänner men den dagen det krisade för mig så stack alla sin kos utom en.....Ingen vill umgås med en ledsen eller problemfull person...... Här får det vara ett ständigt leende på läpparna om man ska duga. Familj ??? de rymmer fortare än kvickt.... Det är nog så att jag är den starka i omgivningen och får stötta andra och då kan an inte förvänta sig ngt stöd tillbaks. För att inte tala om när jag fick min fibromyalgi, suck, mina närmaste arbetskompisar tom slutade att heja på mig...de försökte mobba ut mig.......så mycket för den medmänskligheten. Bra kvinna reder sig själv.....har inget val heller.

Det är alltid svårt att vara alla till lags. En del klarar sig helt utan stöd från andra människor, andra rasar ihop helt. Större krisgrupper sammankallas när flera kan ha drabbats exempelvis vid större olyckor. Vanligtvis kan man söka stöd hos vänner och grannar men är även dom drabbade kan det skita sig totalt. Personligen skulle jag nog inte behöva något externt stöd men man vet ju aldrig i förväg.

För att klargöra lite mer hur jag menar så är det hur man som en i den drabbades närhet kan agera. Även om man känner att man inte orkar/klarar att vara den som stöttar fullt ut, så kan man ju ändå vara den som fixar så den drabbade hamnar "i rätta händer". För man ska ju också ha klart för sej att tar man på sej rollen så måste man veta med sej att man orkar ro det iland också, för att inte göra det ännu värre. Är man tvungen att retirera kan det kännas som ett oerhört svek av den drabbade.

Det jag egentligen ville ha sagt med det här är att vi för det mesta är så himla rädda "att lägga oss i". Hellre litar vi på att proffs ska sköta allt, men mycket kan man ju faktiskt göra själv. Kanske något så enkelt som ett telefonsamtal till någon som tar sej an sånt här.

DU skall veta Ruda att det är de rakaste furorna som faller hårdast. Virket är hårt och tungt så därför slår det sig hårdare.

Dom små krokiga buskarna har inte så långt till marken och har oftast ett grenverk som dämpar.



Jag har nog bittert skaffat mig den åsikten att folk gärna tar emot hjälp av vänner och bekanta. Men större delan av de som tar emot hjälp ger inte hjälp frivilligt. Inte heller ger de någon hjälp ifall du ber om den. Snarare håller di sig då till åsikten att var och en får klara sig själv.

Och prästen som hjälpande hand.Inte i vårt samhälle i alla fall. Hon sitter i sin kyrka på söndagarna. Om hon eventuellt gör nogt de andra dagarna på någon sammankomst så är det att skälla på folk för att de inte var i kyrkan på söndagen. Jag har aldrig hört talas om att hon gjort ett hembesök.

Skolan i Gråbos har brunnit ner - det händer en skolbrand varje dag!
Nu är 500 elever helt utan lokaler, fyra klasser får ersättningslokaler i Missionskyrkan
och fyra klasser i Svenska kyrkans församlingshem.
Inte av religiösa skäl utan att kyrkorna har lediga lokaler, som är tomma på dagarna.
Visst är det fantastiskt att man snabbt ställer upp och hjälper.

Vem tänder eld på skolor?

tja...elever eller som jag tror om Gråboskolan...någon som inte vill ha en skola inpå knutarna för att ungarna stör

Är du inte väl synisk nu?

möjligt att jag är, men det är vad jag tror, inte vet

Jag tror ju helt klart att det är elever som tuttat på. Elever som antingen går på skolan eller tillhör någon annan skola. Tror knappast någon "granne" skulle sätta eld på skolan för att det låter för mycket därifrån.

Anyhow... För att återknyta lite till tråden. Vad säger ni som är så emot kyrkans inblandning i kriser eller som i detta fall att de upplåter sina lokaler. Skulle ni tycka det var fruktansvärt kränkande om era barn fick undervisning i t.ex. missionskyrkan. Det är ju trots allt en kristen lokal och den är säkerligen så "inbedd" av troende att det osar ur väggarna Vad säger ni?

Jag kan bara tala för mig själv men jag har iaf aldrig menat så. Jag är skeptisk till att kyrkan ses som en självklarhet och som den givna platsen vid kriser. Att en präst är med som en central person i krisarbetet inte att kyrkan som lokal upplåts.

Däremot hade jag blivit upprörd om barnen efter skolbranden skulle ha lektioner i misssionskyrkan och undervisas av en missionspastor hela dagen.

Eftersom det var jag som startade tråden så följer jag den, läser allt, men svarar bara ibland.

När jag hörde att eleverna fick sin fortsatta undervisning i missionskyrkan så tänkte jag direkt på den här tråden. Antar att skolan letade tomma lokaler, och det var väl inte bara missionskyrkan som fick hjälpa till?

Vad jag tänkte när jag hörde det...? Jaa, först tänkte jag nog "neej, ska dom vara med där också!" men så gällde det ju bara lokalerna. Inte personalen, som det ju handlar om i krisgrupper.

Och beträffande vilka som tänder på skolor. Skulle också tro att det är ungdomar, även om dom kanske inte tänder eld på just sin skola. Här i Skövde var det ju några bränder på förskolor förra sommaren, och polisen plockade in några ungdomar som såklart nekade till alltihop. Men konstigt nog så upphörde bränderna då, vilket får iaf mej att tro att det var just dom snorungarna som var skyldiga och blev skitskraja när dom såg hur det var att bli behandlad som kriminell.

hur menar du då?...
att det är okay att "utnyttja" kyrkans lokaler, men ta bestämt avstånd från personalen?
är inte det lite "dubbelmoral"
anser man sig förolämpad när kyrkans personal erbjuder krishjälp, är det då ok att utnyttja lokalerna?
kyrkan går bra men inte prästen ?
förklara gärna hur du tänker där

snorungar ligger nära tillhands men den skolan i Gråbo brann i okt. sist och var nyinvigd...det var tredje branden på kort tid.
kan ju vara någon som inte tål just den skolan...en elev som av någon anledning är frustrerad, eller av spänning...vem vet

Beträffande undervisningen i Gråbo så är församlingslokalerna ett provisoriskt provisorium i väntan på att provisoriska baracker skall ställas upp. Visst är det bra att diverse församlingar ställer upp men om det funnits ett Folkets hus med lediga lokaler så hade säkert även dom ställt upp. Det märkliga är att församlingarna har en massa tomma lokaler som står och skräpar. Inga effektivitetskrav där inte.

Skolbränder ja. Säkert ungjävlar som varit framme. Vad som slår mig beträffande skolbränder så är det omfattningen av varje brand. Inga brandavskiljande sektioner, inga sprinklers. Märkligt.

håller med om att alla skolor ska vara utrustade med sprinklers.
det brinner i papperskorgar och på toan ofta i skolorna.
att inget allvarligt hänt med elever och personal är mera tur än skicklighet.....tror jag