I det fallet hette nog högmodet Persson i efternamn. Men skillnaden mellan honom och Reinfeldt är att den senare drabbats av hybris. Ett allvarligt tillstånd, som inte kan leda till något gott för någon. Det är ett högt fall mellan gudarnas boning och den krassa verkligheten.

Av någon märklig anledning brukar ett helt parti anklagas när en enskild förträdare gör bort sig. Lider vi av en sorts personkultism?

Tack. Misstänkte att det var riktat till dom redan troende, texten såg ut sådan.
Det förvånar mig att texten inte granskas bättre. Dom måste ju veta att att texten kommer hårdgranskas av motståndarna.
Att som troende inte kunna ifrågasätta "idéprogram" påminner mig om något.

Här är det en som håller med mig.

Fakta ska respekteras och inte bortförklaras, DN

"REPLIK | RÖSTRÄTTEN
När Anders Edwardsson skriver om rösträtten missar han det avgörande sammanhanget. En verklig historiker måste kunna inse historiska situationers logik och de alternativ som aktörerna har stått inför, vilket Edwardsson saknar, skriver publicisten Håkan Holmberg i en replik.

Om Anders Edwardsson (Brännpunkt 26/10) hade haft rätt så skulle också Fredrik Reinfeldt idag kunna anklagas för att ha backat från sanningen, alternativt vara okunnig om Moderaternas äldre historia. Men så är det förstås inte.
Edwardsson har skrivit en bok med titeln En annorlunda historia (Timbro 2009). För att kunna kalla sig historiker krävs dock betydligt mer: Man ska ha respekt för fakta, förmåga att inse historiska situationers logik och de målkonflikter och alternativ som aktörerna stått inför, liksom att alla mänskliga handlingar får oavsedda konsekvenser.

Edwardsson har tvärtom gjort likadant som en del marxister gjorde under den värsta vänstervågen – han har skrivit en propagandaversion av svensk historia där fakta och sammanhang vänds ut och in för att motsvara en förutbestämd världsbild.

Vid ett Timbroseminarium i Uppsala våren 2010 gav jag några exempel på Edwardssons sätt att hantera det historiska materialet. Kommunismen skildras som om den vore en variant av socialdemokrati, utan någon reflektion om demokratifrågan eller om de östeuropeiska ”folkdemokratiernas” roll som förebilder för SKP/VPK under efterkrigstiden. Antisemitismen beskrivs som om den hade uppfunnits av Hitler som en ny turnering av marxismens klassbegrepp. Fascism och nazism skildras som europeiska motsvarigheter till Roosevelts New Deal (en del av min granskning finns i Frisinnad Tidskrift 3/2010).

Edwardssons skildring av rösträttsstriden är sådan att också moderater som längre tillbaka skrivit om dessa ting förvandlas till ”sossar och vänsterliberaler”. Han beskriver Arvid Lindmans rösträttsreform korrekt rent formellt, men sammanhanget saknas. Kraven på allmän rösträtt hade rests av liberaler och socialdemokrater under lång tid, Sveriges allmänna rösträttsförbund hade verkat sedan 1890, fackföreningarnas och de ideella folkrörelsernas medlemmar utövade ett starkt politiskt tryck.

Lindman befann sig därmed i en situation som innebar att om han inte själv drev igenom en reform så skulle liberaler och socialdemokrater kunna driva driva igenom något mer radikalt – inklusive majoritetsval som skulle ha upphävt högermajoriteten vid kamrarnas gemensamma voteringar.

Lösningen, proportionella val med allmän rösträtt för män till andra kammaren och bevarade men sänkta rösträttsstreck i kommunalvalen (som påverkade första kammarens sammansättning), var skicklig, även om Lindman tvingades ge upp allt fler av de avsedda ”konservativa garantierna” under processens gång. Vad gäller valsystemet så påverkades både Lindman och hans liberala motståndare Karl Staaff av ögonblickets partiintressen – men när det gällde rösträtten i sig så var det naturligtvis liberaler och socialdemokrater som länge hade spelat de pådrivande rollerna.

Högerpolitikern och chefredaktören för SvD, Ivar Andersson, sammanfattade händelserna så här i sin biografi över Arvid Lindman (1956):

”Priset för reformen och för den proportionalistiska garanti som han så uppriktigt trodde på, var högre än vad statsministern någonsin tänkt sig, och han kunde omöjligen vara döv för det berättigade i åtskilligt av den hårda kritik som serverades honom under debatten i första kammaren.”

När det gäller rösträttsreformen 1918-21 är sammanhanget inte svårare att förstå än vad det är att inse att om högern verkligen hade önskat allmän och lika rösträtt för män och kvinnor så hade man kunnat genomföra detta när som helst före 1918.

Det skedde alltså inte – och motståndet in i det sista när Nils Edéns regering av liberaler och socialdemokrater lade fram sitt förslag hade naturligtvis ingenting att göra med att det också fanns revolutionära stämningar i samhället. Liberaler och socialdemokrater ville sedan länge ha allmän rösträtt, högern ville inte. Högerns kapitulation i sista stund berodde på oro för vad som skulle ske om partiet använde sin ställning i första kammaren för att stoppa en reform. Gunnar Heckscher, professor i statskunskap och högerledare 1961-65, skrev i sin doktorsavhandling (1947):

”När den av högern behärskade första kammaren gav sitt medgivande till 1918-21 års författningsreform, skedde det däremot knappast frivilligt annat än i formell mening. Högern accepterade en på laglig väg genomförd demokrati hellre än att riskera en revolution ... Det var ej partiets eget val, icke det statsskick man ansåg vara det riktiga, i varje fall icke vid denna tidpunkt.”

Heckscher och Andersson var båda högt kvalificerade akademiker med en självklar känsla för att fakta ska respekteras och inte bortförklaras. Edwardsson följer andra principer."

HÅKAN HOLMBERG

politisk chefredaktör Upsala Nya Tidning


Åter ett långt inlägg, men det är ju inte jag, som skrivit merparten av texten.

Ja visst är det konstigt att ett parti som S kan implodera så fullständigt medan Moderaterna skördar framgångar. Det visar ju att historia faktiskt är historia och relativt ointressant för generationen av idag. Minnen o foto är det enda som återstår av den tiden och det vinner man inga val på.

Que?

Ja jag säger det samma. Va?

Som jag ser det är det nya tider och människor i Sverige ser framåt och lever i tiden ,man kan inte leva kvar i det gammla bruksamhället på 30 talet för det existerar inte längre det som var då har varit .Att de borgeliga rönt framgångar beror ju på att merparten av svenska folket tycker att de ha en bra politik som passar dom och som stämmer med deras livsåskådning annars skulle de ju inte suttit i regeringställning !I dag är folk smartare än någonsin och har koll på ekonomi politik mm de vet säkert vad de lägger sina röster på .

Nja, den främsta anledningen var att man föll för allt fagert tal från Reinfeldt. Det börjar nu visa sig vad de går för och inte minst med detta idéprogram som tråden egentligen handlar om. Att försöka manipulera historien till fördel för det egna partiet.

Kan ju tillägga att det är fel att säga att merparten av svenska folket röstar på M. M hade knappt mer än 30% i senaste valet och S var lite större. Med ett valdeltagande på 84% blir M:s andel av svenska folket ännu mindre.

Gossen Ruda du menar att Reinfeldt lurade över halva svenska folket med "swetalk" och du menar att över halva svenska folket är ointerligenta och inte visste vad de röstade på

Läs mitt tillägg ovan. M har INTE stöd av mer än halva Sveriges befolkning.

Vad jag vet så är det en minoritetsregering som styr så att det skulle vara merparten av svenska folket som röstat på alliansen är fantasi. Dessutom var det drygt 15% av de röstberättigade som inte röstade alls i senaste valet.

Vem vill leva kvar i 30-talet?

Med SD på vänsterflanken kommer det väl knappast bli någon majoritetsregering av den rödgröna röran heller...

Ett vågmästarparti står i mitten och balanserar.

SD är åt höger! Dom har röstat med alliansen i de allra flesta av riksdagens omröstningar. Deras stöd har varit helt avgörande i många fall för att regeringen skulle få igenom sina förslag.

Med tanke på att Sverigedemokraterna också är ett parti på vänsterflanken och alliansen är till höger om mitten så är det inte mycket till vågspel... SD är på samma sida som MP, S och V utom i en fråga...

Nu har jag räknat och tror att det blir rätt. M stöddes av ca 25% av Sveriges röstberättigade bofolkning i senaste valet om man tar hänsyn till de som inte röstade alls. Dvs en fjärdedel, långt ifrån över hälften. Rätt skall vara rätt. Är det månne mer falsk historiebeskrivning från högerhåll?

Minoritetsregering på vilket sätt ?men dock folkets vilja den kan man inte gå emot .

SD vänster? Hur kommer det sig att de röstar mest för Alliansen då?

Man kan ju bli vinnare med 10% väljarstöd om man väljer rätt sida

Är det därför man har en blå blomma som partisymbol? Du har nog fattat helt fel. Att SD ofta röstar mot regeringen är en hämnd för att Reinfeldt inte ville ha med dem i regeringen. Iofs var det samma sak med vänstersidan.

äh, sd är gamla moderaterna!
sen får nog motti gå hem och läsa på, förslagsvis matematik och svenska.

Har du sovit sen valet? Alliansen har inte egen majoritet i rikdsdagen, därför är det en minoritetsregering. Om vänstern kunde svälja förtreten och gå ihop med SD hade de fällt regeringen som en rutten gran.

Dom har inte majoritet i riksdagen utan är beroenda av att något av partierna utanför alliansen röstar med dom.

Hehe hur mycket du än vill och försöker så är SD ett högerparti!

Höger–vänster-skalan i Sverige har ett starkt samband med väljarnas ekonomiska situation eller sociala klass. Ju lägre inkomst och status via yrket, desto större är sannolikheten att en väljare har sympatier åt vänster på skalan. Ju högre inkomst och förmögenhet, desto större är sannolikheten att en väljare har sympatier åt höger på skalan.

provocerande skrivet, många med höga inkomster och bra utbildningar besitter stora mått empati och röstar inte åt höger.

Oj, trampade jag på en öm tå? Många med höga inkomster och bra utbildningar besitter stora mått empati och röstar ändå åt höger.

Låter intressant. Har du någon statistik på det? SCB eller annan.

Ja, men det går inte att länka till det hos SCB då det är kopplat till en urbota korkad databas så du får kolla där själv.

Var Sd står är liksom svårt att veta. Dom har typiska M-drag och typiska S-drag och består väl mest av gamla M och S-sympatisörer. S har nog förlorat flest väljare till SD eftersom S ju förlorat flest väljare i väljarbarometrarna. V har väl tjyvad en del S-väljare också. Dom verkar sprätta åt alla möjliga politiska håll. S får ett hästjobb att återföra alla vilseledda själar till fållan igen. Alliansen får inte heller ligga på latsidan när det gäller att behålla sina väljare och sitt övertag. Kampen fortsätter.

Det var väl inget nytt precis att vänstern röstar vänster och visse versa ,men i dag har medelsvensson det väldigt bra och svälter inte som förr precis ,de har hus bilar båtar husvagnar sommarstugor villa !jämfört med övriga världen så har vi det förbaskat bra !kanske därför som majoriteten röstar borgeligt i dag ?utomlands så kallas vi för gnällsverige !ganska befogat för vi gnäller på allt och alla och verkar aldrig vara nöjda .

Den här tråden handlar fortfarande om att moderaterna reviderar historien. Vad jag kan se, handlar ditt inlägg inte alls om det. Dina obegripliga inlägg av politisk karaktär, vet jag inte var de hör hemma. Hos dig själv kanske?

nej det gjorde du inte.

Återigen, det var bara en fjärdedel av svenskarna som röstade på M i senaste valet. Tillsammans med stödpartierna har M inte ens hälften av väljarna. Håll dig till fakta. Gärna också till trådens syfte.

Har S, V och MP mer än 50% av väljarna då?

Här drar Helagotland.se en underbar parallell till till moderaternas historierevision.

Då biskop Peder Swart nu Per Schlingman

Ett litet utdrag:

"Den som behärskar historieskrivningen behärskar framtiden. Makten över berättelsen om vad som har skett, är avgörande för berättelsen om vad man vill åstadkomma. Det är förklaringen till varför makthavare alltid skriver om historien, på ett för dem själva fördelaktigt sätt.

I går Peder Swart, i dag Per Schlingmann. Sedan valet 2010 har regeringen en moderat statssekreterare med "särskilt ansvar för kommunikation". I Schlingmanns luddiga tjänstebeskrivning ingår att kommunicera Alliansens politik - och ta fram en berättelse om hur Sverige hör samman med borgerliga dygder som arbete och sparsamhet.
Han är biskop Swart i ljusblå skjorta. Per Schlingmann skriver de nya Moderaternas krönika - vilket han är han fri att göra, så länge historien inte förvanskas. Det är när berättelsen börjar slira på sanningen, som den moderata trianguleringen är ute på ett sluttande plan."

Nej, S har ungefär lika många som M, aningen fler bara. Sen har alla mindre. Tredje största "parti" är soffliggarna. Vitsen i mitt inlägg är dock att man inte kan påstå att över hälften av väljarna röstade på M, inte ens på högerblocket. Det är därför vi har en minoritetsregering.

I Aftonbladet idag finns en artikel av Åsa Lindeborg, som ganska precis talar om vad dagens moderater inte vet, eller rättare sagt inte vill veta - historien om dem själva. Vad dom egentligen står för, alltid stått för, och kommer att stå för, hur dom än ljuger i sin "moderna" framtoning á la amerikansk politisk reklam. Sällan har jag läst en sådan pricksäker artikel...men jag måste medge, ungefär som Gittan sade om Sofia Arkelsten, att Åsa Lindeborg inte tillhör mina favoriter. Men det är för att hon är journalist, och sådana tycker jag generellt illa om...

http://www.aftonbladet.se/kultur/article13851821.ab

Finns det någon du tycker generellt bra om då?

Som herpatolog, så finns det vissa arter som jag gillar. Dock icke vissa äspingar.

Så typiskt för dig att kommentera mitt ordval, istället för innehållet i artikeln. Du har väl läsförståelse? Eller är det för krångligt för dig med flerstaviga texter?

Hoppas du ursäktar om jag tar artikeln och lägger ut texten i sin helhet, med lite färgglada markeringar. Debattörerna här brukar ofta inte klicka på länkar.

Gör avbön!

Åsa Linderborg om Moderaternas mörka förflutna – och försöket till historieförfalskning

Fredrik Reinfeldt säger nu att han kan tänka sig att formulera om de passager i idéprogrammet som påstår att Sverige kan tacka Moderaterna för den allmänna rösträtten.

”Vi har ingen lust att förvränga eller ta åt oss äran för något som vi inte har anledning att ta åt oss äran för”, ursäktar han i Expressen (26 okt).

Därmed hoppas högerledaren att helgens pinsamheter ska vara ur världen. En kort sekund av halvkvävd ånger för att vi inte ska rota i den moderata garderoben och syna de lik som trängs där.

Till skillnad från socialdemokraterna har moderaterna inte varit särskilt angelägna att skriva partihistorik. Förklaringarna är flera: De har varit för splittrade för att kunna enas kring en berättelse. De har inte haft några större framgångar att manifestera. De har ett alltför smutsigt förflutet.

Moderaterna, som bytt namn lika många gånger som Vänsterpartiet, hette från början Allmänna valmansförbundet och grundades 1904 kring en huvudfråga: att motarbeta kravet på allmän rösträtt.
Det var där tyskvännerna fylkades under första världskriget. Det var de som i riksdagen 1939 ville skicka tillbaka de judiska läkare som sökte en fristad i Uppsala. Det var deras väljare som hade kafferep på Östermalm med pengainsamling och strumpstickning till Tredje riket.

Det var Moderaterna som tyckte att USA skulle bomba ännu mer i Vietnam. Som försvarade militärkuppen i Chile 1973 och som ingick i samma högerinternational som Pinochet och en rad diktatorer som ingen i dag vill kännas vid. Det var de som hade kontakt med de europeiska militärjuntorna på 70-talet: Portugal, Spanien, Grekland.

Det finns en hel del att gräva i, men mycket ligger så nära i tid att många av oss minns. Martin Aagård berättade i veckan om när ungmoderaterna i Gävle skönmålade apartheidregimen i Sydafrika och skällde Nelson Mandela för terrorist (Aftonbladet 25 okt).

Själv minns jag Västerås på 80-talet, hur MUF hånskrattade åt oss som vindpinade samlade in pengar till Isolera Sydafrikakommittén. Det var på den tiden Ulf Adelsohn försvarade svenskt företagande i Sydafrika med argumentet att ”en neger är en neger och en svensk är en svensk” (se Oivvio Polites blogg).

Provocerande nog förvanskar Moderaterna nu sin historia efter att man i åratal pressat arbetarrörelsen så hårt att den skäms för sin historia. I Folkets hus Stockholm har socialdemokraterna dragit ett draperi för Sven X-t Erixsons målning över rasåtskillnaderna i Sydafrika, eftersom man är rädd att näringslivet annars inte ska vilja hyra lokalerna. I samma hus ligger Arbetarrörelsens arkiv. Dit kan Sofia Arkelsten gå om hon vill veta mer om rösträttens historia – men inte så länge till; arkivet måste snart banta och flytta då sossarna inte längre vill vara med och betala för dokumentation och forskning om sin rörelse.

Så lämnas fältet öppet för Moderaterna att formulera 1900-talets historia.
Moderaternas partisekreterare har blivit till åtlöje för sina uttalanden om rösträtten, men som statsvetaren Tommy Möller påpekar, är det häpnadsväckande att historieförfalskningen i idéprogrammet kunnat passera så många moderata ögon och texttvättar (Morgon­ekot 26 okt).

Beror det på okunnighet? Fräckhet i förvissning om att partiet ändå aldrig blir granskat? Eller handlar det om storhetsvansinne, om ambitionen att bli ett statsbärande parti?

Den som vill uppnå ideologisk hegemoni måste behärska historieskrivningen. Fram till 1930-talet skrev socialdemokraterna epos om sig själva som brottet i historien; arbetarklassens organisering innebar slutet för århundraden av förtryck och orättvisor. När man vann regeringsmakten och kände behov av samarbete med näringslivet, förändrades historieskrivningen: socialdemokratin framställer sig nu som en naturlig fortsättning på Sveriges stolta historia. Moderaterna försökte först vara brottet – Systemskifte! – men insåg snart att de bara kan vinna val om de påstår sig vilja förvalta och förädla folkhemmet.

Det är därför Gunnar Hökmark bloggar ihop en historielektion om hur moderaternas anfäder var med och införde demokratin 1865, långt innan arbetarrörelsen ens fanns. (I Sverige infördes allmän och lika rösträtt 1917/1921 under hot från ryska revolutionen.) Man skulle kunna skratta åt att Hökmark förlägger det demokratiska genombrottet 56 år innan det skedde, om det inte var för att kampen krävde så stora offer: arbetande män och kvinnor arresterades, avskedades och kastades ut på bar backe bara för att de krävde det som Moderaterna nu påstår att de har infört. För repressionen stod partiets grundare.

Man önskar att alla dessa människor – de vräkta familjerna i Mackmyra, agitatorerna på Långholmen, oppositionella arbetare som tvingades fly till USA – klev upp ur sina gravar och berättade sin historia för högerrevisionisterna.

Det är en sak att moderaterna låtsas vara sossar. Det är nåt annat att de efter fem års maskerad nu tycks tro att de faktiskt är det på riktigt.

Det finns flera exempelsamlingar över Moderaternas inställning till demokratin (se till exempel www.socialist.nu). Det är avslöjande läsning, men vad Moderaterna sa och gjorde för hundra eller femtio år sedan är trots allt underordnat. Det viktiga är att ringa in vad de står för i dag.

Det finns en historisk konsekvens i Moderaternas förhållanden till demokratin och den grundar sig i försvaret för privategendom och privilegier, menar Martin Linde, historiker vid Göteborgs Universitet, när jag pratar med honom. Alltsedan 1904 har graden av demokratiskt patos följt synen på jämlikhet, och det är fortfarande inställningen till jämlikhet som bestämmer hållningen: Visst är vi alla lika, men somliga är rika. Alla ska inte ha samma förutsättningar, såsom vård, utbildning, inflytande.

Moderaterna vill inte längre avskaffa den allmänna rösträtten, menar Martin Linde, man nöjer sig med att göra den meningslös. Genom att ensidigt definiera demokrati som en fråga om röstförfarande fördunklas den avdemokratiseringsprocess som pågår för fullt – som även socialdemokraterna bär ansvar för: Marknaden bestämmer mer och mer; EU kan överpröva nationella beslut; makt flyttas från riksdagen till expertorgan (Riksbanken); stora reformer genomförs utan debatt (nytt pensionssystem, smyganslutning till Nato).

Reinfeldt är en av alla posörer med munnen full av demokrati som med jämna mellanrum kräver att Vänsterpartiet –för femtioelfte gången – ska göra upp med sitt förflutna. Det är dags att han riktar kravet mot sig själv och sitt parti: Vilka är vi och varifrån kommer vi?

Det räcker inte med att Reinfeldt lägger huvudet på sned inför en reporter och säger att man kanske gjort sig skyldig till en ”otydlig formulering”. Moderaterna måste gå till botten med sig själv, tillsätta en sanningskommission och ta avstånd från saker man sagt och gjort under hundra års tid. Först efter det kan partiet försöka närma sig ordet demokrati.

Intressant text och viktig info rödmarkerad!
Jag tror M har förstått att de aldrig kan bli ett riktigt stort parti om de inte kopierar den liberala/solidariska delen av socialdemokraternas politik.

Sedan att det kommer en del nya stjärnor som Arkelsten som skall formulera det är ju olyckligt för deras del men också avslöjande!

Det är viktigt att påminna om historien för det kommer en ny ström mönniskor hela tiden som behöver upplysas hur det verkligen ligger till med historien och sanningen.

Källa: http://www.synovate.se/uploads/101125.pdf

Övertygad om att det blir majoritet i nästa val!

3 år kvar. Lite tidigt att sia om.

Det är tyvärr inte jag övertygad om. Ett par snyftartiklar i Aftonbladet, och en hord av idioter byter genast ideologi

Milt sagt. Det finns ett antal ordspråk att tänka på, exempelvis "Sälj inte skinnet förrän björnen är skjuten". Det borde väl vara lätt för en jägare.

Nja, snyftartiklar i Aftonbladet tror jag inte vänder några trender, folk är klokare än så det visade sig väl med all tydlighet vid senaste valet. Sitter Juholt kvar som s-ledare kan nog Alliansen känna sig ganska säker i sadeln, fast om S inser att han inte håller måttet kan iofs läget bli annorlunda.
Gita

Nja, hade det där blogginlägget vid förra valet varit ett par dagar/en vecka tidigare hade det nog varit kört för alliansen vid förra valet. Har du glömt?

Det var väll det blogginlägget som gjorde SD till vågmästare...