Min älskade sambo gick hastigt bort i onsdagsnatt. Det är så tungt och tomt och förlamande overkligt. Jag har så svårt att ta till mej detta och vet inte hur jag skall klara av det. Jag får kontakta läkare i morgon för jag kan varken sova eller äta. Jag har bara sovit några enstaka timmar på nästan fem dygn. Jag har ingen ro i kroppen, vankar bara omkring och tänker och gråter. Som tur är har jag mina barn som hjälper mej. Jag är inne på Odla och läser emellanåt för att kunna koppla bort allt det hemska för en stund och ni skall veta att jag har god hjälp av det. Det gick upp för mej att jag nog borde höra av mej för en del undrar nog var jag tog vägen. Hur orkar man med detta? Hur orkar man med begravningen? Hur orkar man med livet efter begravningen? Hur orkar man med att börja jobba igen?

Jag kan inte säga att jag VET hur det känns, jag har ingen närstående som har avlidit, mer än min farfar 1981.
Men jag kan säga att jag förstår hur du känner, det är min värsta mardröm att min älskling skulle gå bort och den mardrömmen kommer jag att fortsätta ha, han hade en stroke för några år sedan så man vet aldrig hur länge man har sina älskade till låns.
När jag läser det du skrivit så gråter mitt hjärta och jag känner verkligen med dig, det finns ingen tröst jag kan ge dig, men mina tankar kommer att vara hos dig då jag fasar för den dagen då min älskling lämnar mig, jag vet inte om jag kommer att klara det.
Det är tur att du har barnen, ta hand om dig.

Kära Biggan!
Det gör mig så ont att höra om din stora förlust. Vågar inte ens tänka tanken hur jag själv skulle reagera i en motsvarande situation. En läkare kan hjälpa dig med att få lite andrum med en tids sjukskrivning och lite att sova på. I övrigt får du ta hjälp av dina barn och andra som älskar och tycker om dig. Det tar tid att hantera stora sorger, men det går!
kram
Anders

Åh vännen! Så fruktansvärt att behöva gå igenom, ingen skulle behöva göra det! Hur man kommer över det vet jag inte, men det gör man. Ta en dag i taget och låt det ta så många dagar som krävs. Dina barn och din familj finns nära, och här ute finns vi andra som lyssnar och försöker trösta så gott vi kan.

Kramar...

Åh snälla du, vilken chock! Visste ni om han hade någon krämpa eller kom detta som en blixt från klar himmel?
Vilken tur att du har dina barn som kan stödja dej, ni får nog stötta varandra också kan jag tänka mej.

Det är ingen ide att du börjar grubbla på hur det ska bli SEN, det viktigaste är att du tar dej igenom den närmaste tiden. En läkare på vårdcentralen ser att du är i akut chockfas och behöver vila.
Dessutom måste du får lite sömn, om man inte sover så sliter du bara på dej själv.
Begravningen tar begravningsbyrån helt och hållet hand om om du vill det.

Jobbet är väl det sista du behöver grubbla på just nu.

Även om det känns som en mardröm nu, så kommer det att bli bättre, jag lovar. En dag i taget, en vecka i taget. Det finns inget rätt eller fel i hur länge man sörjer, det tar den tiden det tar.
Hoppas att du känner stödet härifrån, och att du orkar ta dej in hit igen och skriva några rader, Tänker på dej och gråter med dej.
Många många tröstekramar till dej Biggan.

Jag lider med dig och sänder dig en tröstande tanke.

Åh Biggan, vännen! Det gör mig så ont att din man inte orkade längre.
Den förlamande smärtan kommer att försvinna - men det måste få ta tid. En timme i taget, blir till dagar, så småningom kommer smärtan att blekna även om det låter helt omöjligt just nu.
Du gör klokt i att kontakta en läkare som kan ge dig lindring den här första förlamande tiden. Och det är bra att du har barnen nära så att ni kan prata och prata och prata ur er så mycket det bara går och behövs. Ta en dag i taget, tänk inte så långt som till efter begravning och återgång till jobb - de frågorna får komma senare, inte nu. Du kommer att orka igenom detta, för att du måste för din egen och för barnens skull. Det låter oövervinnerligt - men det är så.
Jag önskar att jag var närmare, så att jag kunde hålla om dig - på riktigt.

Så hemskt. Det finns inget man kan säga som kunde vara till tröst. Hoppas du har vänner och familj omkring dig som kan stötta dig, koka kaffe och sådana praktiska saker som man inte själv orkar med, och bara finnas där.

Åh så fruktansvärt! Dom av mina närstående som gått bort har gjort det pga cancer och då hinner man förbereda sig. Mja, man vet att den kommer att dö snart så det blir inte en chock då: chocken har man redan fått vid cancerbeskedet. Sömnlöshets-stadiet gick (iaf jag) igenom när "domen" kom.
Sorgen har sina stadier. Vart och ett av dessa stadier måste få ta den tid den tar - det går inte att skynda på dom, men när det är som värst kan man behöva medicinsk hjälp! Om du inte redan har kontakt med någon kurator på sjukhuset så ta kontakt med vårdcentralen och be om en remiss! Kuratorn är expert på sorghantering.
Som Monaxe skriver: ta en dag i taget! Ta emot all den hjälp du får av dina nära och av dina vänner. Det behöver du - och dom!
En stor tröstekram till dig

Jag beklagar din stora sorg, det känns hopplöst så här i början men så småningom
bleknar sorgen och du kan tänka på alla glada stunder ni haft tillsammans.
Säger som dom andra att det är tur att du har dina barn som stöttar dig och
vi här på Odla skänker dig många tröstande tankar, sköt om dig

Men oj så tråkigt och jobbigt! Angående jobbet så tror jag väl inte du skulle göra så stor nytta där just nu ändå med alla tankar som virvlar i huvudet? Om det är så det känns för dig, andra kan ju tycka att det är skönt att få något annat att tänka på har jag förstått.
Att förlora en livskamrat, helt ofattbart, kan jag inte föreställa mig vidden av. En stor stor styrke och tröstekram från mig och di små lurviga djuren.

Kicki

åhhhh vad tråkigt. Jag är såå ledsen för din skull. Jag förlorade hastigt en nära i somras och vet hur tungt det kan vara. Livet är så skört och när det händer såna här saker så märker man det.
Skickar en tröst och styrkekram

Näe.. Usch.. Jag vet inte vad jag ska skriva. 10000000 kramar till dig i alla fall...

Skickar tröstekramar

När man står där och trampar i sorgen fattar man inte hur livet någonsin ska kunna bli "bra" eller "normalt" igen..

En dag i taget, när man inte orkar tänka det ens får man ta en timme i taget, en minut.. Det hjälper att prata, älta, älta, älta.. hjärnan får grepp om vad som har hänt, får det att bli förståeligt.. Gå till jobbet om DU orkar, om du känner att det skulle hjälpa DEJ.. många har en djupare relation till sin arbetskamrater än till en syster eller en bror.. Gå ut och få lite frisk luft ibland, småät för att få nåt i magen.. Odla är ett fantastiskt forum!! Förringa inte kompisar i cyberrymden..

Det är inte för inte det heter sorgearbete.. det måste få ta tid.. Du ORKAR mer än du tror, bara jobbigt att se det nu..

Gud så förfärligt! Stackars dig!
Som andra säger, ta en timma i sänder. Gott att dina barn finns där.

Jag skickar också tröstekramar

Jag vet inte heller vad jag ska skriva. Jag kan/vill inte ens tänka mej in i din situation...
Men jag håller med om att man får ta en stund i taget. Ett andetag i taget om det så behövs.
En stor kram till dej och dina barn.

Usch, en situation som är väldigt svår att sätta sig in i. Jag vet inte vad jag ska säga annat än att du har mina sympatier och att du får ta en dag i sänder.

Åh så tråkigt. Vet inte vad jag ska säga.
Bra om du får hjälp till att orka den svåraste första tiden.

Skickar många tröstande tankar och kramar till dig.

Så fruktansvärt jobbigt! Jag vill bara ge dig en stor, varm tröstekram.

Olle

Åhhhh Biggan så hemskt för dig
Det känns som om inga ord räcker för att din sorg ska bli lättare att bära.
Men du vet att vi finns här.
En stor tröstekram till dig. Jag tänker på dig.

Stackars dig..Hittar inte riktigt något att säga men skickar en jättetröstkram
Tur att du har någon som du kan prata med, det blir bättre med tiden!

Å ena sidan vill jag säga: Jag förstår dig... å andra sidan gör jag det ju faktiskt inte. Jag tror inte ens att någon i samma situation förstår fullt ut, alla förhållanden är ju unika på sitt sätt.
Men en sak kan jag med säkerhet säga, det är som värst just nu.
Det kan låta som en klycha att säga, det blir bättre. På sätt och vis i alla fall. Du kommer lära dig att leva utan din sambo.
Det är fruktansvärt tragiskt när en sån här sak händer. Men vi här på ODLA ställer ändå upp för dig i både ande och skrift.
En jättestor tröstekram nu i din svåra stund.

Åh, stackars dig. Du behöver hjälp av läkare så att du får sova. Man kan faktiskt sörja så man blir fysiskt sjuk av det. Jag själv drabbades av stor sorg och chock för massa år sedan. När man mår så dåligt att man inte kan äta så tappar man ju faktiskt kraft av matbrist också. Det är ingen idé att tvinga i sig något så det kommer upp igen. Mitt tips: strunta i kostcirkel och nyttigheter och försök få i dig det som du får behålla. Vårgårda rostat ris med mjölk, rostat bröd med riktigt smör är sådant som inte smakar något men som brukar gå att få ner så att magen inte är helt tom. Kanske ett par russin ibland. Köp dig någon multivitamin och någon sort med olika b-vitaminer. Äta nyttigt kan du göra en annan gång.

Jag är feg när det gäller att äta tabletter men två groggar gör underverk. Världen blir faktiskt lite bättre för en stund. Det gäller bara att vara medveten om att det är något som man inte kan ta varje dag. Är det någon gång man är i riskzonen för att bli alkoholist så är det när man drabbats av stor sorg. Men någon gång ibland så är det underbart att känna den lättnaden som alkoholen kan ge. (Får väl tillägga att jag är den som brukar anses som tråkig eftersom jag dricker sällan och nästan aldrig dricker mig berusad)

När sorgen är bottenlös så är det nog svårt att känna att något tröstar, åtminstone i början. Men sorgen kommer att lätta så småningom även om det tar lång tid. Jag hoppas att du har andra nära och kära omkring dig. Ibland kan det kännas bra att bara vara med och lyssna på andras samtal utan att själv behöva delta så aktivt.

Jag tänker på dig.

Så fruktansvärt!! Stackars dig, det gör ont i hjärtat av att tänka på hur du har det. Kontakta läkare och så håller vi tummarna för att du kommer till en vettig sådan. Du behöver allt stöd du kan få.
Massor med kramar!

Jag känner med dig, Biggan.

Jag har saknat dig dom senaste dagarna Biggan, nu förstår jag, tack för att du orkade berätta och jag hoppas att du orkar "titta in" till oss här ibland, som du märker är det många som tänker på dig.

En STOR och VARM kram från mig

[attachment=26824:kattkram.jpg]

Usch så himla tragiskt för dig , massor med kramar

Jag skickar en våg av energi via cyberspacen till dig Biggan, ta ett andetag i taget bry dig bara om dig själv just nu, ta låånga promenader det stärker.
Tänker på dig Biggan..

Usch...jag beklagar verkligen...

...hur man orkar med???...jag du...frågan är om du kanske ska låta bli att tänka på just det 'att orka med'...låt dig istället 'inte orka med' om du förstår vad jag menar...när min pappa gick bort för 4 år sedan så funderade jag ganska mycket på det där med att orka med allt...men ett råd till dig...be om hjälp av en vän som är stark...att hjälpa dig med begravningsbestyret...som kan vara den som har 'koll' på saker och ting åt dig...och låt dig själv få tid till att inte orka med...gråt massor...så känns det som att trycket sakta släpper lite åt gången...jag gjorde så att jag släppte på allt det 'där' som man tror att man måste orka med att ha koll på...(jag kan tillägga att jag var ensam...alltså ingen familj som kunde hjälpa mig med begravningsbestyret...min sambo tog tag i allt åt mig och fråga bara om råd ibland...allt blev perfekt)...allt kändes mycket lättare och jag kunde bara vara...jag grät konstant kändes det som...till slut kunde jag börja skratta igen...i början mådde jag dåligt över att kunna skratta igen...det kändes så konstigt att skratta...så fel...men det var det ju inte...

Så ta hjälp av en god vän...som kan hjälpa dig med det praktiska...och ge dig själv tillåtelse att bara vara...gråta...må dåligt....till slut kommer du att komma över tröskeln och snart kan du le åt ett trevligt minne...snart kommer de trevliga minnena ta över mer och mer och då kommer du att le mer och mer...

en stor kram till dig...

Jag hittar inga bra ord men vill skicka dig all min medskänsla.
Gita

Älskade vännen. Så fruktansvärt för dej.
Första tiden är ett helvete och måste få vara det.
tillåt dej att vara ledsen och hoppas du har någon du kan "älta" det med.
Det hjälper att prata.
Ta ett steg i taget, en dag i taget.
Odla finns alltid här, så titta in när du orkar och skriv när du känner att du kan.
Tänker på dej och sänder tusen styrkekramar.

[attachment=26826:kram.gif]

Skickar en stor varm cyberkram av medmännsklighet,tiden läker såren känslan av saknad kommer att finnas kvar, jag har gått egenom en förlust av en nära anhörig så jag vet hur det känns.

Det är enormt jobbigt att förlora någon nära.
Minnet lever kvar och sorgen bleknar, men det tar tid.
Det måste få ta tid.
Tänker på dig

Ett stort tack för er omtanke, kramar,PM och gästboksinlägg, ingen nämnd och ingen glömd. Om ni bara visste hur mycket det här betyder för mej och jag är här inne och läser när jag behöver skingra tankarna. Nätterna är värst. Jag har fått en tid på vårdcentralen i morgon. Det är så märkligt att jag inte träffat er men ni känns ändå som mina vänner. Tack skall ni ha!

Och du är våran vän Biggan
vi finns här, när du behöver "prata bort" en stund

Biggan - jag känner inte dig men vill beklaga den stora förlust som drabbat dig..

Jag känner inte heller dig, men vill beklaga sorgen.

Så tragiskt Biggan,jag vill bara tala om för dig.............jag vet hur det är,jag förlorade en av mina söner för snart 12 år sedan.Det är bra du har dina barn hos dig,det hjälper.De hemska nätterna kan man inte göra nånting åt,fast konstigt nog kunde jag sova ibland.Jag hade min familj och mina 2 hundar som var i livet då.När det kändes som tyngst gick jag i skogen med hundarna alledes själv och pratade med dem om min sorg,de förstod.Jag har ingen tröst att ger dig,det är tungt nu,men det ljusnar så småningom det måste tar sin tid.
En stor kram fråm mig.

oj vad jobbigt ...här hade jag skrivit ett långt inlägg men det skickades tydligen inte iväg..hm
finns inga ord som tröstar med att ni har varandra och finns där för varann det är ju så viktigt!!!
Sen är det självklart tycker jag som många andra att du måste ha något som lugnar för stunden så att du har krafter att
ordna allt jobbiga aom händer innnan begravningen!
Med min erfarenhet så brukar det vara värst innan den är klar...sen kan man liksom bara ha sin sorg om du förstår hur jag menar!!!
sen måste det varit väldigt jobbigt att det hände precis innan allahelgona
du finns i tankarna och nu vet vi så känn inte att du måste finnas här

yg161.gif

jag tänder alltid ett ljus inne i kapellet på allahelgona för alla som gått bort i år men nu tänder jag ett till

Julelys (157).gif

Vad hemskt, jag vågar inte ens tänka tanken på hur hemskt tomt och svart det måste vara.... kram på dig. Jag hoppas du piggnar på dig snart

Många många kramar till dig. Sorgen tar så stor plats, och måste få göra det. Se till att ha nära och kära omkring dig.
Strunta i vad "folk" tycker.
Kram

Många styrke- och tröstekramar till dig Biggan nu i din svåra stund
Det kommer ljusare dagar även om de just nu kan kännas långt långt borta - men de kommer jag vet

Jag beklagar sorgen, tänker på dig.

Biggan, tänker på dig